måndag 27 oktober 2014

Ett riktigt fruntimmer knyter näven

Det är en sån dag. En sån där då man vaknar med en klump i magen, dukar fram frukost under sammanbiten tystnad och hela vägen till dagis kämpar för att hålla inne gråten. Det händer att mina barn ser mig gråta ibland. Sällan. Men det händer. Men de känslor jag har en dag som denna är för komplicerade att förklara för en femåring. Så jag låtsas som ingenting. Kanske kan man kalla det livsleda. Jag är bara så trött på att kämpa i uppförsbacke. Snart är föräldraledigheten slut och jag vet inte vart jag kan ta vägen. Det oroar mig. Håller mig vaken om nätterna. Än mer sedan nyheten om att även Expressen skär ner (igen) och sparkar folk. Jag försöker samla mina referenser. Byta ut de som gått i pension eller bytt bransch. Men möts bara av nya chefer som inte minns eller känner till mig och inte orkar ställa den enkla frågan till någon av de gamla som faktiskt gör det: "Var hon nåt att ha?" 
För det var jag ju faktiskt. Jag har bara haft en sån obeskrivlig otur. Raka motsatsen till min Expressenkollega som råkade nämna för sin gamla kompis att han ville flytta hem. Dagen efter såg kompisen en annons om att lokaltidningen sökte en ny medarbetare inom hans gebit och han sökte och fick jobbet. Veckan innan Expressen hade planerat att sparka honom och en hel hög med folk på bild- och sportsidan. En sån jävla röta! som det hette där vi växte upp och jobbade ihop som tonåringar. Och han sticker inte under stol med att han haft just tur. Vid sidan av sin talang förstås. Men talang hjälper inte alltid. Det skolan glömde att berätta lärde jag av livet.
Jag ritar ju lite mönster också (läser ni in ödmjukheten i "ritar lite"?;-) och när jag la upp mina färdiga varor på Facebook trillade beställningarna in från vänner och bekanta som skrev "de där kommer att flyga av hyllorna på Designtorget!"
Jag tror inte att de menade att de skulle flyga av lagerhyllorna på det sätt som nu sker. "Vi har inte godkänt dina objekt för försäljning. Du har en vecka på dig att hämta dem från vårt lager (och så anges öppettider några timmar i veckan då jag ska på mammografi respektive hämta på dagis). Därefter tar vi ej ansvar."
Skrev ett mail och bad dem hålla grejerna en extra dag så jag kan hämta. De kostade nämligen rätt mycket att tillverka, så jag behöver varje ex om jag nu ska försöka sälja dem själv.
Bara att knyta näven, som Klas Ingesson brukade säga. När han ledsnade på fotbollen och livet kändes tungt, då tänkte han på sin skogsgård. Den han skulle skaffa när han sparat tillräckligt med pengar. Jag har också min "skogsgård". Lite annorlunda än Ingessons dröm, men ändå liksom samma grej. Något eget. Är så trött på att betala en förmögenhet varje månad för att bo i en nedgången, smutsig miljonprogramslägenhet med hål i golvet och krypande barn som inte kan lämnas en sekund med fara för att göra sig illa. Vill bara härifrån. Och då måste jag återigen knyta min näve. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Ibland undrar jag om jag har världsrekordet i att vara rätt kvinna på rätt plats vid fel tidpunkt. För de referenser jag hade var ju fantastiska. Men det fanns alltid ett OM i vägen för en fast anställning. Bilan gick och det blev anställningsstopp. Alltid detta anställningsstopp. Hela mitt liv har jag omgärdats av anställningsstopp. Utom på den allra första tidningen där man föredrog att bara anställa riktiga män på riktiga tjänster.
Nu tycker ni jag låter bitter. Då får ni tycka det. För idag har jag ingen bra dag. Orkar inte ens knyta näven i fickan. Ryggen värker och tårarna trycker i ögonvrån när ungarna äntligen sussar på sina kuddar och jag får min "egentid".
Men snart. Snart kommer jag igen.
Jag är ju ett riktigt fruntimmer.

lördag 18 oktober 2014

Livets efterrätt eller livets efterfest?

