fredag 1 november 2013

Anställningsstopp

Nu när Skattemyndigheten granskar mig för att de undrar vad jag lever på (Hallå! Ensamma morsor är vana vid att sylta, safta och loppisfynda!) kom jag att tänka på det där som en gång var på väg att bli nåt slags karriär. Hur den stora landsortstidningen ringde när den lilla fastanställde min pojkvän istället för mig. Och hur jag lyckades jobba upp ett självförtroende där som jag inte haft förut. Sen sa han upp sig från sitt fasta jobb och vi drog till Spanien för att leva och skriva. Men jag blev gravid och kräktes hela tiden. Blödde och oroade mig för den där medicinen jag tagit innan jag begrep. Medan han frekventerade Andalusiens sunkigare krogar på egen hand. Vi hade inga mobiler då. Ringde hem från en telefonkiosk nån gång i veckan. Och vid ett av dessa samtal berättade mamma att den stora tidningen sökt mig igen. De erbjöd ett längre vik. Med möjlighet till mer än så. Jag ville åka hem. Både för jobbet. Och för att få veta om det som växte i min mage alls var livsdugligt. Han ville stanna, dricka billig sprit och snubbla över sin medhavda Facit i hallen varje morgon. Så vi stannade. "Du får fler chanser", minns jag att han sa. Ett par år senare fick han fast jobb igen. Sex år senare hade han supit bort mig. Ett halvt liv senare sitter jag här och väntar fortfarande på den där chansen.

torsdag 27 juni 2013

Verklighetens folk

Som ensamstående småbarnsmamma med förbaskat låg inkomst är det inte helt lätt att identifiera sig med de exempel från "vardagslivet" som ges i allehanda tidningar. Jag tänker på Sköna Hemreportage från "sommartorpet" som visar sig vara en ärvd släktgård renoverad för miljonbelopp, hembesök hos cupcakebakande Leilor, mamastylade minirodinibarn eller perfekt skötta trädgårdar på Österlen. När man själv stått i kö till en kolonilott i fyra år och tillbringar nästan hela sommaren i en potthet miljonprogramslägenhet på sjunde våningen. Ork till att baka har jag inte funnit på över ett år. Därför tänkte jag att Facebookgrupper som "Family living -the true story", "Fattigmat" och "Mama- the true story" kunde vara något för mig. Mamagruppen marknadsför sig bland annat med följande rader: "För föräldrar med stresskoma och prettoallergi. Glömmer du aktiviteter? Händer det att du till och med glömmer barnen? Reklam och pekpinnar undanbedes!" Vad skönt! tänkte jag. Bara för att mötas av inlägg om städningstips och långkok av söndagsstekar. Hör jag "pulled pork" en gång till måste jag gå och kräkas upp min falafel. Så. "Fattigmat" kanske passar mig bättre? Det trodde jag också. Tills min facebookfeed fylldes av tips om färdigköpta hamburgare, rivet fläsk, fläskfärs och aromat i korvar, vaniljvisp med hackad dajm och kakrester samt skinka, bacon eller kassler med ostsås från Blå band... Även om det är en spännande kontrast till instagramskrytarna häpnar jag över Svenssons dåliga matvanor när jag ser detta. Och jag är verkligen ingen matnörd. För sådana böjelser finns varken tid eller pengar. Men jag försöker laga någorlunda nyttigt med den utgångspunkt jag har. Vi äter som bekant inte kött. Jag försöker handla ekologiskt i den mån jag har möjlighet. Det ska gärna gå snabbt. Och inte ruinera mig. Då har man föga nytta av tips som "Gör egen snickers och raider hemma". Kanske är en del av förklaringen att långt ifrån alla medlemmar faktiskt är fattiga utan bara ser ett behov av att identifiera sig som "vanliga människor". Och den vanliga människan i vårt land i dag är som bekant medelklass. Samma person som tipsade om egengjord Snickers (vilket knappast blir billigare än köpt) skriver nämligen "Jag har lite svårt för ordet fattigmat skulle hellre kalla gruppen billig mat". Att vara fattig är fortfarande fult. Handla gärna på extrapris, långkoka misshandlad, dansk gris och frys in, mumsa besprutade bananer och tryck i ungarna coops hamburgare med sockerstinn lågprisketchup tre dagar i veckan. Men säg för guds skull inte att du är fattig! En sån skam.

torsdag 11 april 2013

Ett inlägg om varför det inte kommer några inlägg...

