måndag 9 april 2018

Allt som blev - och inte.

Min far somnade in i morse. Den enda far jag haft.
Jag skriver så för att vår relation inte var enkel. Min far var av den gamla sorten. Tyst och stark. Nästan alltid närvarande, men ändå inte. Alltid på avstånd. Jag minns hur han brukade gå tjugo meter före resten av familjen på promenaderna runt Sandtorpsudden i Karlskoga. Ibland vände han sig om för att se att vi var där. Sällan för att låta oss hinna ikapp. Jag minns hur han stod och väntade otåligt utanför ytterdörren redan innan vi kom iväg, medan mamma klädde på mig - och åren dessförinnan mina systrar.  Jag minns hur mamma hade maten på bordet klockan fyra varje eftermiddag när han kom hem från arbetet på Bofors. Jag minns honom bakom morgontidningen. Med en pipa i munnen. Eller en cigarett. Den gamla sortens man.
De där cigaretterna - och till viss del arbetet på Bofors Gjuteri - skulle bli hans död. Det förstod jag redan som barn och otaliga var de papperslappar med varnande budskap som jag smög in i cigarettpaketen. Pappa skrattade bara och tände ännu en cigarett, men med tiden endast under fläkten och senare gick han ut för att röka. Det fanns en omsorg om oss i det men den sträckte sig inte så långt att han månade om sin egen hälsa. Han gjorde några försök att sluta röka men lyckades aldrig. Inte förrän han för tio år sen diagnosticerades med en lättare form av KOL. Då fick snuset ta vid.
Jag trodde att pappa, som KOL-patient, gick på årliga lungkontroller. Jag trodde att min syster, som är sjuksköterska och bor i närheten, hade koll. Men han blev inte ens kallad.
Så i somras, efter att mina barn varit där några veckor för andra - och sista - gången, klagade han över andningssvårigheter och sökte läkarvård. Vi fick genast besked om att något syntes på röntgen. Efter ett par veckor kom svaret på vad. Det var cancer.
Då hade jag och barnen hunnit åka till Finland för första gången på länge. Mamma och pappa skulle komma efter men med sjukdomsdiagnosen blev det inte så. Vi tyckte det var skönt att få vara där för oss själva för första gången. Ingen som hängde över axeln och påpekade alla fel jag gjorde och fick mig att känna mig som en objuden gäst i det sommarhem jag varit med och byggt under hela min uppväxt. Den sista sommaren med föräldrarna i Hangö var inte munter. Då var han ingen bra far och jag lovade mig själv att aldrig mer fara dit. Det löftet har jag givit mig själv flera gånger genom åren, men min kärlek till Hangö är så stark att jag återvänt gång på gång, efter några år, när minnena hunnit läka en aning.
Långt före pappas sjukdom - och långt före min morbrors planer på ett nytt båthus - har jag drömt om att flytta dit. Att någon gång skrapa ihop så mycket pengar att jag kan köpa loss en bit av mammas tomt och bygga en egen liten stuga. För ett år sen berättade mamma att hon sålt den obebyggda delen av tomten till sin bror som äger barndomshemmet på tomten intill. Han ville bygga ett större båthus.
Jag protesterade förstås och erbjöd mitt Värmländska torp som betalning, långt mer än de 5000 euro morbror erbjudit. Men mamma ville inte lyssna. Det gjorde ont. Hon som skrivit så många dikter om Hangö och sin längtan dit - varför förstod hon inte min längtan?
Jag lät saken bero. Men väl i Hangö tog jag upp det med morbror och erbjöd kompensation om jag fick köpa åter tomten. Jag bad honom ta sig tid att tänka över mitt erbjudande. Han flinade och svarade "jo, det ska vi nog aldrig glömma"...
Min morbror är också min gudfar. Halva livet såg jag upp till honom som en storebror och vid varje semesters slut satt jag med näsan mot bilrutan och grät tyst när vi lämnade Hangö för ännu ett år. Väl där var det jag som tjärade hans gamla eka som en gång varit min morfars. Och det var jag som målade hans hus när pappa inte lät mig kladda runt på vårt. När pappa såg vilket bra jobb jag gjorde hos morbror fick jag dock lov att hålla i penseln även på vår sida tomtgränsen.
Jag vet inte varför, men hela mitt vuxna liv har min morbror vänt mig ryggen. Mina systrar likaså. Medan mamma och pappa stillatigande sett på. Med mitt avböjda erbjudande till morbror ställdes hela familjesituationen på sin spets. Jag försökte vädja till mamma att tala med honom då hon efter att ha pratat med pappa visade tecken på att ha ångrat sig. Men så kom det där olycksaliga samtalet med min far där han for ut och anklagade mig för att "ha gjort något" som skäl till morbrors avoghet mot mig. Jag tror idag att min far var så upptagen av sin sjukdom att han inte kunde tänka klart. Men jag var så fylld av sorg att jag inte orkade mer. Kunde de inte se att de tog ifrån mig min livsdröm? Kunde de inte se hur jag kämpade mot knarkargrannar och vandaler och hyresvärd och fan och hans morbror för att klara mig och mina barn genom ännu en dag i det här förbannade ghettot? När allt vi vill är att få springa barfota i tallskogen och cykla neråt Täcktom för att ta båten ut på havet då och då. Vi är gjorda för ett annat liv.
