torsdag 1 december 2016

Sveket mot förorten. Vi finns också, Daniel Helldén!

Kära Daniel Helldén.
Jag skriver detta med anledning av att Stockholms stad beslutat införa avgifter för boendeparkering på gatan även i förorterna. Något som slår hårt emot oss som på grund av en svagare ekonomi bosatt oss just utanför stadskärnan, men som av olika anledningar är beroende av bil. Omskyltning och andra åtgärder kommer att kosta 200 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. Men det högsta priset betalas av alla de socialt utsatta som på ett eller annat sätt är beroende av bilen för att få ett drägligt liv. Handikappade och ensamstående, sjuka och lågavlönade.
Jag skulle tro att vi delar värderingar i de allra flesta frågor, Daniel. Inte minst vad gäller miljön. Jag har röstat på flera av dina kollegor genom åren, liksom jag röstade FÖR de biltullar majoriteten av Stockholms bilister var starkt emot. Jag sopsorterar flitigt, varken flyger eller äter kött men däremot egenodlade grönsaker, duschar mer sällan än en kvinna med nåt slags självbevarelsedrift vågar erkänna och enligt klimatkollens test skulle världen vara en betydligt hoppfullare plats om resten av jordens befolkning levde som jag. Det är ett ganska ovanligt facit i ett i-land. Och jag är stolt över mig själv.
Men jag är en person som fallit utanför din världsbild. Jag är nämligen en delvis sjuklig, helt och hållet ensamstående mamma i de lägre inkomstskikten. Och jag äger en bil.
Bilen har för mig varit totalt nödvändig, inte bara under åren med handikapptillstånd efter en misslyckad ryggoperation som gav mig kronisk värk och nedsatt rörlighet, utan än mer idag när jag ensam rattar ett hushåll som också består av två små barn.
Min minsta kille går på en förskola som ligger på gångavstånd från hemmet. Min andra kille har börjat i en skola som ligger åt ett helt annat håll. Till fots tar det mig, trots förhållandevis korta avstånd åt vardera håll, totalt två timmar dagligen att lämna och hämta båda mina barn. Få av vår skolas föräldrar nyttjar bil för hämtning och lämning. De flesta familjer består av två föräldrar som kan turas om att jobba över eller hämta barn. Och de flesta familjer här har en stor medvetenhet om miljöfrågor. Men i vissa fall är det svårt att lösa livspusslet utan bilen. Har jag en sen läkartid i Huddinge kanske jag måste hämta mina barn med bil för att hinna innan skolan stänger. Jag har ju ingen annan som kan rycka in i mitt ställe. Ingen familj i Stockholm som kan ställa upp och hämta barn om jag blir sen eller sjuk.
Sen har vi dagarna då jag är så pass dålig av min värk att bil är enda alternativet om barnen över huvud taget ska komma iväg till sina skolor och jag till mitt arbete. Och vi har dagar och ibland veckor då det är snökaos i Stockholm och omöjligt att ta sig fram med barnvagn på moddiga trottoarer. Det är ju inte som att vi har tre mil till skolan så att jag kan ringa och säga "sorry Skolplikten, men mina barn får vara hemma idag".
Jag har ett barn med födoämnesallergi och det kan vara svårt att variera måltiderna enbart på basis av utbudet hos den lokala ICA-butiken. Vi behöver helt enkelt handla annorstädes. Färdiga matkassar funkar inte för oss eftersom vi både har de här särskilda behoven samtidigt som kassan är skral. Jag är EN vuxen som ensam ska dra ihop pengar till hyra, mat, kläder och bilkostnader varje månad. Och det blir mer och mer omöjligt för varje dag som går.
I vår vardag använder jag sällan bilen. Men när livet kört ihop sig, har jag varit tacksam för att jag ännu har den kvar.
De vanligaste anledningarna till att jag tar bilen är för att handla, åka till kolonilotten eller besöka sjukhuset. Mer sällan behöver jag den för att hälsa på familjen i en annan del av landet eller ge mina barn en utflykt så att de också får se det hav vid vilket jag tillbringade min barndoms somrar. Picknickfiltar, matkorg och blöjor kräver faktiskt en bil när man har en kropp som jag. Och utan bilen blir vi garanterat sittande hemma, ensamma på sjunde våningen, ännu en jul.
Jag undrar i mitt stilla sinne om det är en bild ni kan frammana, ni som reflektionslöst vill skrota alla bilar i Stockholm, oavsett behov. Berras, Heinz, Dyrpooler och ett stort socialt skyddsnät är inte begrepp vi alla kan ta del av. Och ni innerstadsbor som klagar över dålig luft i stan men åker på charter till Barcelona och Thailand - vilka är ni att ta ifrån oss sämre bemedlade vår enda möjlighet till en gnutta frihet vid en betydligt mindre miljöstretchande tur till Roslagens mer svårtillgängliga famn? Visst är det allas ansvar att göra vårt för att stoppa jordens uppvärmning, men bilismen är inte längre den största boven. Det är flyget, köttätandet och den accelererande konsumtionshetsen!
För tio år sen körde jag en veteranbil, som kostade mig noll kronor i skatt och en dryg tusenlapp om året i försäkring. När jag nu som småbarnsförälder har behov av en säkrare bil fick det bli en VW Golf som går på biobränsle. Kostnaden bara för att äga och parkera bilen överstiger vida mina utgifter  för biobränslet. Och nu ska det alltså kosta även utanför mitt eget hem. På gatan! Där man ändå måste flytta runt bilen varje vecka för att undgå datumparkeringen. Alla fattiglappar som haft gamla bilar vet hur nervös man är varje gång det är dags att flytta bilen. Ska den starta denna gång? Sist gjorde den inte det. Och jag fick min första böteslapp på två år. Ytterligare 650 kronor att dra från det redan obefintliga bilkontot. Men jag grät åtminstone inte den här gången, som jag gjorde sist. När man vänt på alla slantar, för att ge sina ungar en så bra uppväxt som möjligt samtidigt som en smitare krockade min bil och veterinärräkningen dimper ner för katten som ändå dog, kan en p-bot vara droppen som gör att livet känns som en enda lång Sisyfosbacke utan slut. I alla fall för en ensam förortsmorsa med noll frihet, utan bilen.
Hela det här beslutet att införa parkeringsavgifter även för boende i förorten togs redan i fjol under förvånansvärd medietystnad. Kanske för att majoriteten av bilägarna har råd att betala de 300-1000 kronor det rör sig om per månad. Kanske hade jag också klarat det om jag inte varit ensamstående.
Du, Daniel Helldén, har förklarat att målet är att eliminera bilarna i staden. Men till vilket pris? De välbeställda har alltid råd att betala. De kriminella bryr sig inte om böteslapparna utan skriver sina bilar på bulvaner och fortsätter köra och parkera fel. De som drabbas är vi som av olika sociala skäl är beroende av bilen. Och vi har av samma, sorgliga skäl sällan någon fet pengapung att ösa ur.
Jag har flera kvinnliga bekanta i Stockholm. Lågavlönade. Men med bil. Någon har en gammal mamma hon tittar till varje vecka och kan bara ta sig dit med bil. En annan sköter hästar på landet utanför Huddinge, dit inga bussar når. Flera av dessa starka, ensamstående kvinnor har kolonilott i samma förening som vi och behöver bilen för att köra dit eller från grenar, plattsten, plantor, buskar, hundar, ungar och ett ton jordförbättring varje år. Allas våra liv går inte att passa in i ett fyrkantigt t-banenät.
Så snart jag hörde talas om att man skulle införa avgifter för gatuparkeringen ställde jag mig i kö till en garageplats i hyreshuset vi bor i. Några veckor senare fick jag höra att värden sagt upp ALLA garageplatser för att kunna höja avgiften till det tredubbla. Då insåg jag att det inte var en lösning för mig. Men p-platserna utanför huset kunde vi fortfarande utnyttja gratis. I mån av plats. Under de fem år jag bott här har det blivit allt svårare att få fatt i någon av dessa eftertraktade platser där man visserligen inte får hjälp med snöröjningen, men åtminstone slipper få magsår över att bilen inte startar en viss veckodag. Har man haft ett ärende som avslutas efter kl 14 på dagen har det varit stört omöjligt att hitta en ledig plats. Men nu har hyresvärden hittat en "lösning" på problemet. Alla platser utanför huset avgiftsbeläggs från och med nu med 550 kronor per månad. Vid en rundfrågning i kvarteret visar det sig att flera hyresvärdar passar på att höja p-hyrorna i samband med kommunens införande av avgifter på gatan.
Det känns, på något vis, nära till hands att börja nynna på "Staten och kapitalet"...
Vad tror Daniel Helldén och stadshusmajoriteten att ni kommer att uppnå med klappjakten på bilägarna? Och framför allt: Vad erbjuder ni familjer som vår för alternativ?
Jag har kikat på bilpooler, men det fungerar inte för oss av två anledningar. Dels blir det enormt mycket dyrare per mil. Dels går vårt behov av bilen inte att passa in i ett förutbestämt bokningsschema. Ibland blir något av mina barn sjukt mitt i natten och vi måste ta oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus hela familjen. Det går inte att dra omkring en tung, gammal barnvagn i t-banan då, med alla nerkissade hissar som ständigt är ur funktion och trappor jag omöjligt kan forcera.
Även De Handikappades Riksförbund är starkt kritisk till de nya p-avgifterna, eftersom de också drabbar rörelsehindrade. Det p-tillstånd för funktionshindrade som tidigare var gratis kommer nu att kosta 300 kronor per månad. Detta trots att bilen i många fall är nyckeln till ett någorlunda fritt liv för den som inte fötts med guldsked i mun och frisk kropp.
I sin iver att få bort den onödiga bilismen skapar man regler som får precis motsatt effekt. Den nödvändiga bilismen stannar av och vi som redan är delvis isolerade från resten av samhället blir nu helt låsta. Medan BMW-gubbarna kan fortsätta, ensamma vid ratten, men med en tusenlapp mindre att lägga på aktieköp och after work.
Klyftan brer ut sig mellan fattig och rik. För att bilarna ska bort. Alltmedan skolorna fortsätter att servera mat på plasttallrikar i tillfälligt uppförda baracker, pamparna smutsflyger till långväga konferenser och en majoritet av invånarna slafsar i sig kött utan tanke på morgondagen. Då har jag inte ens nämnt hur svårt det är att ens som frisk försöka klara livspusslet genom att skaffa lådcykel. Cykelbanorna är för smala, sluttande eller trasiga. Kommer det dessutom snö är de icke existerande. Och alltfler hyresvärdar/BRF:er använder cykelförråden för annat, så att man ingenstans har att parkera. Vill ni att folk ska ta cykeln får ni se till att de har nånstans att ställa den! Och att, på riks- eller landstingsnivå, uppgradera trehjuliga elcyklar till ett handikapphjälpmedel, vore också ett steg i rätt riktning. Det skulle sätta press på hyresvärdar att göra plats för den nya tidens miljövänliga fordon. Kanske skulle det hjälpa några. Men det kommer alltid att finnas människor med behov av bil. Straffa inte oss i er jakt på fuskare och överutnyttjare!
Gå de där timmarna varje dag i mina skor, Daniel Helldén! Då inser du snart att bilen behövs för att du någon enda gång ska hinna hjälpa sjuåringen med läxan, leka med treåringen i parken och få sova bara liiite mer än fem timmar per natt. Fira jul med familjen. Och någon gång emellanåt: uppleva privilegiet att vara värkfri.