Hur kul är det? Men sanningen är att jag varken har tid eller ork just nu. Vill bara försäkra er om att jag finns kvar. Och snart återkommer! Tack för att ni läser!

söndag 10 mars 2013

Rätt låt vann

Jag höll ju på Yohio. Men efter att ha sett Robin i finalen kändes det ändå rättvist att han tog hem spelet. Han sjöng fantastiskt bra och behöver vinsten mer än Yohio som redan har sina fans. Och, med tanke på hur Europa röstade i fallet The Ark, ganska säkert hade floppat i ESC. Dessutom var Robin så klädsamt överraskad och sånt är alltid kul. Slutet gott allting gott!

fredag 8 mars 2013

Den osynliga familjen

Å, denna diskussion om barnförbud hit och dit. Alla föräldrar är inte privilegierad lattemedelklass. Men alla får vi klä skott för de som är. Kanske allra mest vi kvinnor som inte är. För, så här på kvinnodagen, kan vi väl konstatera att det huvudsakligen är just kvinnor som syns offentligt med mindre barn. Därmed är det också kvinnorna som tillsammans med en hel ny generation diskrimineras i och med ett barnförbud. Inte så fräscht 2013. Om folk ändå kunde sätta sig in i hur det är att aldrig ha möjligheten att lämna över barnet till en partner för att gå på lokal. Att vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år sitta hemma för att man inte kan, orkar, är önskvärd på krog eller fik. När ryggen värker och allt man förmår är att ta sig fram och tillbaka till dagis och ICA. När man inte längre känner att man är en del av Stockholm, utan förpassad till en ensam förort där man knappt känner (än mindre umgås med) en själ. "Du kommer att bli så ensam" sa en av mina närmaste vänner när jag berättade om graviditeten. Och jag förstod. Men ändå inte riktigt. Jag brukar inte gnälla om det här. Bara bita ihop och tänka på det finaste fina, som snusar i sin säng. Visst är han värd alla uppoffringar. Men i en bättre värld, skulle jag inte behöva offra hela mitt sociala liv. Eller mitt yrkesliv med dräglig inkomst och skälig levnadsstandard. Men om det kan vi tala en annan gång.

tisdag 5 mars 2013

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...

