Julkänslor

Män … När man känner sig lite ensam på julafton kan man alltid räkna med uppmuntrande sms från gamla tinderragg som fått en och annan julöl innanför västen. Ja, jag väljer att bli glad. Även om jag inte tror de hör av sig av omsorg om min situation eller för att de saknar min hjärna (den saknar jag så bra själv). Det har gått över tre år sen jag träffade en av dem. Drygt två år sen en annan. Så jag måste ha gjort intryck. En av dem är båtdejten från pandemisommaren. Han som hjälpte mig masta på min båt. Han var verkligen snäll på alla sätt och vis. Skrev så fina sms när jag var ledsen över min familj. ”Du är ingen dörrmatta! Du är en jättefin människa som bryr dig om andra!” Sånt. Inte många män kan uttrycka sig så. Och även om de kan så gör de inte. Men han gjorde. Och det värmde hjärtat att få så fina ord av nån man ”bara” träffat för att ligga med. Synd att han har så erbarmligt dålig musiksmak. 

Oönskad sexting

Jag har ett ex som hör av sig ibland. Efter att jag lackade ur en smula på hans ”jag vill ha din fitta-sms” visade han plötsligt lite mer intresse kring hur det går med den juridiska fråga vår familj drabbats av. Han kan ha skickat två eller tre sms i ärendet. Jag tänkte att han fattat vinken. Men så härom dagen kom det igen. ”Jag vill ha din fittaaa😋”.

Vissa lär sig aldrig. 

Vi börjar så här

Träffar min husläkare som verkar tro att jag hittat på att jag gått ner femton kilo sen sist jag vägde mig. Hon letar i journalen. Ser att jag har rätt. Jag berättar om hur mycket vatten jag dricker och hon lyssnar avmätt. Jag visar några hudinfektioner, bl a min variga tumme, och hon mumlar något om att ”det där är inget ovanligt”, när jag nämner att jag tror mitt kortisol är lågt, framförallt vintertid. När jag säger att jag mådde så mycket bättre efter operationen, då jag fick kortisol och vätskedropp några timmar, utbrister hon ”men de ger ju inte dropp där!” Det visar sig att hon trott att jag genomgått en frozen shoulderoperation. Då är de snabba. Men jag har klippt av min bicepssena och slipat bort en del av skelettet. Då blir man sövd och får dropp. Dropp som fyllde ut min russinlika kropp och gjorde att ögonen slutade värka. 

Klär av mig för undersökning. ”Men du är ju blodig!” säger hon förskräckt. Jo, jag är som sagt nyopererad. Då skär de i en. Med kniv. Sånt brukar generera lite blodvite. 

”Det var ju jag som skrev remissen till ortopederna”, säger hon tydligt, som för att komplimera sig själv över att ha ett rätt på provet. Sanningen var att jag fick tjata om remissen. Och att det var min sjukgymnast som bedömde att jag behövde den och tipsade om just de kirurgerna. När jag bad om röntgen av båda axlarna sa min läkare ”Vi börjar så här” och skrev remiss om endast höger. Väl hos kirurgen frågade jag om man inte kunde ultraljuda istället och jo, det var ju faktiskt rentav bättre sa de och kunde jag tänka mig att åka hela vägen till Södertälje för den bästa på området? Det kunde jag och Anton på Tälje Rehab såg ganska snabbt att båda axlarna var ur led och med söndertrasade muskler, ”så det är inte konstigt att du har ont”. Med rätt husläkare hade jag kanske inte behövt gå i 3,5 år med det där onda ovanpå all annan skit. Ändå vill hon ta åt sig äran. 