tisdag 4 oktober 2016

Jo, en krånglande iPhone kan vara från helvetet sänd.

Har på sista tiden haft mer än vanligt av teknikstrul hemmavid. På grund av byte från PC till Mac. Följden har blivit att jag tvingats ställa en massa frågor på Facebook. Varpå ett par, tre snälla vänner brukar svara. Somliga med tillägget att "det är väl inte svårt" eller "vaddå meckigt?"
Med påföljd att jag känner mig än mer som en idiot, trots att jag det senaste året helt på egen hand och utan hjälp av frånvarande andreredaktör lyckats göra ett riktigt snyggt magasin just på Mac, som jag inte jobbat med på en tidningsredaktion sedan 2003. 
Någon gång på stenåldern gick jag en utbildning i Qvark Xpress och hanterade dåtidens Rolls Royce i redigeringsvärlden ganska obehindrat. Några år senare tog jag en crash course i Avid för tv och hade inga större problem med det heller. Jag lärde mig snabbt så pass att jag kunde hjälpa andra.
I dag har andra program tagit vid och jag, som inte jobbat med bilder på många år, fick lära nytt igen i fjol när jag klev på den där redaktörstjänsten jag kan berätta om någon annan gång. Men eftersom jag även fick göra anderedaktörens jobb fanns ingen tid över för finlir. Jag lärde mig det jag behövde för mitt arbete och inte mer. Det var magasinsverktyget Caos, redigering i InDesign, faktureringsprogram, WordPress (provade för några år sen men hatade det och återgick till Blogger) och rent allmänt att vänja sig vid Mac igen. Jag jobbade åtta timmar, hämtade barn, lagade mat, hängde tvätt och nattade barn. Sen några timmars jobb igen innan det var dags för fem timmars sömn innan klockan ringde i ottan så jag skulle hinna lämna båda barnen innan det var dags att hoppa på t-banan till jobbet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara varför jag tycker det är meckigt med datorstrul och bildöverföring som inte sköter sig själv medan jag lagar mat eller nattar barn. När ungarna väl somnat och jag har ett par timmar "egentid" behöver jag hänga tvätt eller betala räkningar eller svara på mejl eller göra klart något jobb som kanske kan ge några kronor på kontot. Jag träffar aldrig vänner. Har inte varit på klubb eller konsert på långt över ett år. Inte sett en icke tecknad film på bio på över sju år. Jag har det senaste året gjort två personers heltidsjobb utöver min roll som ensam mamma och sovit fem, sex timmar per natt fast jag behöver nio. Jag är trött. Orkar inte tänka. Vill bara att någon tar min hand och visar hur fan jag ska klicka för att så smidigt som möjligt spara ner åtminstone några minnen från småbarnsåren eller den där overallen som ska läggas upp på Tradera. Det är tomt, kaputt, finito uppe i skallen (som redan innan var mosig av alla värktabletter jag måste ta för den satans ryggen) och jag orkar inte skämmas längre för till syvende och sidst är det inte så jävla konstigt. Så. En förklaring ingen bad om. Men nu vet ni.

