En skock får eller en skock får

Mamma ringde och höll låda om väder och vind och ett av de stora barnbarnen som gjort praktik hos någon firma på den lilla bruksorten där de bor. Där också jag vuxit upp. Han var visst besviken över att där inte fanns något för honom att göra förutom att ladda kaffebryggaren. Enligt mamma hade skolan valt ut praktikplatsen. Precis som på min tid.
Jag minns det så väl. Vi hade tre praktikperioder. Man tvingades välja i tre olika listor med rubrikerna Kommun, Näringsliv och Bofors. Ja, ni läste rätt. Alla barn som haft oturen att födas i Karlskoga var tvungna att göra prao hos en vapentillverkare. En vapentillverkare som vid denna tidpunkt granskades av både media och rättsväsende med anledning av muthistorier och försäljning till krigförande länder. Min far hade jobbat på Bofors halva sitt liv och kunde knappast sägas vara typen som uppmuntrade sina döttrar att göra karriär. Men om Bofors sa han alltid: Vad ni än gör - håll er därifrån! Det rådet lydde vi alla. Syrrorna födda på sextiotalet klarade sig undan skolans yrkesmässiga pekpinne och fick själva ordna sin praktik. Så varför skulle inte jag kunna göra detsamma? De mest populära platserna inom kommun och näringsliv blev snabbt tagna. Och jag vägrade helt välja avdelning inom Bofors. Ringde istället upp Inga-Maj Lindgren på mjölkgården i Granbergsdal där jag varit på kurs som elvaåring men tvingats sluta sedan mamma fått för sig att det var orsaken till mina besvärliga eksem. Det var det inte. Med facit i hand hade jag säkert kunnat bli bättre av att vistas mera på landet. Bondgårdsbarn drabbas ju betydligt mer sällan av allergier.
Nåja. Inga-Maj tog gärna emot mig, bara jag var beredd på att stiga upp tidigt för att mjölka redan klockan sex. Inga problem för mig. Det var det däremot för skolans yrkesvägledare. En gammal surgubbe som aldrig hade satt sin fot på en mjölkgård. Jag minns att jag fick gå på ganska länge för att övertyga honom om att lilla, magra jag faktiskt var bättre lämpad för kor än vapentillverkning. Två veckor jobbade jag sedan hos Inga-Maj och fick uppleva både födslar och död. Bonde hade varit målet i några år, tills jag gjorde en lika lång praktik som reporter på lokaltidningen och blev kvar som inhoppare på nyhetssidan, ungreporter, krönikör och musikrecensent. Plötsligt fick jag tillbaka den där lusten att skriva, som jag inte känt sedan första klass. Nu dessutom adderad med den kick man kan få när man inser att andra människor faktiskt läser det man skrivit. Tidningspraktiken ordnade jag också på egen hand, sedan det förkryssade alternativet genom skolan några år tidigare gått till en annan klasskamrat.
Det var och är verkligen ett märkligt system. Att fösa in unga människor i dessa förvalda fållor där den som råkar hamna längst fram får prova på det populäraste jobbet, oavsett talang eller brist på sådan. Vad hade hänt om jag inte fått jobba hos Inga-Maj eller på tidningen? Mina yrkesval i livet har ju nästan uteslutande handlat om journalistik eller djurvård. I ett fall var det till och med en kombination av dessa två. Om skolan och mina föräldrar fått bestämma hade jag blivit Sveriges olyckligaste ekonom.
Finns det fler kommuner som gör på samma sätt som Karlskoga ber jag er tänka om. Och låta ungdomarna göra rätt. Bara de själva vet vad som är rätt för dem. Och vet de inte, så måste de åtminstone få göra sina egna misstag och inte era.
Bofors. Vad blev det av det? En gång kommunens största arbetsplats med över 10 000 anställda. Nu finns bara en bråkdel kvar. Många av husen boforsarna levde i har rivits. Andra har givit plats åt flyktingförläggningar. Några används som övergångslägenheter för före detta hemlösa och missbrukare. Alla slogans om "framtidsstaden" eller "staden man stannar i" ekar ganska tomma. Och jag är glad att jag höll mig borta från Bofors. Men den där gården, om ej med mjölkkor, men gärna några betande får och en skock höns, drömmer jag fortfarande om.

