tisdag 22 december 2015

En ensam morsa måste göra vad en ensam morsa måste göra

I dag räckte det inte att gå upp klockan sex för att hinna till kremeringen i Gustavsberg vid öppning. Lillfisen lämnades på dagis alldeles för tidigt och stora fick följa med då skolan inte öppnat eller i varje fall inte hans förskoleklassrum på bottenplanet. Uppe på tredje våningen med de stora barnen vill han ju inte vara och med tanke på all skit som hänt i skolan i form av våld och hot om våld från ett par, tre pojkar som ingen verkar få styr på ville jag inte tvinga dit honom. Så det fick bli Gustavsberg. 
Samma sterila väntrum utan förströelser och samma snubbe som tog emot och den här gången tyckte han så synd om oss att han gick iväg en kvart och hämtade kaffe, kakor och mariannekarameller. Och en coca cola till sexåringen som inte brukar få sånt. Med idag fick han. Så slipper han kanske få men för livet av att vara med på precis allt från gynundersökning till avlivning av ett älskat husdjur. Han fick leka med barnapparna på min smartphone också. En ensam morsa måste göra vad en ensam morsa måste göra. 
Att sexåringen nu var med gjorde hela historien lite lättare för mig. Med Iris var även kremeringen så fylld av tårar. Jag åkte dit och hem och satt som i ett töcken av sorg. Med hennes mamma Trolla var det som att jag hade gråtit färdigt. Jag har sörjt henne så länge redan. Den sista veckan såg jag hur livet nästan rann ur henne. När hon inte ville ta sin medicin utan kamp längre kände jag att det fick räcka. 
"Hon kanske dog av sorg", sa snubben på kremeringen och såg på mig med trötta ögon som mött många av min sort. Sen sa vi "god jul" och "hoppas att vi inte ses på ett tag". Och vi for tillbaka till stan och jobb och skola. Med mamma Trollas aska i samma urna som lilla Iris. 
Nu står den på fönsterbrädet, framför adventsljusstaken. Och jag hoppas på något sätt att de är med oss även denna jul. "Kanske som spökkatter, mamma", sa sexåringen. "Då är de ju inte borta!"  Det vore gott att tro på spöken somliga stunder. Men jag har ju alltid varit en olycklig tvivlare.

lördag 19 december 2015

Hejdå Trolla.

Två dagar efter att Iris somnat in tvingades jag åka till djursjukhuset med ännu en katt. Iris mamma Trolla hade fått 40 graders feber och jag befarade det värsta. Efter ultraljud och provtagningar kom man fram till att hon hade bakterier som växte i buken. Och det var inte vilka bakterier som helst, utan en väldigt ovanlig form som kallas mykobakterier och ofta är resistenta mot de flesta sorters antibiotika.
Efter två veckor fick vi åtminstone prova ett antibiotikum. Efter ytterligare någon vecka dubblades dosen. Det var allt man kunde göra. I andra länder behandlat man mykobakterier med tre olika antibiotikasorter samtidigt. Det är det enda som möjligen kan ge effekt. Men i Sverige är två av de tre preparaten inte godkända för att användas på djur. Inte för att de är farliga för djuret eller inte fungerar. Utan för att de är förbehållna människan. 
Mot bakgrund av den här informationen valde jag att låta Trolla somna in. Min gamla klasskamrat, Karin, som arbetat som veterinär i snart tre år, kom hit och gav henne den sista sprutan. Hon somnade in lugnt och stilla i lillhusses säng, medan vår allra minsta tvåbening sov middag. Sen ritade vi teckningar till henne och la i hennes låda. Precis som till Iris.
Skillnaden är att denna gång har jag haft en månad att förbereda mig. I Iris fall var det en månad i chock. Allt gick så hastigt för henne, medan Trolla troligen dragits med denna bakterie länge. Det gör mig ont att hon kan ha lidit av den utan att vi förstod. Ingen förstod. Jag var ju inne med henne flera gånger i samband med allergiutredningen och jag nämnde att hon kissade på golvet och inte vetkade mår bra, men ingen misstänkte nånsin nåt sånt här. Hur skulle de? Mykobakterier hos katt är så ovanligt att ingen veterinär på Södra Djursjukhuset nånsin stött på det. Varifrån hon fått dem är och förblir ett mysterium.
Jordbruksverket bekostade en odling som fortfarande fortgår på SVA. Vi lär inte få svar förrän nästa år. Om ens då.
Det kändes inte rimligt att Trolla skulle behöva vänta längre. Hon blev allt magrare och allt sjukare. Även om hon åt sin mat och fortfarande kom och gosade emellanåt mådde hon ju inte alls bra. Så det var dags nu. För hennes skull. Men jag önskar så att jag hade kunnat ge henne något bättre. Jag lovade ju Iris att ta hand om hennes mamma. Men jag förmådde inte göra det på det sätt som jag tänkt.
Hejdå, älskade Trolla! Du var ingen enkel katt att leva med. Men jag minns det som igår, när jag hämtade dig i Malmö och tog tåget hem till Uppsala. Hur du sov vid min kudde varje natt och lekte för dig själv på golvet medan tanterna Snuva och Alva surmulet såg på. Jag var så enormt förälskad i dig! Du kom med liv och glädje i en tid när mitt liv var fyllt av mörker. Och för det är jag dig evigt tacksam. Sov så gott, min vän med de vackraste ögon jag någonsin sett. Hälsa Iris på den andra sidan! 

torsdag 17 december 2015

En dag 2

I dag har jag skrivit mejl till en skola där sonen inte känner sig trygg för att en klasskamrat sparkar, slåss och retas medan lärarna som inget ser svarar med "det brukar inte vara ens fel att två bråkar". Och jag har bett om ursäkt till en person på jobbet för att jag klampat in på hennes revir. Trots att jag, på uppmaning av en gemensam kollega, bara ville hjälpa till i en pressad situation, utifrån det uppdrag jag fått av min chef.
Och jag har bokat in en gammal klasskamrat att komma hem till oss i helgen för att ge nästa katt den sista sprutan.
Halva dagen har gått åt till att försöka åtgärda en hel rad teknikstrul. Det har varit en sån där dag då man glömmer matlådan i väskan och bara ser ryggtavlorna av alla arbetskamrater som tar sig tid att fika. En sån dag då man måste låsa in sig på toa en stund och bara grina.
Det skulle ju bli så bra. Men istället har jag levt de senaste veckorna i limbo.

söndag 6 december 2015

Utan trötta föräldrar - inga tittare för Bard!

Alexander Bard har rätt. Men inte alla rätt. Han glömmer att det finns sånt som det är värt att bli trött och tjock för. Och att hans barnalstrande vänner blir konservativa beror kanske på att han omger sig med en hel del moderater.
Det enda som chanserat hos mig förutom mina looks och en viss ultrarapid i hjärnkontoret är väl orken att upptäcka ny musik. Tiden räcker helt enkelt inte till för att leta nya indiesnören på obskyra popsajter. Ska jag inte bli ännu tröttare och fetare måste jag ju sova nån gång. Och det brukar jag se till att göra (trumvirvel) före utröstningen i Idol.
Det är väl tur för Alexander att det finns så många trötta, feta föräldrar hemma i tv-sofforna på fredagkvällarna. Annars stod Idol utan annonsörer. Och han utan lön.

torsdag 19 november 2015

Vår lilla solstråle

Jag sitter i väntrummet  till krematoriet i Gustavsberg med en mugg kaffe framför mig. Jag som aldrig dricker kaffe. En och en halv timme skulle det ta. Sen får jag hem henne i en liten träurna för en bråkdel av priset som djursjukhusen tar. Men även om vi har det knapert är det inte bara för den skull jag är här. Utan för att få säga ett sista adjö. Och vara säker på att rätt aska följer med mig hem. 
Min lilla, stora kille ville följa med idag, men jag tvingade honom till skolan istället. Tänker att det är bättre att han minns Iris som hon såg ut hemma, inlindad i den lilla hjärtefilten som katterna brukade ligga och vila på i soffan. I den lilla lådan klistrade jag fast ett par av lillfisens tandborstningsklistermärken. Ett med två delfiner på och ett med två lejon. Mellan tassarna håller hon två teckningar som barnen gjort och bakom ryggen la jag en liten gosenalle med hjärta på bröstet. Den nallen luktar gott av båda mina barn. Liksom den lilla udda, babystrumpan framför hennes nos. Sen skrev jag i all hast några rader på locket och det blev kanske inte så fint, men ändå. "All världens kärlek i en liten katt. Vi älskar dig Iris!" Och så våra namn, blommor och en liten sol. För att hon var vår solstråle. Inget annat djur har någonsin gjort mig så glad. Iris fick mig sällan att känna mig otillräcklig som djurägare. Hon tog för sig och gav så mycket kärlek. Med de andra har jag ofta känt ångest över att inte räcka till. Iris var en lyckokatt. Men lycka varar förstås inte för evigt.
Utanför fönstret reser sig soptippen mot en jämngrå novemberhimmel. En flock kajor flyger upp över sopberget. Det regnar.

onsdag 18 november 2015

Det kommer aldrig finnas nån som du.