söndag 2 oktober 2016

Teamet bakom "Katter" drar felaktiga slutsatser

Ser sista avsnittet av SVT:s inköpta dokumentär "Katter" och konstaterar att "forskarna" som så ofta haft lite för bråttom när de drar sina slutsatser.
Fyra katter i en familj, som vid olika tillfällen tagit hand om vuxna katter från ett katthem, studerades för att se om de umgicks med varandra. Det verkade de inte göra, det förekom viss mobbning, och man drog av detta slutsatsen att katter inte behöver leva med andra katter. En helt befängd slutsats om ni frågar mig. För det första kan man inte basera en sanning på en eller ett par enskilda familjers katter. För det andra handlade det just i detta fall om katter som tvingats ihop i vuxen ålder, kanske också efter en tuff uppväxt med kamp om mat och skydd.
Vem som helst som begriper någonting alls om djur (eller människor för den delen) borde inse att det är en klar fördel för de flesta relationer om man vuxit upp tillsammans. Det gäller inte minst katter. Om nu anekdotisk bevisföring verkar duga kan jag ta mina egna fyra katter som exempel. Tre av dem tillbringade mycket tid med varandra och sov ofta tillsammans. Den fjärde var periodvis lite utanför, men kunde även hon ses slumra tillsammans med de andra till och från och det var aldrig någon kamp om maten här hemma. Alla släpptes fram att äta och dricka, ofta samtidigt.
Mina två äldsta katter, Snuva (som gick bort i februari) och Alva (som jag fortfarande har kvar) tillbringade förmodligen flera år av sina liv ömt omslingrade. De var nästan alltid tillsammans. En av mina vänner kallade dem kärleksfullt "de lesbiska katterna", men jag har förstås ingen aning om deras sexuella preferenser, då de båda kastrerades tidigt i livet och aldrig fick några barn. Någon gång ibland kunde man höra eller se lite gruff dem emellan, men det gick alltid väldigt snabbt över och snart låg de och kramades igen. De var inte släkt ens på långt håll. Alva är en liten, nätt cornish rex från Angered och Snuva var en stor, lååång huskatt från en Skånegård utanför Helsingborg. Så dokumentärens påstående, att endast katter som är nära besläktade visar tecken på samarbete, är inte särskilt svårt att bestrida här.
De allra flesta katter behöver andra katter omkring sig för att må bra om deras ägare tillbringar större delen av dagarna på jobbet. En och annan, ofta omplacerad kisse med tuff uppväxt, kan må bäst av att leva ensam. Oftare än folk tror, brukar även solitärer, kunna lära sig att bli mer sociala. Det som brukar krävas är tid. En medelålders katt som levt ensam ett helt liv kan behöva långt mer än en vecka på sig att anpassa sig. Långtifrån alla människor begriper det. Man hör katterna fräsa i ett par dagar och ger upp. Eller så tvingar man ihop dem på ett trångt utrymme alltför tidigt för att "skynda på" relationen, men förvärrar istället situationen.
Jag är ingen kattexpert. Egentligen kan jag långt mer om hundar. Men efter att ha sett ett par såna här inköpta, brittiska dokumentärer och några soffprogram med "fråga kattanten" på bästa sändningstid, känner jag att det kanske inte är så himla svårt att slå sig för bröstet och kalla sig en auktoritet även på katter...
Har man levt med djur i många år och varit någorlunda öppen för deras signaler finns förhoppningsvis en hyfsad källa av sunt förnuft att ösa ur.
Det blir inga fler katter efter Alva. Visst känns det tungt att det var just hon, den mest kompisberoende av de fyra, som blev ensam kvar. Jag var nästan rädd att hon skulle tyna bort av sorg efter sin bästa vän Snuva. Men hon verkar reda sig. Tyr sig väldigt mycket till mig, men även till sjuåringen. Så pass att hon ibland tar ett jätteskutt på sina smala, smala ben och landar uppe i överslafen på våningssängen. Då brukar han ropa efter en stunds gosande, för att jag ska komma och lyfta ner henne, eftersom han vet att hon inte bör hoppa ner själv. Hon är femton och ett halvt och tunn som en sticka, så jag är förstås rädd att hon ska bryta ett ben eller två.
Jag ska försöka hinna iväg till Bauhaus nästa vecka och köpa lite virke så vi kan bygga henne en stege att fästa i fotänden. Så att hon kan ta sig ner tryggt och säkert. Vi är rädda om vår gamla tant. Och det är förstås fint att hon vill sällskapa med sjuåringen så pass. Men när mörkret sänker sig kryper hon ändå ner intill min kudde. Och spinner tyst. Det är den bästa sömntabletten man kan önska.

måndag 26 september 2016

Resten av Sverige föraktar haggan

Ser Po Tidholms Resten av Sverige. På många sätt ett relevant dokument, men som vanligt stör jag mig på förenklingen Sthlm-Landsorten där man t ex gör grafik på bruttoinkomsterna. So what om man tjänar 80.000 mindre i Pajala när boendet i Sthlm kostar tjugo gånger mer? Det är väl livskvaliteten EFTER att de fasta utgifterna är betalda man ska bedöma? Inklusive pendlingstid och bekvämlighetstapp i form av att man ofta saknar bil eller saknar garage/p-plats åt befintlig bil och ägnar alltför många dagar per år åt att leta p-plats, lämna gråtande barn, bära matkassar flera kvarter och stressa upp sig över att middan inte kommer på bordet förrän till sovdags ikväll heller.
2016 är det knappast en sanning att "alla" vill bo i stan. Landsbygden lockar oerhört många, inte minst i yngre medelåldern. Intresset för tv-program, sajter och magasin som hyllar livet på landet är större än någonsin. Po Tidholm kan försörja sig som journalist och bo i Arbrå. Mikael Niemi är författaren som stannat i Pajala. Men de flesta av oss har inte möjligheten att flytta så länge det inte finns arbete!
Att dessutom, som ensam kvinna, flytta till en liten ort där man inte ens har anknytning är nog dessvärre som att skjuta sig själv i foten. Även om man får jobb. Jag har gjort ett par sådana flyttar i mitt liv. Utanför jobbet fanns inget socialt liv. Alls. På en liten ort har de flesta redan i tjugofemårsåldern befäst det sociala nätverk de stannar i resten av livet. En inflyttad singel bjuds inte in om hen inte kan matchas mot någon singel i den befintliga bekantskapskretsen.
Jag kommer att tänka på min gamla svensklärare, som inte fick sina relationer att hålla. Att hon syntes på krogen då och då efter 40-årsstrecket, räckte för att skvallret skulle dra igång. Jag begrep aldrig hur hon stod ut med att bo kvar. Kanske fann hon nåt slags tillfredsställelse i att vara en grogghagga redan innan det blev trendigt. Och ta inte illa upp nu! Jag skriver det med kärlek. Att "hagga" är 2016 är ett sätt att ta sig ur en viss typ av kvinnofälla. Om så bara för en kväll.