En dag

Somliga, helt vanliga dagar som idag, avundas jag kärnfamiljerna.
Jag skulle posta ett paket i förorten intill och sedan handla mat och ta en sväng till Rusta, varför jag tog bilen med lillfisen till dagis för att hämta storfisen. Preppade som vanligt med blöjbyte och ordentligt med mat innan samt flaska i väskan. Det tar ju alltid längre tid än man tänkt. Ändå klockade jag dagishämtningen, från det att jag klev in i hallen till att vi alla satt i bilen, på under tjugo minuter. Bra facit i dessa tider av distraktion för femåringen!
Sen lämna paket i Mälis och vidare till Kungens Kurva. Där Rusta byggt om så att man är tvungen att gå runt hela butiken för att komma till kassan. Och om man kommer på för sent att man behöver kolla övervåningen också måste man gå runt ännu ett varv för att återkomma till kassan... De tror det ökar försäljningen. Jag tror snarare att kunderna blir så less att de inte kommer tillbaka. Där är alltid ganska tomt numera. 
Nåväl. Vi fick tag i det vi skulle ha. Sen glömde jag att jag skulle handla soppvin på Systemet och åkte direkt till ICA. Där femåringen for runt som ett jehu bland provsmakningsborden och tryckte i sig en halv middag huvudsakligen bestående av socker och salt. Ettåringen höll hyfsat god min och orkade sitta upp under hela shoppingturen. Det var först i bilen han började tröttna och försökte överrösta radion. Hemma fick vi som vanligt ingen parkering på p-platsen utanför huset och på gatan råder p-förbud just på fredagar varför jag tvingades hiva ut alla kassar och lämna dem innanför porten medan vi åkte vidare för att söka rätt på någonstans att stå. 
Processen med att tömma bilen brukar ta en stund även om jag får plats precis utanför huset. Jag har många munnar att mätta inklusive alla djur så fem, sex kassar är inte ovanligt efter en veckohandling. Sen tillkommer en eller två kassar med skitiga, idag också nerkissade, dagiskläder och min och lillfisens gemensamma väska med blöjor, tom nappflaska, plånbok, smutsig napp, våtservetter och halvätna riskakor. Ibland ligger det ett par toabalar och nån påse kattsand i bilen som jag inte hunnit få med mig vid den senaste turen för att det blev alltför akut att få in frysvarorna i frysen och ge barnen mat. Well. Vi hittade en p-plats i backen ner mot sjön på andra sidan parken. Men när jag skulle bära lillfisen hela vägen hem till kassarna innanför porten insåg jag att jag borde ha tagit på mig broddskorna. 
Åker jag hemifrån dagtid tar jag alltid med mig barnvagnen för att slippa bärmomentet. Jag är ju inte helt kry i kroppen. Men nu blev det stressigt att hämta på dagis och jag tänkte väl att va fan, nån gång ska man väl ha tur och komma hem till en p-plats efter fyra. Eller så tänkte jag inte alls. Väl ur bilen ska alla kassarna in genom en blytung port som kräver kod och inte går att ställa upp, sen in i hissen och ur hissen i hallen och av med barnens kläder och mina och kassarna vidare till köket medan femåringen uppmanas att tvätta händerna fem gånger, ljuger om att han tvättat händerna, får en utskällning, tar till lipen men sedan motvilligt går med på att tvätta dem mot utlovad, halv vaniljmunk efter maten. 
Tiden från att vi kom hem och tillfälligt stannade bilen utanför huset till att dörren stängs bakom oss klockade jag till ungefär fyrtio minuter. Då blir man ganska less på folk som snor p-platser här utanför trots att de inte ens bor i huset. Eller folk som sitter på två bilar som står vecka ut och vecka in medan en annan kämpar med ungar och matkassar i snömodden. Matkassar som inte alltid lämnas ifred heller medan jag letar parkering. En dag i somras stod en kärring och rotade i dem när jag kom.
Men tillbaka till idag. När jag står där i köket beredd att slå på pastavattnet ringer telefonen. En dagismamma som missade gårdagens föräldramöte på sökta skolan (som ska rivas) och vill ha info. Jag måste svara. Ettåringen går direkt på kattmaten. Jag försöker avleda honom gång på gång. Stänger till slut dörren till köket. Barnen tar sig in där ändå. Ettåringen lyckas hälla ut kattmaten över hela köksgolvet. Sedan sticker han ner handen i vattenskålen och rör runt. Mamman har en massa frågor. Femåringen har plötsligt fler. Simultankapaciteten sviker mig. Jag ryter till åt femåringen. Han sätter på radion och höjer volymen. Jag stänger av, skickar ut honom i vardagsrummet och försöker hejda ettåringen från att äta av kattmaten. Istället river han ner en pappersrulle från köksbordet och börjar dra ut meter efter meter. Sedan försöker han "torka" upp kattmaten från golvet. Jag försöker avrunda samtalet men hinner inte innan ettåringen ramlar och slår i skallen på köksgolvet. Då gråter han så högt att jag inte hör mig själv. Lägger på. Tröstar. Slår på pastavattnet. Inser att klockan är halv åtta.
Vi skulle ha ätit middag för två timmar sen. Inte konstigt att lillfisen är trött och lättirriterad. Femåringen säger att han inte är hungrig. Sen äter han ändå sin pasta och broccoli men lämnar quornbullarna till lillebror som slänger det mesta på golvet. Tur att det finns välling. Även femåringen får en flaska men jag får inte berätta det för nån på dagis (och det där kan förstås låta lite illa med tanke på vårt sociala arv avseende det här med gömda flaskor men jag köper åtminstone fullkornsvälling. Ekologisk. Och utan tillsatt socker.). 
För första gången på väldigt länge frågar han inte efter saga ikväll. Istället vill han lyssna på en skiva i cd-spelaren han fick av tomten ("Fast Samuel säger att det inte finns nån tomte och jag tror att det var du mamma som köpte den där skivspelaren till mig för du visste att att jag ville ha en sån å du visste att jag tycker om Mini Cooper"). Så jag hinner sätta mig en stund framför tv:n redan före klockan nio. Fyran visar Familjen Annorlunda där en av deltagarna snart ska föda sitt fjortonde barn... 
Somliga dagar avundas jag kärnfamiljerna.

