tisdag 30 juni 2015

Lapidus autenticitetsmiss

För länge sen gick jag ett par skrivarkurser för Sören Bondeson. Även kallad deckarfarfar. Eller mannen bakom Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg. Och ett par dussin till.
Nu har jag köpt hans bok "Konsten att döda" där Sörens ypperliga skrivråd varvas med utdrag ur ovannämndas böcker. 
Jens Lapidus sägs vara extremt noggrann med sin research och har hyllats bland kriminella för sin råa autenticitet. Men på ett område fallerar han totalt. När han beskriver en graviditet som avstannar i femte månaden. "De var tvungna att snitta henne för att få ut barnet", skriver han.
I verkligheten är det betydligt värre. Legio på svenska sjukhus är att ett långt gånget foster ska födas fram. Med värkarbete och allt. 
Jag vet. För jag har varit i just den situationen. Och känner inte en enda människa som fått möjligheten att sövas och snittas för att slippa eländet. För ett elände är det. Inte bara på det psykiska planet. När fostret inte längre lever och kan hjälpa till att ta sig igenom hela födslokanalen krävs rejäla hormondoser som är svåra att anpassa efter varje enskild person. Ibland blir det fel. Väldigt mycket fel. Och väldigt mycket ont.
Det hände mig på 90-talet. En tid då vi hamnade på geriatriken istället för BB. Vilket kanske hade sett bra ut på pappret. Men i praktiken fanns ingen med några som helst kunskaper om förlossningar på plats. En nittonårig undersköterska kom smygande med ett stolpiller Alvedon och i sängen intill låg en  dement kvinna och ropade på hjälp. Åt mig.
Jag hade gärna höjt kvaliteten på Jens bok med att berätta min historia.
Eller så får jag helt enkelt skriva den själv. När jag blir gammal. 

lördag 20 juni 2015

Sommarstället är en gated community

Daniel, åh Daniel! Har tyckt att du varit mer lustigt självupptagen än enbart lustig på senare år, men nu minns jag varför jag tyckte du var så himla bra på gratispopaganda i ett annat liv! 
Två gånger under 41 år är mitt facit. Och så är jag förstås inte syrian. Men Daniels text gäller inte bara invandrare utan de allra flesta från den svenska underklassen. 
"Det där landet" är en gated community full av grodor och sprit. Men den vackraste dagen som sommaren ger, har det hänt att jag längtat dit...
http://www.svt.se/opinion/article3030222.svt

Egentid



Sommar på burk.

Regnet det bara öser ner... Men vad gör det när man sitter inne på sjunde våningen med två små festprissar som spelar kazoo till en sprakande radios "Ingen sommar utan ragga"? Minsta killen har lärt sig att skruva på frekvenssökaren, så nu har vi tillbringat ohälsosamt mycket tid med såväl Rix Morronzoo som nån bedrövlig snubbe som heter Basse och har en något föråldrad syn på det här med genus.
Jag funderade ett varv på att ta med mat till kolonin och häcka i huset där, men insåg snart att det skulle bli för mycket jobb. Lillfisens middagslurer sätter oftast schemat.
Några svenska jordgubbar blev det inte heller. De var helt enkelt vansinnigt dyra. Tyvärr var de belgiska ingen höjdare. Förstås. Men jag passade på att koka lite saft och sylt samtidigt på de oätliga som fanns i frysen. Så nu har vi åtminstone lite midsommar på burk. Midsommar 2012.

söndag 14 juni 2015

Inhägna mobilberoende! Men hur?

Metro skriver om att införa speciella gångbanor för mobilberoende. På bilden en smal passage mellan två vita streck. Så totalt onödigt! Hela grejen är ju att mobilfolket inte kan titta utanför displayen. Man skulle behöva plantera täta häckar med sibiriska ärtbuskar på var sida om gångbanan. Alternativt dra elstängsel. Jag röstar på det sistnämnda.

Katt på plats men inget bord

I dag tog vi med äldsta katten (hon fyller femton i augusti!) till kolonilotten för första gången. Och hon älskade att ligga där i solen! Enda smolket i glädjebägaren var att något arsle stulit barnens bord och bänkar som vi nyligen fått av en kolonigranne. Hur kan man stjäla av barn? Jag förstår det inte.
Vi var på plats och vattnade på dagen igår och då satt barnen vid bordet och åt äpple. Igår kväll var huset uthyrt till ett festsällskap som tydligen spikat i äppelträden. Jag vet förstås inte om det var någon av dem som tog vårt bord men de verkade tillräckligt respektlösa.
Femåringen blev så besviken. Och jag med.