måndag 12 september 2016

En penna för varje era



Jag samlade på pennor redan som barn, men de är alla borta nu. De på bilden ovan hittade jag dock hemma i gömmorna. majoriteten går inte längre att använda, men jag sparar dem ändå, eftersom de tillsammans berättar historien om (nästan) hela mitt vuxenliv.
Som sjuttonåring började jag jobba extra för Karlskoga Tidning efter att ha praktiserat där en vecka genom skolan. Det var stans största tidning, men knappast den bästa. Alla mina journalistkollegor, utom en (men henne träffade jag sällan eftersom hon gick på ett annat skift än jag), var män och jargongen inte särskilt inkluderande. Sexuella trakasserier förekom och när det äntligen fanns en fast tjänst ledig gick den förstås till - en man. Jag slog i glastaket direkt och blev något år senare värvad, av nyligen bortgångne Sten, till konkurrenten Nerikes Allehanda. Då bodde jag fortfarande i en liten tvåa ovanpå Elektrobyrån tillsammans med kollegan som fick den där fasta tjänsten på KT. Det blev en kort, men underbar tid på ett vikariat innan jag och sambon flyttade till Spanien. För att skriva. Jag minns inte om vi tog några pennor med oss den gången. Det måste ju vi ha gjort. Men jag minns att han tog med sig sin Facit på flyget. Den stod dock i hallen under hela vistelsen i Marbella, medan han slog dank på stans barer natt som dag. Vad jag gjorde har jag berättat förr. Den upplevelsen kan ingen penna i världen beskriva rättvist. Än. Kanske, om några år, om tid infinner sig.
Fyra år i Stockholm hann jag med svartjobb som sminkös på ZTV såväl som förkovrande i diverse universitetskurser i allt från konst till kriminologi. Det mesta från denna tid är lika borta ur minnet som en flitigt använd blyertspenna ur det fysiska rummet.
1999 flyttade vi till Växjö då sambon fick sitt drömjobb på SVT. Jag gjorde inhopp på nyheterna en vår, men kämpade mestadels mot ledan och ångesten som kom med arbetslösheten och hopplösheten av att stå vid sidan och bli ifrånsprungen utan en blick. När man valde att internrekrytera till en tjänst som scripta för Musikbyrån klippte jag mitt sista jobb för dem innan jag tog den fullastade 245:an med släp mot Värmland. Jag åkte bara tillbaka en gång, för att gå på en anhörigvecka för alkoholister. Min en gång trolovade dök aldrig upp på sin planerade behandling. Han hade träffat en ny möjliggörare. Veckan innan sågs vi för en sista natt på Mornington Hotel i Stockholm.
Nerikes Allehanda, eller snarare Sten, tog för andra gången emot en trasig, ung kvinna med öppen famn och massor av roliga uppdrag. Jag blev kvar där i nästan två år innan det började bli så tunt i lönebudgeten att de bara kunde ge mig inhopp någon dag per vecka. Då gick jag över till den andra konkurrenten, Karlskoga Kuriren, istället. Chefen var en rar kvinna som gav mig ganska fria händer, men det var ingen utvecklande arbetssituation, så jag flyttade tillbaka till Stockholm så fort jag fick chansen.
Pennan från Expressen har nog försvunnit under någon flytt. Efter den tiden, en rolig men också orolig tid, blev det frilansfirma till och från. Sen kom veterinärstudierna, ryggoperationerna och barnen. Som båda gått/går i en Pysslingförskola.
Visst är det lite fint att samla på pennor ändå? Särskilt om de skriver ditt liv.



onsdag 7 september 2016

Älskade gubbe! Vår bästa tid skulle ju vara nu.

En gammal kollega hörde av sig på Facebook. "Ring mig!" skrev hon. Vi hade inte setts på säkert tio år och jag undrade förstås vad hon nu kunde vilja. Hon kom med dåliga nyheter. Någon jag älskat var död.
Den allra första gången jag såg Sten minns jag inte. Förmodligen var det på någon presskonferens under tiden jag arbetade för konkurrenten. När jag inte fick förlängt vikariat där ringde han plötsligt upp mig en dag och frågade om jag ville komma och jobba hos dem istället. Det ville jag.
Jag var så tacksam för den chansen. Plötsligt fick jag möjlighet att bevaka både tingsrätten och politiken utanför de "mjuka ämnen" som min tidigare arbetsgivare valt att lägga på kvinnliga reportrar. Jag fick ansvar. Och bemöttes med respekt. Vilket kan tyckas självklart för många idag, men i en svensk industristad i början och mitten av 90-talet var det långtifrån vanligt för en 20-årig arbetarjänta som knappt ens vågat drömma om att bli journalist.
När den tillfälliga anställningen tog slut flyttade jag med min dåvarande pojkvän till Spanien för att skriva. Istället blev jag gravid. Med ett sjukt barn som, enligt läkarna, inte skulle klara sig utanför min kropp. Alltmedan sambon stack huvudet i den varma medelhavssanden och drack sig redlös på barerna i stan. Mitt i detta kaos ringde jag hem till mamma som berättade att min gamla chef sökt mig. Om jag ville fanns ett föräldraledighetsvik på sex månader att hoppa på. Och det kunde med stor sannolikhet leda till en fast tjänst så småningom.
Jag kommer aldrig att glömma min sambos ord den gången. "Det kommer fler chanser". Det gjorde det aldrig.
När jag efter vår skilsmässa fem år senare sökte mig tillbaka till Värmland för ett sommarvik på min gamla arbetsplats var det inte tal om att förlänga kontraktet, trots att vi gjorde en sjujäkla bra tidning som med lätthet utklassade konkurrenterna på orten. Det var anställningsstopp. Ändå återkom jag sommaren efter och blev kvar, på dag-till-dag-inhopp i nästan två år. Det var tuffa år för mig som hade svårt att hantera separationen från min pojkvän och den del av mitt arbetsliv som var så intimt förknippat med honom. Vi hade levt och älskat jobbet - och varandra. Men det var han som gjorde karriär. Den här dubbla sorgen var något Sten förstod. Och han fanns alltid där, bakom sitt skrivbord om kvällarna. Med några tröstande ord och en lunta arbetsuppgifter som jag nu behövde mer än någonsin. Han såg att jag behövde arbeta mig ur min livskris och gav mig de allra bästa verktygen att göra det. Och när min före detta sambos bror körde ihjäl sig på Riksväg 40 en kall januaridag i början på det nya millenniet var det Sten och inte min egen far som erbjöd sin varma famn till tröst.
Sten var en bra murvel med ett stort hjärta. Alla tyckte om honom. Och med Sten behövde jag inte anstränga mig för att passa in. Han kunde konsten att uppskatta mig precis som jag var. Senare lärde jag mig att det var sån han var med de allra flesta.
"You bring out the best in me" ljuder nån gammal slagdänga. Och det gjorde han. En sån bra journalist som jag var under de där åren har jag nog inte varit varken förr eller senare.
Och nu vänder det sig i magen på mig för jag skulle ju inte skriva detta här! Jag skulle ju säga det till honom! Öga mot öga. Över ett glas vin på nån sylta hemma i Värmland. Nästa gång jag fick barnvakt. Nu blir det inte så. Och nu får hans fru, som nyss gått i pension, resa ensam till barnbarnen i Stockholm. Jag är så ledsen för hennes skull. Och för äldsta barnbarnet- söta, rara, lillgamla S (av en helt annan, prydligare sort än mina små monster) - som är så lik sin morfar. Ett litet barn upplever sitt livs, kanske första, stora sorg just nu. Han hade en morfar som var något alldeles extra.
Jag hade en mentor och vän som var man och femtiotalist. Men också genusmedveten humanist. Utan att kalla sig feminist. Han var en alldeles speciell gubbe. Med alldeles speciella glasögon. Med en förmåga att se det allra bästa hos människor.
Världen blir ett sämre ställe utan dig, Sten! Jag hoppas du sitter någonstans och är jävligt förvånad över att rödtjutet smakar bättre än någonsin och att vikarierna skriver lika bra som Torsten Ehrenmark. Jag är bara ledsen. Jag hann inte säga att jag älskar dig. Men jag är rätt säker på att du begrep det ändå.

Pomperipossa tar bilen - morsan får kvasten...

