lördag 13 december 2014

Lördagslyxen som uteblev

Tänkte lyxa till det och köpte för allra första gången en kittost från delikatessdisken på ICA. Den minsta de hade. När barnen somnat plockade jag fram några kex och denna efterlängtade godbit. Bara för att upptäcka att den var gammal som gatan. Jag som alltid kollar datum så noga på bröd! Men att de har så dålig koll i delikatessdisken hade jag aldrig anat. Ingen big deal för en vanlig svensk familj 2014. Men för mig är det det. Hinner inte åka tillbaka och klaga direkt. Känner också att jag skulle tycka det var jobbigt. Det var verkligen den minsta ost jag hittade. Grämer mig för att jag la pengar på en sån onödig sak som åkte direkt i soporna. I morgon blir det jordärtskockor från kolonilotten. Och lite rester som inte luktar röv.

onsdag 26 november 2014

Ettårskalas!

I förra veckan fyllde minstingen ett år och det firades med tårtkalas på lördagen. Av en händelse råkade mina föräldrar vara här trots att de faktiskt glömt födelsedagen och ville ta med storebror till Värmland dagen innan. Nu blev det firande istället om än väldigt mycket blygsammare än när storebror fyllde ett och jag beställde tre smörgåstårtor och min lilla etta fylldes av vänner som ville gratta. Det känns som ett helt liv sen. Lillebrors ankomst till denna värld har gått ganska obemärkt förbi (förutom för tre, fyra vänner som varit här eller skickat grejer per post) och lite ledsen blir jag ju när vi står med en extra tårta som ingen ens smakat på. Förutom mina föräldrar kom bara ett par grannar från vårt förra hus. De är i pensionsåldern och har alltid varit så rara mot mig och barnen. Ironiskt nog är de numera hundvakt åt en hund som tillhör den där kvinnan som var så otrevlig mot mig när jag var höggravid och ifrågasatte mitt val att skaffa barn. Men det sa jag förstås inget om. Tänkte mest att det är lite coolt om de nämner för henne att de varit hos mig och firat mina fina barn. Ha! Lillebror fick en tröja från Lindex och storebror en hel påse med leksaker deras barnbarn vuxit ifrån.
På söndagen blev det tomt här hemma. Bara ettåringen och jag. Jag borde kanske njuta men det kändes mest förfärligt. Trots att jag är så trött och vi bråkat så mycket senaste året. Men någon vila blir det ju inte när man är ensam med en ettåring, så den där Värmlandsvistelsen är mest för storebrors skull. Han har inte varit ensam hos dem på ett par år och har ej heller velat eftersom han varit väldigt mammig en tid och min fars mående och uppträde i somras satt vissa spår. Men nu var det mesta glömt och han var redo att lämna oss för några dagar. Jag räknar dem tills han kommer hem igen.

måndag 27 oktober 2014

Ett riktigt fruntimmer knyter näven

Det är en sån dag. En sån där då man vaknar med en klump i magen, dukar fram frukost under sammanbiten tystnad och hela vägen till dagis kämpar för att hålla inne gråten. Det händer att mina barn ser mig gråta ibland. Sällan. Men det händer. Men de känslor jag har en dag som denna är för komplicerade att förklara för en femåring. Så jag låtsas som ingenting. Kanske kan man kalla det livsleda. Jag är bara så trött på att kämpa i uppförsbacke. Snart är föräldraledigheten slut och jag vet inte vart jag kan ta vägen. Det oroar mig. Håller mig vaken om nätterna. Än mer sedan nyheten om att även Expressen skär ner (igen) och sparkar folk. Jag försöker samla mina referenser. Byta ut de som gått i pension eller bytt bransch. Men möts bara av nya chefer som inte minns eller känner till mig och inte orkar ställa den enkla frågan till någon av de gamla som faktiskt gör det: "Var hon nåt att ha?" 
För det var jag ju faktiskt. Jag har bara haft en sån obeskrivlig otur. Raka motsatsen till min Expressenkollega som råkade nämna för sin gamla kompis att han ville flytta hem. Dagen efter såg kompisen en annons om att lokaltidningen sökte en ny medarbetare inom hans gebit och han sökte och fick jobbet. Veckan innan Expressen hade planerat att sparka honom och en hel hög med folk på bild- och sportsidan. En sån jävla röta! som det hette där vi växte upp och jobbade ihop som tonåringar. Och han sticker inte under stol med att han haft just tur. Vid sidan av sin talang förstås. Men talang hjälper inte alltid. Det skolan glömde att berätta lärde jag av livet.
Jag ritar ju lite mönster också (läser ni in ödmjukheten i "ritar lite"?;-) och när jag la upp mina färdiga varor på Facebook trillade beställningarna in från vänner och bekanta som skrev "de där kommer att flyga av hyllorna på Designtorget!"
Jag tror inte att de menade att de skulle flyga av lagerhyllorna på det sätt som nu sker. "Vi har inte godkänt dina objekt för försäljning. Du har en vecka på dig att hämta dem från vårt lager (och så anges öppettider några timmar i veckan då jag ska på mammografi respektive hämta på dagis). Därefter tar vi ej ansvar."
Skrev ett mail och bad dem hålla grejerna en extra dag så jag kan hämta. De kostade nämligen rätt mycket att tillverka, så jag behöver varje ex om jag nu ska försöka sälja dem själv.
Bara att knyta näven, som Klas Ingesson brukade säga. När han ledsnade på fotbollen och livet kändes tungt, då tänkte han på sin skogsgård. Den han skulle skaffa när han sparat tillräckligt med pengar. Jag har också min "skogsgård". Lite annorlunda än Ingessons dröm, men ändå liksom samma grej. Något eget. Är så trött på att betala en förmögenhet varje månad för att bo i en nedgången, smutsig miljonprogramslägenhet med hål i golvet och krypande barn som inte kan lämnas en sekund med fara för att göra sig illa. Vill bara härifrån. Och då måste jag återigen knyta min näve. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Ibland undrar jag om jag har världsrekordet i att vara rätt kvinna på rätt plats vid fel tidpunkt. För de referenser jag hade var ju fantastiska. Men det fanns alltid ett OM i vägen för en fast anställning. Bilan gick och det blev anställningsstopp. Alltid detta anställningsstopp. Hela mitt liv har jag omgärdats av anställningsstopp. Utom på den allra första tidningen där man föredrog att bara anställa riktiga män på riktiga tjänster.
Nu tycker ni jag låter bitter. Då får ni tycka det. För idag har jag ingen bra dag. Orkar inte ens knyta näven i fickan. Ryggen värker och tårarna trycker i ögonvrån när ungarna äntligen sussar på sina kuddar och jag får min "egentid".
Men snart. Snart kommer jag igen.
Jag är ju ett riktigt fruntimmer.