Jag orkade inte stånga mig blodig längre. Jag hade sagt allt som fanns att säga. Jag hade hängt ut mitt hjärta på en krok men ingen ville fånga det. Så jag stängde alla dörrar och fönster och försökte bara hålla andan under hela hösten, se till att barnen hade mat och kläder och fick höra sina sagor om ett lyckligare liv. Jag slutade svara i telefonen. Tog dubbla piller mot min olycka, ökad dos mot den allerstädes närvarande värken och ett extra litet för sömnen. För första gången i mitt liv ringde jag inte mina föräldrar på deras födelsedagar. Pappas sista födelsedag fick han fira utan mig.
Det är klart att det gör ont idag. Att det blev så. Men det slutade inte riktigt där.
Strax före jul hörde mamma av sig per mail och skrev att pappa blivit sämre. Jag hade dittills fått rapporter om att de både varit i Finland under hösten och i Portugal för att hälsa på min äldsta syster. Så jag tolkade det som att cellgifterna hade effekt. Men framåt jul blev andningen tyngre. Cellgifterna plockades bort. Mamma skrev att han ville fira jul med barnen. Jag svarade att vi skulle komma.
Vi var där en vecka. Det var ingen lycklig vecka, men jag klarade av att hålla känslorna nere. Och det kändes skönt att ha tagit beslutet att åka, när jag såg hur trött han var. Han orkade inte gå ut länge, satt mest och såg på tv. Men han uppskattade barnen på ett helt annat sätt än den där sommaren i Hangö för snart tre år sen. Jag tror han insåg att det var den sista julen. Jag med.
När vi for lovade vi att komma åter på sportlovet. Veckorna fram till dess blev han allt sämre. Ett sista försök att prova en ny medicinsk behandling gjordes, men den gav så svåra biverkningar att man tvingades avbryta. Strax därefter fick han en propp i benet. Och flera i lungorna. Jag ringde dagligen för att fråga om läget och uppmanade dem att åka in för att undersöka benet, vilket de till slut gjorde. Men för sent. Man blev tvungen att amputera hela vänsterfoten. Det var i det läget jag mötte pappa på sportlovet, i sjuksängen på Karlskoga Lasarett. Då hade han syrgas och näringsdropp och resten av benet i paket. Men han orkade prata lite grann och hålla min hand. Han orkade lyssna så pass att jag fick sagt varför jag inte hört av mig under hela hösten. Och han svarade "jag vet".
Vi hann få det där samtalet vi båda så väl behövde. Kanske inte mycket till "samtal" om man skulle fråga en mer vältalig familj, men ändå stort för mig. Och för pappa, tror jag. Han sa att han var ledsen över att han inte varit en bra far för mig. Men att jag inte skulle tro att han tyckte mindre om mig än de andra. Jag svarade att han varit en bra far, också.
Det är så jag vill minnas pappa. Som den bra pappan han var när jag var liten. Han som någon gång, istället för mamma, läste ur "En kos dagbok". Han som, med hammaren i hand, bättrade på altanen i Karlskoga eller snickrade på huset i Finland. Så envis att han prompt skaffade sig nackspärr av att slå i tusentals kopparnubb i sovrumstaket när det hade fungerat lika bra med vanlig spik. Han som anlitades av grannarna så fort de ville ta ner ett träd eller två. Framför tv-nyheterna, alltid uppdaterad på vad som hände i världen. På cykeln på väg hem från jobbet, där han som den sega gubbe han alltid var, raskt trampade förbi yngre förmågor uppför Norabacken. Alltid 20 meter före oss i skidspåret eller på promenaden. Alltid pappan som vårrustade våra cyklar eller vallade våra skidor före tävlingarna. Han VAR en bra pappa i sina stunder, trots sin egen svåra uppväxt med en far som slog och söp. Men, som han sa där i sjukhussängen, han hade inte förstått mina drömmar. Så många ord kom ut fel. Så mycket blev inte sagt. Men nu satt jag där och höll hans hand och klappade hans kind och vi blev förlåtna. Mitt i sorgen är jag tacksam för att vi hann. För en stor del i det svåra med att mista sin far är allt som inte blev. Man kan ju tycka att man vid hans ålder borde ha gjort det mesta man tänkt sig att göra i livet. Men pappa var ingen lycklig människa. Han var ingen färdig människa. Till skillnad från min chef och vän Sten, som dog i augusti 2016, och som sa till sina närmaste att han "inte ångrar något" och "är nöjd med mitt liv". När jag försökte ta reda på varför pappa vägrade äta på sjukhuset och var orolig för att han givit upp svarade han "jag vill ju leva!" Då hade han precis fått en stroke och hade svårt att prata.
Nu fick han inte leva mera. Och jag vet att jag borde vara tacksam för att det ändå gick så pass fort. Att ligga orörlig i en sjuksäng är tungt för vem som helst. Det vet jag bättre än de flesta. Men pappa var sämre rustad för det än någon annan jag känner. Att vara stark, snabb och arbetssam var dygder för honom och något han lyckades leva upp till i nästan 79 år. Nu är det hans tid att vila. Men känner jag honom rätt sitter han däruppe och pikar oss för att vi halkar efter, eldar fel eller inte städar tillräckligt bra. Så idag gråter jag. Och städar.