Grrr, för självupptagna innerstadshipsters som tycker att barnförbud på caféer är en bra idé. Få (njae;-) saker gör mig så jävla upprörd som svenskars diskriminering av barn. Först fick de inte följa med på festivaler och konserter i det gröna längre. Nu vill krögarna ha förbud på sina caféer. För att de själva saknar civilkurage att säga ifrån till det fåtal som stör. Man får (och ska) säga till stökiga barn. För allas skull. Kanske framför allt för för de skötsamma barnens.
Diskussionerna har, med all rätt, gått höga sedan en kaféägare på Kungsholmen gått ut med ett generellt barnförbud i sina lokaler. Majoriteten av Aftonbladets läsare tycker t ex att barnförbud är bra och många önskar att fler kaféer följer efter.
Och då är vi där igen. I det här mammaföraktet som blossat upp framför allt i Stockholm och som jag tidigare bloggat om. Barn ska förbjudas på mesta möjliga platser (först var det festivaler och konserter och nu kaféer) och är det omöjligt får de i varje fall varken synas eller höras. Någon undrar "varför barnföräldrar ska ha tillgång till alla miljöer". Ja, varför skulle vi inte få det om vi kommer med ett barn som kan sitta stilla och vara föredömligt lågmäld? Vilket långt ifrån alla vuxna kan. Och hur har ni tänkt att barnen ska lära sig att umgås på ett mognare sätt om de aldrig får träning?
Låt mig berätta om en situation som kan uppstå för en ensamstående förälder i en storstad. Då det ju, av logistiska skäl, främst är här som kaféer kan komma till pass i vardagspusslet, ty i småstaden har man i regel bil och träffas hemma hos varandra med betydligt mindre ansträngning:
Mamma har varit hos doktorn en dagisstängd dag. Barnet är givetvis med. De båda får vänta i två timmar på att träffa läkaren. När besöket är över är barnet antingen så pass hungrigt eller kissnödigt att de omöjligt kan hinna hem innan situationen blir ohållbar. Bara de undertaliga, nerkissade hissarna i Stockholms Lokaltrafik tar halva restiden i anspråk. Har man då en tjuga till en ostmacka kan ett närliggande kafé lösa problemet. Om kaféet ifråga inte släpper in mamman och barnet kan de väl gå till nästa ställe, tänker ni. Men Nästa Ställe ligger alltför ofta alltför långt bort för en kissnödig treåring. Och i den anda som råder i vårt land i dag kan Nästa Ställe mycket väl ha infört barnförbud även de. Då får man traska vidare. Och vidare. Kanske i snömodd med vingliga barnvagnshjul och bitande kall vind. För att kaféägare (och barnförbudsivrande besökare) är så konflikträdda att de inte vågar säga till ett barn som uppför sig illa. För det är ju vad de borde göra. Gräva fram sitt civilkurage och göra en samhällsinsats istället för att tyst sitta och blänga och sedan häva ur sig sura kommentarer om lattemorsor på alla sociala forum som finns.
"Men resebolagen har barnfria resor och hotell!" inflikar en ung man i kommentarsfältet hos en journalist som dryftat frågan på facebook. Men resebolagen erbjuder alternativ och allt bokas i förväg. Man riskerar inte att, som i lokaltrafiken, bli lämnad på hållplatsen i ytterligare 40 minuter för att barnvagnen inte fick plats. Att bli portad med en kissnödig eller extremhungrig treåring i snömodd är inte kul.
De här gnälliga, oftast manliga, innerstadshipstrarna med lite tinnitus ringande i örat ända från shoegazereran verkar ha väldigt svårt att sätta sig in i andra människors situation. Man applåderar okritiskt barnvagnsförbud på kaféer och muséer utan en tanke på att det finns massor av kvinnor (och säkerligen även några män) som inte KAN bära sina barn. Jag kunde det inte efter att både ryggen och magen tagit stryk av diverse operationer. Sista veckan Titanicutställningen visades på Djurgården köade jag i över en timme med min bebis. Bara för att få veta att vi inte var välkomna med vagnen. Så det blev att traska hem igen. Gråtande. Det blev liksom den där droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var så trött. Så trött på allt. Och jag tror att det finns massor av föräldrar där ute som känner igen sig i den här tröttheten. Framför allt de ensamstående, som helt saknar avlastning.
Att någon skriver: "När jag själv är barnledig går jag gärna till ett ställe som portar barn!" känns som ett hån mot oss som aldrig får ledigt. För oss (läs: mig) handlar det mindre om kaféhäng som rekreation, mer om att på snabbast möjliga sätt se till att ungen är torr och mätt nog för att hemresan via kommunala färdmedel ska gå så smärtfritt som möjligt för alla ombord. Jo, många föräldrar bryr sig faktiskt om hur andra ser på oss och våra barn. Så pass att vi snart inte vågar gå ut genom dörren. Vill barnlösa slippa höra barnskrik finns det ju så många andra ställen de kan gå till, som biografer och kvällsöppna krogar och klubbar. Eller så kan de stanna hemma och sätta upp lappar i tvättstugan...
Så hur ska man hantera stökiga barn på kaféer? Med förbudsskyltar (censur) eller eget ansvar (självcensur)? Kokar man ner diskussionen handlar det ju om svenskars konflikträdsla och brist på civilkurage. Hur svårt ska det vara att säga till de barn (och föräldrar) som stör? Om folk orkade lägga hälften så mycket energi på att göra det nästa gång de stör sig på någon eller något, istället för att sura i kommentarsfält på internet, skulle det här landet vara så otroligt mycket lättare att leva i.
Barn är samhällets ansvar men genom att utestänga dem från allt fler delar av samhället frånsäger vi oss vårt kollektiva ansvar. Det tycker jag är förbannat trist. Det gör det också snart helt omöjligt att skaffa barn på egen hand. Precis som för hundra år sen...

lördag 2 mars 2013

Min tid som Bert är över.

