tisdag 22 december 2015

En ensam morsa måste göra vad en ensam morsa måste göra

I dag räckte det inte att gå upp klockan sex för att hinna till kremeringen i Gustavsberg vid öppning. Lillfisen lämnades på dagis alldeles för tidigt och stora fick följa med då skolan inte öppnat eller i varje fall inte hans förskoleklassrum på bottenplanet. Uppe på tredje våningen med de stora barnen vill han ju inte vara och med tanke på all skit som hänt i skolan i form av våld och hot om våld från ett par, tre pojkar som ingen verkar få styr på ville jag inte tvinga dit honom. Så det fick bli Gustavsberg. 
Samma sterila väntrum utan förströelser och samma snubbe som tog emot och den här gången tyckte han så synd om oss att han gick iväg en kvart och hämtade kaffe, kakor och mariannekarameller. Och en coca cola till sexåringen som inte brukar få sånt. Med idag fick han. Så slipper han kanske få men för livet av att vara med på precis allt från gynundersökning till avlivning av ett älskat husdjur. Han fick leka med barnapparna på min smartphone också. En ensam morsa måste göra vad en ensam morsa måste göra. 
Att sexåringen nu var med gjorde hela historien lite lättare för mig. Med Iris var även kremeringen så fylld av tårar. Jag åkte dit och hem och satt som i ett töcken av sorg. Med hennes mamma Trolla var det som att jag hade gråtit färdigt. Jag har sörjt henne så länge redan. Den sista veckan såg jag hur livet nästan rann ur henne. När hon inte ville ta sin medicin utan kamp längre kände jag att det fick räcka. 
"Hon kanske dog av sorg", sa snubben på kremeringen och såg på mig med trötta ögon som mött många av min sort. Sen sa vi "god jul" och "hoppas att vi inte ses på ett tag". Och vi for tillbaka till stan och jobb och skola. Med mamma Trollas aska i samma urna som lilla Iris. 
Nu står den på fönsterbrädet, framför adventsljusstaken. Och jag hoppas på något sätt att de är med oss även denna jul. "Kanske som spökkatter, mamma", sa sexåringen. "Då är de ju inte borta!"  Det vore gott att tro på spöken somliga stunder. Men jag har ju alltid varit en olycklig tvivlare.

lördag 19 december 2015

Hejdå Trolla.

Två dagar efter att Iris somnat in tvingades jag åka till djursjukhuset med ännu en katt. Iris mamma Trolla hade fått 40 graders feber och jag befarade det värsta. Efter ultraljud och provtagningar kom man fram till att hon hade bakterier som växte i buken. Och det var inte vilka bakterier som helst, utan en väldigt ovanlig form som kallas mykobakterier och ofta är resistenta mot de flesta sorters antibiotika.
Efter två veckor fick vi åtminstone prova ett antibiotikum. Efter ytterligare någon vecka dubblades dosen. Det var allt man kunde göra. I andra länder behandlat man mykobakterier med tre olika antibiotikasorter samtidigt. Det är det enda som möjligen kan ge effekt. Men i Sverige är två av de tre preparaten inte godkända för att användas på djur. Inte för att de är farliga för djuret eller inte fungerar. Utan för att de är förbehållna människan. 
Mot bakgrund av den här informationen valde jag att låta Trolla somna in. Min gamla klasskamrat, Karin, som arbetat som veterinär i snart tre år, kom hit och gav henne den sista sprutan. Hon somnade in lugnt och stilla i lillhusses säng, medan vår allra minsta tvåbening sov middag. Sen ritade vi teckningar till henne och la i hennes låda. Precis som till Iris.
Skillnaden är att denna gång har jag haft en månad att förbereda mig. I Iris fall var det en månad i chock. Allt gick så hastigt för henne, medan Trolla troligen dragits med denna bakterie länge. Det gör mig ont att hon kan ha lidit av den utan att vi förstod. Ingen förstod. Jag var ju inne med henne flera gånger i samband med allergiutredningen och jag nämnde att hon kissade på golvet och inte vetkade mår bra, men ingen misstänkte nånsin nåt sånt här. Hur skulle de? Mykobakterier hos katt är så ovanligt att ingen veterinär på Södra Djursjukhuset nånsin stött på det. Varifrån hon fått dem är och förblir ett mysterium.
Jordbruksverket bekostade en odling som fortfarande fortgår på SVA. Vi lär inte få svar förrän nästa år. Om ens då.
Det kändes inte rimligt att Trolla skulle behöva vänta längre. Hon blev allt magrare och allt sjukare. Även om hon åt sin mat och fortfarande kom och gosade emellanåt mådde hon ju inte alls bra. Så det var dags nu. För hennes skull. Men jag önskar så att jag hade kunnat ge henne något bättre. Jag lovade ju Iris att ta hand om hennes mamma. Men jag förmådde inte göra det på det sätt som jag tänkt.
Hejdå, älskade Trolla! Du var ingen enkel katt att leva med. Men jag minns det som igår, när jag hämtade dig i Malmö och tog tåget hem till Uppsala. Hur du sov vid min kudde varje natt och lekte för dig själv på golvet medan tanterna Snuva och Alva surmulet såg på. Jag var så enormt förälskad i dig! Du kom med liv och glädje i en tid när mitt liv var fyllt av mörker. Och för det är jag dig evigt tacksam. Sov så gott, min vän med de vackraste ögon jag någonsin sett. Hälsa Iris på den andra sidan! 

torsdag 17 december 2015

En dag 2

I dag har jag skrivit mejl till en skola där sonen inte känner sig trygg för att en klasskamrat sparkar, slåss och retas medan lärarna som inget ser svarar med "det brukar inte vara ens fel att två bråkar". Och jag har bett om ursäkt till en person på jobbet för att jag klampat in på hennes revir. Trots att jag, på uppmaning av en gemensam kollega, bara ville hjälpa till i en pressad situation, utifrån det uppdrag jag fått av min chef.
Och jag har bokat in en gammal klasskamrat att komma hem till oss i helgen för att ge nästa katt den sista sprutan.
Halva dagen har gått åt till att försöka åtgärda en hel rad teknikstrul. Det har varit en sån där dag då man glömmer matlådan i väskan och bara ser ryggtavlorna av alla arbetskamrater som tar sig tid att fika. En sån dag då man måste låsa in sig på toa en stund och bara grina.
Det skulle ju bli så bra. Men istället har jag levt de senaste veckorna i limbo.

söndag 6 december 2015

Utan trötta föräldrar - inga tittare för Bard!

Alexander Bard har rätt. Men inte alla rätt. Han glömmer att det finns sånt som det är värt att bli trött och tjock för. Och att hans barnalstrande vänner blir konservativa beror kanske på att han omger sig med en hel del moderater.
Det enda som chanserat hos mig förutom mina looks och en viss ultrarapid i hjärnkontoret är väl orken att upptäcka ny musik. Tiden räcker helt enkelt inte till för att leta nya indiesnören på obskyra popsajter. Ska jag inte bli ännu tröttare och fetare måste jag ju sova nån gång. Och det brukar jag se till att göra (trumvirvel) före utröstningen i Idol.
Det är väl tur för Alexander att det finns så många trötta, feta föräldrar hemma i tv-sofforna på fredagkvällarna. Annars stod Idol utan annonsörer. Och han utan lön.