torsdag 6 juli 2017

Nej, Staffan. Almedalen är inte för alla.

Kära Staffan Erfors. Du är ju en smart och trevlig man. Det vet jag eftersom du tillfälligt hoppade in som min chef under några soliga sommarveckor på Expressen för snart femton år sedan. Jag minns dig som varm, driven och uppmuntrande. En sån som såg oss alla. Där och då.
Men nu läser jag din spalt i Metro och förvånas över din naivitet. Hur kan du tro att Almedalen är till för alla? Bara att ta sig dit är omöjligt för en stor del av det här landets invånare. Det kommer rapporter om att färjebiljetterna är slut och så även ställen att bo på. Dessutom är Almedalen en enorm kostnad för alla som deltar och det blir dyrare för varje år. Såvida man inte råkar bo på Gotland måste man både planera och punga ut en rejäl slant för att kunna delta. Och man behöver ha semester. Något jag kanske haft två eller tre somrar totalt i mitt 43-åriga liv. Vi som ofta jobbar som mest när andra ligger i en solstol med en öl i näven, vi syns inte i Almedalen. Vi har ingen röst. Den som alltid haft råd att åka på semester reflekterar inte över att en buss- eller färjebiljett kan vara oöverkomlig för så många. 

För tydlighetens skull: Jag röstar inte på Löfvén. Men jag tycker hans beslut att skippa Almedalen i år är bra. Istället åker han landet runt och träffar förhoppningsvis några av dem som inte har samma möjligheter till en veckas rosépimplande på Gotland, med eller utan politiker. För, let´s face it, du lär inte träffa några sönderjobbade, ensamstående morsor från Sätra, Degerfors eller Kiruna där. Såna som står i operationsköer som för länge sedan brast ifråga om vårdgarantier. Såna som aldrig blir inlasade för att det alltid finns någon yngre, manlig förmåga utan barn som kan ta över stafettpinnen när det tidiga arbetslivets ständiga betongkoloss (de lyckliga, fastanställda 40-talisterna) nu äntligen gått i pension. Såna som inte gått till tandläkaren på tolv år. Såna som fajtas mot Försäkringskassan vecka efter vecka, månad efter månad, ibland år efter år, för att få en ersättning som täcker mat och hyra och skor till barnen. För att slippa sitta på en läskback utanför ICA med en pappmugg i handen.

