Solong surferboy!

Det var en varm dag. En vacker dag. En dag att minnas. Första gången jag träffade J hade jag just kravlat mig upp ur min kanske djupaste depression någonsin. Jag hade bestämt mig för att flytta tillbaka till Stockholm från Uppsalabunkern där jag bedrev mina Studier i Ensamhet. Hamnade på en fest bland en massa okända människor där ingen riktigt fäste. Förutom varma och roliga J som både lyssnade på mitt allvar och drev med mitt misslyckande på det hjärtligaste av sätt. Han var ihop med min bästa vän under en kort tid och satte alltid upp oss på gästlistan till sina klubbar. Härom året ville han hjälpa mig med starten av min firma. Alltid glad. Alltid hjälpsam. Alltid den som lyfte andra. När jag fick beskedet om hans bortgång hade vi inte setts på länge. Han var ingen nära vän. Bara en oerhört fin person som behandlade alla just så. Därför kändes det rätt och rimligt att gå på den där minnesstunden i dag. För även om vi inte stod varandra nära, har det inte gått en dag sen jag fick veta, utan att jag tänkt på om jag kunnat göra mer. Jag såg en sorglig facebookstatus för någon månad sen. Det fanns något mellan raderna som skvallrade om mer än den dagliga huvudvärken. Jag tänkte skriva och fråga hur det var men något kom emellan, ja förmodligen barnen. Och så glömde jag bort alltsammans. Nu får jag leva med det. Jag och alla de andra nittionio på minnesstunden. Vi som tänkte att det finns säkert så många andra som känner honom bättre. Men med familjen hade han i stort sett klippt kontakten. Och med flickvännen hade det tagit slut. Hade jag vetat det hade jag inte glömt. Å andra sidan fanns det de som hörde av sig och frågade. Men som inte fick svar. Jag har varit på många begravningar. Men ingen minnesstund har varit ens i närheten av denna. Jag vet att det berodde på att det var vännerna som ordnat alltsammans. De som kände honom allra bäst. Alphaville inledde med Forever Young. Kite följde upp med sin version av Jag ger dig min morgon. Det var electro och calypso. Ja, redan i dörren till kapellet sattes tonen när vi fick ett varsitt foto av J fastklistrat på en glow stick. Ni vet, en sån där man viftar med på ravepartyn. Och bästa vännen U höll ett alldeles fantastiskt fint tal om hur han tog henne med på hennes första festival när hon fyllt fyrtio och hur han fixade in henne på alla ställen. "Nu har du gått före i kön igen", sa hon och inte ett öga var torrt. Då och då gurglade minstingen från barnvagnen men tack vare köpemjölk på flaska fick jag honom att hålla sig presentabelt lugn under hela ceremonin. Några av de närmaste verkade uppriktigt glada över att han var med. Bebisar har ju en förmåga att bringa tröst bara genom sin närvaro. Jag vete fan vad J hade tyckt om att vi satt där och mindes i ett kapell allihop. Men om man nu ska sitta i ett kapell och minnas en människa så ska det göras just på detta varma, personliga sätt. Han var verkligen älskad, den där killen. Det är en skam att han inte förstod hur mycket.

Förortsmorsan behövs! Ett telefonsamtal om talang, år av hundjobb och dålig tajming.