Vår yngsta katt är borta. Hon somnade in för en dryg timme sen efter en spruta av onkologen Patricio Rivera på Södra Djursjukhuset. Efter en månad av provtagningar fick vi till slut ett svar som ändå pekade på någon form av väldigt aggressiv cancer. Jag upptäckte knölen den 16 oktober och åkte in med henne samma dag. Nu var den stor som minst två golfbollar. Och den satt illa till på halsen och sidan av huvudet så den gick inte att operera bort. I går började hon få svårt att tugga sin mat och saliven rann ur ena mungipan. 
Det gick så fruktansvärt fort. Lilla Iris. Familjens clown och vår yngsta katt. Hon som föddes när äldsta sonen ännu låg i min mage och som jag bar omkring på innanför mina kläder och pipettmatade när mamma Trolla blev sjuk. Hon som visade sig vara så otroligt väl lämpad som kompis även till de små. Hon som hade en ängels tålamod.
Det går aldrig att förbereda sig trots att jag den senaste veckan försökt ställa in mig på det värsta. Jag närde ändå ett litet hopp. Tills idag.
Patricio hjälpte mig med beslutet. För Iris skull. Det gör så fruktansvärt ont att tänka att vi bara fick sex år tillsammans.
Men hon levde dem åtminstone som om hon hade haft nio liv. Tok-Iris.
Du fattas mig! Hälsa Mårran på andra sidan.
Nu ska jag hämta barnen. Skolan har öppet hus med sång och jippon. Tar på mig glasögonen för att inte se alltför uppenbart söndergråten ut. Men jag önskar förstås att jag slapp gå dit. Just idag. Jag orkar inte riktigt småprata.
"Iris är ingen katt. Hon är en alien!" sa en kompis en gång.
Och det låg något i det. För det finns absolut ingen som hon. I hela universum.

onsdag 14 oktober 2015

Skicka vidare

Efter en sommar och höst fylld av bråk och konflikter med en trotsande, skoltrött och ledsen fem-, sexåring känns det extra varmt i hjärtat när en annan klassförälder kommer fram och berättar att min son gjort en fin sak. 
En annan pojke i klassen har tydligen fått höra trista saker om sitt utseende. Så även min kille. Varje klass har ju sina mobbare. Eller i varje fall några barn som inte fått lära sig att tänka efter innan de talar. Men idag hade min pojk tydligen sagt till den här klasskamraten att han var fin. Och kompisen blev så glad att han berättade detta för sin mamma! Och jag blev glad att hon i sin tur berättade för mig, så att jag kunde ryggdunka min son, för efter den här tuffa skolstarten behöver vi verkligen höra något positivt.

tisdag 6 oktober 2015

GW:s dotter - en pålitlig penna

Har haft en helvetisk värk sista tiden. Och då syftar jag inte på mitt för tre veckor sedan opererade högeröga som fortfarande inte känns bra. Eller ser bra. Det är ryggen som vanligt. Och en allmän, mer diffus, smärta i armar och ben som smugit sig på under sommaren. På det en ettåring med höstblåsor och feber samt en trotsande sexåring som gråter varje dag han ska till skolan. Jag har helt enkelt inte fått så mycket gjort.
Hinner inte ens beta av tidningarna jag prenumererar på. Senaste numret av Militärhistoria ligger oläst vid sängen men när barnen somnat ger jag mig på Amelia. Som lyft rejält sedan Åsa Lundegård tog över för några år sen. Den är fortfarande typiskt ameliansk med 35+mode och hälsotips varvat med kvinnoöden från Sverige och världen men vi slipper klickrubrikerna och nåt slags tvångssyndrom från Adamos tid som gick ut på att det mesta från mat till populärpsykologi kunde illustreras med något naket. Gärna en vältränad man med skäggstubb och sexpack. Just den där typen jag alltid haft så svårt för.
Men det största genidraget nya Amelia stått för är nog ändå att anlita Malin Persson Giolito. GW:s dotter om ni inte redan visste det. Och minst lika rolig och slagkraftig som sin far! I senaste numret skriver hon just om halvslappa snoppar i motljus. Hon är litteraturrecensent. Och vågar säga att Milan Kundera och Elfriede Jelinek är trista. (Precis som tidningens filmrecensent Samuel Mesterton vågar såga de där rullarna alla hyllar på filmfestivalerna.) Det är så befriande! Jag behöver inte skämmas för "Vattenmelonen" längre. Den betydde rätt mycket för mig eftersom jag läste den när jag var nyskild. Att Marian Keyes senare släppt samma bok i tio, femton versioner kan vi diskutera en annan gång. Vad jag ville säga är att Malin Persson gör min kväll. Alltid lika snygga som roliga krönikor, eller om man ska kalla det kåserier. Recensionerna är också bra. Hon lämnar plats för alla genrer, så länge det är välskrivet och har en story som funkar. Långt ifrån alla litteraturrecensenter har förmågan, eller ska jag säga orken, att leta lite utanför det självklara. 
Nu har jag köpt en hel bok av Malin. Kanske inte någon skrattfest, då hon ju är deckarförfattare i första hand, men jag räknar med bra språk. Håll tummarna för att jag får några timmars "ledigt" under sena höstkvällar så att jag hinner läsa den, innan jag däckar av utmattning!

tisdag 22 september 2015

ABC. Du e i mina tankar.

Förlåt för glesa inlägg. Just nu hinner jag inte mycket annat än att vara förälder. Och en ganska dålig sådan. 
Nyblivna sexåringen har börjat skolan och det går inte särskilt bra alls. I morse var han hysterisk vid lämning och sprang ut i strumplästen och skulle rymma. Jag försöker göra lämningen kort och enkel och har pratat med pedagogerna om att de ska ta emot min son när han kommer på morgonen. Men ibland (som i morse) var hans favoritpedagog sjuk och det fanns ingen alls på plats i klassrummet. Då är det svårt att göra rätt.
Jag är, som jag säkert skrivit förr, en ganska sträng morsa, men det skär i hjärtat att se sin unge så ledsen och olycklig. Jag påminns om min egen skoltid och de många lärare som aldrig såg mig men krävde rättning i ledet. Jag led mig genom hela grundskolan trots att det borde ha blivit så bra. Jag var ju överbegåvad som barn. Det hade de åtminstone märkt i något skede. Men jag fick fortsätta i samma klass, med samma tråkiga uppgifter, bland samma mobbare. Vad kunde ha blivit av mig om jag sluppit det? Det får jag aldrig veta.
Min sexåring är ingen överbegåvning. Än. Mest en ganska vanlig, känslig men omogen kille. Som har svårt att sitta stilla och lyssna. Svårt att göra flera saker samtidigt. Och svårt för auktoriteter. Han ifrågasätter och det kan vara nog så irriterande för en trött mamma. Men även för snart pensionsfärdiga pedagoger, tydligen. Tur att de lovat "slipa av hans vassa kanter". Ska man säga "lycka till"?

torsdag 3 september 2015

Jo, vi har råd.

I dag fylldes världens tidningar och nyhetsprogram av bilden på treårige Alan, som drunknade på flykt från krigets Syrien och spolades upp på en strand i turkiska Bodrum. Samma Bodrum dit tusentals svenskar åker charter varje år för att sola, bada och shoppa. En snabb googling berättar att någon köpt en hel outfit för bara 67 kronor på orten och att Bodrum är ett särskilt bra val om man vill resa all inclusive.
I går läste jag under en facebookpost hos FN:s flyktingorgan UNHCR hur en efter en, av rimligen hyfsat välbeställda svenskar, ja kanske rentav en och annan charterresenär just till Turkiet, ifrågasatte varför Sverige ska släppa in en massa flyktingar som inte kan hålla fred, som är potentiella terrorister, som har en kultur som inte passar i Sverige, som kan lösa sina problem hemma istället.
Många radade upp mängder av argument för att INTE hjälpa. Ett av de vanligast förekommande är att vi inte har råd att ta hand om våra egna. Jag undrar ofta vilka som säger det där. Och vilka de syftar på.
Majoriteten av invånarna i vårt land tillhör en välsituerad medelklass som har råd med bil, hus, restaurangbesök och semesterresor. Resterande cirka fem, tio procent, har det ungefär som jag. Jag får vända på slantarna för att de ska räcka varje månad, sprida mina matinköp i flera olika butiker efter erbjudanden och springa benen av mig på loppisar för att barnen ska gå klädda enligt förskolans kravlista eller se Byggare Bob på dvd. Hyran äter upp mer än halva min inkomst trots att vi trängs med fyra katter på tre rum i en risig miljonprogramslya. Någon charterresa har jag aldrig haft råd med. I år kom vi inte ens iväg till släkten i Finland. Jag satt här nere i lekparken och svalkade mina fötter i plaskdammen medan femåringen cyklade runt, runt och ettåringen ritade med tavelkrita på asfalten.
Det är rätt trist. Att aldrig få en slant över och kunna unna sig lite ledigt från vardagen. Men ännu tristare är det att aldrig slippa oron över framtiden. Har vi ens råd att bo kvar här om ett år? Vad händer om jag blir riktigt dålig igen (min kropp har ju gått igenom en del) och inte kan försörja oss? Sverige är inte vad det en gång var och ingen, utom möjligen en och annan avsatt vd i storbolag, kan räkna med att klara sig utan lönearbete.
Vi tillhör alltså de sämst ställda i Sverige 2015. Ändå har vi det ganska bra. Åtminstone om jag jämför med treårige Alans familj. De flydde från kriget. För att rädda sina liv. Och om inte vi välbeställda svenskar, och europeer, varit så snabba att korka igen alla deras flyktvägar, i imbecill omsorg om oss själva och det vi kallar vårt, hade de förmodligen levt nu. Alan. Hans femårige bror Galip och deras mamma Rihan.
"Men öppna ditt hem då!" skriver en av de argaste männen under UNHCR:s bloggpost med bilden på två sovande tvååringar vid den ungerska gränsen. Han adresserar sitt missnöje till en kvinna i debatttråden. En kvinna han uppfattar som naiv. Han verkar tro att han trängt in henne i ett hörn. För ingen vill ju öppna sitt hem för främlingar. Det är ju bara något som låter fint i debatten. Politiskt korrekt, liksom. Folkvalda som står för öppnare gränser anklagas så ofta för att vara just det och för att sakna kontakt med verkligheten där de sitter bakom sina dyra skrivbord. De förväntas inte förstå hur det är att dela med sig när man knappt har till sig själv. 
Jag kommer att tänka på Vinterkriget och "Finlands sak är vår!" När det officiella Sverige underlät att hjälpa visade den enskilde svensken att hjärtat ännu slog för mänskligheten. Tusentals krigsbarn placerades i svenska familjer och paket med mat, kläder och andra förnödenheter skickades över gränsen till våra systrar och bröder i öst.
Nu tänker du säkert att Finland var ju så nära oss. Dagens krig så långt borta. Men är det verkligen så? Sitter det inte ett vykort från Turkiet på ditt kylskåp där hemma? Med en bild på ett tjusigt hotell, en turkosblå pool, några marknadsstånd och en strand. Kanske rentav samma strand där Alans livlösa kropp spolades upp. Lille Alan med sin röda t-shirt och sina fina gympaskor. Ett litet barn som inte fick leva.
SD får rekordsiffror i väljarmätningarna. Motstående politiker kontrar med att bära populistiska t-shirts i riksdagen. Det är dags att sluta hålla långa föredrag om huruvida SD är rasister eller "bara" främlingsfientliga och börja GÖRA något istället. Öppna våra hem till exempel. Alla har kanske inte plats, tid eller ork att dela med sig av sin bostad och sin vardag men väldigt många skulle kunna göra väldigt mycket mer. Och många vill! Nog vore det på tiden med en bred politisk, överenskommelse för att göra det enklare för enskilda att hjälpa flyktingar på laglig väg! Och i synnerhet barn som lämnat ett sådant, vedervärdigt krig som det i Syrien bakom sig, behöver få omges av trygga, glada människor som välkomnar dem i sin vardag och visar att livet kan gå vidare. För somliga.
Nu tänker jag på bussen med flyktingar på väg in i den lilla, tyska staden. Hur de välkomnas av invånarna som jublar och viftar med flaggor och blommor. Visst har Tyskland också problem med främlingsfientliga (Pegida) och nynazistiska organisationer. Men celebriteter och medier vågar ta ton och visa på ett annat förhållningssätt.
Tyskland har lärt av sin historia. Resten av Europa har det inte.
Som längst ner på samhällsstegen i vårt rika Sverige kan jag lova alla tvivlare: Vi har råd att hjälpa! Vi har inte råd att låta bli. Nu tar vi och diskuterar HUR vi ska göra det istället. Ok?