Trio med Gubbar

Direkt efter norska Frikänd visar SVT en bedrövlig konsert med Rickfors, Ronander och Hylander. Bedrövlig inte så mycket i bemärkelsen att de spelar gubbrock (som jag ju gillar även om jag föredrar andra artister) men det är riktigt dåligt producerat med snabba klipp, halva låtar och samma publikbilder som vevas om och om igen. Men jag blir inte förvånad längre. Det var länge sen SVT var synonymt med kvalitet. Om någonsin. Snarare är det ett tv-hus synonymt med ojämnhet.
Funderar också, när de kompas av ännu en ung, vacker fiolspelande kvinna med stjärtlångt, glänsande hår, över om jag någonsin sett en ful, kvinnlig violinist i en tv-ruta eller på en scen. Det har jag inte.
Men när Ronander plockar in en tjugo år yngre Sanne Salomonsenlookalike på Gör mig lycklig nu blir det alltför gubbigt även för mig. Så jag stänger av. Nu.

Passande dalkulla på prinsbröllop

Tycker det är lite lustigt att en av brudnäbbarna på prinsbröllopet heter Tiara Larsson. "Tiara må bäras", liksom. Men hon verkade kunna gå själv. Päronen är säkert mäkta nöjda med namnet idag. Men så är de väl också de enda.

lördag 13 juni 2015

"Men allt föll i din skugga så jag gick hem"

Ettåringen slår på radion i köket och som vanligt är det nån Basse som initierar vadslagning baserad på imaginära skillnader mellan könen. Denna gång vem som är "bäst" på att tvätta händerna och jag känner genusspyan bukta som ett adamsäpple.
Så jag skruvar in P4 och hamnar mitt i melodikrysset. Och känner mig förfärligt gammal. För jag kan allt. Och sjunger med i hela texten till Fiskarna i havet som kom ut 1995. Över huvud taget verkar hälften av frågorna kretsa kring musik utgiven just 1995. Det är tjugo år sedan, nästan som igår och samtidigt ett helt liv sen. 
Ett år som för min del började med hoppfulla förväntningar och slutade i djup sorg. Kanske var det året som gjorde mig vuxen.

fredag 12 juni 2015

Me, myself and Marion

Ser Rust and bone och tänker att fransmännen är bra på att göra filmer med osympatiska huvudroller. För han är ju ett arsle som sparkar på hundar, skiter i sin son och fortsätter leva sitt liv precis som om han vore en bekymmersfri ungkarl trots att han är ensamstående farsa. Jobbar natt, går på gym och sätter på damer medan sonen väntar ensam på skolgården.
Och Marion Cotillard. Hon är förstås jag. 
För jag vet precis hus det känns att gå från att vara medelpunkten på dansgolvet till att ligga som en orörlig fisk i en skål. Och om jag hade kunnat hade jag greppat efter skalpellen på sjukhuset. Eller hoppat från åttonde våningen. Men jag kunde inte ens sitta upp. Och visste inte om jag nånsin skulle kunna göra det igen.
Det är inte så att jag tänker på det varje dag. De där månaderna på sjukhus. Även om min kroniska värk är en flitig påminnare. Och en och annan nyhetsrapportering om den svenska sjukvårdens nedgång och fall.
Nu var det den här filmen. Som också påminde mig om en bekants killkompis. Han som gick på nätdejt och vände i dörren när han såg att hon satt i rullstol. 
Vi tror vi är så jävla bra i Sverige. Fördomsfria och handikappanpassade. Socialt medvetna och jämlika in i döden. Då och då ser man ännu ett tv-program om nån lyckad jävel som brutit ryggen och blivit förlamad men kommit igen som en ny och bättre människa. En sån som aldrig behövt undra var alla vänner tog vägen då han inte behövt ligga en enda dag ensam på sjukhus. En sån där som hade försäkring, som Marion Cotillard, så hon slapp sitta fast i en lägenhet utan hiss och äta frysmat i tråg istället för att gå på bio eller fest hos en gammal vän.
Jag känner inte till en enda lycklig och fri rullstolsburen människa som inte är rik eller har en stor, härlig, hjälpsam familj som kan sköta både marktjänst och bidra med det där lilla extra som kallas livskvalitet. Säg mig den försäkring som fixar biffen. Den finns knappast här.

onsdag 10 juni 2015

Det krävs en by

Igår var jag så ledsen att jag låg vaken länge, länge och grubblade på om jag kunnat göra något annorlunda gällande de våldsamma pojkarna på dagis.
Idag är jag mest arg. På mamman som kritiserade mig istället för att säga till sitt barn. För inte slår man väl en annan förälder hårt och oprovocerat i ryggen? Lipar, ropar att jag är elak och springer därifrån? Jag blev chockad då och än mer chockad när mamman ringde upp och gjorde precis allt utom att framföra en ursäkt eller fråga hur jag och min son, som bevittnade alltsammans, mår.
Hela historien gör mig hemskt orolig för barnen som dagligen vistas i en sån miljö. Vad ska det bli av dem?