Jag har ingen ursäkt. Men nu sitter jag här och ser "Brevfilmen" på SVT. Som ikväll avhandlar mor/farföräldrar som inte har tid att sitta barnvakt åt ett par som har tre ungar. Det är väl ett jävla gnäll! Säger jag som heltidsensamstående med föräldrar som barnvaktat totalt kanske fem gånger sedan femåringen föddes. Vad tänker folk som hinner avla tre barn innan de upptäcker att livet faktiskt blir lite besvärligare som förälder? Att man inte kan vara spontan och gå på bio eller krogen eller vernissage eller ens hemmafest på grund av klåfingrig treåring/febersjuk ettåring/trotsande femåring som inte längre är nöjd med att vara ensamt barn på vuxenfester? Man kan ju för sjutton inte skaffa barn och kallt räkna med att föräldrarna ska subventionera ett fortsatt singelliv? Eller kan man? Det verkar nämligen vara en av de vanligaste frågorna till föräldratidningarnas frågespalter. 
Tilde Frölings osköna svar var nog fan droppen. "Jag rekommenderar verkligen barnflicka! Så slipper man det där problemet".
Jag säger som Peter Dalle: "Tänkte inte på det."

onsdag 8 oktober 2014

Min egen djävulsdans

Nu har jag sett samtliga tre delar i SVT:s serie Djävulsdansen om missbruk och medberoende. Och även om jag har lite svårt för en Ann Söderlund, som närhelst hon medverkar i tv alltid lyckas prata om sig själv, är jag ganska tagen. Inte minst av reportaget om familjen Trygg. Agneta Trygg är som en äldre och lyxigare version av mig där reklamliv i London och Djursholm bytts mot medialiv i hyresvillor i Växjö och Hässelby. Festen varade för min del "bara" i åtta år, men det var åtta år som närapå tog livet av mig. Till slut tröttnade jag på att leta flaskor bakom bokhyllor och badkar, i bilens handskfack och under duschkabinen. Jag tröttnade på att ljuga för hans arbetskamrater om att han var på tjänsteresa när han i själva verket låg utslagen i sängen. Jag tröttnade på att torka kiss och spyor. Och på att sitta och vänta med kall middag medan jag trodde att han kört ihjäl sig. Mest av allt tröttnade jag på den jag hade blivit. En människa som uppenbarligen inte var riktigt frisk. Så jag packade mitt liv och mina hundar i en Volvo 245 med släp och körde därifrån för att aldrig komma tillbaka. Jag sökte hjälp i tolvstegsprogrammet för egen del när han inte ville. Och även om jag fortfarande, tretton år efter uppbrottet, ofta tänker på honom är jag glad att jag tog det där första steget. Annars hade jag nog inte levt i dag. Men jag önskar, precis som deltagarna i Djävulsdansen, att alkoholism och andra beroenden togs på ett större allvar. Att folk inte bara viftade bort det och vägrade se. Att de vågade lägga sig i istället! För vi är alla möjliggörare.

måndag 6 oktober 2014

Stopp för köpesött. Nu gör vi eget snask!

Femåringen har aldrig tillåtits bli nån godisråtta av rang. Han var närmare tre när han fick lördagsgodis första gången och då inte mer än fyra, fem karameller i en liten burk. Senare har jag drygat ut med russin och annan, dyr och ekologisk, torkad frukt. Eftersom han får så lite är kostnaden inte mer än ett par kronor. Kruxet är att mamma, när barnen somnat, har svårt att hålla tassarna borta från den torkade mangon från Urtekram. Och då blir det ändå dyrt. Nu har vi äntligen fått en kolonilott, efter fem år i kö, och som kolonimedlemmar har vi tillgång till flera äppelträd. Vilket måste utnyttjas. Ska plocka, skiva och torka i ugn, kanske krydda några med kanel, och lägga i burkar. Hoppas det går hem hos femåringen. Tyvärr har jag inte kunnat ha med honom så mycket i köket som jag tänkte innan jag fick barn. Han är helt enkelt för härjig och omogen. Inte den där lugna flickan (som jag var) som står och väntar in instruktioner. Saker går sönder. Han ramlar ner från pallen. Och skär sig. Men han kan säkert tvätta och krydda några äpplen. Så får det bli. Återkommer med rapport!