Resten av tiden ägnar hon åt att googla smärtmottagningen jag ber om remiss till. Jag har själv ringt dem, pratat med chefen, och frågat vad som krävs för att få komma dit. Nu hävdar min läkare att de inte har avtal med Sthlm. Trots att jag känner andra stockholmare som fått remiss just dit. Under mitt korta besök hinner hon hävda flera saker som inte stämmer. Hon har nyligen blivit chef över vårdcentralen. En chef som uppenbart inte kan hantera när hon har fel. För ett halvår sen sa hon att jag kanske borde byta läkare till någon med mer tid eftersom jag behöver så mycket remisser och licensansökningar. Nu verkar hon ha glömt det trots att VC:s kurator kontaktat henne å mina vägnar för en överlämning till lämplig kollega. Jag frågar henne om när jag ska lämna prover inför besöket hos endokrinologen. Hon säger att det inte finns några prover inlagda och att det inte behövs eftersom ”endokrin ska bedöma dig” och ”dina njurvärden är normala”. När jag insisterar hittar hon dem till slut. Sen lovar hon att förnya mina recept och min sjukskrivning. Jag går till apoteket. Inga recept finns. Går hem och återkommer under morgondagen. Fortfarande inga recept. Så jag går till VC en minut före stängning och knackar på en låst dörr. Receptionisten är på väg hem men ringer ändå upp min läkare som är kvar i lokalerna. Hon citerar min läkare med orden ”hon lovade att skriva recept idag (vilket inte stämmer, ty hon lovade att skriva dem direkt efter gårdagens besök) och gör det innan hon slutar vid 19”. ”Men då har apoteket stängt”, säger jag. Jag går hem igen och Den stora tröttheten tar vid. Orken som kikade fram under dagen och samtalet med en nyfunnen vän, är som bortblåst. Ögonen bränner som eld och läpparna spricker. Fyra stora glas vatten går ner och jag stoppar in en maskin tvätt. Snabbt på med ugnen så vi hinner äta fiskpinnar innan nioåringen ska till scouterna. Tänkte vila men måste svara på meddelanden och betala räkningar. Smsar hela chatten med scoutföräldrar och frågar om någon kan följa Å på hemvägen. Det brukar vara ett effektivt sätt att tysta hela chatten. Så och ikväll. Men storebror går! Mot betalning i form av två sockerstinna munkar. Sånt som kallas win-win. Jag har inte så mycket erfarenhet av det men känner mig tacksam för denna plötsliga uppoffring från en kille som inte ens vågar åka t-bana utan mig. I morgon kanske han tar sig till skolan för att äta lunch. Små, små myrsteg mot något slags liv. Nu är ketoganet slut för denna gång. Det tycker inte kroppen om. Den är slut för idag. Tack och god natt! 🦉

Den långa Golgatavandringen

Hela hösten har jag åkt in och ut på olika akutmottagningar med allt från magkramp till polydipsi och en tydlig känsla av uttorkning trots ett vattenintag på femton liter per dygn.  1177 skickar in mig (ibland med ambulans). Ansvarig läkare skickar hem mig ( ibland med tydlig hänvisning till att sängen behövs till någon annan). Akuterna tar kreatinin och socker. När Na-Ka-balansen ligger inom eller i varje fall inte alltför långt från normalvärdet, släpper de mig. Trots allvarlig underliggande sjukdom och ett allmäntillstånd som närmast är att jämställa med The Late Queen E on the big C. Ja, jag har stundtals varit så dålig i höst att jag trott att det kan vara kört redan före årsskiftet och jag måste ta tag i sånt där som testamente och förmyndarskap för barnen innan det är för sent. Jag vet tyvärr alltför väl att samhället inte direkt steppar upp när det gäller föräldralösa autistiska pojkar. Samhället har inte ens en liten, liten enstegspall att sitta på längre. Mina barn kommer att lämnas som rotehjon till ”lägst bjudande” precis som för drygt 100 år sedan. Någon socialtjänst värd namnet finns inte längre. Det har utförsäljningar och skattesänkningar satt stopp för. Och det lär inte bli bättre med en ny regering som förlitar sig på samarbetspartners som tycker LSS (hjälpen för autistiska barn bl a ) är lurendrejeri och uppenbart onödiga utgifter. Man kan ju undra om de ansvariga för LSS i stadsdelen, som jag ringt ideligen sedan mars och varnat för den kris som kommer när jag akut måste till sjukhus igen och behöver en trygg famn som kan ta mina barn under tiden, har fikat klart snart så de kan ha det där mötet som skulle släppa in oss i farstun. Tio månader har nu gått sedan jag först ringde dem och berättade att jag är sjuk och att vi dittills hamnat mellan alla upptänkliga stolar. Tio månader har gått och Hela havet stormar har fortsatt. Gång på gång har mina barn och jag blivit utan stol. Trots att jag i varje vaken minut är en Karen. 