Många blir förvånade när de hör att jag har bil, som ensamstående mamma i Stockholm. "Hur kan hon ha råd?" Eller: "hon som är så miljömedveten". Faktum är ju att jag inte klarar oss utan bil. Jag skriver "jag" och "oss", för att det är precis så det är. Jag har ju ensam ansvaret för två små barn och fram tills nyligen ett halvt zoo. Nu har vi bara en katt och två chinchillor kvar. Men vill jag ta oss någonstans är det bil som gäller. Vi har ingen annan familj i den här stan. Inga vänner som kan ställa upp och skjutsa oss, våra matkassar eller möbler. Förutom den rena bekvämlighet bilen ger oss en regnig dag när jag ska till tandläkaren eller sjukhuset strax före dagishämtning är den en förutsättning för att vi ska kunna handla både billigare och mer varierad mat än vår lokala ICA-butik kan erbjuda (vi köper t ex en hel del vegetariska och ekologiska produkter som de inte saluför). Hade det inte varit för bilen hade vi heller inte kunnat möblera vårt hem då en hel del är loppis- eller blocketfynd och annat inköpt på nån rea på IKEA. Det händer trots allt inte alltför ofta att grannarna knackar på och frågar om vi vill ha deras gamla grejer. Även om det har hänt.
Bilen är min bästa vän de dagar kroppen värker värre än vanligt och jag faktiskt inte orkar stå och vänta på bussar och pendeltåg i timmar med trötta barn för att vi ska till andra sidan stan och hälsa på en vän. Se där! Vi får en påse leksaker och en med begagnade kläder av vännen! Det hade vi aldrig fått med oss hem utan bil.
Utan bil hade vi heller inte kunnat njuta av en veckas vistelse i en väns stuga utanför Norrtälje. Den enda semester vi fick utanför förorten. Och jag hade inte kunnat åka på en annan väns begravning i Värmland förra veckan. Vi hade helt enkelt inte haft råd. Eller ork. Med husdjur och ungar på tåget, som inte ens går ända fram till rätt stad. Man måste ta buss de näst sista milen. Och sen, i nästa stad, byta till en annan buss som åker utanför stan. Somliga dagar.
Varannan vecka storhandlar jag. Det kan bli en fem, sex kassar som ska upp till sjunde våningen. Oftast är parkeringen utanför full. Vi cruisar runt en bra stund innan vi hittar en lucka. Sen går jag med kassarna, fram och åter mellan bilen och porten, medan barnen sitter säkrast kvar i bilen. Det hände förr att min stora kille grät, när jag försvann ur hans synfält. Sista vändan tar jag barnen och ryggsäcken. Framme vid min port står en kvinna och rotar i våra matkassar.
Bilen har varit en skänk från ovan de gånger barnen varit sjuka, men inte tillräckligt sjuka för att bli hämtade av ambulans. Senast nu i sommar for vi först till Huddinge och sedan till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, mitt i natten. Jag hade inte haft råd att åka taxi hem, ens om vi hade fått en. Taxiförarna brukar inte vara så pigga på att köra småbarnsfamiljer och har i stort sett aldrig någon bakvänd bilstol för småttingar. Jag vet, eftersom jag åkt taxi från BB en gång, med sonen i famnen.
Före barnen gick jag igenom flera ryggoperationer, som gjorde mig handikappad för en lång tid. Under ett par år var det så illa att jag erbjöds handikapptillstånd. När någon ogin jävel stal det ur min bil ansågs jag för frisk och fick aldrig något nytt. Men åren med det lilla kortet i framrutan hade lärt mig att det inte var mycket att ha. Man fick ju ändå inte parkera någon annanstans än på sällsynta handikapplatser - ofta smärtsamt (bokstavligen) långt ifrån den adress man skulle till. Jag tror att jag hade nytta av det där kortet två gånger under två år. P-böter fick jag nog fler gånger än så, trots mina ärliga försök att göra rätt.
Jag bor i Hägersten, förorten där man bygger mest i hela Sverige. Det har börjat märkas på gatorna. Gårdsparkeringen som ingår i hyran för oss boende på adressen är alltid full. Ute på gatan kan man skatta sig lycklig om man hittar en lucka där det går att klämma in en Golf kombi. Det är en sån jag har. En som går på biogas. Jag kör den ungefär en gång i veckan. För att jag försöker tänka på miljön. Jag går till dagis och skola för att lämna och hämta mina barn. Det tar två timmar varje dag. Jag röstade ja till trängselskatten. Jag har aldrig varit särskilt bra på att plånboksrösta.
Men nu har jag fått nog! På riksplanet har jag redan övergivit de gröna efter nya asyllagar och skatt på solel (möjligen en blunder, men illa nog ändå). Nu ger jag upp dem även lokalt. Eftersom de svikit alla oss fattiglappar som är beroende av bilen för att orka med vår vardag. De rika har ju redan garage. Ett hemma vid villan och ett på jobbet. Medan ensamma småbarnsmorsor med trasig kropp, handikappade på pappret eller ej, får det ännu svårare att ta sig fram i våra 5000-kronorskärror.
Pomperipossa tar bilen! Men lämnar kvasten kvar åt alla ensamma morsor, så vi kan sopa gatan varje dag, oavsett datumparkering.
Det gör mig förbannad att såna som jag, i debatten, aldrig anses ha bil. Vi finns! Men lobbygruppen för "fattiglappar med mindre miljöfarliga skrotbilar" återstår att skapas. Vilka är med?
Men framförallt: Vem har en mer rättvis lösning på trafikproblemet i Stockholm? Den får min röst 2018!


torsdag 9 juni 2016

Sökte simskola - blev ifrågasatt som förälder


Jag skrev en insändare i lokaltidningen häromdagen. Och efterlyste fler simskoleplatser i ett av Sveriges mest barntäta områden.
Jag fick en massa svar, men inte ett enda handlade om hur man kunde skaka fram fler platser.  Istället kom en rad mammor med personliga kommentarer och pekpinnar. ”Du borde, du skulle, du kan väl?” och ”Det är förälderns ansvar!”
Det var ju liksom det jag gjorde. Tog ansvar och röt ifrån. Så här skrev jag:

”De två senaste somrarna har mitt äldsta barn gått simskola i Västertorp i Polisens IF:s regi. En simskola som lärt mitt barn vattenvana och vattenglädje vilket betytt oerhört mycket för oss, då jag som ensamstående med ytterligare ett litet barn inte har möjlighet att boka in simskola för den stora på kvällstid under terminerna. Under sommarkursen kan den lilla vara på dagis medan jag är med stora i badhuset. Tack för det, Sossesverige!
I år är stora barnet förhoppningsvis gammal nog att lära sig simma på riktigt. Men nu finns inte en enda plats att boka i hela Hägersten! Jag har googlat och ringt runt till både kommunala och privata alternativ. På Västertorps Simhall sa man att Polisens IF bokat in sig på utomhusbassängen som vanligt, men när jag kontaktade Polisen sim visade det sig att de enbart håller kurser på annat håll i år och att det var Neptun som tagit över deras tider. Men vid närmare koll med Neptun kom det fram att de inte alls hyrt in sig i Hägersten. Stadsdelen lider därmed skriande brist på simundervisning, utan att någon ansvarig ens verkar ha begripit det!
Vi snackar om ett av Sveriges barntätaste områden. Överfulla förskolor. Barn som bussas långt härifrån för att få barnomsorg. Och vi bor med Mälaren som närmaste granne. Men Stockholms stad kan inte erbjuda mer än tiotalet platser på simskola för våra sexåringar? Till hösten börjar stora barnet skolan med gympa och badhusbesök…
Jag har all respekt för mitt barns pedagoger men har själv jobbat i skolan, så tyvärr vet jag att det är en tuff uppgift att hålla reda på närmare trettio barn i en simhall. I synnerhet om hälften av dem inte kan simma. Härom veckan drunknade en femtonårig pojke på en skolutflykt. Vi vet ännu inte vad som hänt, men ATT det hänt säger ändå något som gör mig förbaskat orolig. Och det är att jag själv måste se till att passa mitt barn – tills hen kan simma och förstå farorna med vatten.
Vad ska en ensam morsa göra? Privatlektioner, som någon föreslog, känns inte riktigt som ett alternativ. Och – jag vet att skolan måste erbjuda simträning i andra klass för de som inte klarar 10 meter. Men, med tanke på att vi bor ett par hundra meter från Mälaren – och femtio meter från en plaskdamm – känns det inte som någon vidare tröst. Hägerstensbadet är uppenbarligen ledigt 8-10 varje morgon (då Polisen Sim skulle ha varit där). Fixa fler kurser nu!”