Har hittills naglat alla finalister utom en i Melodifestivalen. Fram till ikväll alltså. Jag trodde Tintingate och Rolinski skulle gå vidare. Men småbrudarna höll hårt i sina mobiler ikväll. Och fröken Bert föll med övriga 30-plussare på mållinjen. Med naglat menar jag inte nödvändigtvis de låtar jag själv tycker är bäst eller mest uthärdliga, utan vad jag tror folket gillar. Har alltid varit bra på just Mello och hitlåtar. Tycker att det stundtals är underhållande tv. Som före detta nöjesreporter på en kvällstidning måste man ju titta. Nästan. Som ensamstående småbarnsmor blir man så illa tvungen. Synd på Rolinskis Modern Talkingcover ikväll. Och Jalla-låten som var ganska svängig. Jag är helt klart för gammal för att förstå en hårdsprejad dansgymnast som kör typ EN textad till särdeles dålig Justin Bieber-dunka dunka. Men söta och i vanliga fall skönsjungande keruben Robin hittade äntligen rätt ton i sin tyvärr lite för svåra låt. I finalen håller jag på Yohio. Vad annat kan man förvänta sig av en gammal glamrockare?

tisdag 26 februari 2013

För fattig för fritid?

Alltså. Vi måste prata om journalisters syn på innebörden av ordet fattigdom. När tjejerna i tv-serien "Girls" beskrivs som fattiga blir åtminstone jag jävligt less. Jag har sett programmet och kan inte uppfatta dem som annat än bortskämda medelklasslynglar. Inte ens vid en jämförelse med SATC (som jag f ö älskade, men av helt andra skäl än att de hade snygga skor i varje scen) håller fattigdomsstämpeln. Det finns fler klasser än två såväl i USA som Sverige. Foppatofflor på vintern (som Janne Josefsson nyligen uttryckte det) är ingen markör för fattigdom i ett land där man faktiskt kan få mängder av skor och kläder gratis av både mer välbeställda vänner och helt obekanta människor på facebook. Inte någon gång har jag behövt betala så mycket för ett par skor eller kängor till min son, som ett par foppatofflor kostar. Eftersom västvärlden idag konsumerar billiga kläder i överflöd, som sedan slängs eller skänks eller säljs second hand är klädfrågan inte det primära problemet i en familj som lever under existensminimum. Istället är det utanförskapet och ensamheten som uppstår när man varken kan delta i det informella sociala livet, som numera försiggår till stor del via modern elektronik med höga månadskostnader, eller delta i fritidsaktiviteter som i dag är långt dyrare än när vi föräldrar växte upp. Jag fick nyligen reklam för en privat dansskola hem i brevinkastet. Det lät verkligen toppen att så små barn kan vara med och röra sig till musik och jag mindes avslutningsdansen på mina systrars dansskola där jag gjort succé i en vals redan som fyraåring. Det kostade inte många tior att dansa på den privata skolan i landsorten. Ändå hade mina föräldrar inte råd när jag blev gammal nog. Jag fick nöja mig med att dansa i den öppna dansen på systrarnas avslutning. Ej heller blev det någon Mulleskola. Eller kyrkans barntimme, trots att den åtminstone inledningsvis var gratis. Det fanns väl inte ork med tredje ungen. Men följden blev också att jag hamnade utanför. Fiolspelandet (100-200 kr per termin inklusive hyra av instrument - beat that!), som jag fållades in i av mamma, var en väldigt solitär sysselsättning. Sista terminen var vi bara två kämpande kvar i gruppen och vi hade just inget gemensamt förutom att våra mammor satt på första parkett i det gamla klassrummet vare onsdagkväll när vi hade lektion.