Klockan är åtta på lördagskvällen och fyraåringen gallskriker från badrummet eftersom han är för trött/arg/envis för att klä av sig och ta på sin pyjamas. Den lilla (förklaring till dennas existens kommer i ett senare inlägg men ni förstår att det finns en anledning till att jag bara skriver sisådär två om året numera) gnyr i babysittern medan jag griper efter flaskan med mjölkersättning. Då ringer telefonen. I vanliga fall hade jag inte svarat, men jag ser att det är min gamla kollega som så sällan hör av sig och jag tänker att jag kanske kan avvara fem minuter för att styra upp något tillfälle att ses i vår. Men vi kommer att tala betydligt längre än så. Alltmedan jag matar nytillskottet till lugn och fyraåringen fortsätter sina vilda protester bakom lyckta dörrar. (Nej, han var aldrig inlåst. Jag stängde bara dörren för att kunna prata i telefon.) Kollegan är på jobbresa och har tagit några öl. Då händer det att han tänker på mig och min unika talang. Och slår en signal för att påminna mig om den. Inledningsvis avbryts vårt samtal gång på gång av något av barnen. Så småningom fastnar fyraåringen framför "Smartare än en femteklassare" och den lillas gnyende minskar med innehållet i nappflaskan. "Genom alla år jag jobbat har jag aldrig träffat någon som skriver bättre än du" säger han. "Du har en helt egen ton. Ingen kan beröra så." En del av mig blir förstås smickrad. Den andra väntar. "Men du borde ha fortsatt blogga. Du var jävligt tidigt ute där." Jovars. Det kände jag nog själv ibland med min gamla blogg. Den anonyma. Men ändå så totalt nakna. Sex, drugs and rocknroll i Sisyfosland. Rapporter från Debaser Slussen och Huddinge sjukhus. Det vara raka puckar. Och långt ifrån alltid en smickrande bild av mig själv. Hänger man ut sitt hjärta på en krok är det förstås många som vill tycka. Och det där tyckandet blev lite för mycket för mig. När jag så småningom blev mor fick jag en mer accepterad anledning att lägga ner bloggen. Kollegan var besviken. "Du borde skriva mer!" sa han. "Du är unik! Du behövs!" Och det tycker ju jag också. Han och jag tycker det. Men där har det stannat. Jag fick vara politisk kommentator i ett radioprogram under en säsong. Utan lön. Något annat har det inte lett till, jobbmässigt. Jag påtalar detta för kollegan men han upprepar bara att jag behövs och att han själv snart är fullständigt umbärlig eftersom han inte kan skriva. Ändå har han haft fast jobb på en och samma tidning i snart tjugo år. Firmabil. Roliga uppdrag. Tråkiga uppdrag. Månadslön. Semester. Trygghet. Han tillhör inte oss som behöver vända i kassan på ICA. Och det vet han förstås. Han vill ju bara peppa mig. Att göra mer. För jag är ju så jävla bra. Och det är Twitter och Facebook och andra sociala medier som är grejen nu, säger han. Jag förklarar hur mina dagar ser ut med städ och tvätt och amning, amning, amning och att jag numera sällan hinner duscha mer än en gång i veckan. Att jag inte haft ett så här långt telefonsamtal med någon (oinräknat kötiden till Försäkringskassans växel) på flera år. Att jag normalt sett inte ens hinner svara. Men att jag faktiskt fortsatt blogga till och från. Hur jag postat länkar till blogginlägg på olika tidningars facebooksidor och mailat, mailat mailat mitt intresse. Ibland har jag fått ett hyfsat intresserat svar. Bara för att en månad senare upptäcka att samma tidning presenterar sin "nya" krönikör "Fotbollsfuck Crampann Söderlund" snodd från konkurrentblaskan. Någon enstaka gång har det rört sig om en bra värvning. En människa som faktiskt kan tampas med en penna. Men allt som oftast blir jag gruvligt besviken över att de inte orkat lyfta sin trötta blick. Jag är van vid att bli brädad. Men det känns så förbannat mycket bättre att bli det av någon som faktiskt levererar något extra. Det kändes, åtminstone efter ett år eller så, helt ok att Hanna Fahl fick det där jobbet som programledare på P3Pop som jag också testats för. Förutom att jag svor under testsändningen gjorde jag allmänt medelmåttigt ifrån mig, men Hanna var klockren. Fast, tillbaka till telefonsamtalet. Kollegan håller en lång utläggning om hur tidningarna plockar in medelmåttiga bloggare för att få deras läsekrets på köpet. Vi vet båda att det är så det funkar. Men varför påstår han ändå att jag behövs? Ingen verkar ju hålla med. Jag fyllde fyrtio i höstas och medan den duktiga praktikanten från landsortstidningen där jag en gång började min bana håller Valborgstal på hemmaplan är jag fullständigt bortglömd. Inte ett enda återkommande brödjobb har jag rott ihop såhär halvvägs i livet. Och det är klart som korvspad att det skrämmer mig. Så pass att jag fortfarande ligger vaken om nätterna och svettas mellan kliande Ikealakan av femtio procent polyester. Och nu. Ja, nu är jag en överårig, ensamstående småbarnsmor. En sådan kan omöjligt få nyhetsvikariat med tanke på alla helger och kvällar som krävs. Kollegan håller inte med. Han tror fortfarande att jag behövs. Frågan är bara var denna gudomligt smarta redaktion där de sitter och väntar på just mig egentligen finns. Frågan får aldrig något svar då linjen plötsligt blir väldigt raspig och jag hör mig själv ropa "hallå! hallå!" innan samtalet bryts. Då har lillen somnat i babysittern och fyraåringen vill höra nästa kapitel i "Kometen Kommer". Så jag använder min hett eftertraktade radioröst och min osvikliga känsla för språket till att söva den älskade spiken i min karriärkista. Och jag känner att jag behövs.