Stockholm i mitt hjärta

Idag hatar jag Stockholm.
Jag har genom åren ofta älskat den här stan. När jag flyttade hit från tre års exil i Växjö och Värmland. Och kanske allra, allra mest efter det förfärliga året i Uppsala som närapå tog livet av mig. Alla de gångerna älskade jag Stockholm och dess utbud av ny musik, nya vänskaper och nya ligg.
Men idag hatar jag stan.
För svårigheterna att skapa sig ett drägligt liv som ensamstående. För omöjligheten att skapa sig ett bra liv för lite pengar. För den förtärande bostadsbubblan som naglat mig fast i en lägenhet jag alls inte vill bo i och som gör att snart sagt alla jag lärt känna och tycka om flyttar härifrån. Nu senast ännu en av sonens kompisar. Han med den fantastiska mamman som jag gillar skarpt och anförtrott mig åt i flera situationer. Hon som jag kan prata både barn och frilansjobb med och som alltid har så kloka svar och pepp.
Det blir tomt här i förorten trots att här byggs mest i hela Sverige. Men tydligen inte för våra vänner eftersom alla flyttar härifrån. Husen är för dyra. Lägenheterna som byggs likaså. Och när de växande familjerna växer ur sina tvåor och treor finns inget alternativ till att flytta till Farsta, Hässelby eller Mariestad.
Egentligen önskar jag ju att jag kunde hoppa på tåget. Men pengarna räcker inte ens till en studentbiljett.
Ska jag behöva drömma om en lång, mörk främling för att få styr på mitt liv? Året var 1915...

tisdag 9 juni 2015

The wulnerable woman

Jag har en femton år gammal Renault som hittils varit relativt snäll mot mig jämfört med livet i övrigt. Idag var jag på besiktning igen och kunde konstatera att smekmånaden är över.
Bromsarna håller på att falla sönder och måste bytas både fram och bak. Bara det går på nästan fem tusen. Men ruttnast av allt var att jag fick anmärkning på att srs-lampan lyser. För att jag låtit ta ur airbagen på passagerarsidan. För att kunna ha barnstolen där. Eftersom jag inte kan ha den någon annanstans.
Lite dyrare och alla nyare bilar har en enkel knapp för urkoppling av airbag. Den nya lagen är skriven för dem. Vi andra ska tydligen inte ha barn. Eller inte köra säkert med barn. För vad jag nu måste göra är att hitta någon (dyr) person som kan stoppa tillbaka airbagen inför besiktningen och sedan ta ut den igen så jag kan använda barnstolen. Jag vågar inte ens tänka på vad det kostar. Förmodligen är den enda rimliga utvägen att sälja bilen nu. Och för en bil med tvåor på besiktning får man som bekant inte många kronor.
Hemkomna från besiktningen hittade jag inte min dörrnyckel. För fjärde gången i år. Lillfisen var helt nerkissad, trött och hungrig och där stod vi utan att kunna ta oss in till blöjor, säng och mat. Grannarna som fått reservnyckel var inte hemma. Ej heller vaktmästaren som har huvudnyckel till hela fastigheten.
På kvällen, när vi tack vare grannen slutligen kommit in i vårt hem, ringde en dagismamma och var arg. Jag hade tidigare mailat henne för att upplysa om att jag skällt ut hennes son. För att han till synes utan anledning slagit mig i ryggen, lipat och sagt att jag var elak. Jag tyckte att jag var hyfsat pedagogisk till skillnad från med mina egna barn. Men han hade sagt till sin mamma att jag skrämt honom. Och till en pedagog att jag slagit honom. Och mamman var helt klart av uppfattningen att jag tagit i för hårt. Trots att hon inte sett någonting av det som hänt och inte heller pratat med någon som sett, förutom sonen. Jag föreslog henne att prata med någon av de andra föräldrar som fanns på gården när det hände. Hon tyckte bara att "vi verkar inte komma vidare".
Jag blir så otroligt ledsen av sånt här. Att bli anklagad för att ha kränkt någons barn. Det känns för jävligt. Min enfaldiga fan trodde att hon skulle bli glad över att jag öppet och ärligt berättade vad som hänt. Nu sitter jag själv här och grinar. Våra minsta barn ska gå i samma grupp i drygt fyra år till.
Den här dagen (och sommaren) kunde verkligen ha börjat bättre.

