onsdag 7 november 2012

"Det är mammornas fel!"

Jag har tänkt skriva om det så många gånger. Mammahatet. Det där man möts av varje gång man åker in till stan med barnvagn. När man går på trottoaren och närapå krockar med en fyrtiofemårig gubbe som snäser nåt om "lattemorsa" och "flytta på dig för fan!" trots att jag saktat ner rejält eller rentav stannat för att de som är fullt upptagna av sin iPhone5 och de senaste designerheadphonesen inte ska falla rakt över mitt barn. Jag tror att de här gubbarna är arga för att de inbillar sig att Sverige och den lilla välfärd vi trots allt har kvar är byggd kring barnfamiljen. Det är den inte. Det är kärnfamiljen som är välfärdens centrum. Och där ingår inte en ensamstående morsa. Den ensamstående morsan har inte råd att dricka latte på lokal. Och om gubben bara hade lyft blicken från skärmen skulle han kanske ha sett att jag inte framförde 2012 års Bugaboo utan en gammal, sliten Emmaljunga med högst otrendiga björnar på. Och han hade sett att jag inte gick i bredd med någon väninna med vagn där på trottoaren, utan att jag så gott jag kunde försökte kryssa mellan tjejen framför honom och de tre männen som gick bakom utan att krocka med någon endaste en. I dagens DN finns en tecknad läsarinsändare över "Barnvagnsmaffian", ett välkänt epitet i Stockholms innerstad trots att man sällan ser den. Ja, hur ser den egentligen ut? Finns den över huvud taget? Tre solglasögonprydda väninnor med designervagnar tar upp hela trottoaren och i texten under bilden kan man läsa: "Barnvagnsförare tar ofta upp hela trottoarens bredd. De räknar blint med att mötande ska väja ut i gatan eller in mot en husvägg". Ja, vad är alternativet? Att vi kliver ut med bebisen mitt i Hornsgatan och låter de 45-åriga gubbarna skreva på trottoaren utanför Mickes skivor? Försök själv dribbla en barnvagn i storstadstrafiken utan att irritera dina medtrafikanter och du skall snart se att det är omöjligt. Efter att ha köat en halvtimme till alla nerkissade hissar i tunnelbanan vore det förfärligt skönt med lite förståelse och ett steg åt sidan med ett leende, istället för den massiva vägg av gnäll och skäll som man stöter på som morsa på stan. Vi vet ju alla att farsor på stan får ett helt annat bemötande. Halledunanedå, vilken fin man som spenderar tid med sin egen unge! Härom dagen dök den här insändaren upp i en annan tidning:
Jag undrar förstås om det är ett ironiskt svar på förra veckans odejtade, kränkta man eller om jag missat något väsentligt. Jag åker nog helt enkelt alltför sällan buss... Helt ärligt tror jag att just det här är ett skämt. Men principen att skylla på någon annan har ju alltid varit effektiv som argumentationsmedel. Roligast av allt är ju att författaren på fullaste allvar verkar tro att ensamma mammor får fler tillfällen till ragg än hon. När vi knappt kommer utanför hemmet annat än för att hämta och lämna på dagis, gå på ICA eller - voilá! - åka buss till och från jobbet. De flesta av oss är inte så snygga och fräscha sådana dagar. De flesta av oss skulle hellre sova ut en hel natt än ha oväntat sex med festlig bussresenär. Vad amelia än försöker tuta i oss. Men allt är ändå de ensamma mammornas fel. I dagens DN skriver krönikören Hanna Hellquist om sin mammaavundsjuka. "Alltså det är inte klokt hur mycket folks status höjs när de skaffar barn. När man får barn vill tydligen alla vara med en". Och säkerligen har även Hanna spetsat till det hela för att det ska bli mer underhållande läsning, men för att ett argument ska hålla, humor eller inte, bör det ju ha åtminstone liiite verklighetsförankring. Och det har inte det här. För det är inte föräldrarollen som gör att de här paren Hanna känner blir bjudna på julfester och födelsedagskalas. Det är det faktum att man som par plötsligt inte längre utgör ett hot. När man fått till den där lilla kärnfamiljen, då är man över en natt med i gänget och familjefestinbjudningarna börjar trilla in. Det händer förstås inte om du skaffar barn på egen hand. Det kan jag lova. Snarare blir det plötsligt smärtsamt tomt i inkorgen. Du slutar kolla dina events på Facebook eftersom du vet att du ändå inte kan stå på dansgolvet på Debaser klockan två på natten med ögonglitter, svettig panna, rosiga kinder och en ring av beundrare som taktlöst trampar omkring dig. Istället går du och lägger dig med ungarna kvart i nio. Redo att väckas i ottan av att en hel hink med Duplo hälls ut i din säng. Du HAR all anledning att vara avundsjuk, Hanna. Men inte på det du tror. Du får inte fler vänner när du blir mamma. Men du mister lejonparten av de du har. Du får inte fler inbjudningar, varken till exklusiva premiärer eller förfester i förorten. Istället får du privilegiet att vakna med sängen full av Duplo. Och det är liksom grejen.