måndag 25 januari 2016

"Inte ens fel att två bråkar"

Någon gång i höstas började en ny kille i sexåringens klass. Vi kan kalla honom Putte. Bara efter någon vecka berättade sexåringen att Putte inte var något snällt barn, att han slog och sparkade andra barn i klassen. Bland annat min unge. Vid något tillfälle hade klassföreståndaren klivit in och tagit över som "gåkompis" till Putte på de dagliga utflykterna, men vi föräldrar hörde ingenting om problemen om inte våra egna barn tog upp det.
Med tiden blev sexåringen allt mer ängslig över att gå till skolan och frågade redan flera gånger varje helg om det var skoldag snart igen. Han ville inte träffa Putte och bad mig gång på gång att prata med killen. Jag förklarade att det var lärarnas uppgift eftersom mobbningen ägde rum i skolan.
Men så en dag när jag själv blev vittne till Puttes humör och där inte fanns någon pedagog i närheten, såg jag mig tvungen att säga ifrån. Lugnt och pedagogiskt frågade jag varför han slog sin kompis och så ska man inte göra eftersom hen blir ledsen och till slut vill ju ingen leka med den som bråkar. Det är så mycket bättre att vara snäll och ha vänner. Puttes mamma dök upp mitt i vårt korta samtal och jag tänkte "vad bra!" Det tänkte inte hon. För jag skulle minsann inte säga till hennes son utan det fick bara hon göra.  Ville jag sonen något fick jag tala med henne först.
I praktiken helt ohållbart förstås, men det gick inte att resonera med människan så jag sa, "absolut" och gick därifrån.
Någon vecka senare blev pojken tillsagd av min mamma när hon vid hämtning såg honom slå ett annat barn. Varpå han svarade att "bara min mamma får säga till mig!"
Veckorna gick och det kom alltfler rapporter om Puttes beteende, så jag skrev ett mail till skolan och frågade vad pedagogerna gör åt saken. Detta i december. Jag har fortfarande inte fått svar.
I förra veckan hade vi utvecklingssamtal. Vi hann inte mycket på tjugo minuter. Men Putte kom förstås upp. Den ansvariga pedagogen har tidigare sagt "det är inte ens fel att två bråkar" angående denna mobbning från en kille som tvingats byta klass p g a sina problem att interagera med andra barn. Själv har jag en son som aldrig varken slagits eller mobbat. Att däremot, efter flera månaders trakasserier, till slut undslippa sig "där är den där Putte nu igen" när de möttes i korridoren, tycker inte jag är så jäkla konstigt. Men de här orden har min unge (och jag) fått äta upp! Liksom att sexåringen idag inte ville leka med vederbörande. Hur sjutton kan man kräva av honom att han ska sitta och leka med någon som behandlat honom så illa ända sedan de sågs första gången?  Jag blir så arg över den här bristen på insikt hos pedagogerna. Ordinarie lärare har tyvärr bytt klass p g a personalbrist och kvarvarande ansvariga har noll koll på våra barn. De vet inte vilka kompisar min unge har och när han lekte med en av tjejerna frågade ansvarig pedagog om han var "förtjust" i henne... När han i förra veckan tog med en egengjord present till en vän som bjudit honom på sitt kalas, hette det att han försöker "köpa" vänskap! Man baxnar! Han har alltid varit givmild även mot mig och lillebror. Han tycker om att pyssla och göra andra glada. Jag är så less på dessa barnförvarare och deras syn på sexåringar och mobbning. Några av dem borde dessutom skickas på kurs i genusvetenskap. 
Flera andra barn har berättat liknande historier om Putte och andra föräldrar har också krävt åtgärder, utan att något händer. Men andra mammor kan åtminstone skicka fram sina män på barrikaderna. De flesta pedagoger lyssnar lite bättre då.
När en ensamstående mamma berättar att sexåringen fått springmask och undrar hur hygienrutinerna ser ut får hon höra att "masken brukar gå runt i samma familjer" och att "man inte får slarva med den andra medicinkuren..."
Jag som skrubbat, tvättat och sanerat som en tok hela natten. Igen och igen. Men vet att det hjälper föga när de inte ens kan påminna barnen om att tvätta händerna innan de äter frukt eller mellis.
Visst. Man kan få springmask trots nitisk hygien. Men bemötandet!
Ett annat barns pappa ska ha ett möte om den här våldsamma pojken i veckan. Händer det inget efter det måste vi gå till skolledningen. Killen behöver en resurs som kan hålla koll på honom. Så att andra barn kan känna sig trygga i skolan. Det är 2016. Men känns som 1916. Och jag hade gett min högra arm för att mitt barn istället skulle ha fått gå på dagis ett år till. Med utbildade pedagogern som förstod sig på barn och behandlade dem rättvist.