Japp! Handlingskraftigt och angeläget. Tyckte jag. Men inte mammorna.

Mamma 1 skriver:
”Om du nu kan vara med ditt barn när det är simskola så borde du ju också kunna lära ditt barn att simma själv under samma tid. Du borde ju ha sett hur dom gör när du varit där tidigare och lätt kunna kopiera och bygga vidare på det som gjorts tidigare. Blir ju en enorm kvalitetstid för er båda”.

Ja du, Mamma 1… Var ska jag börja? Vi har mycket riktigt gått simskola i två år, men på nivån ”plask och lek”. Några simtag lärdes inte ut, då inget av barnen i gruppen hade den motoriska mognad som krävdes. Däremot har jag köpt en hemundervisningsbok som heter ”Hurra! Jag simmar!, men jag är helt enkelt inte någon pedagog och simning är en svår konst. Crawl, som de flesta simskolor lär ut till små barn idag, behärskar jag över huvud taget inte för egen del. Jag vill att min son, till skillnad från mig, ska få en positiv upplevelse av siminlärning. Det är jag övertygad om att han får bättre av andra. Min mamma lyckades inte heller lära mig att simma trots att hon var både dagmamma och trebarnsmor. Det blev skolans uppgift. När jag fyllt åtta år. Jag vill gärna att mina barn lär sig simma tidigare än så, just för att vi bor där vi bor. Därför tog jag ansvar för att efterlysa fler kurser – som jag är villig att betala (ett rimligt pris) för. Eftersom Sverige skryter om simkunnighet i låga åldrar tyckte jag att jag kunde kosta på mig att lyfta frågan som en politisk sådan – men min insändare var lika mycket en hint till privata aktörer som vill öka sina intäkter. Behovet finns! Det var liksom allt jag ville säga. Googla kan jag och HAR jag gjort själv.
Och den där uppfostrande pekpinnen om ”kvalitetstid”… Om detta ord har jag bara en sak att säga: Tvåförälderslyx! Jag är jämt med mina barn. Förutom när jag arbetar eller går på toaletten. Jo, ibland då också.

Mamma 2 skriver:
”1. Vad har "sossarna" med det hela att göra? 2. Ta med den lilla på kvällskursen 3. Skolorna har även simundervisning ej 30 barn åt gången, klassen delas upp 4. Föräldrars ansvar inte den sittande regeringen/samhället”.

1 och 4) En kanske onödig rad, men för att förtydliga att jag är historiskt bevandrad och medveten om att dagis, vad man än har för politisk åsikt, ÄR en gammal, socialdemokratisk idé som är särskilt viktig för oss ensamstående och jag ville visa min tacksamhet för denna möjlighet snarare än att ta den för given. 
2) Västertorps simhall är inte handikappanpassad och man kan därmed inte heller ta med sig barnvagn om inte någon låser upp varuhissen. Detta vet jag eftersom jag pga en ryggskada anmälde min stora kille till utomhusträning just på grund av möjligheten att då ta med barnvagn. När vi senare gick sommarkurs inomhus hade INGEN med sig småsyskon. Däremot i något fall äldre syskon, som kunde sitta stilla. Småsyskon tilläts inte i bassängen och det fanns ej heller någon annan bassäng där man kunde vistas med små. Babybadet var tömt på vatten. Och min huvudsakliga prioritering var att ha koll på min då fyra-, femåring som inte kunde simma. Inte att roa mig och lillebror.


Mamma 3: 
Det finns ju ett flertal privata aktörer, varför är inte det ett alternativ?

Nej, det finns inget privat alternativ i Hägersten. Och det var liksom därför jag skrev en insändare. Med hopp om att någon skulle se att det finns pengar eller goodwill att tjäna…

Mamma 4:  
Varför just i Hägersten? Finns ju fler platser i kommunen? Tex har Neptun på Eriksdalsbadet.
Ja, kanske för att behovet just i Hägersten är väldigt stort på grund av många barn. Det borde helt enkelt finnas fler platser just här. Och – att resa till andra delar av staden kostar pengar om man inte redan har ett månadskort på SL (en rejäl utgift för en heltidsensamstående mamma). Plus att det kan vara svårt att hinna dit om man har dagistid för småsyskon från åtta och kursen börjar just då (flera hissar i kollektivtrafiken är ur funktion i skrivande stund och har så varit i veckor men även om de fungerar tar det tid att ta sig fram med barnvagn i t-banan då det ständigt är köer till hissarna på populära stationer, något man kanske inte tänker på om man inte MÅSTE åka med barnvagn i rusningstid utan åker mer sporadiskt för att ”ta en latte” med vännerna kl 11). De allra flesta simskolor sommartid hålls tidigt på morgonen, innan badhusen öppnar för allmänheten.

Mamma 5: 
”Ett av mina två barn har gått simskola. Lärde han sig simma där? -Nej. Lärde sig båda genom att simma/bada med mig eller pappan? - Ja. (Och ja vi var separerade) Ta som någon sa tiden du skulle följt med på simskolan och gå iväg själva! Sen förstår jag inte varför du inte kan gå med barn 1 på simskola under terminstid för att du har ett till barn? Världen går ju inte i baklås av det.

Mamma 5. Jag förstår faktiskt inte vad er separation har med någonting alls att göra. Ni är uppenbarligen två föräldrar. Det är vi inte i vår familj. Men jag börjar bli van vid att kärnfamiljer gör underliga jämförelser och har svårt att sätta sig in i hur det är att ALLTID vara med sina barn (när man inte jobbar), vare sig det gäller föräldramöten eller besök hos gynekologen.
Hela vintern och våren har jag sprungit från jobbet (vikariat – jag kan således inte själv styra mina tider) och sprungit från t-banan med andan i halsen för att hinna hämta båda mina barn på olika förskolor före stängning. Sedan direkt hem och laga mat och efter det tvättning, tandborstning, pyjamas och saga. Det har helt enkelt inte funnits en minut över för någon simskola. Världen går kanske inte i baklås, men ett litet barn (och säkerligen också många stora, däribland mitt) gör det garanterat av att, efter en lång dag på förskolan, tvingas med när storebror ska simma och inte komma hem och få kvällsmål förrän framåt halvniosnåret . En klok mamma väljer nog att avstå simskola under sådana former.


Samma lokaltidning skriver om en pappa som tappade bort sin dotter under en eftermiddagspromenad varpå världens sökpådrag drogs igång. Fyraåringen hittades sedan i en trädgård där hon just släppt ut en kanin ur sin bur. Inte EN enda kommentar skuldbelägger pappan. Ingen frågar heller hur det gick med kaninen...
Som ständigt ensamstående lär man sig att ALLTID vara på sin vakt och inte lämna barnen med blicken för en sekund. Utan att nu göra ett liknande misstag som mammorna i tråden, och skuldbelägga pappan i detta fall, vill jag ändå säga att jag tror att borttappade barn är mer sällan förekommande i singelfamiljer. Just av denna anledning. Vi har vanan inne att vaka som en hök över våra små 24/7. Vi vet att vi aldrig kan stanna och språka med andra föräldrar i parken, för då är en två- eller fyraåring snabbt utom synhåll.
Men den dagen kommer garanterat, då något av mina barn springer bort. Och då kan jag vara säker på att det pekas finger i parklekar och på sociala medier. Pappor gör minsann så gott de kan. Men ensamma morsor borde alltid så mycket mer.