Det femåriga intellektet

I måndags delade förskolan upp barngruppen i två grupper.  Pedagogen bad barnen att fundera ut en sak som de tycker att de är bra på. De fick sedan berätta en och en vad de kommit fram till. 

Femåringen: Jag är bra på att måla star wars.

De blev sedan erbjudna att måla detta. Syftet var att de skulle få arbeta med sina tankar om sin egen förmåga.

Igår fick samma grupp återkoppla måndagens uppgift genom att kommunicera med varandra om vad de målat och även berätta vad de är bra på. 

Femåringen: Jag har målat en björn i ett fängelse.

Pedagogen: Okej, är det där björnen? (Pekar på målningen)

Femåringen: Nej, det är ett hål som björnen inte kommer ut från. Det där är björnen och det är fängelset. (Pekar på målningen.)

Pedagogen: Okej, vill du berätta vad du är bra på?

Femåringen: Att måla björnar i fängelse.

 

Julpyssel de realite

Så här ser femåringens julgranspynt ut hemma hos oss. Mamma har inte riktigt tid att sitta med och ha koll och just nu är han helt inne på att klippa, tejpa och klistra. De hopklistrade toarullarna ska föreställa en bil.

Sverige 2014. Suck.

Vad är det redaktionen, på vad som ska vara en inredningsbilaga för helt vanliga Svenssons, inte förstår med raden "dessutom får de inte vara för dyra!"? Köpte själv två fina, liknande puffar på loppis för 20 kronor. Alla har förstås inte samma tur men nog kan väl redaktionen på Leva & Bo tipsa lite bättre än så här? Det är ju deras jobb för bövelen!

Ingen pizza för good enoughföräldern!

Köper du pizza ofta? undrade min far när jag bjöd på köpepizza under ett av hans sällsynta besök. Ha ha ha... Att klä på båda barnen, ta hissen från sjunde våningen (ofta upptagen) och åka till närmaste pizzeria med ätbar produkt och hinna hem igen innan den är iskall är ett omöjligt projekt. Plus att det blir för dyrt förstås. Det här med hämtmat och Matkassen verkar å så bekvämt för den som har möjlighet men blott en hägring för oss andra. I dag åt vi således müsli till lunch (femårigens val). Minstingen fick en good old Ecopotatis med lax och ärtor från Semper (naturligtvis inköpt med kupong om någon undrar över extravagansen). Hade varit rena lyxen på 70-talet. Idag kallas det good enough parenting. Hur som helst: Gott nytt år!