Jag tycker inte synd om mig. Jag fick trots allt prova på både fotboll och längdskidåkning och blev riktigt bra i sistnämnda sport. Vi bodde alldeles nära det kommunala elljusspåret och det kostade inte en krona att snöra på sig de ärvda pjäxorna och sticka iväg. Men för barn av i dag och i synnerhet för barn som bor i storstäder är det väldigt mycket svårare. Det spelas inte fotboll i kvarteret här. Storklubbarna börjar med elitsatsningar redan i sexårsåldern. Andra sporter, som ridning och hockey, är alltför dyrt för en ensamstående mamma. Och dansen? Den kan vi glömma. Kursen för småttingarna kostar 1350 kronor och då tillkommer dessutom avgiften på ett par hundralappar för varje närstående som vill se avslutningsshowen. Den var gratis på mina systrars dansskola på 70-talet. Och då var den skolan ändå, som jag redan nämnt, ett privat alternativ.
Först i nioårsåldern brukar man kallas till den kommunala musikskolan där undervisningen är något subventionerad, men åtminstone i Stockholm fortfarande för dyr för de flesta ensamstående morsor. Vill man lära sig spela något instrument innan dess, vilket man måste om man vill bli riktigt duktig, är det privata alternativ som gäller. Och de är förstås inte att tänka på.
Min son har ännu inte blivit gammal nog för dataspel. Och när han är det, vet jag att jag kommer att ransonera användandet. Om vi ens har råd att köpa de spel och konsoller som är aktuella då. Jag vet att det är snordyrt.
När det blir dags för skolresa kan han knappast räkna med att få följa med. Om inte skolan betalar som de gjorde förr. I varje fall den överskjutande del som gemensamt bullbakande och loppisförsäljning inte kunde klara. Friluftsdagarnas slalomresor sponsrades också till viss del, men för att över huvud taget kunna följa med var man tvungen att ha utrustning eller hyra sådan för dyra pengar. Det kom förstås inte på fråga. Än i dag har jag aldrig åkt slalom. Och tro mig. Jag älskar allt som går fort;-)
Jag överlevde förstås. Men jag blev ensam. Och mobbad. Ingen förälder vill utsätta sitt barn för något sånt. Att tvingas göra det trots att man arbetar i sitt anletes svett för att ändra situationen - det är fattigdom. Liksom det är fattidom att inte kunna ge sitt barn bra och varierad mat. De flesta som bor i Sverige har mat på bordet. Men vad är det för mat? När det är knäckebröd och müsli för tredje dagen i rad efter dagis och mjölken (till müslin) tagit slut är man så otroligt tacksam över den där dagislunchen som de andra föräldrarna klagar på. Du kan köpa en termojacka för 150 spänn på Rusta. Och varma vinterstövlar till. Du kan se ut ungefär som din medelklassgranne utan att någon anar ett smack. Fattigdom syns inte. Men den känns.

torsdag 14 februari 2013

Gnälliga pappor - ett samhällsansvar?