torsdag 20 augusti 2015

Vart tog den snygga lilla Loppan vägen?

Det trillade in en inbjudan till en sponsorfest på Skeppsholmen. Specifikt för föräldrar med andra mammabloggare, DIY- och pysselinspiration, modevisning, fika, tävlingar och goodiebags. Jag tyckte det lät så pass trevligt att jag på allvar funderade på att dra en klänning över min spolformade kropp och ta mig dit med mina små.
Men se det går inte för sig! Några rader ner i mejlet stod det nämligen något om "egentid". Ett främmande ord för en ensam mamma. Arrangören bad oss respektera att eventet är barnfritt.
Och det är ju inte jag.
Först blev jag förvånad. Sedan blev jag arg. Vad fan är det för "höststart för föräldrar" när de föräldrar som förmodligen mest av alla behöver en "social energikick" och en goodiebag fylld av snabba kolhydrater och under eye cream inte är välkomna? 
Känner mig alltmer trött på en mediavärld där alla utan mor- och farföräldrar som rycker in varje helg helt självklart har råd med nanny.com.
Protesterar på svenskt vis genom att avsäga mig deras nyhetsbrev.

måndag 17 augusti 2015

Up yours, DHL!

Jag beställde nyligen pärlor och pysselmaterial från något som vid en första anblick såg ut att vara en brittisk sajt. Jag köpte därifrån inte så mycket för priserna som för det faktum att det var enda stället jag fann en viss sorts pärlor på. Paketet anlände för några veckor sedan och allt var frid och fröjd förutom att ett par varor fattades, men detta skulle förstås ersättas av butiken.
Men för en vecka sen damp ytterligare en räkning ner. Nu för tull, moms och straffavgift på innehållet. Såvitt jag kunde förstå är det leverantören DHL som handhar saken och jag förstår ju att det är deras jobb och att jag inte har annat val än att betala när det nu visat sig att företaget är registrerat i Kina.
Problemet var bara att summan beräknats på beställningen och inte på det som faktiskt låg i paketet.
Efter en lång mejlväxling och telefonsamtal med DHL uppmanades jag att skaffa fram en ny faktura. Flera mejl senare kunde jag vidarebefordra denna till DHL. Då, och först då, säger de att de tar en avgift på 460 kronor för att göra en omprövning! Vilket är mer än hela fakturan, även okrediterad, går på!
Bedrövligt är ordet. För de som drabbas är ju inga storföretag. För dem lönar det sig att överklaga. Inte heller producenten i Kina drabbas då det är jag som får ta hela smällen.
Visst begriper jag att kinatillverkning hotar små, svenska producenter och jag försöker verkligen handla närproducerat när jag kan. Men i det här fallet erbjöd de en produkt som inte alls finns på hemmaplan. Och de skyltade inte direkt med att den kom från Kina och skulle beläggas med moms och tullavgifter innan jag ens hunnit räkna mina varor.
Nu undrar jag förstås var de extra 460 kronorna hamnar. Mest troligt i DHL:s ficka. Och jag kommer aldrig någonsin mer att anlita dem för att skicka mina Traderapaket. Up yours, DHL!

onsdag 5 augusti 2015

VAB - En skam och en förmån.

Jaha. Det var förstås bara en tidsfråga innan det skulle komma brev från Försäkringskassan där de ifrågasätter antalet VAB-dagar också. Minstingen var ju sjuk mest hela tiden i våras och ibland var han hemma en vecka eller två. Ibland bara någon dag. Ibland fungerade det bra att anmäla på telefon och ibland inte. Att så här nästan ett halvår senare sitta och gå igenom gamla anteckningar för att stämma av känns inte jättekul. Men blir det inte rätt riskerar jag ju att bli av med hela faderuttan. Och det vore katastrof för min ekonomi. Så typiskt egentligen. Jag har varit så oerhört noga med att göra rätt. I våras ringde de och frågade om en massa olika dagar och det visade sig att det var de som missat. Men nu har de hittat ett par dagar då förskolan tydligen angivit att lillfisen varit där. Trots att jag åtminstone från den ena dagen har ett färskt minne av att de ringde efter bara någon timme och sa att han hade feber, varpå jag kastade mig på första, bästa tåg till förskolan. Och sedan skrev in sex timmars VAB för den dagen. Helt i sin ordning. Suck.
Nu har jag bara plats 34 i kön. Så snart hoppas jag få saken utredd. Eller kölhalas per telefon.
Aldrig trodde man den dagen skulle komma då man saknar de gamla förisblanketterna. De där som fylls i direkt och skrivs under av förskolan. Onödigt, tyckte man då. Men ack så mycket bättre än att behöva leta i arkiven och, för en stund, kanske skämmas för något man inte ens gjort.

Bästa mammadieten!

Jag har ju diastas. Magmuskeldelning, ni vet. Och så sköldkörtelproblem på det som gör att jag inte går ner de där gravidkilona jag la på mig. Jag, som alltid varit smal som en sticka, och längtat efter lite kraftigare lår eller sånt där häng på armarna som andras mammor haft. Nu får jag igen för den önskan.
Men just idag orkar jag inte gnälla på min kropp. Som gått igenom så mycket och ger mig oändligt mycket stötrre problem än en putande mage och lite överflödsfett och -vatten.
Jag hänger mig åt den bästa mammadieten somn finns. Den som innebär att man får äta så mycket glass man vill. Direkt ur burken. Så länge barnen är på dagis.

Förskolan ringde...

Och den där snabbt formerade klumpen i magen när man ser att förskolan ringer och man hinner tänka "har han ramlat från tornet igen?" och "lever han?" innan bästa pedagogen bara undrar om det går bra att lillfisen inte sover middag idag. Eftersom han inte vill:-) Pust!

tisdag 21 juli 2015

Det hårda livet som tvillingförälder. Det lättare livet som tvillngföräldrar.

En tvillingmamma är upprörd över att tvingas lämna ett barn inne i huset medan hon bär ut det andra till bilen....
Hur tror ni vi ensamstående gör när vi kommer hem till hyreslägenheten med sex matkassar från stormarknaden? Och hur tror ni att vi gör när det inte finns parkering utanför huset utan bara tre kvarter bort?
Är man två föräldrar kan man hjälpas åt på kvällar och helger, be sambon slinka in på apoteket eller ICA på hemvägen och springa ner på närlivs efter att barnen somnat, om man glömt eller helt enkelt inte hunnit att köpa frukost. Mest provocerande är väl att mamman i artikeln uppger att mannen inte kunnat vara föräldraledig alls på grund av att de "bara" fått 660 dagar istället för två gånger 480, vilket är den normala föräldraledigheten för föräldrar till ett barn.
Jag kan förstå att det är jobbigt med tvillingar. Men även tvåsamma föräldrar till tvillingar brukar få lite ledigt någon gång ibland. Och 660 dagar är verkligen inget att klaga över. Är man två familjeförsörjare borde man rimligen kunna dra ut på dagarna och vara hemma båda två. Om man inte har hemskt höga krav på levnadsstandard.

Tack så jävla mycket, Strömma!

