onsdag 14 oktober 2015

Skicka vidare

Efter en sommar och höst fylld av bråk och konflikter med en trotsande, skoltrött och ledsen fem-, sexåring känns det extra varmt i hjärtat när en annan klassförälder kommer fram och berättar att min son gjort en fin sak. 
En annan pojke i klassen har tydligen fått höra trista saker om sitt utseende. Så även min kille. Varje klass har ju sina mobbare. Eller i varje fall några barn som inte fått lära sig att tänka efter innan de talar. Men idag hade min pojk tydligen sagt till den här klasskamraten att han var fin. Och kompisen blev så glad att han berättade detta för sin mamma! Och jag blev glad att hon i sin tur berättade för mig, så att jag kunde ryggdunka min son, för efter den här tuffa skolstarten behöver vi verkligen höra något positivt.

tisdag 6 oktober 2015

GW:s dotter - en pålitlig penna

Har haft en helvetisk värk sista tiden. Och då syftar jag inte på mitt för tre veckor sedan opererade högeröga som fortfarande inte känns bra. Eller ser bra. Det är ryggen som vanligt. Och en allmän, mer diffus, smärta i armar och ben som smugit sig på under sommaren. På det en ettåring med höstblåsor och feber samt en trotsande sexåring som gråter varje dag han ska till skolan. Jag har helt enkelt inte fått så mycket gjort.
Hinner inte ens beta av tidningarna jag prenumererar på. Senaste numret av Militärhistoria ligger oläst vid sängen men när barnen somnat ger jag mig på Amelia. Som lyft rejält sedan Åsa Lundegård tog över för några år sen. Den är fortfarande typiskt ameliansk med 35+mode och hälsotips varvat med kvinnoöden från Sverige och världen men vi slipper klickrubrikerna och nåt slags tvångssyndrom från Adamos tid som gick ut på att det mesta från mat till populärpsykologi kunde illustreras med något naket. Gärna en vältränad man med skäggstubb och sexpack. Just den där typen jag alltid haft så svårt för.
Men det största genidraget nya Amelia stått för är nog ändå att anlita Malin Persson Giolito. GW:s dotter om ni inte redan visste det. Och minst lika rolig och slagkraftig som sin far! I senaste numret skriver hon just om halvslappa snoppar i motljus. Hon är litteraturrecensent. Och vågar säga att Milan Kundera och Elfriede Jelinek är trista. (Precis som tidningens filmrecensent Samuel Mesterton vågar såga de där rullarna alla hyllar på filmfestivalerna.) Det är så befriande! Jag behöver inte skämmas för "Vattenmelonen" längre. Den betydde rätt mycket för mig eftersom jag läste den när jag var nyskild. Att Marian Keyes senare släppt samma bok i tio, femton versioner kan vi diskutera en annan gång. Vad jag ville säga är att Malin Persson gör min kväll. Alltid lika snygga som roliga krönikor, eller om man ska kalla det kåserier. Recensionerna är också bra. Hon lämnar plats för alla genrer, så länge det är välskrivet och har en story som funkar. Långt ifrån alla litteraturrecensenter har förmågan, eller ska jag säga orken, att leta lite utanför det självklara. 
Nu har jag köpt en hel bok av Malin. Kanske inte någon skrattfest, då hon ju är deckarförfattare i första hand, men jag räknar med bra språk. Håll tummarna för att jag får några timmars "ledigt" under sena höstkvällar så att jag hinner läsa den, innan jag däckar av utmattning!