Almedalen är ett medelklassjippo under falsk tillgänglighetsflagg. Det vet vi som inte har råd att delta, eftersom vi ännu kan läsa tidningar gratis, bland annat din. Varje år följer jag debatterna och partiledartalen, i den mån jag kan med två ungar som ständigt kräver uppmärksamhet. Varje år blir jag lika besviken över att de frågor som är viktiga för oss som aldrig kommer dit inte lyfts. Var är debatten om hur ett nytt miljonprogram tas fram? Hur stoppa denna monumentala nedrustning av sjuk- och framför allt kvinnovården? Kan kollektivtrafiken finansieras så att alla har råd med SL-kort och därmed den rörlighet som krävs för både jobb och psykiskt välmående? Hur dyrt får det bli att ha bil? Hur ensamt att vara funktionshindrad? Hur svensk/assimilerad kan man vara och ändå bli utvisad? Vilka partier vill införa medborgarlön? Vilka vågar stärka skyddet för landets djur och visa att de menar allvar genom att skärpa straffen för de som plågar och vanvårdar? Hur kan skyddet för misshandlade och förföljda kvinnor stärkas? Hur vill ni göra tandvård tillgänglig för alla? Vem tar ansvar för att stoppa onödiga renoveringar av hyresrätter som ställer ensamstående på bar backe? Vem RUT-städar den sjuka, ensamma mammans hem när hon inte ens har råd att skaffa en ny dammsugare (än mindre använda den)? Vem vågar ta fajten för skatteväxling till förmån för bra, grön mat? Och - ja faktiskt - hur ska vi väcka liv i nedlagda landsortstidningar som inte fått ekonomi i sin utgivning? I flera små städer där det tidigare funnits en hel palett av politiska färger finns idag, i bästa fall, en enda tidning kvar. En tidning kan inte spegla alla lager i samhället. Se på Stockholm! Se på din egen Metro! Nog hade ni mått bra av lite konkurrens.
Jag gissar att det blir samma frågor som tröskas i Almedalen i år igen. 
Jobben förstås. Sånt är viktigt för medierna, även om majoriteten av förslagen ändå bara landar i 500 meningslösa beredskapsjobb eller allt märkligare omvägar till lika meningslösa AMS-utbildningar. Å så någon trevare om samarbete över blockgränserna eller precis tvärtom. "Vi som vågar ta avstånd från SD". "Vi som sträcker ut en hand". Lite mummel om "grön politik" ifråga om skatteavdrag för nya bilar och några procent hit eller dit för solpaneler (medan ROT-avdragen ökar koldioxidutsläppen genom tiotusentals, i slutändan hundratusentals, onödiga köksrenoveringar). Fina ord om hur generösa vi är mot de flyktingar som tagit sig ända till Sverige. Men knappast något om att båda blocken bidragit till att vi tvingar ungdomar ur skolbänken för att åter hamna sysslolösa på ett flyktingboende mitt ute i ingenting, långt från det sociala liv de mot alla odds lyckats skaffa sig. Inte ett ord om hur vi skickar iranska ungdomar till en okänd, ny värld i Afghanistan, där bomber exploderar i vartannat gathörn och en ensam kille utan familj eller nätverk så lätt blir ett byte för extremister i behov av kanonmat.
Nej, det är lättare att prata om jobben. Skatterna. Skolan. Polisen. Och hur alla på olika sätt "satsar mest" på vård och omsorg, trots att pengarna på något outgrundligt sätt alltid försvinner i ännu ett svart hål av ombyggnationer, upphandlingar och Fans mosters kompressionsstrumpor.
Det är lätt att bli matt på politiken. Att hellre gå och odla sin trädgård. Om man har en.

