fredag 28 april 2017

Troschock i rewind

Let's dance alltså. EN okänslig programledare kan funka. Om en skarp och inkännande sidekicker (Läs: Jessica Almenäs) kan balansera eländet. Men två isnötter är minst en för mycket. Hur tänkte TV4 när de plockade in Tilde de Paula? Har hon nånsin varit bra i något program?
Och jag orkar inte ens gå in på nya tanten i juryn. Så tråkig att troschockerna spelas i rewind. #letsdance #TV4

fredag 7 april 2017

En mörk dag

Det är svårt att finna ord en dag som den här, efter Sveriges första riktiga terrordåd. Det plingade till i mobilen och jag gick snabbt in på första, bästa nyhetssajt för att läsa. Och blev, om inte förvånad, så åtminstone chockad. Ringde skolan men kom inte fram. Förmodligen tänkte femhundra föräldrar detsamma. Tog mig istället dit så snart jag kunde och hämtade sjuåringen. Sedan direkt till dagis där flera barn fortfarande väntade på föräldrar som var strandsatta i stan sedan t-banan stängt. Nu sitter mina killar i soffan och provar en app på androidplattan de fått av några vänner. Vi har mat i magen och någonstans att sova. Vi är oskadda.
Men minstingens favoritfröken har nyligen skilt sig och flyttat till stan. Så jag ringde dagis för att höra om hon och de andra två som var kvar där hade någonstans att ta vägen. Jag bjöd hem dem till oss, men de hade plockat fram mat och gjort det bästa av situationen. Utanför tunnelbanan står fortfarande en vakt stationerad. Inte heller bussarna går. Men på Facebook råder kärlek och hjälpsamhet hos de många vänner som erbjuder skjuts eller öppnar sina hem för natten. 
Journalisten i mig hade velat vara en barnfri 29-åring på kvällstidning igen.
Men hjärtat är nöjt med att få vara hemma med mina små. I säkerhet.

torsdag 6 april 2017

Från Flexi Tracks till flexade muskler

Testar, lite på skoj (inför en tänkt artikel), men också på högst personligt allvar, den nya dejtingappen Once som påstår sig "göra jobbet" och efter de preferenser jag angivit, matchar mig med en ny singelkille varje dag. Jag är alltid tydlig med att jag inte är en träningsmänniska och ej heller söker någon sådan. Jag har ju kronisk värk och många dagar nog med att ta mig ur sängen och få iväg barnen till skola och dagis.
Min första matchning hos Once: Den kända träningsgurun! Någon har verkligen inte gjort sitt jobb...