Här har man gnetat och snålat för att ta med kidsen till Birka med ICA-kortsrabatt så vi får göra EN rolig sak tillsammans i sommar. Och så tar de inte bokningen på telefon när jag ringer utan hänvisar till hemsidan. Som jag förstås inte hinner logga in på förrän nu när barnen somnat och jag har tid att sitta vid datorn. Och då går det inte att boka. 
Försöker igen och igen. Något är vajsing. Försöker ringa igen men växeln har förstås stängt. Eller "förstås"? Det borde verkligen inte vara en självklarhet att ett färjebolag bara håller öppet på kontorstider. Båtarna går ju från morgon till kväll. 
Men jag mejlar. Och provar därefter igen att boka bara oss och inte sällskapet (för att se om det är ont om platser) men då står det plötsligt "fullbokat"! 
Tack så jävla mycket, Strömma! I morgon var enda dagen vi kunde åka tillsammans med kompisarna. Kul sommar det här. Rådjuren och sniglarna har ätit upp hela kolonilotten. Inte en enda, färdig jordgubbe har vi fått trots flera plantor fulla av blommor och kart. Inte en rödbeta. Inte en böna. Och inte en jävel är hemma och badar i plaskdammen ens. Alla flyr ghettot. Utom vi, våra arma satar.
UPPDATERING 22 juli: ringde Strömma nu på morgonen och de gjorde en specialare för oss, ringde kaptenen och kollade om han kunde ta sex personer till! Så. Tack så jävla mycket, Strömma! På riktigt.

fredag 17 juli 2015

Lugnetbus och vikingaplaner

Dagis har sommarstängt och jag och femåringen håller på att gå varandra på nerverna. Därför var det skönt när telefonen plingade till i morse med en förfrågan om vi ville komma till lekparken Lugnet i Västertorp och leka. Det var från en familj som flyttade härifrån för tre år sedan och som vi inte träffat på över två år. Men bilden på de två barnen sitter fortfarande kvar på vårt kylskåp och jag tänkte på dem bara härom dagen. Att det alltid var så lättsamt och prestigelöst att träffa dem men att det skulle kännas konstigt att höra av sig nu när barnen knappt kommer ihåg varandra längre.
Kom ihåg varandra gjorde de inte riktigt heller och det tog närmare ett par timmar innan de faktiskt började leka lite med varandra. Men det var skönt att träffa en vuxen människa utanför dagis. Någon att prata lite annat med än hur dåligt det blivit just på dagis det senaste året. Och när vi nu ändå stod där och pratade kom vi in på vad vi ska göra resten av sommaren och jag berättade att vi är strandsatta i förorten men hade pratat om att åtminstone kosta på oss en dagsutflykt till Birka eller något annat som involverar båt. Och mamman blev eld och lågor eftersom hon alltid velat åka till Birka men maken inte varit så på! Så vi bestämde att höras och bestämma en dag för vikingahäng nästa vecka.
Plötsligt känns inte den här billösa, sol- och pengafattiga, ofrivilligt ensamma förortssommaren lika bedrövlig längre. Bara vi nu får vara någorlunda friska. Det här året har ju inte varit så snällt mot hälsan hittills.

fredag 3 juli 2015

Gröna döden

Hann aldrig till lotten igår med påföljd att såväl sallad, tomater, dill och persilja stekts till döds. Och gurkorna som var så fina har rådjuren fullständigt massakrerat. För några veckor sedan tog de större delen av ärtorna.
Jo, jag har odlat förr och vet att sånt kan hända. Just därför la jag åtskilliga hundralappar på rådjursnät. Nu får vi lite vinbär. Och kanske några potatisar. Känns rätt tungt med tanke på det enorma jobb jag faktiskt lagt ner. Hade jag haft landet runt knuten hade jag kunnat gå ut och vattna och plantera om när barnen somnat. Nu funkar ju inte det. Och ibland hinner jag bara inte. 
I vanliga fall klarar sig grönsakerna en dag utan vatten men nu är det ju extremt varmt och känsliga salladsgrönsaker klarar inte bastuvärmen som uppstår i lådorna.
PS: Djuret på bilden har inget som helst samband med texten. Den råkade bara sitta utanför barnens dagis när vi var på väg hem.

onsdag 1 juli 2015

Elvaårig svartsjuka inte mindre svart

Senaste dagarna har den här http://www.expressen.se/omtalat/11-ariga-tjejen-dumpar-sin-kille-med-ett-riktigt-drygt-sms--du-ar-inte-pa-min/ artikeln delats flitigt på Facebook. Gulligt och roligt enligt somliga. Sorgligt och ganska oroväckande, tycker jag. För vad ska det bli av en stackars preteenflicka som inte kan stå ut med att killen har andra kompisar av motsatt kön? En blivande kaninkokerska? Eller hemmafru med klippkort hos terapeuten?
För övrigt kan man även som sextonåring tro att en fri läsk ger förtur i kärlek. Fick just det av en annars omtalat snål klasskamrat och insåg med ens att han nog var kär i mig. En vecka senare kom ett kärleksbrev med den gamla, hederliga posten.
Om vi blev ihop?
Nej. Nog för att jag sålt mig billigt ibland men det krävs allt lite mer än en cola.
Spets. Till exempel.

tisdag 30 juni 2015

Lapidus autenticitetsmiss

För länge sen gick jag ett par skrivarkurser för Sören Bondeson. Även kallad deckarfarfar. Eller mannen bakom Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg. Och ett par dussin till.
Nu har jag köpt hans bok "Konsten att döda" där Sörens ypperliga skrivråd varvas med utdrag ur ovannämndas böcker. 
Jens Lapidus sägs vara extremt noggrann med sin research och har hyllats bland kriminella för sin råa autenticitet. Men på ett område fallerar han totalt. När han beskriver en graviditet som avstannar i femte månaden. "De var tvungna att snitta henne för att få ut barnet", skriver han.
I verkligheten är det betydligt värre. Legio på svenska sjukhus är att ett långt gånget foster ska födas fram. Med värkarbete och allt. 
Jag vet. För jag har varit i just den situationen. Och känner inte en enda människa som fått möjligheten att sövas och snittas för att slippa eländet. För ett elände är det. Inte bara på det psykiska planet. När fostret inte längre lever och kan hjälpa till att ta sig igenom hela födslokanalen krävs rejäla hormondoser som är svåra att anpassa efter varje enskild person. Ibland blir det fel. Väldigt mycket fel. Och väldigt mycket ont.
Det hände mig på 90-talet. En tid då vi hamnade på geriatriken istället för BB. Vilket kanske hade sett bra ut på pappret. Men i praktiken fanns ingen med några som helst kunskaper om förlossningar på plats. En nittonårig undersköterska kom smygande med ett stolpiller Alvedon och i sängen intill låg en  dement kvinna och ropade på hjälp. Åt mig.
Jag hade gärna höjt kvaliteten på Jens bok med att berätta min historia.
Eller så får jag helt enkelt skriva den själv. När jag blir gammal. 

lördag 20 juni 2015

Sommarstället är en gated community

Daniel, åh Daniel! Har tyckt att du varit mer lustigt självupptagen än enbart lustig på senare år, men nu minns jag varför jag tyckte du var så himla bra på gratispopaganda i ett annat liv! 
Två gånger under 41 år är mitt facit. Och så är jag förstås inte syrian. Men Daniels text gäller inte bara invandrare utan de allra flesta från den svenska underklassen. 
"Det där landet" är en gated community full av grodor och sprit. Men den vackraste dagen som sommaren ger, har det hänt att jag längtat dit...
http://www.svt.se/opinion/article3030222.svt

Egentid



Sommar på burk.

Regnet det bara öser ner... Men vad gör det när man sitter inne på sjunde våningen med två små festprissar som spelar kazoo till en sprakande radios "Ingen sommar utan ragga"? Minsta killen har lärt sig att skruva på frekvenssökaren, så nu har vi tillbringat ohälsosamt mycket tid med såväl Rix Morronzoo som nån bedrövlig snubbe som heter Basse och har en något föråldrad syn på det här med genus.
Jag funderade ett varv på att ta med mat till kolonin och häcka i huset där, men insåg snart att det skulle bli för mycket jobb. Lillfisens middagslurer sätter oftast schemat.
Några svenska jordgubbar blev det inte heller. De var helt enkelt vansinnigt dyra. Tyvärr var de belgiska ingen höjdare. Förstås. Men jag passade på att koka lite saft och sylt samtidigt på de oätliga som fanns i frysen. Så nu har vi åtminstone lite midsommar på burk. Midsommar 2012.

söndag 14 juni 2015

Inhägna mobilberoende! Men hur?

Metro skriver om att införa speciella gångbanor för mobilberoende. På bilden en smal passage mellan två vita streck. Så totalt onödigt! Hela grejen är ju att mobilfolket inte kan titta utanför displayen. Man skulle behöva plantera täta häckar med sibiriska ärtbuskar på var sida om gångbanan. Alternativt dra elstängsel. Jag röstar på det sistnämnda.

Katt på plats men inget bord

I dag tog vi med äldsta katten (hon fyller femton i augusti!) till kolonilotten för första gången. Och hon älskade att ligga där i solen! Enda smolket i glädjebägaren var att något arsle stulit barnens bord och bänkar som vi nyligen fått av en kolonigranne. Hur kan man stjäla av barn? Jag förstår det inte.
Vi var på plats och vattnade på dagen igår och då satt barnen vid bordet och åt äpple. Igår kväll var huset uthyrt till ett festsällskap som tydligen spikat i äppelträden. Jag vet förstås inte om det var någon av dem som tog vårt bord men de verkade tillräckligt respektlösa.
Femåringen blev så besviken. Och jag med.


Trio med Gubbar

Direkt efter norska Frikänd visar SVT en bedrövlig konsert med Rickfors, Ronander och Hylander. Bedrövlig inte så mycket i bemärkelsen att de spelar gubbrock (som jag ju gillar även om jag föredrar andra artister) men det är riktigt dåligt producerat med snabba klipp, halva låtar och samma publikbilder som vevas om och om igen. Men jag blir inte förvånad längre. Det var länge sen SVT var synonymt med kvalitet. Om någonsin. Snarare är det ett tv-hus synonymt med ojämnhet.
Funderar också, när de kompas av ännu en ung, vacker fiolspelande kvinna med stjärtlångt, glänsande hår, över om jag någonsin sett en ful, kvinnlig violinist i en tv-ruta eller på en scen. Det har jag inte.
Men när Ronander plockar in en tjugo år yngre Sanne Salomonsenlookalike på Gör mig lycklig nu blir det alltför gubbigt även för mig. Så jag stänger av. Nu.