lördag 6 juni 2015

Du gamla, du ofria

Grå nationaldag med världens grinigaste ungar. Lilla bara gråter och inget hjälper. Stora behöver komma ut och springa av sig. Så vi byltar på oss fleecetröjor och vindjackor och laddar med snorpapper och fruktbitar i vagnen. Bara för att upptäcka att hissen fastnat. Igen. 
Så nu sitter vi åter strandade på sjunde våningen. Och tänker på informationstavlan nere i porten och den enda lappen som sitter därpå. Den om årets hyreshöjning. Som alltid undrar jag vad fan jag betalar för.

tisdag 2 juni 2015

Det eviga kretsloppet i Krönikörsverige

Jag läser mycket tidningar, både hos sjukgymnasten och hemmavid och något jag reagerade på redan för flera år sedan var, att svenska tidningar har en tendens att recycla krönikörer på (och över) gränsen till utslitning.
En av tidningarna jag läser är Vi Föräldrar, en bredare föräldratidning som riktar sig till båda könen. Trots denna beundransvärda ambition är en förkrossande majoritet av prenumeranter och läsare kvinnor. Kvinnor som förväntas tycka att Stureplansprofilen och nyblivna fadern Hugo Rehnberg har något viktigt att säga dem om just föräldraskap. För det måste ju ändå vara orsaken till att ViF värvat Rehnberg från glammiga livsstilsmagasinet A Perfect Guide. Rehnbergs första krönika i ViF avhandlar det som de första krönikorna om föräldraskap brukar avhandla. Den överraskande kärleken/oron som drabbar en över en natt. Och det är förstås fint och relevant. Men ungefär lika originellt som Rehnbergs namn i krönikesammanhang.
Sa jag att deras tidigare krönikörer hette Fredrik Backman (Metro) och Jonas Cramby (Cafe och Metro igen)? Tidningen vill till varje pris ha en man som skriver och man kan verkligen undra om det då inte finns fler att välja på i genren. Det blir liksom lite tjatigt att se samma namn om och om igen. I synnerhet när de, möjligen med undantag av språkstjärnan Cramby, inte har något nytt eller roligt att säga. I Göteborg axlar Joakim "HotLamotte" Lamotte motsvarande mantel som pappaskribent och tyckare i flera medier (SVT Debatt och GP bl a) och konkurrensen verkar närmast obefintlig om man ska gå efter vilka som ges plats.
En annan föräldratidning som gjort recycling till sitt mellannamn är mama. De har genom åren lyckats återanvända både Ann Söderlund, Sanna Lundell, Kitty Jutbring, Cissi Wallin och (trumvirvel) hela Sveriges secondhandfavorit: Fotbollsfrun Malin Wollin! Wollin har valsat som en vandringspokal mellan Aftonbladet, Amelia, mama och Sköna Hem och tillbaka till Aftonbladet igen. Det är förstås jättekul för Malin att hon har så mycket jobb, men det känns inte så innovativt från tidningarnas sida att de inte orkar/vågar upptäcka nytt utan tar den enkla vägen och snor alla krönikörer av konkurrenterna.
Samtliga dessa fem kvinnor representerar en vit, storstadsorienterad, medelklass tillräckligt stadd vid kassa för att åka med på tidningarnas spa- eller inspirationsresor till Gotland, Grekland eller Thailand. Samtliga fem kan förväntas slänga ihop ett resereportage "Med barn i NYC" och handla dansk zebrasäng till bebben, dyra barnrumstapeter hos photowall och kläder på Mini Rodini.
Och då har jag inte ens hunnit nämna familjen Schulman/Widell där hela fem småbarnsföräldrar bloggar och krönikörar under skiftande flagg (loppi.se, stureplan.se, aftonbladet, mama, Nöjesguiden etc) om allt från shoppingturer och lyxresor till bantningsdieter och bostadsrättsköp på Östermalm. Man kan bli mätt på mindre.
Nog för att den svenska medelklassen expanderat i rekordfart de senaste decennierna. Men för väldigt många av oss läsare är krönikörernas liv fullständigt overkligt och det är hög tid att vi funderar över vad det här ger för bild av Sverige, av oss, 2015. Vilka skriver vi för egentligen? Vilka har rätt till igenkänning? Har vi missat något viktigt? Finns en stor målgrupp där ute som ingen vill ha?
Jag skrattar högt när jag läser om hur nämnda krönikörer har svårt att få ihop sitt livspussel med flera vuxna i leken och mor- och farföräldrar på replängds avstånd, ständigt stand-by att rycka in för att småbarnsföräldrarna ska få lite romantik på tu man hand. När en annan inte ens får gå på dass ensam och egentid är synonymt med att betala räkningar och sortera tvätt.
Alla de här personerna är säkert jättefina människor som på allvar vill väl med sina tips och råd och livshistorier. Och inte minst Sanna Lundell läser jag stundtals med viss behållning.
Men faktum kvarstår. Jag är trött på att se samma fejs i alla tidningar. Trött på medelklassperspektivet. Trött på tvåföräldranormen och far- och morföräldrar-i-närhetennormen. De tips som ges går i 99 fall av 100 inte att applicera på mitt liv, eller någon annan heltidsensamståendes. I bästa fall har jag fått några minuters underhållande läsning. Men det är förfärligt sällan sant.
Inte ens okreddiga veckotidningen LAND kan hålla sig ifrån att fiska i andras överfiskade vatten. Nu har de värvat Hanna Hellquist (DN, SVT mfl) som krönikör och bloggare och jag känner att jag snart inte orkar mera "garvande landsortsalibi som skriver om folklig och ofarlig feminism, typ eländet med rosa barnkläder, men i själva verket bor på Södermalm (eller annan hipsteradress) och försörjer sig genom Public Service snarare än att sälja betor och getost".
Hanna har ju varit precis överallt sedan hon slog igenom som cigarrökande krönikör hos DN. Men jag förstår faktiskt inte varför. Det känns som om hon ägnat hela sitt yrkesliv åt att bli Kakan Hermansson. Utan att komma i närheten.
Kakan är och förblir ett briljant original. Så fort hon skrevat för några frysspermier i en gynstol på Huddinge Sjukhus lär hon bli nerringd av varenda föräldratidning som finns i detta land.
Det kan jag ta.
Tills dess: Lyft lite på stenarna va! Och ring mig nästa gång.

