torsdag 6 juli 2017

Nej, Staffan. Almedalen är inte för alla.

Kära Staffan Erfors. Du är ju en smart och trevlig man. Det vet jag eftersom du tillfälligt hoppade in som min chef under några soliga sommarveckor på Expressen för snart femton år sedan. Jag minns dig som varm, driven och uppmuntrande. En sån som såg oss alla. Där och då.
Men nu läser jag din spalt i Metro och förvånas över din naivitet. Hur kan du tro att Almedalen är till för alla? Bara att ta sig dit är omöjligt för en stor del av det här landets invånare. Det kommer rapporter om att färjebiljetterna är slut och så även ställen att bo på. Dessutom är Almedalen en enorm kostnad för alla som deltar och det blir dyrare för varje år. Såvida man inte råkar bo på Gotland måste man både planera och punga ut en rejäl slant för att kunna delta. Och man behöver ha semester. Något jag kanske haft två eller tre somrar totalt i mitt 43-åriga liv. Vi som ofta jobbar som mest när andra ligger i en solstol med en öl i näven, vi syns inte i Almedalen. Vi har ingen röst. Den som alltid haft råd att åka på semester reflekterar inte över att en buss- eller färjebiljett kan vara oöverkomlig för så många. 

För tydlighetens skull: Jag röstar inte på Löfvén. Men jag tycker hans beslut att skippa Almedalen i år är bra. Istället åker han landet runt och träffar förhoppningsvis några av dem som inte har samma möjligheter till en veckas rosépimplande på Gotland, med eller utan politiker. För, let´s face it, du lär inte träffa några sönderjobbade, ensamstående morsor från Sätra, Degerfors eller Kiruna där. Såna som står i operationsköer som för länge sedan brast ifråga om vårdgarantier. Såna som aldrig blir inlasade för att det alltid finns någon yngre, manlig förmåga utan barn som kan ta över stafettpinnen när det tidiga arbetslivets ständiga betongkoloss (de lyckliga, fastanställda 40-talisterna) nu äntligen gått i pension. Såna som inte gått till tandläkaren på tolv år. Såna som fajtas mot Försäkringskassan vecka efter vecka, månad efter månad, ibland år efter år, för att få en ersättning som täcker mat och hyra och skor till barnen. För att slippa sitta på en läskback utanför ICA med en pappmugg i handen.

Almedalen är ett medelklassjippo under falsk tillgänglighetsflagg. Det vet vi som inte har råd att delta, eftersom vi ännu kan läsa tidningar gratis, bland annat din. Varje år följer jag debatterna och partiledartalen, i den mån jag kan med två ungar som ständigt kräver uppmärksamhet. Varje år blir jag lika besviken över att de frågor som är viktiga för oss som aldrig kommer dit inte lyfts. Var är debatten om hur ett nytt miljonprogram tas fram? Hur stoppa denna monumentala nedrustning av sjuk- och framför allt kvinnovården? Kan kollektivtrafiken finansieras så att alla har råd med SL-kort och därmed den rörlighet som krävs för både jobb och psykiskt välmående? Hur dyrt får det bli att ha bil? Hur ensamt att vara funktionshindrad? Hur svensk/assimilerad kan man vara och ändå bli utvisad? Vilka partier vill införa medborgarlön? Vilka vågar stärka skyddet för landets djur och visa att de menar allvar genom att skärpa straffen för de som plågar och vanvårdar? Hur kan skyddet för misshandlade och förföljda kvinnor stärkas? Hur vill ni göra tandvård tillgänglig för alla? Vem tar ansvar för att stoppa onödiga renoveringar av hyresrätter som ställer ensamstående på bar backe? Vem RUT-städar den sjuka, ensamma mammans hem när hon inte ens har råd att skaffa en ny dammsugare (än mindre använda den)? Vem vågar ta fajten för skatteväxling till förmån för bra, grön mat? Och - ja faktiskt - hur ska vi väcka liv i nedlagda landsortstidningar som inte fått ekonomi i sin utgivning? I flera små städer där det tidigare funnits en hel palett av politiska färger finns idag, i bästa fall, en enda tidning kvar. En tidning kan inte spegla alla lager i samhället. Se på Stockholm! Se på din egen Metro! Nog hade ni mått bra av lite konkurrens.
Jag gissar att det blir samma frågor som tröskas i Almedalen i år igen. 
Jobben förstås. Sånt är viktigt för medierna, även om majoriteten av förslagen ändå bara landar i 500 meningslösa beredskapsjobb eller allt märkligare omvägar till lika meningslösa AMS-utbildningar. Å så någon trevare om samarbete över blockgränserna eller precis tvärtom. "Vi som vågar ta avstånd från SD". "Vi som sträcker ut en hand". Lite mummel om "grön politik" ifråga om skatteavdrag för nya bilar och några procent hit eller dit för solpaneler (medan ROT-avdragen ökar koldioxidutsläppen genom tiotusentals, i slutändan hundratusentals, onödiga köksrenoveringar). Fina ord om hur generösa vi är mot de flyktingar som tagit sig ända till Sverige. Men knappast något om att båda blocken bidragit till att vi tvingar ungdomar ur skolbänken för att åter hamna sysslolösa på ett flyktingboende mitt ute i ingenting, långt från det sociala liv de mot alla odds lyckats skaffa sig. Inte ett ord om hur vi skickar iranska ungdomar till en okänd, ny värld i Afghanistan, där bomber exploderar i vartannat gathörn och en ensam kille utan familj eller nätverk så lätt blir ett byte för extremister i behov av kanonmat.
Nej, det är lättare att prata om jobben. Skatterna. Skolan. Polisen. Och hur alla på olika sätt "satsar mest" på vård och omsorg, trots att pengarna på något outgrundligt sätt alltid försvinner i ännu ett svart hål av ombyggnationer, upphandlingar och Fans mosters kompressionsstrumpor.
Det är lätt att bli matt på politiken. Att hellre gå och odla sin trädgård. Om man har en.