Passande dalkulla på prinsbröllop

Tycker det är lite lustigt att en av brudnäbbarna på prinsbröllopet heter Tiara Larsson. "Tiara må bäras", liksom. Men hon verkade kunna gå själv. Päronen är säkert mäkta nöjda med namnet idag. Men så är de väl också de enda.

lördag 13 juni 2015

"Men allt föll i din skugga så jag gick hem"

Ettåringen slår på radion i köket och som vanligt är det nån Basse som initierar vadslagning baserad på imaginära skillnader mellan könen. Denna gång vem som är "bäst" på att tvätta händerna och jag känner genusspyan bukta som ett adamsäpple.
Så jag skruvar in P4 och hamnar mitt i melodikrysset. Och känner mig förfärligt gammal. För jag kan allt. Och sjunger med i hela texten till Fiskarna i havet som kom ut 1995. Över huvud taget verkar hälften av frågorna kretsa kring musik utgiven just 1995. Det är tjugo år sedan, nästan som igår och samtidigt ett helt liv sen. 
Ett år som för min del började med hoppfulla förväntningar och slutade i djup sorg. Kanske var det året som gjorde mig vuxen.

fredag 12 juni 2015

Me, myself and Marion

Ser Rust and bone och tänker att fransmännen är bra på att göra filmer med osympatiska huvudroller. För han är ju ett arsle som sparkar på hundar, skiter i sin son och fortsätter leva sitt liv precis som om han vore en bekymmersfri ungkarl trots att han är ensamstående farsa. Jobbar natt, går på gym och sätter på damer medan sonen väntar ensam på skolgården.
Och Marion Cotillard. Hon är förstås jag. 
För jag vet precis hus det känns att gå från att vara medelpunkten på dansgolvet till att ligga som en orörlig fisk i en skål. Och om jag hade kunnat hade jag greppat efter skalpellen på sjukhuset. Eller hoppat från åttonde våningen. Men jag kunde inte ens sitta upp. Och visste inte om jag nånsin skulle kunna göra det igen.
Det är inte så att jag tänker på det varje dag. De där månaderna på sjukhus. Även om min kroniska värk är en flitig påminnare. Och en och annan nyhetsrapportering om den svenska sjukvårdens nedgång och fall.
Nu var det den här filmen. Som också påminde mig om en bekants killkompis. Han som gick på nätdejt och vände i dörren när han såg att hon satt i rullstol. 
Vi tror vi är så jävla bra i Sverige. Fördomsfria och handikappanpassade. Socialt medvetna och jämlika in i döden. Då och då ser man ännu ett tv-program om nån lyckad jävel som brutit ryggen och blivit förlamad men kommit igen som en ny och bättre människa. En sån som aldrig behövt undra var alla vänner tog vägen då han inte behövt ligga en enda dag ensam på sjukhus. En sån där som hade försäkring, som Marion Cotillard, så hon slapp sitta fast i en lägenhet utan hiss och äta frysmat i tråg istället för att gå på bio eller fest hos en gammal vän.
Jag känner inte till en enda lycklig och fri rullstolsburen människa som inte är rik eller har en stor, härlig, hjälpsam familj som kan sköta både marktjänst och bidra med det där lilla extra som kallas livskvalitet. Säg mig den försäkring som fixar biffen. Den finns knappast här.

onsdag 10 juni 2015

Det krävs en by

Igår var jag så ledsen att jag låg vaken länge, länge och grubblade på om jag kunnat göra något annorlunda gällande de våldsamma pojkarna på dagis.
Idag är jag mest arg. På mamman som kritiserade mig istället för att säga till sitt barn. För inte slår man väl en annan förälder hårt och oprovocerat i ryggen? Lipar, ropar att jag är elak och springer därifrån? Jag blev chockad då och än mer chockad när mamman ringde upp och gjorde precis allt utom att framföra en ursäkt eller fråga hur jag och min son, som bevittnade alltsammans, mår.
Hela historien gör mig hemskt orolig för barnen som dagligen vistas i en sån miljö. Vad ska det bli av dem?

Stockholm i mitt hjärta

Idag hatar jag Stockholm.
Jag har genom åren ofta älskat den här stan. När jag flyttade hit från tre års exil i Växjö och Värmland. Och kanske allra, allra mest efter det förfärliga året i Uppsala som närapå tog livet av mig. Alla de gångerna älskade jag Stockholm och dess utbud av ny musik, nya vänskaper och nya ligg.
Men idag hatar jag stan.
För svårigheterna att skapa sig ett drägligt liv som ensamstående. För omöjligheten att skapa sig ett bra liv för lite pengar. För den förtärande bostadsbubblan som naglat mig fast i en lägenhet jag alls inte vill bo i och som gör att snart sagt alla jag lärt känna och tycka om flyttar härifrån. Nu senast ännu en av sonens kompisar. Han med den fantastiska mamman som jag gillar skarpt och anförtrott mig åt i flera situationer. Hon som jag kan prata både barn och frilansjobb med och som alltid har så kloka svar och pepp.
Det blir tomt här i förorten trots att här byggs mest i hela Sverige. Men tydligen inte för våra vänner eftersom alla flyttar härifrån. Husen är för dyra. Lägenheterna som byggs likaså. Och när de växande familjerna växer ur sina tvåor och treor finns inget alternativ till att flytta till Farsta, Hässelby eller Mariestad.
Egentligen önskar jag ju att jag kunde hoppa på tåget. Men pengarna räcker inte ens till en studentbiljett.
Ska jag behöva drömma om en lång, mörk främling för att få styr på mitt liv? Året var 1915...

lördag 6 juni 2015

Du gamla, du ofria

Grå nationaldag med världens grinigaste ungar. Lilla bara gråter och inget hjälper. Stora behöver komma ut och springa av sig. Så vi byltar på oss fleecetröjor och vindjackor och laddar med snorpapper och fruktbitar i vagnen. Bara för att upptäcka att hissen fastnat. Igen. 
Så nu sitter vi åter strandade på sjunde våningen. Och tänker på informationstavlan nere i porten och den enda lappen som sitter därpå. Den om årets hyreshöjning. Som alltid undrar jag vad fan jag betalar för.

tisdag 2 juni 2015

Det eviga kretsloppet i Krönikörsverige

Jag läser mycket tidningar, både hos sjukgymnasten och hemmavid och något jag reagerade på redan för flera år sedan var, att svenska tidningar har en tendens att recycla krönikörer på (och över) gränsen till utslitning.
En av tidningarna jag läser är Vi Föräldrar, en bredare föräldratidning som riktar sig till båda könen. Trots denna beundransvärda ambition är en förkrossande majoritet av prenumeranter och läsare kvinnor. Kvinnor som förväntas tycka att Stureplansprofilen och nyblivna fadern Hugo Rehnberg har något viktigt att säga dem om just föräldraskap. För det måste ju ändå vara orsaken till att ViF värvat Rehnberg från glammiga livsstilsmagasinet A Perfect Guide. Rehnbergs första krönika i ViF avhandlar det som de första krönikorna om föräldraskap brukar avhandla. Den överraskande kärleken/oron som drabbar en över en natt. Och det är förstås fint och relevant. Men ungefär lika originellt som Rehnbergs namn i krönikesammanhang.
Sa jag att deras tidigare krönikörer hette Fredrik Backman (Metro) och Jonas Cramby (Cafe och Metro igen)? Tidningen vill till varje pris ha en man som skriver och man kan verkligen undra om det då inte finns fler att välja på i genren. Det blir liksom lite tjatigt att se samma namn om och om igen. I synnerhet när de, möjligen med undantag av språkstjärnan Cramby, inte har något nytt eller roligt att säga. I Göteborg axlar Joakim "HotLamotte" Lamotte motsvarande mantel som pappaskribent och tyckare i flera medier (SVT Debatt och GP bl a) och konkurrensen verkar närmast obefintlig om man ska gå efter vilka som ges plats.
En annan föräldratidning som gjort recycling till sitt mellannamn är mama. De har genom åren lyckats återanvända både Ann Söderlund, Sanna Lundell, Kitty Jutbring, Cissi Wallin och (trumvirvel) hela Sveriges secondhandfavorit: Fotbollsfrun Malin Wollin! Wollin har valsat som en vandringspokal mellan Aftonbladet, Amelia, mama och Sköna Hem och tillbaka till Aftonbladet igen. Det är förstås jättekul för Malin att hon har så mycket jobb, men det känns inte så innovativt från tidningarnas sida att de inte orkar/vågar upptäcka nytt utan tar den enkla vägen och snor alla krönikörer av konkurrenterna.
Samtliga dessa fem kvinnor representerar en vit, storstadsorienterad, medelklass tillräckligt stadd vid kassa för att åka med på tidningarnas spa- eller inspirationsresor till Gotland, Grekland eller Thailand. Samtliga fem kan förväntas slänga ihop ett resereportage "Med barn i NYC" och handla dansk zebrasäng till bebben, dyra barnrumstapeter hos photowall och kläder på Mini Rodini.
Och då har jag inte ens hunnit nämna familjen Schulman/Widell där hela fem småbarnsföräldrar bloggar och krönikörar under skiftande flagg (loppi.se, stureplan.se, aftonbladet, mama, Nöjesguiden etc) om allt från shoppingturer och lyxresor till bantningsdieter och bostadsrättsköp på Östermalm. Man kan bli mätt på mindre.
Nog för att den svenska medelklassen expanderat i rekordfart de senaste decennierna. Men för väldigt många av oss läsare är krönikörernas liv fullständigt overkligt och det är hög tid att vi funderar över vad det här ger för bild av Sverige, av oss, 2015. Vilka skriver vi för egentligen? Vilka har rätt till igenkänning? Har vi missat något viktigt? Finns en stor målgrupp där ute som ingen vill ha?
Jag skrattar högt när jag läser om hur nämnda krönikörer har svårt att få ihop sitt livspussel med flera vuxna i leken och mor- och farföräldrar på replängds avstånd, ständigt stand-by att rycka in för att småbarnsföräldrarna ska få lite romantik på tu man hand. När en annan inte ens får gå på dass ensam och egentid är synonymt med att betala räkningar och sortera tvätt.
Alla de här personerna är säkert jättefina människor som på allvar vill väl med sina tips och råd och livshistorier. Och inte minst Sanna Lundell läser jag stundtals med viss behållning.
Men faktum kvarstår. Jag är trött på att se samma fejs i alla tidningar. Trött på medelklassperspektivet. Trött på tvåföräldranormen och far- och morföräldrar-i-närhetennormen. De tips som ges går i 99 fall av 100 inte att applicera på mitt liv, eller någon annan heltidsensamståendes. I bästa fall har jag fått några minuters underhållande läsning. Men det är förfärligt sällan sant.
Inte ens okreddiga veckotidningen LAND kan hålla sig ifrån att fiska i andras överfiskade vatten. Nu har de värvat Hanna Hellquist (DN, SVT mfl) som krönikör och bloggare och jag känner att jag snart inte orkar mera "garvande landsortsalibi som skriver om folklig och ofarlig feminism, typ eländet med rosa barnkläder, men i själva verket bor på Södermalm (eller annan hipsteradress) och försörjer sig genom Public Service snarare än att sälja betor och getost".
Hanna har ju varit precis överallt sedan hon slog igenom som cigarrökande krönikör hos DN. Men jag förstår faktiskt inte varför. Det känns som om hon ägnat hela sitt yrkesliv åt att bli Kakan Hermansson. Utan att komma i närheten.
Kakan är och förblir ett briljant original. Så fort hon skrevat för några frysspermier i en gynstol på Huddinge Sjukhus lär hon bli nerringd av varenda föräldratidning som finns i detta land.
Det kan jag ta.
Tills dess: Lyft lite på stenarna va! Och ring mig nästa gång.