Stockholms barnmorskor går i en debattartikel ut med att nedskärningarna gör att de inte längre kan garantera födande kvinnor en trygg och säker vård. Barnmorskor i hela landet ansluter sig och berättar om hopplösa situationer där de tvingats prioritera bort vettskrämda förstföderskor för lika vettskrämda omföderskor med komplikationer. Mammor vittnar om hur de fått ligga ensamma med värkar i timmar utan någon som har koll på att allt löper på som det ska. Och även om det inte längre är vanligt, så händer det fortfarande att mamman eller barnet dör vid förlossningen. I Sverige. Mot bakgrund av detta slår jag upp det senaste numret av tidningen mama och finner där en intervju med poeten Bob Hansson under rubriken "Ingen brydde sig om mig på bb". I intervjun uttrycker han sin besvikelse över att han inte fick tillräcklig uppmärksamhet av personalen på bb när flickvännen skulle föda deras första barn: "Jag kan också känna en förvåning över att alla de där dygnen på bb bara handlade om mamman. Jag menar i samma ögonblick som (barnets namn) föds är vi ju två likvärdiga föräldrar. På bb var det mammans barn. Hon var patient och jag var besökare. Nu hade vi tur att det fanns en sängplats över till mig, annars skulle jag fått åka hem." Bob tycker alltså att fler resurser borde läggas på dessa friska män i en situation där personalen redan kämpar i sitt anletes svett för att få ihop prioriteringarna och omöjligt kan lyckas. Det värsta är att han inte är ensam om det här synsättet. Marcus Birro har uttryckt sig på ungefär samma sätt. Liksom en lång rad kända och okända pappor i bloggar och kommentarsfält. För någon månad sedan läste jag en insändare från en pappa som var upprörd över att han tvingats betala för sjukhusmaten och sova på golvet då det inte fanns någon sängplats till honom. Ibland hör man även mammor beklaga sig över att de inte får eget rum där de kan samla familj och vänner på privat mottagning. Men föd hemma då om det nu är så viktigt att ha ett privatliv på sjukhuset! Om ni vågar... För någon som legat på sjukhus i månader, ensam, orörlig och allvarligt sjuk är det helt horribelt att människor kan ställa sådana löjliga krav när våra skattepengar i första hand bör garantera god medicinsk vård för sjuka och gravida. Det är ju trots allt inte särskilt sannolikt att det är pappan som skadas eller dör om något går snett i förlossningsalen. Att sitta ett halvt dygn på en obekväm stol, sova på golvet eller behöva betala för sjukhusmaten känns inte som någon stor uppoffring medan kvinnan samtidigt ligger med krystvärkar och i alltför många fall tror att hon ska dö. Än mindre borde det kännas som en uppoffring mot bakgrund av att dödssjuka patienter kan få ligga lika länge på en bänk på akuten innan de får en droppställning och skyfflas in i en städskrubb. Det är ingen spaweekend ni är ute på, pojkar! Det är en av de tuffaste resor den mänskliga kroppen kan göra. Varje vettig människa vill i en sådan situation att medicinsk personal fokuserar på mamman och barnet. För vad är meningen med att curla er om något istället går snett och ni tvingas "checka ut" utan någon av dessa två? Var tacksamma för att personalen för en gångs skull skiter i er män! Och be en stilla bön för att det finns resurser kvar när ni istället blir sjuka på riktigt. Väl hemma med unge och slutkörd, nyförlöst kvinna har ni alla tillfällen i världen att visa er på styva linan som föräldrar. Ta dem och sluta gnäll!

torsdag 7 februari 2013

Hellre barnbidragsrevolution är dagisreform, s!

Sossarnas valfläsk till barnfamiljerna 2013 är en allmän förskola från två år. En medelklassfamilj beräknas spara flera tusen kronor varje år på detta. För en fattigmorsa blir det i stort sett ingen skillnad då avgiften redan är så låg. Så hur gagnar detta samhället? "Fler kommer i arbete" menar sossarna som tror att fler föräldrar nu kommer att använda sig av förskolans omsorg. Själv är jag tveksam. De föräldrar som i dag valt att stå utanför barnomsorgssystemet gör det sällan av ekonomiska skäl. Snarare ideologiska. Några bor på landet och har så många barn att det blir ohållbart att klä på, stressa och manövrera hela storfamiljen till olika förskolor fem dagar i veckan. Alla som har sina barn på en förskola vet vad jag menar när jag säger att stressen kring hämtning och lämning ibland överskuggar allt det positiva som förskolan faktiskt innebär. För tydlighetens skull: Jag gillar dagis och min son går på en fantastisk förskola. Men att tvinga in en hel befolkning i samma fålla känns inte rätt. Förskolan passar inte alla barn. Ändå vill s lägga 500 miljoner på den här "reformen". 500 miljoner som istället kunde satsas på de familjer som i dag lever under väldigt knappa förhållanden. 500 miljoner som tillsammans med behovsprövat barnbidrag kunde innebära en välfärdsrevolution för mindre bemedlade ensamstående föräldrar (som i nio fall av tio är mammor). Nä, s. Tillbaka till ritbordet! Förortsmorsan är trött på era "reformer". Behovspröva barnbidraget nu och ge dem som verkligen behöver det lite mer hjälp på traven!