lördag 18 oktober 2014

Livets efterrätt eller livets efterfest?

Jag har ingen ursäkt. Men nu sitter jag här och ser "Brevfilmen" på SVT. Som ikväll avhandlar mor/farföräldrar som inte har tid att sitta barnvakt åt ett par som har tre ungar. Det är väl ett jävla gnäll! Säger jag som heltidsensamstående med föräldrar som barnvaktat totalt kanske fem gånger sedan femåringen föddes. Vad tänker folk som hinner avla tre barn innan de upptäcker att livet faktiskt blir lite besvärligare som förälder? Att man inte kan vara spontan och gå på bio eller krogen eller vernissage eller ens hemmafest på grund av klåfingrig treåring/febersjuk ettåring/trotsande femåring som inte längre är nöjd med att vara ensamt barn på vuxenfester? Man kan ju för sjutton inte skaffa barn och kallt räkna med att föräldrarna ska subventionera ett fortsatt singelliv? Eller kan man? Det verkar nämligen vara en av de vanligaste frågorna till föräldratidningarnas frågespalter. 
Tilde Frölings osköna svar var nog fan droppen. "Jag rekommenderar verkligen barnflicka! Så slipper man det där problemet".
Jag säger som Peter Dalle: "Tänkte inte på det."

onsdag 8 oktober 2014

Min egen djävulsdans

Nu har jag sett samtliga tre delar i SVT:s serie Djävulsdansen om missbruk och medberoende. Och även om jag har lite svårt för en Ann Söderlund, som närhelst hon medverkar i tv alltid lyckas prata om sig själv, är jag ganska tagen. Inte minst av reportaget om familjen Trygg. Agneta Trygg är som en äldre och lyxigare version av mig där reklamliv i London och Djursholm bytts mot medialiv i hyresvillor i Växjö och Hässelby. Festen varade för min del "bara" i åtta år, men det var åtta år som närapå tog livet av mig. Till slut tröttnade jag på att leta flaskor bakom bokhyllor och badkar, i bilens handskfack och under duschkabinen. Jag tröttnade på att ljuga för hans arbetskamrater om att han var på tjänsteresa när han i själva verket låg utslagen i sängen. Jag tröttnade på att torka kiss och spyor. Och på att sitta och vänta med kall middag medan jag trodde att han kört ihjäl sig. Mest av allt tröttnade jag på den jag hade blivit. En människa som uppenbarligen inte var riktigt frisk. Så jag packade mitt liv och mina hundar i en Volvo 245 med släp och körde därifrån för att aldrig komma tillbaka. Jag sökte hjälp i tolvstegsprogrammet för egen del när han inte ville. Och även om jag fortfarande, tretton år efter uppbrottet, ofta tänker på honom är jag glad att jag tog det där första steget. Annars hade jag nog inte levt i dag. Men jag önskar, precis som deltagarna i Djävulsdansen, att alkoholism och andra beroenden togs på ett större allvar. Att folk inte bara viftade bort det och vägrade se. Att de vågade lägga sig i istället! För vi är alla möjliggörare.

måndag 6 oktober 2014

Stopp för köpesött. Nu gör vi eget snask!

Femåringen har aldrig tillåtits bli nån godisråtta av rang. Han var närmare tre när han fick lördagsgodis första gången och då inte mer än fyra, fem karameller i en liten burk. Senare har jag drygat ut med russin och annan, dyr och ekologisk, torkad frukt. Eftersom han får så lite är kostnaden inte mer än ett par kronor. Kruxet är att mamma, när barnen somnat, har svårt att hålla tassarna borta från den torkade mangon från Urtekram. Och då blir det ändå dyrt. Nu har vi äntligen fått en kolonilott, efter fem år i kö, och som kolonimedlemmar har vi tillgång till flera äppelträd. Vilket måste utnyttjas. Ska plocka, skiva och torka i ugn, kanske krydda några med kanel, och lägga i burkar. Hoppas det går hem hos femåringen. Tyvärr har jag inte kunnat ha med honom så mycket i köket som jag tänkte innan jag fick barn. Han är helt enkelt för härjig och omogen. Inte den där lugna flickan (som jag var) som står och väntar in instruktioner. Saker går sönder. Han ramlar ner från pallen. Och skär sig. Men han kan säkert tvätta och krydda några äpplen. Så får det bli. Återkommer med rapport!