fredag 7 april 2017

En mörk dag

Det är svårt att finna ord en dag som den här, efter Sveriges första riktiga terrordåd. Det plingade till i mobilen och jag gick snabbt in på första, bästa nyhetssajt för att läsa. Och blev, om inte förvånad, så åtminstone chockad. Ringde skolan men kom inte fram. Förmodligen tänkte femhundra föräldrar detsamma. Tog mig istället dit så snart jag kunde och hämtade sjuåringen. Sedan direkt till dagis där flera barn fortfarande väntade på föräldrar som var strandsatta i stan sedan t-banan stängt. Nu sitter mina killar i soffan och provar en app på androidplattan de fått av några vänner. Vi har mat i magen och någonstans att sova. Vi är oskadda.
Men minstingens favoritfröken har nyligen skilt sig och flyttat till stan. Så jag ringde dagis för att höra om hon och de andra två som var kvar där hade någonstans att ta vägen. Jag bjöd hem dem till oss, men de hade plockat fram mat och gjort det bästa av situationen. Utanför tunnelbanan står fortfarande en vakt stationerad. Inte heller bussarna går. Men på Facebook råder kärlek och hjälpsamhet hos de många vänner som erbjuder skjuts eller öppnar sina hem för natten. 
Journalisten i mig hade velat vara en barnfri 29-åring på kvällstidning igen.
Men hjärtat är nöjt med att få vara hemma med mina små. I säkerhet.

torsdag 6 april 2017

Från Flexi Tracks till flexade muskler

Testar, lite på skoj (inför en tänkt artikel), men också på högst personligt allvar, den nya dejtingappen Once som påstår sig "göra jobbet" och efter de preferenser jag angivit, matchar mig med en ny singelkille varje dag. Jag är alltid tydlig med att jag inte är en träningsmänniska och ej heller söker någon sådan. Jag har ju kronisk värk och många dagar nog med att ta mig ur sängen och få iväg barnen till skola och dagis.
Min första matchning hos Once: Den kända träningsgurun! Någon har verkligen inte gjort sitt jobb...