Uppdatering: Det blir simskola för sexåringen även i år. Men på Älvsjöbadet (inte jättenära, men jag fixar det). Tack för det, näringslivet! Medan liten får vara med sina fantastiska pedagoger på förskolan. Tack för det, politiker!

onsdag 4 maj 2016

Det finns ett stort, stort hål i himlen.

Tänker på Olle Ljungström och alla som stod honom nära. Jag visste förstås att han var sjuk, men inbillade mig att han var ett Sveriges svar på Keith Richards. Att han skulle hänga med många år till.
När jag bara var en liten spermie var det Ted Gärdestad. Sen Olle. Och efter Olle kom ingenting. Inte på den svenska arenan. I världen fanns alltid Bowie. Trodde jag. Tills han gick bort i början av året.
Jag började lyssna på Olle i de sena tonåren. Via Ratata fann jag Stranded Rekords och på Stranded låg också Reeperbahn. Där Ratata var flickrumsångest light var Reeperbahn deras skitigare brorsor i uniform. Och jag älskade det. Sen kom den första soloplattan och knockade mig fullständigt. Han var den vackraste man jag sett näst David Bowie och han sjöng som en svensk Lou Reed. Filosofiska texter i reklamförpackning. En musikalisk brillokubist. Ingen kunde som Olle sjunga om Jesus, blommor och heroin. I samma andetag. Mitt gymnasistjag föll för Reeperbahns uniformsinsydda sexualitet. Den unga vuxna Linda blev förälskad i solo-Olles rappa tunga till viskomp i indiekostym. Den enda förälskelse som aldrig gått över.
Ingen gillade Olle i Karlskoga där jag växte upp. Så jag åkte till Stockholm och gick på Hannas krog bara för att få en skymt av honom. När han sen spelade på Statt i Karlskoga kom fem pers varav en sprang apfull framför scenen och skrek att det var skit. Men jag hade min fisktisha från Hannas på mig och Olle såg den och log.
Vi hade en del gemensamma bekanta och jag är inte den som är rädd för att prata med nya människor. Men när det gällde Olle Ljungström blev jag starstruck. Så jag gick bara förbi honom genom åren. En gång vågade jag mig på ett "hej". När jag väl bestämde mig för att gå fram och snacka var det han som var apfull och närmast fick bäras ut från en undermålig konsert som några bekanta anordnat. Hans flickvän hade just lämnat honom och han mådde verkligen inte bra.
Det var sista gången jag såg honom. Sen hörde jag att han flyttat till Alingsås och levde lantisliv. Det kändes bra.
Nu är han borta och på en sekund den sista, lilla skärvan av min ungdom.
Den vackraste mannen på den här sidan Atlanten. I himlen finns det plats för allihop. Jag hoppas friden når dig där du är.

måndag 2 maj 2016

Spjälsängs-Houdini och förskole-Carpenter

Jag är helt slut efter influensahelg med Hägerstens livligaste ungar som rymt från kolonilotten (fråga nån annan gång vad jag gjorde där fast jag var sjuk) ungefär lika många gånger som en vanlig kväll i spjälsängen. Nu kommer han igen, Houdini-san. För femtonde gången ikväll. Storebror har helt klart skrämt honom genom att knacka i väggen och prata om spöken. Då kliar det i fingrarna på en ensam mor. Inte bara för att jag vill se senaste avsnittet av Game of Thrones. Utan för att jag är människa (surprise!).

måndag 25 januari 2016

"Inte ens fel att två bråkar"

Någon gång i höstas började en ny kille i sexåringens klass. Vi kan kalla honom Putte. Bara efter någon vecka berättade sexåringen att Putte inte var något snällt barn, att han slog och sparkade andra barn i klassen. Bland annat min unge. Vid något tillfälle hade klassföreståndaren klivit in och tagit över som "gåkompis" till Putte på de dagliga utflykterna, men vi föräldrar hörde ingenting om problemen om inte våra egna barn tog upp det.
Med tiden blev sexåringen allt mer ängslig över att gå till skolan och frågade redan flera gånger varje helg om det var skoldag snart igen. Han ville inte träffa Putte och bad mig gång på gång att prata med killen. Jag förklarade att det var lärarnas uppgift eftersom mobbningen ägde rum i skolan.
Men så en dag när jag själv blev vittne till Puttes humör och där inte fanns någon pedagog i närheten, såg jag mig tvungen att säga ifrån. Lugnt och pedagogiskt frågade jag varför han slog sin kompis och så ska man inte göra eftersom hen blir ledsen och till slut vill ju ingen leka med den som bråkar. Det är så mycket bättre att vara snäll och ha vänner. Puttes mamma dök upp mitt i vårt korta samtal och jag tänkte "vad bra!" Det tänkte inte hon. För jag skulle minsann inte säga till hennes son utan det fick bara hon göra.  Ville jag sonen något fick jag tala med henne först.
I praktiken helt ohållbart förstås, men det gick inte att resonera med människan så jag sa, "absolut" och gick därifrån.
Någon vecka senare blev pojken tillsagd av min mamma när hon vid hämtning såg honom slå ett annat barn. Varpå han svarade att "bara min mamma får säga till mig!"
Veckorna gick och det kom alltfler rapporter om Puttes beteende, så jag skrev ett mail till skolan och frågade vad pedagogerna gör åt saken. Detta i december. Jag har fortfarande inte fått svar.
I förra veckan hade vi utvecklingssamtal. Vi hann inte mycket på tjugo minuter. Men Putte kom förstås upp. Den ansvariga pedagogen har tidigare sagt "det är inte ens fel att två bråkar" angående denna mobbning från en kille som tvingats byta klass p g a sina problem att interagera med andra barn. Själv har jag en son som aldrig varken slagits eller mobbat. Att däremot, efter flera månaders trakasserier, till slut undslippa sig "där är den där Putte nu igen" när de möttes i korridoren, tycker inte jag är så jäkla konstigt. Men de här orden har min unge (och jag) fått äta upp! Liksom att sexåringen idag inte ville leka med vederbörande. Hur sjutton kan man kräva av honom att han ska sitta och leka med någon som behandlat honom så illa ända sedan de sågs första gången?  Jag blir så arg över den här bristen på insikt hos pedagogerna. Ordinarie lärare har tyvärr bytt klass p g a personalbrist och kvarvarande ansvariga har noll koll på våra barn. De vet inte vilka kompisar min unge har och när han lekte med en av tjejerna frågade ansvarig pedagog om han var "förtjust" i henne... När han i förra veckan tog med en egengjord present till en vän som bjudit honom på sitt kalas, hette det att han försöker "köpa" vänskap! Man baxnar! Han har alltid varit givmild även mot mig och lillebror. Han tycker om att pyssla och göra andra glada. Jag är så less på dessa barnförvarare och deras syn på sexåringar och mobbning. Några av dem borde dessutom skickas på kurs i genusvetenskap. 
Flera andra barn har berättat liknande historier om Putte och andra föräldrar har också krävt åtgärder, utan att något händer. Men andra mammor kan åtminstone skicka fram sina män på barrikaderna. De flesta pedagoger lyssnar lite bättre då.
När en ensamstående mamma berättar att sexåringen fått springmask och undrar hur hygienrutinerna ser ut får hon höra att "masken brukar gå runt i samma familjer" och att "man inte får slarva med den andra medicinkuren..."
Jag som skrubbat, tvättat och sanerat som en tok hela natten. Igen och igen. Men vet att det hjälper föga när de inte ens kan påminna barnen om att tvätta händerna innan de äter frukt eller mellis.
Visst. Man kan få springmask trots nitisk hygien. Men bemötandet!
Ett annat barns pappa ska ha ett möte om den här våldsamma pojken i veckan. Händer det inget efter det måste vi gå till skolledningen. Killen behöver en resurs som kan hålla koll på honom. Så att andra barn kan känna sig trygga i skolan. Det är 2016. Men känns som 1916. Och jag hade gett min högra arm för att mitt barn istället skulle ha fått gå på dagis ett år till. Med utbildade pedagogern som förstod sig på barn och behandlade dem rättvist.