Hur går det för de andra? De som inte orkar bråka eller ens kan svenska? Svaret är väl att de redan är döda. Eller så är deras barn döda. Jag är i varje fall helt övertygad om att de inte heller har tid att blogga varje dag. Och de lägger inte upp vackra middagar och turer runt ett vintervackert Stockholm på Instagram. I bästa fall sover de de. Det ska jag också göra nu. Då blir man tydligen frisk skrev ännu en kvacksalvare härom dagen. Om man betalade 300 kronor fick man köpa hans bok och veta mer om det. Tyvärr orkar jag inte längre läsa. För att jag dagen efter har glömt bort allt jag läst och måste börja om från början. Men sånt begriper inte de vårdanställda, eller vänner för den delen, som kommer med sina välmenade råd om kost, sömn och yoga. Vi med EDS ska akta oss för just Yoga och har man dessutom ME är det svårt att orka träna ö h t då all kraft går åt till att överleva och få barnen att överleva. Träning gör en således ofta sämre en lång tid framöver, vilket är ganska typiskt för patienter med detta tillstånd. Ett medicinskt Moment 22. Ett av många i raden.

Ett annat, nästan lika absurt som Yossarians entusiasm inför döden, är den akutansvarige på BUP som vi träffade för ganska exakt ett år sedan efter remiss från barnläkare med frågeställning depression. Jag och O träffade en högst ofokuserad man i 60-årsåldern som ställde frågor långt under O:s nivå utan att kunna anpassa. Därefter skulle vi få fortsatt utredning men när jag efter månader av tystnad från BUP ringde deras chef, bad hon om ursäkt för att vi hamnat mellan de berömda stolarna. En utredning nu drogs igång och sköttes förnämligt av en ung, kvinnlig psykolog. Men när det åter var dags för läkarbesök, medicin och uppföljning blev det tyst. Till slut ringde jag Patiententnämnden. Och då minsann ringde BUP upp mig samma dag med löfte om en kontakt. Akutansvarig skulle höra av sig under dagen. Fortfarande tre dagar senare hade han inte ringt och jag sökte BUP igen. Jo, han skulle ringa. Men det var tyst. Så återigen fick det bli ett samtal till Patientnämnden. Då ringde människan. Och vi fick komma in samma dag för att träffa samma akutansvarige som sist. Han som glömt bort oss inte mindre än fyra gånger. Här satt vi nu igen med en person som så uppenbart tar sina egna, personliga problem, med sig till jobbet, att han inte ens kan genomföra ett vuxet samtal med ett känslomässigt intelligent, men oerhört plågat barn. När vi idag mötte honom på väg hem från jobbet, asplakat, med en starköl på tunnelbanan runt 17.30 på eftermiddagen, kändes det som att jag fick bekräftelse på hur olämplig han är på sin post. Först alla politiska beslut, utförsäljningar och besparingar. Och så en psykolog som nu gjort att O aldrig nånsin vill träffa en psykolog igen.  Jag förstår honom. Men har två tomma händer. Jag måste få vila innan jag går under. Ska lägga huvudet på kudden nu och drömma om att Michael J Fox sladdar fram med sin De Lorean med tre personer i baksätet på väg till 80-talet. För att träffa en läkare. En barnvakt. Och en person som tar mig till ett sånt där rehab som fanns då, där fattiga och utslitna mammor finge en chans att vila upp sig några veckor, med mat och dropp och obruten sömn. Det vore den optimala uppföljaren till Tillbaka till framtiden.

Tack och nej.