Ensam är svag

Var på vårdcentralen för att lämna meddelande till min husläkare när en gråtande kvinna kom in. Hulkande förklarade hon för kassörskan att hennes pappa dött i sömnen och att hon inte visste vart hon skulle vända sig med sin sorg. Hon hade suttit på tunnelbanan och åkt fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att få tiden att gå.
Kassörskan visade henne en stol och sa att en sköterska skulle komma strax men att det var svårt att få akuttider.
Och jag kände igen mig så väl.
Trots otaliga tidningsartiklar om den svenska ensamheten är vårt samhälleliga skyddsnät uppbyggt som om vi alla vore del av nåt slags judisk-italiensk storfamilj där det alltid finns någon avlägsen kusin eller faster med tid, pengar och en stor, varm famn. När sanningen är att många av oss tvingas genomlida våra sorger alldeles på egen hand.
Innan jag gick hem stegade jag fram till den gråtande kvinnan och lade min hand på hennes arm. Och så berättade jag att när jag var i en liknande situation fick jag bra hjälp av kyrkan. När landstinget saknar resurser, eller väljer att prioritera bort vanliga sörjande utan psykiatrisk diagnos, lyser kyrkan som en fyrbåk i den mörkaste natt. 
"Man behöver inte vara troende för att få komma till dem", förklarade jag.
Jag har liksom vant mig vid att folk slår bakut så fort man nämner Svenska Kyrkan. Men faktum är att deras själavårdande arbete är enormt och utan kyrkan skulle många fler gå under. Hos dem kan man få chansen att tala om livet och döden och allt det svåra däremellan, utan pekpinnar, fördömanden eller saltad faktura. Det tycker jag är stort, trots att jag inte kan räkna mig till de troende kristna. För det är jag alltför mycket av en skeptiker.
"Tack!" sa kvinnan och såg på mig med rödgråtna ögon. "Men jag tror." 
I ett annat liv hade jag suttit med henne, ringt åt henne, tagit mig tid. Men nu har jag nog att ta hand om och var på väg till sjukgymnasten. Så jag klappade henne bara över armen och fick henne att lova att ringa kyrkan om vårdcentralen inte kunde hjälpa. Lova att inte sitta ensam. Men vem kan egentligen lova det?

måndag 1 juni 2015

torsdag 7 maj 2015

Beef med matjätten

Jag har ett liv. Det kan man inte tro om man klickar in sig på ICA:s Facebooksida och finner detta:

Jag: Kära ICA. Jag frågar ofta i era butiker efter specifika, vegetariska produkter och får lika ofta svaret "de ingår inte i vårt basutbud". Till exempel har ni ofta specialpriser på fryspizza från Dr Oetker men enbart mozzarellavarianten i många affärer. Mozzarellapizzor finns också från i stort sett ALLA märken på marknaden. Så som veghetarian är man ganska trött på just mozzarella. Jag vet att Dr Oetker även har andra vegvarianter, bla Vegetale, Funghi eller liknande samt en sort med spenat. Det ska finnas fler än mina ICA-butiker (Axelsberg och Kungens Kurva) tar in. Men de hänvisar till grossistnivå, så därav detta inlägg. Vill ni behålla era vegetariankunder så får ni helt enkelt se till att vi också kan ta del av era flerköpserbjudanden från de stora märkena. Dafgård och Findus har även de fler färdigrätter med veg eller fisk, men många butiker har BARA kött att välja på. Det känns inte särskilt 2015. Hälsans Köks vegprodukter är ganska dyra och långt ifrån bäst. Findus falafel gillas t ex av betydligt fler vegetarianer jag känner OCH skulle gå att handla med den rabatt på Findusprodukter som ibland ges. Ändå går dessa inte att hitta hos ICA Nära. Hur tänker ni jobba för en ändring?
Gilla · Kommentera · 
ICA Hej! Alla butiker kan inte erbjuda allt. En Nära butik har väldigt begränsat utrymme i disken och måste satsa på storsäljarna. Findus falafel och Dr Oetkers spenatpizza är tillgängliga i vårt sortiment för alla våra butiker att beställa hem ifall de vill. Vi rekommenderar att du pratar med personalen i butiken.

Jag: Det där var väl ändå ett väldigt slappt svar. Jag behöver inte nyttja hela min intelligenskvot för att begripa att småbutiker har ett sämre utbud. Men eftersom jag bor i Hägersten som förmodligen är Sveriges vegetariantätaste område ville jag ge er några tips.Dem kan ni välja att ta till er och använda för att vässa ert varumärke i stort och servicen i enskilda butiker (jo, jag vet att det handlar om franschising och inte kooperativ). Eller så kan ni slå dövörat till och svara något förtryckt som på intet sätt besvarar min fråga (ty om ni hade läst ordentligt hade ni sett att jag redan pratat med butiksinnehavare/annan personal och att de hänvisar till er i fråga om flera av varorna jag åsyftar och som alltså inte finns i ert sortiment utan i så fall skulle behöva specialbeställas. Jo, jag har testat spenatpizzan. Snart är jag lika trött på den som på mozzarellan). Det är ju inte särskilt konstruktivt att idiotförklara sina kunder, i synnerhet inte när vi ser en rad förbättringar till liten eller ingen kostnad, mer troligt en liten vinst. Att lokala ICA vecka efter vecka tvingas slänga en massa blåmusslor kan t ex bara bero på två saker. Att här inte finns något Systembolag i närheten där man kan köpa vin. Ej heller bladpersilja närmare än tre t-banestationer bort. Skulle tippa att 99 procent av alla svenskar vill ha dessa båda ingredienser till sin clam chowder. Och priset på musslorna är det inget fel på! Men all denna mat som slängs pga dålig planering... Suck.
Gilla · Svara · 4 min
Och en sak till: Spenatpizzan du skriver om är INTE i samma serie som mozzarellan och det går alltså inte att välja en av varje för att nyttja något 2 för 1-erbjudande hos Dr Oetker. Just när det gäller deras pizzor är det ICA centralt som är problemet. Vilket bekräftats av både ICA Kvantum och Dr Oetker. Men nu har jag gjort nog med matresearch för ett halvår. Tänker istället gå och odla min trädgård.

onsdag 22 april 2015

Febertider

Lillfisen har snorat och till och från varit febrig i en vecka nu. Själv mår jag inte heller bra. Så päronen tog nyss med sig storfisen hem till Värmland. Inte vad jag önskat, men min far vill ju inte vara här och jag skulle tro att mamma också är trött på Stockholm. Vilket är synd, för det vore så mycket mer värt för mig att få hjälp på plats och med lite kortare varsel. Oftast får jag kämpa mig igenom sjukdomsperioderna ensam. Med undantag av maj förra året då storfisen blev riktigt dålig och låg på Sachska i en vecka. Då kom de hit och passade katterna några dagar.
Nu får jag längta efter min stora kille några dagar. Och däremellan förhoppningsvis vila någon timme då och då när liten slocknat. Gudarna ska veta att jag behöver det. Har varit så enormt trött denna vinter och vår. Alla mina planer har gått om intet när jag haft nog med att överleva.

måndag 13 april 2015

Det går bra nu.