torsdag 25 september 2014

Ständigt fel vinkel om fosterdiagnostik

Ser vanligtvis inte på bedrövliga "Debatt" i SVT, men nu står tv:n på medan jag sitter vid datorn. Och jag blir så trött på ännu en "debatt" om Downstesters vara eller icke vara. Less på människor som sitter och pekar med hela handen och vill diktera andras val. Istället för att utbilda svenska folket i de medicinska frågorna. Tror att ganska få medelklassvenskar oroar sig så för en lättare utvecklingsstörning. Kromosomtester som KUB och fostervattensprov, liksom denna nya diagnosmetod som var anledningen till debatten, används för betydligt allvarligare avvikelser än enbart Downs syndrom. Men även Downs kan medföra svår sjukdom som leder till alltför tidig död. Jag växte upp med ett par år äldre Sofia som hade Downs syndrom och hjärtfel. Hon kallade mig "kissruska" och kramade mig alltid så hårt att jag tappade andan. Sofia var sina föräldrars enda barn. Hon blev tjugo år.
Jag gjorde KUB-testet som erbjöds mig av landstinget. Men hade med största sannolikhet behållit ett Downsbarn, trots min brist på nätverk. Anser dock att varje mor själv måste få besluta efter eget huvud, hjärta, fysiska och sociala förutsättningar. Jag är enormt tacksam för att fosterdiagnostiken finns. Tacksammare än de flesta. Lovar skriva mer om detta viktiga ämne en annan gång. Nu ska jag försöka få lite sömn. Det blev inte mycket av den varan i natt. Eller natten före det. Två snoriga ungar med vilda drömmar och natthungriga magar är inte lätta att söva. Så fort en somnat vaknar den andra.

tisdag 16 september 2014

Det svåra valet

Det ständiga dilemmat. Ska jag skriva ett (riktigt) blogginlägg eller ta en dusch? Det får bli dusch. Stora killen fyller ju fem i morgon och det är ju hemskt pinsamt om mamma luktar bajs. Förstår ni väl.

måndag 15 september 2014

Det stora v-modet

Många är besvikna i dag. Inte bara uttalade feminister, utan alla som tror på människors lika värde. Många spyr ut denna besvikelse i sociala medier. Många avfriendar gamla skolkamrater som röstat på SD. Och var och en är förstås fri att så göra. Men jag skulle ändå vilja påminna om att det är viktigt att göra skillnad på partiet Sverigedemokraterna - och dess väljare. Man kan tycka vad man vill om järnrörsledamöter och Åkessons välsmorda munläder. Men väljarna har något viktigt de vill säga och detta bör övriga partier lyssna på. För jag vägrar tro att det enbart är rasister som röstat in SD i riksdagen. Det är ingen slump att Åkesson flirtade med Per Albin Hansson i sin självbiografi. Det är ingen slump att SD har sina trognaste anhängare inom pensionärskåren. De saknar Folkhemmet,  potatis med lingon, Hylands Hörna, bra jobb efter realexamen och SAAB vs Volvo. Tråkigt förvisso, men mycket var också bra, åtminstone för de lyckliga kärnfamiljerna, i denna förenklade tillvaro. Nu ser världen annorlunda ut och ingen kan få mig att tro att något parti kan återskapa en svunnen tid. Men SD försöker med sin retorik om trygghet och svenskhet. Lite som en apa som blundar och stoppar fingrarna i öronen. Krigen pågår där borta, men det vi slipper se har vi inte ont av. Bara vi får vår pannbiff med lök.
Mina vänner förfasar sig över folk som röstar på våldsverkare och tourettespolitiker. Men de flesta Svenssons på landsbygden följer knappt nyheterna. Istället ser de SD:s antirasistreklam på TV4 och tänker att de verkar ju hyvens ändå. De är inte rasister. De vill bara att latmaskarna ska ut. Och det är ju helt i sin ordning.
Nedmonteringen av välfärden har skapat ett missnöje och en rädsla som den nya regeringen måste ta på allvar med start nu. Det kommer inte att bli lätt. Att vägra prata med SD är helt fel väg, men tyvärr den väg de flesta partiledare anammat. Gustav Fridolin är det lysande undantaget. Tyvärr fick mp riktigt dåliga siffror i år, men jag hoppas ändå på nåt slags flerpartiregering à la Finland. Miljön borde stå högst upp på alla regeringars agenda 2014. Mot bakgrund av vilka frågor som lyfts i valrörelsen är det svårt att tro på myten att alla journalister är miljöpartister.