Ensam är svag

Var på vårdcentralen för att lämna meddelande till min husläkare när en gråtande kvinna kom in. Hulkande förklarade hon för kassörskan att hennes pappa dött i sömnen och att hon inte visste vart hon skulle vända sig med sin sorg. Hon hade suttit på tunnelbanan och åkt fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att få tiden att gå.
Kassörskan visade henne en stol och sa att en sköterska skulle komma strax men att det var svårt att få akuttider.
Och jag kände igen mig så väl.
Trots otaliga tidningsartiklar om den svenska ensamheten är vårt samhälleliga skyddsnät uppbyggt som om vi alla vore del av nåt slags judisk-italiensk storfamilj där det alltid finns någon avlägsen kusin eller faster med tid, pengar och en stor, varm famn. När sanningen är att många av oss tvingas genomlida våra sorger alldeles på egen hand.
Innan jag gick hem stegade jag fram till den gråtande kvinnan och lade min hand på hennes arm. Och så berättade jag att när jag var i en liknande situation fick jag bra hjälp av kyrkan. När landstinget saknar resurser, eller väljer att prioritera bort vanliga sörjande utan psykiatrisk diagnos, lyser kyrkan som en fyrbåk i den mörkaste natt. 
"Man behöver inte vara troende för att få komma till dem", förklarade jag.
Jag har liksom vant mig vid att folk slår bakut så fort man nämner Svenska Kyrkan. Men faktum är att deras själavårdande arbete är enormt och utan kyrkan skulle många fler gå under. Hos dem kan man få chansen att tala om livet och döden och allt det svåra däremellan, utan pekpinnar, fördömanden eller saltad faktura. Det tycker jag är stort, trots att jag inte kan räkna mig till de troende kristna. För det är jag alltför mycket av en skeptiker.
"Tack!" sa kvinnan och såg på mig med rödgråtna ögon. "Men jag tror." 
I ett annat liv hade jag suttit med henne, ringt åt henne, tagit mig tid. Men nu har jag nog att ta hand om och var på väg till sjukgymnasten. Så jag klappade henne bara över armen och fick henne att lova att ringa kyrkan om vårdcentralen inte kunde hjälpa. Lova att inte sitta ensam. Men vem kan egentligen lova det?

måndag 1 juni 2015