För flera år sen upptäckte jag tillsammans med min läkare en rad felaktigheter i min journal. Det visade sig att jag blandats ihop med en eller flera andra patienter och var och en som läste dessa felaktiga avsnitt i journalen kunde förledas att tro att jag inte bara hade ett annat namn och en helt annan familjesituation utan också en rad diagnoser jag definitivt inte har. En ganska obehaglig upplevelse alltså.
Men uppgifterna borde ju gå att ta bort. Kan man tänka.
Det visade sig vara väldigt svårt att ordna. Mottagningen kunde inte göra det själva utan jag måste ansöka om journalförstöring hos Socialstyrelsen. Vilket jag gjorde.
Både ansvarig överläkare och klinikchefen intygade brevledes till Socialstyrelsen att sammanblandning skett och att det inte fanns skäl att bevara de felaktiga delarna av journalen.
Vid ett telefonsamtal med en av Socialstyrelsens handläggare fick jag "off the record" beskedet att det inte borde vara några problem att förstöra journalen i mitt "solklara fall".
Men det var det visst.
Socialstyrelsen medgav att mina skäl var goda. Att journalanteckningarna ÄR felaktiga. Men då jag under nämnda period varit sjukskriven ett par vändor (pga min ryggskada) och sjukintyg även utgått från just denna mottagning (som ett komplement till min husläkares sjukskrivningar då det som bekant varit väldigt svårt att få sjukskrivningar godkända de senaste åren) och journalen anses utgöra underlag för dessa menar Socialstyrelsen att det föreligger så kallade "allmänna skäl" för ett bevarande.
Detta alltså, trots att ansvariga läkare intygat att journalen är felaktig och inte utgjort underlag för några sjukskrivningar under denna period.
Det har också utgått en kopia på journalen till Patientförsäkringen/LÖF, med anledning av att jag för några år sedan fick en blygsam ersättning för den ryggskada jag åsamkats i vården. Den här journalen har dock inte på något sätt påverkat bedömningen av min skada, men att en kopia av knasigheterna som påstås handla om mig ligger ute hos en annan instans känns förstås inte bra.
Ärendet har, tack vare min närmast rättshaveristiska envishet, vandrat vidare till Förvaltningsrätten som fastställt Socialstyrelsens beslut med hjälp av ett yttrande från IVO där det står att "XX:s begäran om förstörelse därmed inte kan beviljas oavsett om uppgifterna är sakligt korrekta eller inte".
Det verkar inte bättre än att vi ska tolka det som att så länge ett intyg utgått till någon instans (oavsett om det legat till grund för beslut eller ej) så kan man inte stryka i en journal, även om det skulle stå att jag heter Bengt, är 65 år och lider av prostatacancer.
Nu har ärendet gått till Högsta Förvaltningsdomstolen som avslagit min begäran om omprövning helt utan motivering. För att det är så de gör.
De säger till och med att Socialstyrelsen mycket väl kan ha tagit ett felaktigt beslut, men att det krävs att mitt ärende är av prejudicerande art för att de ska ta upp det.
Juristerna hos både LÖF och Försäkringskassan tror inte sina öron. Att hänvisa till att Försäkringskassan vill att de felaktiga journalerna bevaras är både fegt och felaktigt. De har inte ens rätten att bryta sekretessen och läsa journalerna. Allt de sett är läkarintygen, som jag, för att underlätta mina möjligheter, har undantagit från min begäran om förstöring. Ändå hänvisar Socialstyrelsen till att Försäkringskassan kräver bevarande.
Nu har Försäkringskassans juridiska avdelning skrivit ett mycket bra yttrande till min fördel. De skriver bland annat "Det framgår i de dokument du skickat mig att de aktuella journalerna innehåller uppgifter om andra personer. Någon anledning att låta dessa uppgifter finnas kvar ser jag inte. De läkaritnyg som inkommit till Försäkringskassan är enligt YY (ansvarig läkare på nämnda mottagning, min anm) inte heller baserade på dessa noteringar. Anteckningarna kan enligt henne till och med utgöra fara för dig. Läkaren torde med lätthet kunna plocka fram de uppgifter som rör annan person och förstöra dessa delar av journalen. Försäkringskassan ser inget hinder till detta."
Det här brevet från Försäkringskassan damp ner i dag. Samma dag som mitt uppskov hos Förvaltningsdomstolen löper ut. Jag skickade en begäran om ytterligare tid i förra veckan men har inte fått något svar. Så jag ringde i dag. Och fick beskedet att de avslagit min ansökan om ytterligare uppskov. Ett besked jag skulle ha missat helt om jag inte ringt i dag.
Snart tror ingen längre sina öron.
Ett överklagande är skickat per mail (har ingen aning om de godtar detta) då jag haft problem med skrivaren här hemma och trodde att det var de billiga färgpatronernas fel. For därför till Skärholmen nu på eftermiddagen och jagade rätt på några originalpatroner. Men det hjälpte inte.
Ägnade dessutom några timmar åt att få tag i tjära (inte att kasta på någon besvärlig tjänsteman även om frestelsen är stor utan till fullt fredligt ändamål) ock tvingades åka till hela fyra butiker (Jula, Ö&B, K-Rauta och Bauhaus) innan jag hittade rätt hos Vårby Färghall. Det är väl märkligt att så många slutat sälja en produkt som rimligen borde vara ganska i ropet, men det är förstås en helt annan historia. Ville bara nämna det som en del i mina vardagliga fajter. För alla som undrar "vad jag gör hela dagarna". När jag inte jobbar eller tar hand om barnen...
Nåja. Jag ringde i alla fall människan som tagit beslutet att ge mig avslag på uppskovsbegäran. Och när hon nu fick höra att jag satt med de väntade intygen i hand förklarade hon att jag alltid kan skicka in dem ändå och att hon inte trodde att någon skulle ta något beslut i mitt ärende den här veckan. Så jag får väl hoppas på det. I annat fall tar det hus i helvete.
Jag visste inte, när jag påbörjade den här processen, att det var så illa ställt med Sveriges rättssystem. Som journalist har jag kommit i kontakt med en del människor som blivit illa behandlade av vården och försäkringsvärlden. I något fall har jag kunnat hjälpa. Inget fall har dock varit så Kafkalikt som mitt eget. Inte bara jag, utan även läkare och jurister på de myndigheter jag varit i kontakt med, har talat om ärendet som ett Moment 22.
För rätten medger ju att jag har rätt. Och ändå får jag inte Rätt.
De två kvarvarande kvarnstenarna är alltså hänvisningarna till Försäkringskassan och LÖF. Och betongkolossen Försäkringskassan har jag redan på min sida. Om man nu kan uttrycka sig så i ett sånt här fall. Men de har i alla fall tagit bladet från munnen och uttryckt sig på ett sätt som motsäger Socialstyrelsens ursäkter. LÖF har sagt samma sak till mig på telefon. Återstår nu att se om de vågar göra som Försäkringskassan. I vilket fall som helst är de ju underställda Socialstyrelsen och förväntar sig korrekta journaler när de begär ut sådana.  Så Socialstyrelsen har ett ansvar gentemot LÖF.
Och gentemot patienten?
Det vete fåglarna.

torsdag 26 mars 2015

Bostadsbristen - redan löst?

Jag önskar jag hade tiden att rasa.
Lena Mellins inlägg i dagens Aftonblad gör mig nämligen mer än bekymrad.
Hon skriver, apropå regeringens förslag att ta pengar från ROT för att bygga billiga hyreslägenheter, att regeringen åtgärdar problem som redan är lösta. Som underlag för sitt påstående tar hon Boverkets siffror på att 40 000 nya lägenheter planeras att byggas i år. En droppe i havet, om de ens blir verklighet. 
Är Mellin helt omedveten om de 300 000 som årligen betalar köavgift till Sthlms bostadskö? Eller att kötiderna även i kranskommuner och studentstäder runt hela Sverige börjar närma sig ett halvt liv för en ung vuxen?
När jag för några år sedan kom in på veterinärprogrammet i Uppsala och inte erbjöds någon lägenhet genom studentbostadsförmedlingen trots att jag ställt mig i kö ett helt år tidigare satte jag in en annons i lokaltidningen. Inte många ringde. Framförallt ingen enda som erbjöd en lägenhet jag hade råd med. Folk verkade totalt omedvetna om hur många kronor man får ut per månad om man tar fullt lån och studiebidrag.
En vecka innan skolstart åkte jag över halva Sverige för att köpa en billig husvagn. Mina föräldrar var både förvånade och upprörda. De hade inte begripit hur illa det var. Men så tillhör de också, med viss marginal, samma generation som Lena Mellin. Den generation som kunde hyra en lägenhet i Stockholms innerstad, visserligen utan varmvatten (men säg den bostadslös som bryr sig om en sån petitess bara man har råd med hyran) för tvåhundra spänn och lite trappstädning.
Själv var jag över trettio när jag fick mitt första förstahandskontrakt. Och jag har goda referenser och total brist på betalningsanmärkningar. Även situationen i Uppsala löste sig till sist, när studentbostadsbolaget fått in ett återbud på ett rum. För tolv pottheta kvadrat helt utan luftintag plus del i trasigt 60-talskök med obligatoriska mjölbaggar betalade jag mer än halva mitt studielån. 19-åringen i rummet intill betalade 600 spänn mindre. Tack vare sin ålder fick hon bostadsbidrag. Det hade förstås varit underbart att flytta till ett eget, rent och svalt hem där man kunde andas även under sommarhalvåret och slapp ondgöra sig över en oönskad sambo som aldrig plockade efter sig eller handlade toapapper. Men de nyare ettorna med kokvrå kostade långt över min budget. Återstod husvagnen. Som jag lånade ut till en annan olycklig student.
I dag hyr jag en nedgången miljonprogramstrea i lufttätt radonhus i förorten för två tredjedelar av min inkomst. Hyran höjs med Hyresgästföreningens goda vilja varje år trots att standarden i stort är oförändrad sedan 1967, lägenheten tapetserades senast 1981 och hålen i parketten efter den förra hyresgästens vattenskada inte åtgärdats under de drygt fyra år jag bott här. Jag har fått täcka över hålen med mattor och möbler för att inte minstingen ska krypa omkring och stoppa sand och annat isoleringsmaterial i munnen.
Trycka på hyresvärden lite mer? 
Nu vet ju alla, utom Lena Mellin tydligen, att det är värdarnas marknad. Jag och mina barn är enkelt utbytbara. Och jag vill ogärna skaffa mig en fiende i värden den dag jag behöver byta min lägenhet och få  en ny hyresgäst godkänd på adressen.
Kära Lena Mellin. Det är dags att sticka ut huvudet och känna lite på vindarna utanför Globenbubblan. Vi behöver ett nytt miljonprogram. Och vi behöver det nu.