onsdag 10 september 2014

Klockan klämtar

"Valet handlar om jobben och ekonomin" står det på moderaternas kampanjmaterial som damp ner på hallgolvet härom dagen. Och det får ju stå för dem. Fp försöker med en mer lokal vinkel och toppskyltar med att de vill lägga konstgräs på kvarterets bollplan. Något som jag vet går på två miljoner. Det här bloggen är inte till för partipolitisk propaganda av något slag. Jag är inte medlem i något parti och har under ganska många år splittat mina röster mellan de olika valen. Men när en annan ensam mamma härom dagen mejlade mig att hon tänkt rösta på KD och undrade vilka frågor jag, som heltidsensamstående, ville vidarebefordra till hennes "kontakt", kände jag temperaturen stiga. Jag mejlade en rad frågor från insemination för ensamstående (vilket KD hårdnackat röstat emot trots att de framställer sig som ett familjeparti, ja rentav "för alla sorters familjer"...) till moms på djursjukvård (drabbar som allt annat ensamstående, lågavlönade morsor hårdast) och frånvaron av en radikal miljöpolitik. Alltså. Jag är gärna tydlig med att jag inte tycker jobben, ekonomin och konstgräset är livsavgörande frågor för Sverige och världen 2014. Och jag borde ju veta. Jag som varken har fast jobb eller vettig ekonomi. Men jag säger att de är helt lost. Östersjön är en brungrön sörja man inte vågar doppa barnen i, vår mat kryllar av gifter, vården är kaputt, industridjuren lider instängda året runt och nazister marscherar på våra gator. Det är för sjutton krig! Mot såväl människor som miljö. Och vi måste agera innan det är för sent. Vi som har barn borde begripa detta bättre än någon. Ändå har polletten inte trillat ner varken hos somliga av mina vänner eller ens en majoritet av svenska folket. Jag har gemensamma bekanta med Göran Hägglund (han är ju degerforsare) och uppfattar honom som en varm och rolig person som är övertygad om att det han tror på är det rätta för Sverige. Men ingen kan lura i mig att de är ett familjeparti för alla typer av familjer. Jag försökte, genom ett någorlunda utförligt mejlsvar, förklara varför för min vän. Men jag har ingen förhoppning om att hennes "kontakt" kommer att ge mig de svar jag hoppas på. Jag kan omöjligt flytta på det blå berget. Det gör mig ont att ett kristet parti som beskrivs som nåt slags socialkonservativa humanister helt saknar politik för framtiden. Var ska våra barn växa upp? Vad ska de leva av? Kommer de ens att leva? Och den "familjesäkran" KD pratar om i sin tv-reklam - vad innebär den för mig som heltidsensamstående utan fast jobb? Jag ser ingen förbättring för såna som mig och mina barn i deras vision. Inte hos något av de största partierna heller. Men de mer liberala hade åtminstone tillåtit mig att skaffa barn inom Sveriges gränser. Ligg inte i soffan på söndag! Rösta för en framtid som inte är någon självklarhet!

Låt inte dagispedofilen påverka ditt förtroende för manliga pedagoger!

Nu har den 21-årige dagispedofilen, som förgrep sig på 14 barn, fått sin dom. Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vilket var väntat i det här fallet och också det allra bästa. Han kommer att sitta länge bakom lås och bom. Tyvärr spekuleras det friskt i att det, på grund av händelserna på Högsbyförskolan, kommer bli svårare för manlig förskolepersonal att bli betrodda som pedagoger med ansvar för våra barn. Det gör mig riktigt ledsen om det skulle vara så, men jag tror tack och lov att tidningarna överdriver Högsbyfallets inverkan på föräldrars förtroende för män i barnomsorgen. På min sons förskola finns inte mindre än fyra manliga pedagoger idag och de älskas av både barn och vuxna. Nu är vi i sammanhanget lyckligt lottade som fått in våra barn på en förskola med välinformerade och väldigt engagerade föräldrar. Jag tror att risken för misstro och ogrundat skvaller är mindre där än på många andra förskolor. Är man rädd för att låta en manlig pedagog byta blöja på ens barn får man nog vara rädd för allt. För att inte tala om vilka sorgliga signaler det ger till barnen om vilka som förväntas vara omvårdande och ha en god relation med småfolk.

tisdag 2 september 2014

Sömnlösa nätter

I dag gick jag till BVC:s drop in då jag börjat krokna efter två veckors hjärtskärande skrik på nätterna. Lilleplutt har fått två nya tänder uppe och öven varit lite lös i magen men jag vet förstås inte vad som är orsaken. Kan lika gärna vara drömmar. Barnsköterskan gav mig i alla fall en ny salva att prova på tänderna i natt. Och det kan ju knappast skada. Herregud, vad trött jag är! Hon trodde annars mer på drömmar. Påpekade att han verkar vara väldigt aktiv. Sover lite och deltar mycket i största allmänhet. Men då är han ändå mycket lättare än storebror i samma ålder. Ibland kan jag vila en stund på dagen, men oftast hinner jag inte. Behöver handla, städa och tvätta också för att livet ska fungera. Och idag hämtar jag tidigare på dagis. Storebror ska för första gången få gå till frisören. Han har pratat om det länge redan. Hoppas han klarar att sitta någorlunda stilla bara.

lördag 12 juli 2014

Dumstrutar på Örnberget

Promenerade med liten i vagnen och stor på cykel förbi klipporna i Örnsberg på förmiddagen när jag såg tre överförfriskade killar i 25-årsåldern språka med några minderåriga. De ville bjuda dem på starksprit. Tolvåringarna avböjde. 25-åringarna insisterade med intelligenta uppmaningar som "kom igen nu! och "ta en sup!" men tolvåringarna såg mest besvärade ut. Örnberget var redan ganska fullt med folk som både såg och hörde men inget gjorde, så trots att jag hade barnen med mig kände jag mig nödgad att åtminstone säga något. Så det gjorde jag. Och avslutade med att jag tyckte 25-åringarna borde åka hem till sina mammor. "Du kan åka hem till min säng!" var en av idioternas fräscha replik. De andra höhöade korkat. Hade jag inte haft barnen med mig hade jag svarat dumskallarna något de knappast kunde begripa. Och tagit en bild med mobilen om jag haft någon. En bild att skicka till deras morsor. Nu ville jag bara därifrån. Fortfarande vågade/orkade ingen annan av alla solande vuxna på Örnberget lägga sig i. Jag undrade i mitt vid det här laget ej så stilla sinne vad fyraåringen skulle få för bild av vuxenheten. Som ett kollektivt mähä? Det är inte en bild jag ställer upp på att sprida. Men på tillbakavägen skulle vi tvingas passera Örnberget igen. Fyraåringen klargjorde tydligt att han hoppades att "de dumma gubbarna" skulle ha gått hem. Det hade de inte. En sista förolämpning ville de förstås gärna vräka ur sig när jag passerade med huvudet högt och blicken rakt fram. "Här kommer hon! Tiopoängaren!" Visst är det fantastiskt (förutsägbart)? Att när såväl vinkel som argument tryter. Då kan man alltid ge sig på en kvinnas utseende och sexualitet. 2014. Och Hägerstensborna tiger still.