onsdag 20 januari 2016

Vegofel med Wahlbeck

Ser till slut SVT:s omskrivna Vegorätt och det är ännu värre än jag beredde mig på. Två fnissande yogabrudar som talar i tung, förlåt, klyschor och gör jobbigt nyttig mat på onödigt dyra ingredienser. Hur det lagas och vilka mått som gäller är inte lika noga som snygga solnedgångar och rätt lusekoftor. Ja, fy fan.
När jag för några år sedan intervjuade Peter Wahlbeck berättade han att han länge försökt få SVT att köpa in hans programidé om ett vegetariskt matlagningsprogram. Men de tyckte att det var "för smalt". Ytterligare några år senare blandade jag och en kollega oss i leken och försökte trycka på SVT ytterligare men Wahlbeck släppte fajten. Tiden var inte mogen.
Men så nu, 2016, har SVT, Wahlbeck förutan, slutligen gjort slag i saken. Vegovärlden var förstås förväntansfull. Men det blev bara fläskpannkaka. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Skiten har uppenbarligen spelats in i somras så vi lär få dras med en hel säsong innan SVT summerar och lägger ner. Det som kunde ha blivit så bra!
Enda trösten är min barnsliga förhoppning om en parodi på Vegorätt till hösten. Med Wahlbeck i yogatajts förstås!
Släng in lite matiga molekyler och realistiska recept med Lisa Förare Winbladh och Pia Hall och ni har en given succé! Jag agerar gärna obegåvad sidekick med krav på enkla och billiga recept.

måndag 11 januari 2016

There´s a starman waiting in the sky...