tisdag 8 januari 2013

Den tröttande kärnfamiljen

En debattartikel i tidningen Ottar har spridits flitigt på Facebook under de senaste dagarna. Tomas Hemstad skriver om rätten att ses som vuxen även om man inte har barn. Det är ett ämne som kräver sitt utrymme och även om Hemstad har rätt i somligt lyckas han inte riktigt med sin analys. Han siktar fel. Och skjuter invid målet. Hemstad skriver att han blev ifrågasatt då han hade så många heterosexuella vänner: ”De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt” och ”Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen.”
Jag tror att det här är en kraftigt förenklad och även feltolkad bild. Jag har många barnlösa vänner. Färre med barn. Vi var alla ute och rumlade innan barnen kom. Men av olika anledningar! Några gick aldrig ut för musiken. Eller för att träffa nya människor. Några hade alltid som mål att träffa sitt livs kärlek och slippa krogen för resten av livet. Dessa personer kommer alltid att överge dig när de hittar något som mer liknar en kärnfamilj än det ett grupp vänner har tillsammans. Dessa personer försvinner när de träffar en partner. Med eller utan barn.
Hemstad skriver: ”När ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina”. Och plötsligt är han något på spåren. Men så spanar han illa igen. Hemstad verkar mena att barnlösa är mer benägna att hjälpa sina medmänniskor och ger exempel på hur han hjälpt en sjuk kompis att städa och följt med en gammal älskare på mammans begravning. Men man bör vara försiktig med att dra slutsatser utifrån så snäva perspektiv. Blev någon barnfamilj tillfrågad att följa med och städa? Var barn välkomna på begravningen? Jag har den senaste tiden både tvingats tacka nej till att delta i en begravning (för att jag inte fick barnvakt till min sjuka tvååring som inte var välkommen) och hjälpt en annan kompis röja i hennes döda systers lägenhet (när sonen var på dagis visserligen, men jag hade ställt upp oavsett). Jag är fortlöpande engagerad både för djur och människor genom organisationer som Djurens Rätt, 4H, Unicef och en egen facebookgrupp som syftar till att få ut information om hur man kan hjälpa djur som far illa. Och jag känner många föräldrar som är långt mer engagerade än jag, som bloggande veganer, socialtanter, politiker, författare, dokumentärfilmare, samhällsjournalister eller bara tänkande och sopsorterande, kloka konsumenter. Där ligger tyvärr vännerna utan barn (generellt) i lä. Men jag drar ingen slutsats utifrån detta, utan hoppas att de rycker upp sig och börjar tänka på syskonbarn eller vänners barn och att vi måste ta vara på den värld vi har om den ska finnas kvar för våra efterlevande.
Om hens vänner försvinner när de får barn är det inget mot hur hens vänner försvinner när hen får barn – på egen hand. Är ni med? Inget är så ensamt som det ensamma föräldraskapet. Jag tänker på alla som utlovade barnvakt i tur och ordning var fjärde, femte helg så att jag skulle kunna fortsätta vara ute i stort sett varje fredag-lördag. Jag trodde förstås aldrig på det där. Men hade kanske förväntat mig en aning mer stöd. Nu sitter jag här i min förort. Och jag är inte ens en sån som snackar barn när vi väl ses. Men eftersom jag alltid har min son får vi numera träffas hemma hos mig och prata när han somnat. Och det passar föga. Någon enstaka finns kvar och kommer förbi ibland på quornbullar och vitlöksmakaroner. Men de allra flesta lever sitt liv precis som förut och jag är bara en parentes i deras liv. En tjej som var rolig en gång, dj:ade och dansade en sommar.