IDAG: gläds jag med Ulrika Nilsson, som sommaren 2013 blev påkörd och livshotande skadad av en 21-åring på vattenskoter, men nu tilldelats ett skadestånd på en kvarts miljon. Önskar kraftiga restriktioner för körning av och särskilda körkort för vattenskotrar. Om det nu inte är möjligt att förbjuda dem rakt av. Några fås nöje på bekostnad av så mångas trygghet - det är bara inte ok.

måndag 16 mars 2015

18 and life

Sociala medier är som opium för en stalker. En nålbytescentral för varje brustet hjärta.
Med det sagt ska ni veta att det gått flera år sedan jag, för andra gången, tjuvkikade på exets facebooksida. Av någon anledning hamnade jag där igår. Och kunde snabbt konstatera att han inte uppdaterar den särskilt ofta. Men för ett par månader sedan hade han anledning. Han hade just fått en dotter.
Jag visste sedan tidigare att han hade barn. Det hade min mamma berättat samma kväll hon skällde ut mig på telefon för att jag tappat min livsgnista. En drift till vidareverkan som helt lämnat mig efter tre tuffa ryggoperationer och en flytt till Uppsala och studentlägenheten som jag delade med en för mig okänd 19-åring, som inte ens orkade byta pappersrullen på dass, än mindre småprata lite vid frukosten. Bara stänga dörren om sig och vrida på stereon som en påminnelse om hjärtats olidliga ensamhet.
Fem år tidigare hade jag ett helt annat liv. Ett liv med villa, vovve och Volvo. Med en man som söp bort både hundarna och mig. Och den blå Volvo 142:an som hans brorsa räddat till oss från skroten. Sju år tidigare skulle jag ha fött vår dotter. Och gjorde det också efter timmar av plågor. Men med ett klonk i ett kallt aluminiumkärl.
Vi skulle ha fyra barn. Nu blev det inte så. Jo, kanske för honom som hittat en lite yngre tjej. De verkar ju ligga i. Och jag vet att det inte smickrar mig, men jag är inte storsint nog att glädjas med honom. Och det beror inte så mycket på lögnerna, som löftena. Åren går och många minnen bleknar. Nya kärlekar har tagit vid och vid ett par tillfällen fått mig i gungning.
Men ingen har huggit så djupa sår.
Det är oundvikligt att tänka på vad som kunde ha blivit, så här på årsdagen av vår förlovning på en stormig fågelstrand utanför Falkenberg. För några minuter tillåter jag mig att grotta ner mig och gråta. Sen läser jag en taskig formulering han gjort. Några förflugna ord om "offerkoftor" och "rättshaverister". Och minns hur han kallade mig för just detta när han träffat sin nya bakom ryggen på mig. Och jag ser hur en gemensam vän kritiserat hans ordval och motiverat det väl. Och hur han ursäktar sig med plattityder.
Då känns det faktiskt lite bättre igen. Jag skriver ju bättre än honom! Även om jag inte insåg det då. Och han åkte iväg och skrev Högskoleprovet och fick 1,3 och jag vågade inte ens anmäla mig. Nu kan jag sitta här och gotta mig åt att jag slog honom med hästlängder.
Du. Det trodde du inte, men jag fick 2,0! På första försöket! Och jag skaffade en Volvo Duett och bytte brytare alldeles själv. Jag började dansa igen, några år medan ryggen höll. Jag gick igenom ännu en sjukhusvistelse, men då med en bättre J vid min sida. En 2.0;-) Jag lärde mig gå igen. Leva med smärta. Och faktiskt - att älska igen.
Två barn har jag fixat. Också alldeles själv. Två barn som vaggar mitt hjärta till ro.
Det trodde du inte var möjligt. Men det skiter jag i.

Många bollar i luften

Somliga ser till att sprida sina chanser, inte minst den annonserande AIK:aren nedan. Själv kommer jag att tänka på min första pojkvän, polisaspiranten, som senare visade sig ha spelat fult från dag ett av vår korta men intensiva relation. Till och med när han gjorde slut var han ambivalent och lade ansvaret på mig med orden "bollen är hos dig!". SOM jag (då blott 18 år ung) grunnade på det där uttrycket och vad han kunde ha menat! Nu förstår jag äntligen.

lördag 14 mars 2015

Pomperipossa

Läser lokaltidningen vid köksbordet där femåringen eftersläntrar med lunchsoppan och rågmackan. Vid bostadsannonserna hojtar han till vid åsynen av ett rött trähus i våra kvarter. Jag förklarar att det kostar nästan sju miljoner och att jag inte kommer att tjäna så mycket under min livstid.
"Men tänk om det bara hade kostat tre kronor! Då hade vi kunnat flytta in direkt! Och betala femtio kronor i skatt!"
Mina försök att förklara problemet, med att vinna tävlingar som inte klassas som lotterier, har givit frukt;-)

tisdag 10 mars 2015

R I P Sam Simon

Sam Simon är död. Många av er kanske inte vet vem han var, men i djurrättskretsar var han ett mycket aktat namn. Som en av skaparna av tv-serien The Simpsons använde han sitt namn för att göra världen lite bättre. När Djurrättsalliansen under fjolåret lade enormt mycket krut på att försöka stänga Sveriges sista chinchillafarm hjälpte ett debattinlägg från just Sam Simon säkerligen till. Farmen stängdes och polisen befriade de 243 överlevande chinchillorna den 17 oktober i fjol. Två av dessa små, rara liv fick flytta hem till oss. Och även om lilla Gösta (bilden) och hans bror Otis inte har en susning om vem Sam Simon var, så får de i dag något extra gott till hans ära. Och kanske en liten sång.

torsdag 5 mars 2015

I ain´t afraid of no ghost

Det är väl ungefär lika troligt att nån smart redaktör begriper 2015, att jag är Årets Krönikör 2016, som att jag skulle bli ihop med Kevin Spacey.
*slänger ut ungarna och lägger mina sista slantar på en biljett till Amerikat.

måndag 23 februari 2015

Kvack! sa saltstoden

En svårt sjuk vän med stora medicinska kunskaper har gett sig in en en diskussion på Facebook. Ämnet är kortison. En annan kvinna skriver att kortison är farligt, att det skapas enbart på konstgjord väg och kan ge "osteoporism" (hon menar troligen osteoporos) och urholka skelettet. Min vän förklarar att kortison (eg. hydrokortison) i praktiken är samma sak som det kroppsegna ämnet kortisol. Men den första kvinnan ger sig inte. Börjar svamla om att hon minsann menar krämer och sprutor. Min vän förklarar att det också är samma sak. Att det inte finns olika sorters kortisol/kortison. Jag minns att någon av mina klasskamrater frågade under utbildningen i biomedicin varför det heter (hydro)kortisoN när det ingår i framställd medicin trots att vi som medicinstudenter fick lära oss att korrekt namn på samma molekyl är kortisol. Det fick vi aldrig något bra svar på. Men ATT det förhåller sig så här går att läsa på Wikipedia. En sida som jag börjar misstänka att de här antikortison- och antivaccinanhängarna inte ens känner till. De har fullt upp med att läsa illa skrivna pressreleaser om himalayasalt och kolloidalt silver. Om de bara satt där och kliade varandras ryggar i sin sekt skulle jag inte uppröras nämnvärt. Men nu sprids de här faktafrämmande åsikterna för fullt genom knasiga hemsidor och Facebookgrupper för oroliga konsumenter. Som inte begriper att det Big Pharma som de är så rädda för i själva verket stavas kolloidalt silver, tarmsköljningar och helt vanligt, jävla rosa hushållssalt. Min vän behöver kortisonsprutor med jämna mellanrum för att över huvud taget ta sig ur sängen. Hon har två barn att ta hand om. Just nu ingår hon i ett unikt forskningsprojekt för att hitta genfelet som leder till hennes svåra sjukdom. Och jag vet att hon är oerhört tacksam för den livsuppehållande effekt kortisonet faktiskt ger här och nu. Inget kolloidalt silver i världen kan hjälpa henne.

Kortisolmolekylen snodd från Wikipedia. Donera gärna till deras arbete!

fredag 20 februari 2015

Gör om? Nej!

I dagens Metro finns en Mellospecial. Och vilken Mellospecial är komplett numera utan en moderedaktör som tillåts bre ut sina synpunkter på deltagarnas klädsel? I dag är det sångfågeln Kristin Amparo som ska göras om. Redaktören tycker att hon klär sig för gammalt och mossigt i för stora plagg med för mycket färg. Istället klipper hon in Kristins huvud i olika bilder på magra modeller från catwalken. Och det blir så fel.
Kristin Amparo har en kropp som ser ut som väldigt många andra kvinnors. En kropp med former. Och samtidigt en kropp som skvallrar om en kärlek till livet. Livet är för kort för att späka sig med mål att trycka in sig i en Hugo Bossklänning med cut outs. Men det är precis vad Metros moderedaktör verkar tycka att Kristin borde göra. Ty varje måttligt
modemedveten kvinna vet att Hugo Boss fodral aldrig i världen passar på varken Kristin Amparo eller genomsnittskvinnan. Inte heller den korta, tajta klänningen från Alexander Wang funkar. Den kräver en bärare med nästan obefintlig byst för att sitta bra eller ens gå att dra på sig. V-ringat brukar däremot fungera bättre på oss med former, men knappast den klänning Metro visar upp på den tredje bilden. Den är nämligen urringad ända ner till trosorna och sitter på en modell som kan bära klänningen utan bh. Det kan varken jag, Kristin Amparo eller 85 procent av vuxna kvinnor i Metro Sveriges upptagningsområde.
Det verkar inte bättre än att moderedaktören totalt missat att ta hänsyn till vad som skulle passa Kristin och istället utgått från vad hon själv skulle vilja ha i garderoben. Till och med en gör-om-mig-fantast som Camilla Thulin skulle gråta om hon såg detta. Själv konstaterar jag bara att det i alla fall inte krävs någon som helst kunskap om varken kvinnokroppen eller plaggkonstruktion för att bli moderedaktör på världens största dagstidning. Jag kan också konstatera att Kristin Amparo är alldeles perfekt som sig själv.


PS: Om någon nu fått för sig att jag inte tycker Kristin skulle få ha de här utvalda kläderna OM HON VILL, så har ni fel. Var och en är fri att klä sig som den behagar. Men eftersom jag läst mönsterkonstruktion och ritat just damklädesmönster efter kroppsmått vet jag att de tre utvalda plaggen helt enkelt inte GÅR att ha på sig om man är lite kurvig. Alla damplagg sys efter en kropp som bär bh. Plagg nr 3 är tänkt att bäras utan. Vilket inte går om man är storbystad. Det handlar inte om smak utan om att måtten klänningen är sydd efter då hamnar helt fel. Eller rätt;-)