torsdag 3 juli 2014

Serviceminded på Västertorpsbadet? Någon?

Blev så glad när jag såg att Polisens IF ordnar utomhussimskola i grannskapet! Det är ju ganska bökigt och stundtals omöjligt för mig att ta mig in på badhusen  med barnvagn i släptåg. Så jag anmälde fyraåringen och i måndags var första dagen. 12 grader i luften och någon ynka grad varmare i vattnet gjorde att flera barn knappt vågade i. Min unge var dock förvånansvärt modig. Men han frös, stackarn. Så jag ägnade resten av dagen åt att, med bebis som vanligt på släp, försöka hitta en våtdräkt i Kungens kurva. XXL skulle ha för 99 spänn men i butiken hängde bara såna från tolv år. Jag letade överallt och frågade tre expediter och fick så småningom sällskap av en annan mamma från samma simskola. Efter närmare en timme i samma butik lokaliserades den sista dräkten i utlovade storlek 6! Gav den andra mamman mitt nummer ifall hon inte skulle få tag i en dräkt till sin pojke. Då han gick på lektionen före oss skulle han ju kunna låna. Några timmar senare kom sms från mamman som hittat en våtdräkt inne i stan. Och i samma veva meddelade Polisens IF att de flyttat undervisningen till Västertorps simhall... Nåja. Vi lär få användning för den där våtdräkten ändå, som den här sommaren artat sig. 
Men jag blev förstås orolig att inte komma in med vagn och bebis. PIF lovade försöka ordna saken och nästa dag möttes vi av en trevlig tjej som låste upp hissen och fixade bärhjälp de få trappstegen mellan hissplan och bassängplan. Det funkade bra i två dagar. I morse var hon inte där. Istället möttes vi av en annan tjej som gick omkring och skramlade med nycklar och myndigt förklarade att barnvagnar var förbjudna i badhuset. "Men jag har dispens eftersom jag opererat ryggen och min son går i simskola här" försökte jag. "Det är inte vi som håller i den simskolan! Det är Polisen och den skulle ha varit utomhus!". sa tjejen. Jo. Det visste vi.
"Men det gick ju bra i går. Och i förrgår."
"Vagnar är inte tillåtna här. Ni får parkera i entrén!" svarade hon.
Vad är det med den sortens paragrafryttare? Jag börjar undra om det var samma tjej som snäste lika otrevligt åt en rullstolsburen som besökte badet härom året. Västertorps har inte gott rykte i handikappkretsar. Visst blir golvet skitigt av barnvagnar och rullstolar. Men varje vettig människa fokuserar på att lösa problemen istället för att peka finger mot den som behöver hjälp. Det går ju att torka av hjulen. Det går att be ett par starka gymmare om hjälp att lyfta nerför de fyra, fem trappsteg som saknar hiss. Det går att säga till eventuella frågvisa besökare att man gjort ett undantag från reglerna då det finns särskilda skäl. Men knappast någon hade frågat om saken eftersom badhuset idag, så när som på simskolegruppen, var helt tomt. Jag har skitsvårt för paragrafryttare. Inte bara när jag drabbas av dem själv. Jag minns så väl den där insändaren i lokaltidningen härom året. Den om hur rullstolsburna bemötts just på Västertorpsbadet. Och jag blev så jävla arg. Trodde att den sortens idioter inte längre jobbade kvar, men tji fick jag. På vägen hem kastade fyraåringen en krona i önskebrunnen utanför pizzerian mitt emot badet. Jag var på vippen att kasta i en slant för egen del. Och önska fler människor som tänker själva.
Hur det gick? Jag tog förstås hissen ändå och bad några andra föräldrar om lyfthjälp i den lilla trappan. I morgon ska  ansvarig från idrottsföreningen vara på plats igen. Så slipper jag dividera.

onsdag 14 maj 2014

Döden gör sig påmind. Igen.

Sent igår kväll nåddes jag av beskedet att Malik Bendjelloul tagit sitt liv. Jag kände honom inte själv, men har vänner som gjorde det. En vacker man. Jag beundrade honom lite i smyg redan innan  Searching for Sugar man. Tänker på hans familj nu. Så oerhört sorgligt. Så i morse, kom sms från mamma om att min farbror, som varit sjuk i cancer en tid, somnat in. Min favoritfarbror som var så stilig när jag var barn. Den enda som inte söp bort allt av värde. Han som läste till pappersingenjör och dejtade en sjuksköterska i H-fors. Han som skulle bli nåt. Men så for han med ett dotterbolag till Bofors till Bangkok på 80-talet och kom hem som en bruten man. Något hände. Han blev alltmer isolerad. De sista åren var han sjuk och ville inte ha besök. Fast han hade visst sagt till min far i somras att han gärna ville träffa mig. Vi var på väg en dag. Men så ändrade han sig igen. Lätt hänt när man har svåra smärtor och måste medicinera bort hela sin person. Jag hoppas han har det bra nu, farbror. Och Malik. Var de än är.