...He likes to come and meet us, but he thinks he'll blow our minds.
David Bowie är död.
Alla som känner mig och en hel del som inte känner mig särskilt väl vet åtminstone att han var så nära en husgud man kunde komma i min bok. Han släppte en ny skiva härom dagen och jag postade ett gammalt klipp med honom och hans Ziggy-gitarrist Mick Ronson så sent som för ett par veckor sen. Det där från Top of the pops 1972. David Bowie var en så stor del av mitt liv att jag unnar mig lyxen att begråta honom trots att jag aldrig träffade honom personligen. Det gjorde däremot mitt ex för drygt femton år sedan. Under ett jobb för Musikbyrån i Paris. Jag var tvungen att stanna hemma med djuren och har nog aldrig grämt mig så mycket över att vara djurägare som då.
David Bowie var en av de första artister jag identifierade redan som fem, sexåring. Jag satt i köket hemma hos morfar och min unga morbror och fingrade på tidningssidorna som morbror klistrat fast på insidan av sitt prylskåp. De flesta av dem med bilder av Bowie som Ziggy Stardust i glittrig overall och höga platåboots. Med vetskapen om att jag använder mig av en av de största klyschorna, var hans musik verkligen soundtracket till mitt liv. Från barndomens Starman och Space Oddity på morbrors skivtallrik till åren som ung vuxen med Heroes och Hunky Dory på kassettbandspelaren i min gamla Amazon kombi. Varje känsloyttring hade sin låt. Varje tid sin skiva.
Jag minns hur jag som mycket liten låg och försökte sova i en gisten, gammal Hetikkasäng (en skranglig utdragssäng av metall som var vanlig bland enklare folk i Finland under mitten av 1900-talet) medan morbror och hans kompisar flockades kring skivspelaren i samma rum och oförglömliga klassiker med The Jam, Rod Stewart och Bowie. Då och då snurrade stenkakor med Thory Bernhards, Snoddas eller Arne "Rosen" Qvick på samma tallrik. Bäst gick det att somna till Anna-Lisa Östs "Barnatro". Eller just Bowie. På många sätt varandras ytterligheter. Eller inte. För denna vackra, paljettbehängda man representerade för mig både en trygghet och en spänning som jag inte fann i min familj. När jag långt senare, genom Bowies kollaborationer, upptäckte mycket mer av glamrocken kändes det bokstavligen som att komma hem.
Under mina år som dj i Stockholms klubbvärld hann jag med att driva min egen Klubb Ziggy där alla gästande artister ombads spela minst en låt med min stora husgud. Det blev genom åren en brokig blandning. Förstås. David Bowie var kanske världens mest mångsidiga artist. Inte bara sångare, låtskrivare och skådespelare. Utan också ständigt i utveckling inom sina skiftande gebit.
Jag är inte den sortens fan som avgudar allt han lagt sin hand vid. Stora delar av 80- och 90-talet gick mig obemärkt förbi medan jag grottade ner mig i britpopvågen istället. Hela tiden väl medveten om att band som Suede och Pulp aldrig hade existerat om det inte vore för Bowie.
En vän rekommenderade mig en gång som musikrecensent för tidningen Darling. Jag fick inte jobbet. När jag under intervjun började prata om stofilen Bowie var det liksom kört. Och lika gott så.
Första gången jag såg honom live var just under den tiden. På Lollipopfestivalen 1997. Då hade han återigen börjat spela några av de gamla klassikerna och verkade trivas med det. Sex år senare såg jag honom i Globen och han levererade en helt annan energi från scenen än det långt yngre men så oändligt mycket tröttare förbandet Dandy Warhols.
Det blev inga fler konserter med Bowie för min del. Barn kom. Och en ny era i mitt liv där konsertbesök omöjligen kunde kombineras med mödraskapet. Annars hade jag gärna, om jag varit stadd vid kassa, åkt till London för att se någon av hans sista spelningar i hemlandet, innan han aviserade sitt beslut att sluta turnera för några år sedan.
Ett av de minnen av Bowies musik som lever starkare än andra, är den gången jag och exet satt i vår gamla Volvo på väg från en festival någonstans i Sverige. Plötsligt började Heroes spelas på radion och i samma ögonblick vi båda insåg att det var den tvåspråkiga versionen, där han sjunger, mer sårbar än någonsin, på knagglig tyska, såg vi på varandra och tänkte samma tanke: Det blir inte mycket bättre än så här!
Ja, det skulle vara Ashes to ashes då. Eller Life on Mars. Möjligen The Bewlay Brothers. Eller något, vad som helst, från Ziggy Stardustskivan jag tar med mig i graven. Därom tvista de bowifierade. Och vi är många. Som har den mannen att tacka för några av de finaste, galnaste, vackraste stunderna i våra liv. Nu är han borta. Men the show must go on, som vännen Freddie Mercury skulle ha sagt. Bowie gick ett steg längre även denna gång och arrangerade sin egen avslutningsföreställning med skivsläpp och video i rollen som Lazarus i sin sjuksäng. 
He blew our minds for sure. Men som han sjöng i inledningsspåret på mästerverket Hunky Dory:
"Time may change me. But I can't change time..."
Jag bestämde mig just för att skita i att skicka tillbaka de där paljettajtsen jag beställde från H&M.