Processen

Den egna kampen med myndigheter är något jag ogärna skriver om, dels för att jag vill behålla något slags integritet, men också för att det i vissa, känsliga lägen, t ex under en pågående utredning, kan vara bäst att inte höja rösten alltför mycket. Bättre ligga lågt och låta tjänstemännen göra sitt jobb. Och be en stilla bön att de har en susning om hur det går till.
Men nu kan jag inte tiga längre.
Jag är sjukskriven sen i höstas, står i kö för en större operation och väntar på gastroskopi för att se om jag dessutom dragit på mig ett magsår, vilket mycket tyder på. Lyckligtvis har jag inte haft några problem med att få sjukskrivningen godkänd. Kruxet är att den handläggare jag tilldelades i höstas fick för sig att sänka min sjukpenning till motsvarande arbetslöshetsnivå. Utan att ha utrett vad jag faktiskt gjort under tiden innan jag sjukskrevs. Och som i ett trollslag fick jag och barnen 2000 kronor mindre per månad att leva på. En ansenlig summa när man är ensam försörjare.
Jag överklagade beslutet. Förstås. Har gjort det förr. Och fått rätt efter många, långa månader av brevväxling och telefonköande. Men den här gången är det särskilt besvärligt.
Omprövningsenheten startade sin utredning av mitt ärende för en månad sen. Då hade jag väntat i nästan ett halvår och inte fått en krona under december och januari. För att skynda på ärendet ringde jag upprepade gånger till Omprövningsenheten för att ta reda på vad de behövde av mig för att kunna ta beslut. Och skickade detta. Bland annat mejlväxling med och intyg från uppdragsgivare samt ett kontrakt på kontorsplatsen jag hyr. Men det räckte inte för ett beslut. Först ansåg handläggaren att man behövde göra ännu en utredning av min sjukpenninggrundande inkomst (SGI), trots att den fastställdes så sent som i somras,  då för fjärde gången bara det senaste året. Denna utredning av SGI:n kunde inte Omprövningsenheten gör. Så handläggaren där bollade tillbaka ärendet till samma handläggare vars felaktiga beslut jag överklagat! Med andra ord: Stöter du på en inkompetent handläggare som du kanske rentav kommer på kant med (har inte hänt mig, vad jag vet, men jag kan förstås inte styra över mer än mitt eget beteende och det har varit helt och hållet sakligt i det här fallet) och därför överklagar hens negativa beslut är risken mycket stor att det avgörande sista ordet ändå hamnar på samma person! Låter det rättsosäkert? Tacka Försäkringskassan för det!
Så. Ärendet åter hos handläggare 1 som efter några veckor plitar ihop ett brev till mig där hen frågar vad jag gjort under perioden före min sjukskrivning. Hen radar upp datum för vilka hen menar att jag inte deklarerat sysselsättning och ber mig skicka in underlag om det är så att jag arbetat. Hen vill också ha information om mitt företags namn, om det är aktivt och i så fall från och med när. Om kassan inte får in detta före påsk kommer de att bestämma min sjukpenninggrundande inkomst till 0 kronor. Glad Påsk!
Jag ägnar en halv dag åt att ringa runt till sex olika personer på Försäkringskassan och författar slutligen ett brev till tre av dem, där jag förklarar att jag redan i vintras, för att förekomma just en sådan begäran, skickade in de underlag man frågar efter. Jag skriver också att jag talat med enheten för Föräldrapenning som intygat att de har uppgifter på att jag tagit ut föräldrapenning just de dagar man frågar vad jag gjort. En titt i systemet eller, om det inte går, ett samtal till enheten för Föräldrapenning kunde ha klargjort detta och sparat både tid och oro. En SGI-utredning tittar alltid efter luckor i sysselsättningen och har du av någon anledning inte antingen arbetat eller tagit ut föräldrapenning minst fem dagar per vecka, faller du ur systemet och blir i värsta fall nollad. Det här vet jag, eftersom jag ringde Försäkringskassan upprepade gånger när jag i somras gick från anställning via föräldrapenning till företagande. Jag ville försäkra mig om att jag gjorde rätt och fick det bekräftat varje gång jag ringde. Jag har skyddat min SGI och ska få behålla min gamla ersättning.
Men Försäkringskassan ger sig inte. SGI:n ska ändå utredas. Och nu har ärendet gått vidare till ännu en enhet, nämligen den för specialutredningar, SU. Jag fick ett nummer till en handläggare där som skulle ha tagit emot min lunta. Så jag ringde. Hon kände inte till mig alls, men bad en kollega göra en slagning i systemet. Jag hörde hur de pratade i bakgrunden om att "någon har raderat hela journalen" och lät förvånade. Tillbaka i luren lovade hon att tala direkt med en chef som kunde lägga ut jobbet på en handläggare så fort som möjligt. Äntligen någon som skrider till handling!
Nu ligger alltså SGI-utredningen hos en specialutredare i Stockholm. Och omprövningsärendet hos Omprövningsenheten i Göteborg. Trots att underlaget som krävs för båda utredningarna är exakt detsamma - bevis på att jag arbetat eller tagit ut föräldrapenning en viss period före insjuknandet.
Jag vet att jag har på fötterna, så jag hoppas ändå att det blir rätt till slut. Just idag är jag stark. Igår ville jag bara skjuta mig själv. Tanken på att bli riktigt, jävla fattig igen, nu när jag har barn och allt, skrämmer skiten ur mig. Att leva under existensminimum är enormt resurskrävande. Det som inte finns i pengar måste tas någon annanstans. Ofta innebär det kroppsligt slit, att ta sig runt till fyra olika livsmedelsbutiker och handla nedsatta varor för att få ihop det nödvändigaste. Självfallet utan SL-kort, då det kostar alldeles för mycket. Kroppen tar också stryk av att alla tunga lyft i vår familj bara kan utföras av en person - som nu förlorat den enda sjukgymnasten kvar i området och inte har råd med de privata alternativ som finns. Lika ofta är det en psykisk press, att ständigt oroa sig för vad som händer när vi blir sjuka och behöver kosta på mediciner, veterinärbesök eller en taxi till Sachska Barnsjukhuset mitt i natten. Och att aldrig riktigt få vila, åka på semester eller låta barnen njuta av en glass på stan. Självklarheter för de flesta i Sverige. Men inte för den som är sjuk.
Edit: 
Precis före påsk fick jag besked att man fastställt min SGI till den gamla. Precis som jag sa till dem. I dag ringde handläggaren från Omprövningsenheten och meddelade samma sak. Samt att hon nu återupptar sin utredning. Lämpligt nog just som det enda sunda förnuftet på stället gått på tjänstledighet. Ursprungligen en felringning från min sida men som visade sig särskilt lyckad då killen som svarade var så alltigenom mänsklig och hjälpsam. Under den här processen har jag kunnat ringa honom flera gånger och bli lugnad. Men på Skärtorsdagen gick han på en längre tids tjänstledighet. Så nu är jag ensam igen. Utlämnad till handläggare som svarar "Yxskaft" på varje fråga. Den maktlöshet jag känner är svår att beskriva. Men inte blir jag friskare av den.