Man minns just de dagarna så mycket klarare. När allt annat suddats av tiden sticker de ut, händelserna som vände relationen. Det kan ha varit när han sa ”I’m moving to Shanghai. I’m not taking you with me”. Eller när han föraktfullt utbrast “Var du kär i alla nio” när du svarat på hur många du legat med. Eller när han gick till Pressbyrån för att köpa cigg mitt under krystfasen av din abort. När han visade sig vara en foliehatt. När han sa att han röstat på Ny Demokrati. När han kallade dig hora. När han skulle gå på toa efter första gången ni hade analsex men fastnade framför Seinfeld med sin mamma och du låg i sängen i pojkrummet och grät för att du trodde att ditt anus gått sönder. När han dagen efter att så uppriktigt ha undrat ”hur kan någon utnyttja en sån som du” tryckte ner kuken så hårt i din hals att du på riktigt trodde att du skulle dö. Eller när han hävdade att han ”trodde du gillade det”. 

Ja, det var många sexuella minnen på den här listan. Det är inte en slump. Det är nämligen få taktiker som är mer effektiva än den sexuella pansarvagnens när det gäller kränkning av en kvinnas territorium.

Ändå blir jag fortfarande förvånad. Och förstås, outsägligt ledsen, när det händer. Man hade ju trott att man, vid 49 års ålder, skulle ha jobbat upp inte bara en vana vid att bli sviken utan också nåt slags förmåga att hantera det. 

Men icke. Man ligger fortfarande i sängen och gråter med värkande underliv och bristande kommunikationsförmåga. Eller så försöker man faktiskt prata och uttrycka att gränsen är överträdd. Men blicken man möts av är samma artonårings. Man kan rentav få en ursäkt. Men förståelsen är inte där. Då blir det omöjligt att gå vidare. 

Jag kommer att minnas även den här dagen. Hur han stod i hallen och sa att han tyckt om att ”hänga med mig” och hur tyst det blev när jag inte kunde säga detsamma.

Det är kyligt i skärgårdsbandet

Jag skulle kolla upp en adress och fastnade som vanligt i kartans obegränsade värld. Scrollade mig ut i skärgårdsbandet och drömde mig bort. Till Yxlan och Blidö. Till den tid som var. En septemberdag för snart tjugo år sen på Högmarsö där dåvarande pojkvännen hyrde ett ställe med några vänner. Precis som jag ville ha det. Intellektuellt sett var han aldrig för mig, lite långsam rentav och nästan helt i avsaknad av humor, men han levde ett så spännande, kringflackande liv, men ändå med den där grundtryggheten jag alltid saknat. Att vara med honom var en fest. Och däremellan en plåga. Eftersom jag hade känslor han inte hade. Precis som med ynglingen 2020. Jag hade förstås problem men min rygg redan då. Hade haft sen femton år. Men det hindrade mig inte från att bada i september. Det var liksom värt värken. För kulturkillar gillar tjejer som spontanbadar. Ingmar Bergman gjorde det. Och Vilgot Sjöman. Och varenda sommarflirt jag nånsin haft. Samt denna höstkärlek som importerade hattar från Rumänien. En dag lämnade han sin hatt i min hand och for till andra sidan jorden. Jag blev aldrig hans hem. Och gott så. Men den där bitterljuva kärleken hade jag saknat att känna. Fram till 2020. Jag vet inte om jag orkar en gång till.

Objektifiering - here we go again

”Behöver du kuk så finns det här.”

Han slår ut med armarna och pekar på sig själv. Vi sitter vid ett bord på Riche dit han lockade med mig efter att vi möttes på spårvagnen från Rosendal Garden Party. Det överförfriskade sällskapet som satt med första halvtimmen har just avvikit. Han dricker ett glas vitt och jag en öl som snart är urdrucken. Jag tackar nej till ännu en. Han undrar om jag är säker. Jag har känt honom i tjugo år. Eller trodde jag kände honom. Han var den där stora, snälla famnen i musikmediabranschen. Han som aldrig kladdade eller kom med ofräscha kommenterar. Han som alltid svarade schysst och trevligt på mejl vare sig det gällde jobb eller fritid. Han som hjälpte mig med kontakter när jag skulle sälja mina retrotishor eller med glädje fixade in mig och mina vänner på diverse spelningar. Han som lyft fram så många, unga, kvinnliga artister med attityd. 

Nu övergick kommentarer som “söt och fin” till ”sexig och kåt”. Jag vet inte var i stormen av komplimanger det gick fel. Han pratade om när vi först träffades. Att jag var ”arg på mitt ex”. Snarare ledsen. Vet att jag pratade om honom länge. Han var ju mitt livs kärlek. Som jag lämnat p g a alkoholen. Inte brist på kärlek. 