tisdag 13 maj 2014

En vecka på Sachska

På natten gick febern upp igen, han gnydde och gnällde och ville sova i min säng. Jag låg vaken hela natten och höll om honom och var rädd. På morgonen packade jag med ett ombyte till lillebror och en flaska ersättning och tog bilen. Jag förstod inte att han var inskriven och att det inte bara var ett läkarbesök och ett recept i handen det gällde. Vi blev kvar på sjukhuset. Sänkan sköt i höjden. Febern kom och gick med Alvedon och Ipren. Han grät och grät och blev alltmer rädd för provtagningar och medicineringar. Däremellan sov han. Vi blev kvar dag efter dag och hade inte ens en tandborste med. Sjuklingen åt ingenting. Lillfisen fick babysemp på sjukhuset. Medföljande förväntades ha någon anhörig som skötte näringstillförseln för vegetariska frysrätter var det dåligt med. Smörgås eller frukt fanns inte att köpa. Bara te och kaka. Jag gick nog ner några kilo, väl bekomme. Kunde ju inte lämna rummet för att köpa mat eftersom fyraåringen hela tiden var så rädd. Ringde mina föräldrar som körde från Värmland, för att mata katterna och komma med tandborstar och lektyr. Tandborstar fick vi. Lektyren glömdes. Morfar var märkbart stressad av hela situationen och åkte hem samma dag. Mormor stannade till i dag, för att passa katter och sedan, när vi väl kom hem, bistå med städhjälp och underhållning av postsjuk och särdeles retlig fyraåring. Vännerna, såna där människor man förr i tiden brukade dricka öl, dansa hela natten och dela sina bekymmer med, har vi inte hört av, med några få undantag. Ett bedårande par som jag träffade första gången på en fest härom veckan erbjöd sig både att skjutsa från sjukhuset och att komma på besök och muntra upp. De visade genom sitt oväntat varma engagemang att det inte är mig det är fel på. Det är meningen att vi SKA bry oss om varandra. Och det får kosta lite tid och bekvämlighet ibland. Så tack till er, även om ni inte fick komma (pga infektionsrisk med rumsarrest)! Och tack till er andra som uppmärksammade vårt behov av hjälp! Det har varit fruktansvärt tungt att ensam försöka styra denna skuta med sjukt barn och sjuka djur. En av dagarna på Sachska fick mamma komma in och lösa av mig några timmar eftersom jag var tvungen att ta en av katterna till veterinären. När vi alla blev utskrivna hade jag kunnat sova i hundra år. Men jag ammar ju fortfarande... Så, ja. Ni fattar. Några dagar efter hemkomsten har vi fått åka in på eftermiddagarna för antibiotikadropp. När fyraåringen väl fick ta bort infarten i handen var han (och jag) enormt lättad. Vi fick aldrig något svar på vad som orsakade infektionen. Bara att man redan tidigt misstänkte blodförgiftning på grund av den hastigt höga febern och därför satte in antibiotika. Jag är så tacksam för att allt gick bra till slut. Upplevde akuten som kaotisk. Men läkaren vi sedan fick på avdelningen var väldigt bra, lugn och saklig. Och sköterskorna i de allra flesta fall mjuka och lyssnande. Bäst var förstås den rara tanten från Lekterapin, som, när min pojke började må lite bättre, kom med briotåg och dinosaurier och en docka som han själv fick måla och sätta dropp på. För en kort stund kom leendet tillbaka. Nu är vi hemma. Mormor har åkt tillbaka till Värmland. Båda pojkarna sover. Ett par timmar till... I morgon ska vi in på kontroll. Sen åter till vardagen med dagis för stora killen och sjukgymnastik för mig. Jag har ju missat flera av mina tider där nu. Mammalivet tär på kroppen. Särskilt när man är ensam. Särskilt när något oväntat händer och mina vardagliga knep och rutiner för att skona ryggen inte går att upprätthålla. Så jag är rätt slut nu. Trött på värken. Hoppas på en lång, varm sommar.