onsdag 20 januari 2016

Vegofel med Wahlbeck

Ser till slut SVT:s omskrivna Vegorätt och det är ännu värre än jag beredde mig på. Två fnissande yogabrudar som talar i tung, förlåt, klyschor och gör jobbigt nyttig mat på onödigt dyra ingredienser. Hur det lagas och vilka mått som gäller är inte lika noga som snygga solnedgångar och rätt lusekoftor. Ja, fy fan.
När jag för några år sedan intervjuade Peter Wahlbeck berättade han att han länge försökt få SVT att köpa in hans programidé om ett vegetariskt matlagningsprogram. Men de tyckte att det var "för smalt". Ytterligare några år senare blandade jag och en kollega oss i leken och försökte trycka på SVT ytterligare men Wahlbeck släppte fajten. Tiden var inte mogen.
Men så nu, 2016, har SVT, Wahlbeck förutan, slutligen gjort slag i saken. Vegovärlden var förstås förväntansfull. Men det blev bara fläskpannkaka. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Skiten har uppenbarligen spelats in i somras så vi lär få dras med en hel säsong innan SVT summerar och lägger ner. Det som kunde ha blivit så bra!
Enda trösten är min barnsliga förhoppning om en parodi på Vegorätt till hösten. Med Wahlbeck i yogatajts förstås!
Släng in lite matiga molekyler och realistiska recept med Lisa Förare Winbladh och Pia Hall och ni har en given succé! Jag agerar gärna obegåvad sidekick med krav på enkla och billiga recept.

måndag 11 januari 2016

There´s a starman waiting in the sky...

...He likes to come and meet us, but he thinks he'll blow our minds.
David Bowie är död.
Alla som känner mig och en hel del som inte känner mig särskilt väl vet åtminstone att han var så nära en husgud man kunde komma i min bok. Han släppte en ny skiva härom dagen och jag postade ett gammalt klipp med honom och hans Ziggy-gitarrist Mick Ronson så sent som för ett par veckor sen. Det där från Top of the pops 1972. David Bowie var en så stor del av mitt liv att jag unnar mig lyxen att begråta honom trots att jag aldrig träffade honom personligen. Det gjorde däremot mitt ex för drygt femton år sedan. Under ett jobb för Musikbyrån i Paris. Jag var tvungen att stanna hemma med djuren och har nog aldrig grämt mig så mycket över att vara djurägare som då.
David Bowie var en av de första artister jag identifierade redan som fem, sexåring. Jag satt i köket hemma hos morfar och min unga morbror och fingrade på tidningssidorna som morbror klistrat fast på insidan av sitt prylskåp. De flesta av dem med bilder av Bowie som Ziggy Stardust i glittrig overall och höga platåboots. Med vetskapen om att jag använder mig av en av de största klyschorna, var hans musik verkligen soundtracket till mitt liv. Från barndomens Starman och Space Oddity på morbrors skivtallrik till åren som ung vuxen med Heroes och Hunky Dory på kassettbandspelaren i min gamla Amazon kombi. Varje känsloyttring hade sin låt. Varje tid sin skiva.
Jag minns hur jag som mycket liten låg och försökte sova i en gisten, gammal Hetikkasäng (en skranglig utdragssäng av metall som var vanlig bland enklare folk i Finland under mitten av 1900-talet) medan morbror och hans kompisar flockades kring skivspelaren i samma rum och oförglömliga klassiker med The Jam, Rod Stewart och Bowie. Då och då snurrade stenkakor med Thory Bernhards, Snoddas eller Arne "Rosen" Qvick på samma tallrik. Bäst gick det att somna till Anna-Lisa Östs "Barnatro". Eller just Bowie. På många sätt varandras ytterligheter. Eller inte. För denna vackra, paljettbehängda man representerade för mig både en trygghet och en spänning som jag inte fann i min familj. När jag långt senare, genom Bowies kollaborationer, upptäckte mycket mer av glamrocken kändes det bokstavligen som att komma hem.
Under mina år som dj i Stockholms klubbvärld hann jag med att driva min egen Klubb Ziggy där alla gästande artister ombads spela minst en låt med min stora husgud. Det blev genom åren en brokig blandning. Förstås. David Bowie var kanske världens mest mångsidiga artist. Inte bara sångare, låtskrivare och skådespelare. Utan också ständigt i utveckling inom sina skiftande gebit.
Jag är inte den sortens fan som avgudar allt han lagt sin hand vid. Stora delar av 80- och 90-talet gick mig obemärkt förbi medan jag grottade ner mig i britpopvågen istället. Hela tiden väl medveten om att band som Suede och Pulp aldrig hade existerat om det inte vore för Bowie.
En vän rekommenderade mig en gång som musikrecensent för tidningen Darling. Jag fick inte jobbet. När jag under intervjun började prata om stofilen Bowie var det liksom kört. Och lika gott så.
Första gången jag såg honom live var just under den tiden. På Lollipopfestivalen 1997. Då hade han återigen börjat spela några av de gamla klassikerna och verkade trivas med det. Sex år senare såg jag honom i Globen och han levererade en helt annan energi från scenen än det långt yngre men så oändligt mycket tröttare förbandet Dandy Warhols.
Det blev inga fler konserter med Bowie för min del. Barn kom. Och en ny era i mitt liv där konsertbesök omöjligen kunde kombineras med mödraskapet. Annars hade jag gärna, om jag varit stadd vid kassa, åkt till London för att se någon av hans sista spelningar i hemlandet, innan han aviserade sitt beslut att sluta turnera för några år sedan.
Ett av de minnen av Bowies musik som lever starkare än andra, är den gången jag och exet satt i vår gamla Volvo på väg från en festival någonstans i Sverige. Plötsligt började Heroes spelas på radion och i samma ögonblick vi båda insåg att det var den tvåspråkiga versionen, där han sjunger, mer sårbar än någonsin, på knagglig tyska, såg vi på varandra och tänkte samma tanke: Det blir inte mycket bättre än så här!
Ja, det skulle vara Ashes to ashes då. Eller Life on Mars. Möjligen The Bewlay Brothers. Eller något, vad som helst, från Ziggy Stardustskivan jag tar med mig i graven. Därom tvista de bowifierade. Och vi är många. Som har den mannen att tacka för några av de finaste, galnaste, vackraste stunderna i våra liv. Nu är han borta. Men the show must go on, som vännen Freddie Mercury skulle ha sagt. Bowie gick ett steg längre även denna gång och arrangerade sin egen avslutningsföreställning med skivsläpp och video i rollen som Lazarus i sin sjuksäng. 
He blew our minds for sure. Men som han sjöng i inledningsspåret på mästerverket Hunky Dory:
"Time may change me. But I can't change time..."
Jag bestämde mig just för att skita i att skicka tillbaka de där paljettajtsen jag beställde från H&M.