Han undrar varför ”en sån som jag” är singel. ”Du har ju allt”, säger han. Det är svårt att inte bli smickrad i min sits.

Jag nämner min sjukdom. Att kroppen inte hänger med som förr. Det vill han inte prata om. Jag säger att jag har två barn med autism och adhd. Det lockar inte direkt Stockholmsmännen som har hela buffén uppdukad med ett överskott av kvinnor i stan.

Det är då han kläcker ur sig det där om att det finns kuk om jag behöver. 

”Du är ju kåt!” deklarerar han. 

Jag undrar hur han kan veta nåt om det men säger inget. Skrattar bara bort det och tänker att han druckit alldeles för mycket. 

”Vi åker till ett porrställe på Hornsgatan!” säger han plötsligt. 

Två kvarter från hans fru och barn. 

”Men du är ju gift!” är det enda jag kommer på att kontra med. Tror inte riktigt jag fattar vad han just sagt.

“Nu ska vi inte prata om mig”, säger han. 

”Du behöver kuk. Jag har en bra kuk. Lite mer än average”.

Hur blev det såhär? Någon jag sett på som nåt slags storebror i musikmediabranschen. En klippa i natten. Någon jag trodde gillade mig för att jag är smart och rolig, visar sig ha helt andra avsikter. Han tjatar. Jag avböjer. 

Frågar om han ska med t-banan. Vi ska ändå åt samma håll. Han ler och vinkar in en taxi.  Innan han sätter sig i baksätet frågar han en sista gång. Nej, han frågar inte ens. Säger bara ”nu åker vi till porrstället”.

Jag avböjer skrattande igen. Förminskar något som under morgondagen kommer att kännas som ett övergrepp. Så försvinner han i natten. Jag går mot t-banan, som är avgränsad med byggaller och skyltar som visar mot en annan nedgång. Där är det också stängt. Tunnelbanan har slutat gå. Jag måste gå mot nattbussen. Det är långt för en värkande eds-kropp. Varför frågade han inte om jag ville dela taxi? Han vet ju var jag bor. Och han vet att jag har det dåligt ställt. Jag ursäktar även det med hans berusning. Jag går runt i säkert en timme och frågar både busschaufförer (som visar mig fel) och människor som väntar på andra bussar innan jag slutligen hittar rätt hållplats, precis i tid för att se bakdelen av bussen svänga ut och iväg längs gatan. Då kommer tårarna. Jag är så trött och har så ont. I både ben och hjärta. Jag borde ha åkt direkt hem från festivalen. Då hade jag aldrig behövt få veta att han var någon annan än den jag trodde. Någon annan som det blir så mycket mer komplicerat att tycka om. En otrogen lurk som aldrig sett mig som en smart och rolig jämlike, utan ett objekt att sätta på i nåt äckligt runkbås medan hans fru ligger hemma och sover. Fan. 

Dagen efter messar vi kort till varandra. Han skriver att det var ”en rolig kväll med ett konstigt slut”.

Det konstiga slutet stod han för. Men jag skrattade bort det. Så jag svarade att vi båda har något att lära. I mitt fall att inte garva bort allt som gör mig obekväm. Jag BLIR närhetstörstande av alkohol. Och det gör mig så mycket mer utsatt för fel sorts män att jag aldrig haft det där skyddet som kommer med den kvinnliga vänskapen. Jag går numera ensam på allt, kantig och atypisk som jag är, med mitt raka sätt och mina ”manliga” intressen i kombination med en känslighet jag under åren fått lära mig att inte alla har. Och jag åker ensam hem, med en klump i magen, som bara kan lösas upp av en bekant röst som glatt ropar mitt namn på spårvagnen. Jag flyger till handen med fågelfröt, snabbare än någon annan grå, liten sparv. Och jag har nog för mycket pleaser i mig för att någonsin bli en sån där stark och självständig kvinna med kraft att säga nej i tid och motivera det med ett fuckfinger on top. Istället sitter jag här och försöker skriva bort min ångest. Ett allmänt känt övermäktigt problem.