torsdag 8 maj 2014

Lördag på barnakuten

Det var i fredags det började. Fyraåringen var ovanligt gnällig och trött och somnade redan före sju. Termometern visade 37.6 på lördagsmorgonen och jag tänkte att han säkert fått de där vattkopporna de mailat om från dagis. Han stannade i sängen och lillebror ägnade sig åt en kort dagslummer när jag satt i köket och åt lunch. När jag dukat av gick jag in i sovrummet för att titta till de små. Då låg fyraåringen i min säng och skakade med tom blick. Jag försökte prata med honom, få honom att sitta upp, men när han inte reagerade ringde jag 112. Innan de kom hann jag tempa honom igen och nu hade han fyrtio grader. Jag tog av honom pyjamasen, gav panodil och hämtade en kall, blöt handduk att kyla ner honom med. När ambulanspersonalen kom var han kontaktbar igen. Det märktes att båda var vana vid att hantera barn. Jag lossade barnstolen från vår bil medan de bar ut båda pojkarna till ambulansen. Väl där suckade mannen över att det fanns airbag på passagerarsidan där lillebror skulle sitta. "Det kan finnas en avstängningsknapp!" sa jag. Och det fanns det. Annars skulle de ha fått ringa efter en annan ambulans. Fyraåringen fick en nalle. Jag satt med honom där bak. Lillebror somnade snart framme hos den snälla farbrorn. Framme på Sachska fick vi vänta i ett övervakningsrum. Eller snarare bås. Vi blev kvar där till sent på kvällen efter att ha lämnat blod, urin, svalg- och näsprov. Samt tagit en lungröntgen i märkligt sällskap. Två rätt så unga röntgentekniker tog tveksamt emot oss och den ena sa till den andra:"Gillar du barn?" högt och tydligt inför fyraåringen. Varpå kollegan undvek att svara så han fick äran att ta hand om min son. Vilket han inte verkade stormförtjust över. Jag hade lust att säga: "Han är inte 'ett barn'. Han är en person", men lät bli.
På akutmottagningen uppmättes temperaturen 40,5 men efter flera omgångar med febernedsättande gick febern ner och han verkade väldigt mycket piggare. Både han och jag ville hem. Det fanns ingen babysitter på akuten och vår annars så tålmodiga lillebror blev till slut trött på att sitta i bilstolen. Jag blev tvungen att lyfta och bära på honom och jag hade förstås glömt min egen medicin hemma. Så redan efter några timmar hade jag rejält ont i ryggen. Då sänkan inte var skyhög och lungröntgen inte visat något ovanligt fick vi åka hem. Mot löfte att infinna oss klockan tio nästa dag för att träffa en läkare. Vi behövde verkligen sova och jag visste att jag inte skulle få nån sömn på avdelningen de skrivit in oss på. Och trots att jag tidigt sagt till om behovet av medicin för egen del hade jag inte sett röken av annat än en Alvedon. Så hemfärd var helt nödvändig. Vår snälla granne som smsat redan efter att ha sett ambulansen hämta oss, offrade sitt lördagsmys och ställde upp som chaufför. 
Fortsättning följer.

måndag 28 april 2014

Solong surferboy!

Det var en varm dag. En vacker dag. En dag att minnas. Första gången jag träffade J hade jag just kravlat mig upp ur min kanske djupaste depression någonsin. Jag hade bestämt mig för att flytta tillbaka till Stockholm från Uppsalabunkern där jag bedrev mina Studier i Ensamhet. Hamnade på en fest bland en massa okända människor där ingen riktigt fäste. Förutom varma och roliga J som både lyssnade på mitt allvar och drev med mitt misslyckande på det hjärtligaste av sätt. Han var ihop med min bästa vän under en kort tid och satte alltid upp oss på gästlistan till sina klubbar. Härom året ville han hjälpa mig med starten av min firma. Alltid glad. Alltid hjälpsam. Alltid den som lyfte andra. När jag fick beskedet om hans bortgång hade vi inte setts på länge. Han var ingen nära vän. Bara en oerhört fin person som behandlade alla just så. Därför kändes det rätt och rimligt att gå på den där minnesstunden i dag. För även om vi inte stod varandra nära, har det inte gått en dag sen jag fick veta, utan att jag tänkt på om jag kunnat göra mer. Jag såg en sorglig facebookstatus för någon månad sen. Det fanns något mellan raderna som skvallrade om mer än den dagliga huvudvärken. Jag tänkte skriva och fråga hur det var men något kom emellan, ja förmodligen barnen. Och så glömde jag bort alltsammans. Nu får jag leva med det. Jag och alla de andra nittionio på minnesstunden. Vi som tänkte att det finns säkert så många andra som känner honom bättre. Men med familjen hade han i stort sett klippt kontakten. Och med flickvännen hade det tagit slut. Hade jag vetat det hade jag inte glömt. Å andra sidan fanns det de som hörde av sig och frågade. Men som inte fick svar. Jag har varit på många begravningar. Men ingen minnesstund har varit ens i närheten av denna. Jag vet att det berodde på att det var vännerna som ordnat alltsammans. De som kände honom allra bäst. Alphaville inledde med Forever Young. Kite följde upp med sin version av Jag ger dig min morgon. Det var electro och calypso. Ja, redan i dörren till kapellet sattes tonen när vi fick ett varsitt foto av J fastklistrat på en glow stick. Ni vet, en sån där man viftar med på ravepartyn. Och bästa vännen U höll ett alldeles fantastiskt fint tal om hur han tog henne med på hennes första festival när hon fyllt fyrtio och hur han fixade in henne på alla ställen. "Nu har du gått före i kön igen", sa hon och inte ett öga var torrt. Då och då gurglade minstingen från barnvagnen men tack vare köpemjölk på flaska fick jag honom att hålla sig presentabelt lugn under hela ceremonin. Några av de närmaste verkade uppriktigt glada över att han var med. Bebisar har ju en förmåga att bringa tröst bara genom sin närvaro. Jag vete fan vad J hade tyckt om att vi satt där och mindes i ett kapell allihop. Men om man nu ska sitta i ett kapell och minnas en människa så ska det göras just på detta varma, personliga sätt. Han var verkligen älskad, den där killen. Det är en skam att han inte förstod hur mycket.

lördag 26 april 2014

Förortsmorsan behövs! Ett telefonsamtal om talang, år av hundjobb och dålig tajming.