torsdag 16 mars 2017

90-talsminnen

När jag över julen besökte föräldrarna i Värmland fann jag ett gammalt brev som jag hittade på min arbetsplats en morgon 1993. Jag var reporter på lokaltidningen och kände mig både ensam och ouppskattad. Enda ljusglimten var att jag inlett en relation med en annan vikarie i samma ålder, en kille som kom utifrån och hade andra intressen är hockey och V75 (eller hette det månne V65 på den tiden?).
Men en kvinna från Göteborg, kanske tiotalet år äldre än mig, hade vikarierat på tidningen några månader, och även om (eller kanske på grund av att) vi inte hade lärt känna varandra under den korta tiden, så lämnade hon mig detta brev under sin sista kväll på jobbet daterat den 27/12 1993:
"Din senaste krönika var jävligt bra, tycker jag. Jag tror att du kan gå långt som journalist och inte minst som skribent. Hoppas bara att du inte alltför länge förslösar din underbetalda och ouppmärksammade talang på den här kalkontidningen = KT. Hoppas att du ganska snart tar dig härifrån, innan du dras mer i dom andras tröga du. Du och C-J kan väl antagligen hjälpas åt att stå ut. Själv kände jG mig bara som jag ville sparka in tasken på hela chefspatrasket till slut. Jävla självgoda nollor till hängbuksvin! Du och jag har ju egentligen aldrig pratat så mycket, men visst har det varit små korta stunder av samförstånd. Eller hur? Nu ska jag äntligen bli frigiven från min "frivilliga" förvisning hemifrån. Min älskling, sedan sju år tillbaka, kommer och hämtar hem mig till vårt vackra hem och vår hopplösa katt i Majorna i morgon kväll. Hoppas vi ses (hälsa även C-J det!) nån, jävla gång i framtiden. Jag lovar att  alltid hylla DET POSITIVA I TILLVARON!  Allting blir ju så mycket käckare då, eller hur?
Full, glad och förbannad:
E G.
Ring och skriv och hälsa på i Gbg för fan!"

Jag blev så glad när jag fann det här brevet. Hade alldeles glömt bort det. Tyvärr blev det aldrig någon påhälsning hos kvinnan i Gbg. Men brevet betydde mycket för mig som i hjärtat hade höga ambitioner men inte ett uns av tro på att det nånsin skulle bli nåt av mig. Jag var ljusår från C-J där som planerade en framtid som både kriminalreporter på rikstäckande tidning och författare. 
Några år senare var det jag som läste kriminologi på universitetet, men mer än någon enstaka nyhet om "kändis som åkt fast med kokain" har det inte blivit på riksnivå. Och nu är jag gammal och skröplig. Återstår författarskapet.

fredag 24 februari 2017

Somliga gympar utan skor

När sonen började ettan i höstas och skulle börja ha skolgympa två gånger i veckan köpte jag honom ett par nya, fina gympaskor på HM enbart för inomhusbruk. Dessa skor ligger alltid i hans klädlåda på skolan då de inte får plats i ryggsäcken och riskerar att bli kvar hemma på morgonen.
Men igår fick jag veta, av en klasskompis till sonen, att han aldrig har sina gympaskor på sig på idrottslektionerna!
När jag frågade min unge varför blev svaret: Jag glömmer!
Men varför i hela friden finns ingen pedagog på plats att hjälpa barnen just att komma ihåg den här vardagslogistiken? Gympa utan skor när andra barn har skor känns ju inte helt bra.
Sedan min kille började skolan har både skolväska och kläder försvunnit på raster, idrottslektioner och utflykter. Han vet knappt vad som är bak och fram på sig själv. Det gäller för övrigt fler av barnen i klassen. Så att en vuxen efter raster, utflykter och idrottslektioner kommer med en liten påminnelse om att allt ska med tillbaka också, vore väl en bra idé? Liksom skor på fötterna när man spelar fotboll.