onsdag 14 oktober 2015

Ain´t misbehavin

Mina föräldrar har lärt mig att ha respekt för äldre människor. Och framförallt min mor har själv haft alltför mycket av den varan. Jag tänker på alla de gånger en numera hädangången bekant till familjen uttalat både rasistiska och andra mindre rumsrena åsikter till kaffet.
Äldre människor har setts som något, lite gulligt och oförargligt. Radikala åsikter från en 90-åring har bortförklarats med att "det var annorlunda förr i tiden" eller att man inte kan "lära gamla hundar sitta". Ett lite nedlåtande synsätt kan tyckas, men jag inser att jag ärvt en del av det där, även om jag inombords kämpar emot.
I dag besökte jag en gammal granne som jag tidigare bara pratat med i hissen och på gatan. Jag vet att han bästa vän gick bort för en tid sedan och att han lever ensam sedan frun dog för ytterligare en tid sen. Jag har uppfattat honom som ganska ledsen och uppgiven, men också sympatisk och snacksalig. En evigt ung jazzgosse (trumpetare i allehanda band) och en socialdemokrat av den Tage Erlanderska skolan. Så jag ville muntra upp honom med lite fikabröd och ringde på i dag. Vi pratade en stund och lyssnade på Louis Armstrong innan önskemålen kom. Först var det en kram och för all del, tänkte jag. Men sedan ville han pussas och då vände jag kinden till. Och mindes när jag för många år sedan satt strandsatt på E4 i bitande vinterkyla utanför Strängnäs. En äldre man i en folkabuss kom som en räddande ängel med kaffe och yllesockor och tog mig och den uttjänta Saaben på släp hela vägen till Västerås där mina föräldrar mötte upp. De älskade gubben som var så gästvänlig och glad och bjöd på nyponsoppa och smörgås i sitt hem. Och jag med. Tills han stal en kyss bakom en dörr precis innan vi skulle åka därifrån.
Kanske är jag tråkig, halvfrigid och väldigt svensk. Men jag vill inte ha kyssar och tafsande händer från främmande gubbar som är mer än dubbelt så gamla som jag. Även om jag tycker att de är hyvens farbröder. Tyvärr har jag alltför många exempel på sånt här bemötande. Ändå blir jag fortfarande lika ställd. Som när grannen envisades med att gång på gång fråga om han inte kunde få smeka mig. För hemtjänstflickorna gick inte med på sånt.
Det var väl tur att han frågade åtminstone. Så jag fick chansen att öva på att säga nej till någon mer än dubbelt så gammal som jag själv. Men jag börjar bli lite trött på att det ska behövas.
I min förra lägenhet hade jag en granne som var 84 år och också levde ensam efter att frun dött. Ibland ville ha  bjuda på whisky och prata politik. Det hände att han skojade lite fräckt om vår relation. Men han höll tassarna borta.
Visst förstår jag att gamla människor också har behov av närhet och ömhet. Men jag är ingen docka till deras förfogande.

Skicka vidare

Efter en sommar och höst fylld av bråk och konflikter med en trotsande, skoltrött och ledsen fem-, sexåring känns det extra varmt i hjärtat när en annan klassförälder kommer fram och berättar att min son gjort en fin sak. 
En annan pojke i klassen har tydligen fått höra trista saker om sitt utseende. Så även min kille. Varje klass har ju sina mobbare. Eller i varje fall några barn som inte fått lära sig att tänka efter innan de talar. Men idag hade min pojk tydligen sagt till den här klasskamraten att han var fin. Och kompisen blev så glad att han berättade detta för sin mamma! Och jag blev glad att hon i sin tur berättade för mig, så att jag kunde ryggdunka min son, för efter den här tuffa skolstarten behöver vi verkligen höra något positivt.

tisdag 6 oktober 2015

GW:s dotter - en pålitlig penna

Har haft en helvetisk värk sista tiden. Och då syftar jag inte på mitt för tre veckor sedan opererade högeröga som fortfarande inte känns bra. Eller ser bra. Det är ryggen som vanligt. Och en allmän, mer diffus, smärta i armar och ben som smugit sig på under sommaren. På det en ettåring med höstblåsor och feber samt en trotsande sexåring som gråter varje dag han ska till skolan. Jag har helt enkelt inte fått så mycket gjort.
Hinner inte ens beta av tidningarna jag prenumererar på. Senaste numret av Militärhistoria ligger oläst vid sängen men när barnen somnat ger jag mig på Amelia. Som lyft rejält sedan Åsa Lundegård tog över för några år sen. Den är fortfarande typiskt ameliansk med 35+mode och hälsotips varvat med kvinnoöden från Sverige och världen men vi slipper klickrubrikerna och nåt slags tvångssyndrom från Adamos tid som gick ut på att det mesta från mat till populärpsykologi kunde illustreras med något naket. Gärna en vältränad man med skäggstubb och sexpack. Just den där typen jag alltid haft så svårt för.
Men det största genidraget nya Amelia stått för är nog ändå att anlita Malin Persson Giolito. GW:s dotter om ni inte redan visste det. Och minst lika rolig och slagkraftig som sin far! I senaste numret skriver hon just om halvslappa snoppar i motljus. Hon är litteraturrecensent. Och vågar säga att Milan Kundera och Elfriede Jelinek är trista. (Precis som tidningens filmrecensent Samuel Mesterton vågar såga de där rullarna alla hyllar på filmfestivalerna.) Det är så befriande! Jag behöver inte skämmas för "Vattenmelonen" längre. Den betydde rätt mycket för mig eftersom jag läste den när jag var nyskild. Att Marian Keyes senare släppt samma bok i tio, femton versioner kan vi diskutera en annan gång. Vad jag ville säga är att Malin Persson gör min kväll. Alltid lika snygga som roliga krönikor, eller om man ska kalla det kåserier. Recensionerna är också bra. Hon lämnar plats för alla genrer, så länge det är välskrivet och har en story som funkar. Långt ifrån alla litteraturrecensenter har förmågan, eller ska jag säga orken, att leta lite utanför det självklara. 
Nu har jag köpt en hel bok av Malin. Kanske inte någon skrattfest, då hon ju är deckarförfattare i första hand, men jag räknar med bra språk. Håll tummarna för att jag får några timmars "ledigt" under sena höstkvällar så att jag hinner läsa den, innan jag däckar av utmattning!