”Vad hände sen?” brukar det stå i kvällstidningarnas söndagsbilagor. Hen fick en oäkting. Hen bor i förorten. Hen kan varken dj:a eller dansa sena nätter. Ej heller ta de där roliga jobben på tidningarna som kräver så mycket kvälls- och helgtjänst. Dagis har ju stängt då. Och första halvåret på dagis var ungen ändå sjuk mer än han var där. Sen har det rullat på med nattningsbekymmer, matkrångel och treårstrots. Det kräver sin kvinna att ha barn på egen hand. I synnerhet i den här stan full av singlar och kärnfamiljer med plånbok tjock nog att både åka på retreat i Thailand varje kräkvinter OCH köpa barnvakt så fort man behöver andas lite svettig krogluft och ta en fylla på lokal. Ironi förresten att Hemstad skriver om Berlin som ”ett Sverige för vuxna” när tidningen mama alldeles nyligen ägnat flera sidor åt Berlin i ett reportage om barnvänligt resande...
Kanske är det så enkelt att några av kärnfamiljerna själva insett att vi faktiskt inte har så mycket gemensamt. Kanske känner de sig obekväma när de gnäller över sin partner och allt hen inte gör. När jag gör allt det där själv. Alltid. Trots alla hälsobekymmer jag dras med.
Ni har förstås förstått vid det här laget att jag vill vända på resonemanget och påstå att det är människorna runt omkring mig som försvunnit. Inte jag. För min dörr har alltid stått öppen för alla och envar. Det är också ett av få löften jag faktiskt lyckats hålla sedan O kom. Att hålla vår dörr öppen. Att i övrigt försöka fortsätta leva samma liv som innan är förstås en omöjlighet. Jag kan bara komma på en handfull – snubbar såklart! - som lyckats med detta. Och jag tror inte ni vill veta hur deras fruar/flickvänner mår av att tvingas dra hela lasset hemma medan de frotterar sig med sina gamla musik- och mediavänner på söderkrogarna . Jag spår skilsmässa inom fem år i samtliga fall. Mark my words.
Hemstad skriver: ”Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser” och jag undrar om han skämtar. Är det några som har mötesplatser är det väl ändå de barnlösa. Vad har vi andra? Öppna förskolan? När till och med en förening som Makalösa Föräldrar gång på gång bjuder in till aktiviteter där man förväntas komma utan barn är det illa. Någon lattemorsa är jag inte heller. Jag har inte råd att fika på lokal. Och det allra mesta i barnväg här i stan kostar pengar. Så vi fortsätter att klappa korna på 4H och åka pulka i parken intill vårt hem. Då och då lägger vi upp en förfrågan på Facebook om någon vill följa med. Med eller utan barn. EN person har nappat. Detta trots att det går alldeles utmärkt att hänga där utan barn. Jag gjorde det i flera år innan jag fick O. Men av någon anledning är barnlösa sällan engagerade. Ej heller män. Och det är förbannat trist. En snabb titt på kursdeltagandet bland ungdomar i 4H ger inte heller mer hopp om framtiden. Bara flickor överallt.
”Värna stjärnfamiljen” skriver på Facebook om Hemstads text:
"Det är så tragiskt med denna hårda gränsdragning mellan de som är föräldrar och de som inte är det!  Tänk om alla kunde hjälpas åt att ta hand om de barn som finns istället?! Det ska inte behöva vara så förtvivlat tungt och begränsande att vara förälder, eller så barnlöst ensamt att vara vuxen utan egna barn!”
Eller så är det bara så att alla människor, med barn eller utan, är jävligt upptagna med sitt och inte har lust eller ork att hjälpa dem som behöver. För var är de barnlösa när min rygg lagt av och vi inte kan ta oss genom snömodden till dagis? Och var är kärnfamiljsföräldrarna, som borde veta hur tufft det är och kunde undvara varandra någon gång ibland för att hjälpa en som aldrig har någon att lämpa över ansvaret på för att vila ut i soffan? Jag lär få undra i många år till. Under tiden jobbar jag på att få min egen unge att ta ansvar. För sig själv och för andra. Oavsett framtida civilstatus och barnantal. Det är fan det minsta jag kan göra. Men det kommer att ta tid. Kanske tio år till. Kanske tjugo. Så ha överseende med att vägen dit blir ganska krokig. Och att den kantas av ett och annat höjt tonläge från båda håll. Hen gör så gott hen kan.