Processen

Den egna kampen med myndigheter är något jag ogärna skriver om, dels för att jag vill behålla något slags integritet, men också för att det i vissa, känsliga lägen, t ex under en pågående utredning, kan vara bäst att inte höja rösten alltför mycket. Bättre ligga lågt och låta tjänstemännen göra sitt jobb. Och be en stilla bön att de har en susning om hur det går till.
Men nu kan jag inte tiga längre.
Jag är sjukskriven sen i höstas, står i kö för en större operation och väntar på gastroskopi för att se om jag dessutom dragit på mig ett magsår, vilket mycket tyder på. Lyckligtvis har jag inte haft några problem med att få sjukskrivningen godkänd. Kruxet är att den handläggare jag tilldelades i höstas fick för sig att sänka min sjukpenning till motsvarande arbetslöshetsnivå. Utan att ha utrett vad jag faktiskt gjort under tiden innan jag sjukskrevs. Och som i ett trollslag fick jag och barnen 2000 kronor mindre per månad att leva på. En ansenlig summa när man är ensam försörjare.
Jag överklagade beslutet. Förstås. Har gjort det förr. Och fått rätt efter många, långa månader av brevväxling och telefonköande. Men den här gången är det särskilt besvärligt.
Omprövningsenheten startade sin utredning av mitt ärende för en månad sen. Då hade jag väntat i nästan ett halvår och inte fått en krona under december och januari. För att skynda på ärendet ringde jag upprepade gånger till Omprövningsenheten för att ta reda på vad de behövde av mig för att kunna ta beslut. Och skickade detta. Bland annat mejlväxling med och intyg från uppdragsgivare samt ett kontrakt på kontorsplatsen jag hyr. Men det räckte inte för ett beslut. Först ansåg handläggaren att man behövde göra ännu en utredning av min sjukpenninggrundande inkomst (SGI), trots att den fastställdes så sent som i somras,  då för fjärde gången bara det senaste året. Denna utredning av SGI:n kunde inte Omprövningsenheten gör. Så handläggaren där bollade tillbaka ärendet till samma handläggare vars felaktiga beslut jag överklagat! Med andra ord: Stöter du på en inkompetent handläggare som du kanske rentav kommer på kant med (har inte hänt mig, vad jag vet, men jag kan förstås inte styra över mer än mitt eget beteende och det har varit helt och hållet sakligt i det här fallet) och därför överklagar hens negativa beslut är risken mycket stor att det avgörande sista ordet ändå hamnar på samma person! Låter det rättsosäkert? Tacka Försäkringskassan för det!
Så. Ärendet åter hos handläggare 1 som efter några veckor plitar ihop ett brev till mig där hen frågar vad jag gjort under perioden före min sjukskrivning. Hen radar upp datum för vilka hen menar att jag inte deklarerat sysselsättning och ber mig skicka in underlag om det är så att jag arbetat. Hen vill också ha information om mitt företags namn, om det är aktivt och i så fall från och med när. Om kassan inte får in detta före påsk kommer de att bestämma min sjukpenninggrundande inkomst till 0 kronor. Glad Påsk!
Jag ägnar en halv dag åt att ringa runt till sex olika personer på Försäkringskassan och författar slutligen ett brev till tre av dem, där jag förklarar att jag redan i vintras, för att förekomma just en sådan begäran, skickade in de underlag man frågar efter. Jag skriver också att jag talat med enheten för Föräldrapenning som intygat att de har uppgifter på att jag tagit ut föräldrapenning just de dagar man frågar vad jag gjort. En titt i systemet eller, om det inte går, ett samtal till enheten för Föräldrapenning kunde ha klargjort detta och sparat både tid och oro. En SGI-utredning tittar alltid efter luckor i sysselsättningen och har du av någon anledning inte antingen arbetat eller tagit ut föräldrapenning minst fem dagar per vecka, faller du ur systemet och blir i värsta fall nollad. Det här vet jag, eftersom jag ringde Försäkringskassan upprepade gånger när jag i somras gick från anställning via föräldrapenning till företagande. Jag ville försäkra mig om att jag gjorde rätt och fick det bekräftat varje gång jag ringde. Jag har skyddat min SGI och ska få behålla min gamla ersättning.
Men Försäkringskassan ger sig inte. SGI:n ska ändå utredas. Och nu har ärendet gått vidare till ännu en enhet, nämligen den för specialutredningar, SU. Jag fick ett nummer till en handläggare där som skulle ha tagit emot min lunta. Så jag ringde. Hon kände inte till mig alls, men bad en kollega göra en slagning i systemet. Jag hörde hur de pratade i bakgrunden om att "någon har raderat hela journalen" och lät förvånade. Tillbaka i luren lovade hon att tala direkt med en chef som kunde lägga ut jobbet på en handläggare så fort som möjligt. Äntligen någon som skrider till handling!
Nu ligger alltså SGI-utredningen hos en specialutredare i Stockholm. Och omprövningsärendet hos Omprövningsenheten i Göteborg. Trots att underlaget som krävs för båda utredningarna är exakt detsamma - bevis på att jag arbetat eller tagit ut föräldrapenning en viss period före insjuknandet.
Jag vet att jag har på fötterna, så jag hoppas ändå att det blir rätt till slut. Just idag är jag stark. Igår ville jag bara skjuta mig själv. Tanken på att bli riktigt, jävla fattig igen, nu när jag har barn och allt, skrämmer skiten ur mig. Att leva under existensminimum är enormt resurskrävande. Det som inte finns i pengar måste tas någon annanstans. Ofta innebär det kroppsligt slit, att ta sig runt till fyra olika livsmedelsbutiker och handla nedsatta varor för att få ihop det nödvändigaste. Självfallet utan SL-kort, då det kostar alldeles för mycket. Kroppen tar också stryk av att alla tunga lyft i vår familj bara kan utföras av en person - som nu förlorat den enda sjukgymnasten kvar i området och inte har råd med de privata alternativ som finns. Lika ofta är det en psykisk press, att ständigt oroa sig för vad som händer när vi blir sjuka och behöver kosta på mediciner, veterinärbesök eller en taxi till Sachska Barnsjukhuset mitt i natten. Och att aldrig riktigt få vila, åka på semester eller låta barnen njuta av en glass på stan. Självklarheter för de flesta i Sverige. Men inte för den som är sjuk.
Edit: 
Precis före påsk fick jag besked att man fastställt min SGI till den gamla. Precis som jag sa till dem. I dag ringde handläggaren från Omprövningsenheten och meddelade samma sak. Samt att hon nu återupptar sin utredning. Lämpligt nog just som det enda sunda förnuftet på stället gått på tjänstledighet. Ursprungligen en felringning från min sida men som visade sig särskilt lyckad då killen som svarade var så alltigenom mänsklig och hjälpsam. Under den här processen har jag kunnat ringa honom flera gånger och bli lugnad. Men på Skärtorsdagen gick han på en längre tids tjänstledighet. Så nu är jag ensam igen. Utlämnad till handläggare som svarar "Yxskaft" på varje fråga. Den maktlöshet jag känner är svår att beskriva. Men inte blir jag friskare av den.