Klockan är åtta på lördagskvällen och fyraåringen gallskriker från badrummet eftersom han är för trött/arg/envis för att klä av sig och ta på sin pyjamas. Den lilla (förklaring till dennas existens kommer i ett senare inlägg men ni förstår att det finns en anledning till att jag bara skriver sisådär två om året numera) gnyr i babysittern medan jag griper efter flaskan med mjölkersättning. Då ringer telefonen. I vanliga fall hade jag inte svarat, men jag ser att det är min gamla kollega som så sällan hör av sig och jag tänker att jag kanske kan avvara fem minuter för att styra upp något tillfälle att ses i vår. Men vi kommer att tala betydligt längre än så. Alltmedan jag matar nytillskottet till lugn och fyraåringen fortsätter sina vilda protester bakom lyckta dörrar. (Nej, han var aldrig inlåst. Jag stängde bara dörren för att kunna prata i telefon.) Kollegan är på jobbresa och har tagit några öl. Då händer det att han tänker på mig och min unika talang. Och slår en signal för att påminna mig om den. Inledningsvis avbryts vårt samtal gång på gång av något av barnen. Så småningom fastnar fyraåringen framför "Smartare än en femteklassare" och den lillas gnyende minskar med innehållet i nappflaskan. "Genom alla år jag jobbat har jag aldrig träffat någon som skriver bättre än du" säger han. "Du har en helt egen ton. Ingen kan beröra så." En del av mig blir förstås smickrad. Den andra väntar. "Men du borde ha fortsatt blogga. Du var jävligt tidigt ute där." Jovars. Det kände jag nog själv ibland med min gamla blogg. Den anonyma. Men ändå så totalt nakna. Sex, drugs and rocknroll i Sisyfosland. Rapporter från Debaser Slussen och Huddinge sjukhus. Det vara raka puckar. Och långt ifrån alltid en smickrande bild av mig själv. Hänger man ut sitt hjärta på en krok är det förstås många som vill tycka. Och det där tyckandet blev lite för mycket för mig. När jag så småningom blev mor fick jag en mer accepterad anledning att lägga ner bloggen. Kollegan var besviken. "Du borde skriva mer!" sa han. "Du är unik! Du behövs!" Och det tycker ju jag också. Han och jag tycker det. Men där har det stannat. Jag fick vara politisk kommentator i ett radioprogram under en säsong. Utan lön. Något annat har det inte lett till, jobbmässigt. Jag påtalar detta för kollegan men han upprepar bara att jag behövs och att han själv snart är fullständigt umbärlig eftersom han inte kan skriva. Ändå har han haft fast jobb på en och samma tidning i snart tjugo år. Firmabil. Roliga uppdrag. Tråkiga uppdrag. Månadslön. Semester. Trygghet. Han tillhör inte oss som behöver vända i kassan på ICA. Och det vet han förstås. Han vill ju bara peppa mig. Att göra mer. För jag är ju så jävla bra. Och det är Twitter och Facebook och andra sociala medier som är grejen nu, säger han. Jag förklarar hur mina dagar ser ut med städ och tvätt och amning, amning, amning och att jag numera sällan hinner duscha mer än en gång i veckan. Att jag inte haft ett så här långt telefonsamtal med någon (oinräknat kötiden till Försäkringskassans växel) på flera år. Att jag normalt sett inte ens hinner svara. Men att jag faktiskt fortsatt blogga till och från. Hur jag postat länkar till blogginlägg på olika tidningars facebooksidor och mailat, mailat mailat mitt intresse. Ibland har jag fått ett hyfsat intresserat svar. Bara för att en månad senare upptäcka att samma tidning presenterar sin "nya" krönikör "Fotbollsfuck Crampann Söderlund" snodd från konkurrentblaskan. Någon enstaka gång har det rört sig om en bra värvning. En människa som faktiskt kan tampas med en penna. Men allt som oftast blir jag gruvligt besviken över att de inte orkat lyfta sin trötta blick. Jag är van vid att bli brädad. Men det känns så förbannat mycket bättre att bli det av någon som faktiskt levererar något extra. Det kändes, åtminstone efter ett år eller så, helt ok att Hanna Fahl fick det där jobbet som programledare på P3Pop som jag också testats för. Förutom att jag svor under testsändningen gjorde jag allmänt medelmåttigt ifrån mig, men Hanna var klockren. Fast, tillbaka till telefonsamtalet. Kollegan håller en lång utläggning om hur tidningarna plockar in medelmåttiga bloggare för att få deras läsekrets på köpet. Vi vet båda att det är så det funkar. Men varför påstår han ändå att jag behövs? Ingen verkar ju hålla med. Jag fyllde fyrtio i höstas och medan den duktiga praktikanten från landsortstidningen där jag en gång började min bana håller Valborgstal på hemmaplan är jag fullständigt bortglömd. Inte ett enda återkommande brödjobb har jag rott ihop såhär halvvägs i livet. Och det är klart som korvspad att det skrämmer mig. Så pass att jag fortfarande ligger vaken om nätterna och svettas mellan kliande Ikealakan av femtio procent polyester. Och nu. Ja, nu är jag en överårig, ensamstående småbarnsmor. En sådan kan omöjligt få nyhetsvikariat med tanke på alla helger och kvällar som krävs. Kollegan håller inte med. Han tror fortfarande att jag behövs. Frågan är bara var denna gudomligt smarta redaktion där de sitter och väntar på just mig egentligen finns. Frågan får aldrig något svar då linjen plötsligt blir väldigt raspig och jag hör mig själv ropa "hallå! hallå!" innan samtalet bryts. Då har lillen somnat i babysittern och fyraåringen vill höra nästa kapitel i "Kometen Kommer". Så jag använder min hett eftertraktade radioröst och min osvikliga känsla för språket till att söva den älskade spiken i min karriärkista. Och jag känner att jag behövs.