En svårt sjuk vän med stora medicinska kunskaper har gett sig in en en diskussion på Facebook. Ämnet är kortison. En annan kvinna skriver att kortison är farligt, att det skapas enbart på konstgjord väg och kan ge "osteoporism" (hon menar troligen osteoporos) och urholka skelettet. Min vän förklarar att kortison (eg. hydrokortison) i praktiken är samma sak som det kroppsegna ämnet kortisol. Men den första kvinnan ger sig inte. Börjar svamla om att hon minsann menar krämer och sprutor. Min vän förklarar att det också är samma sak. Att det inte finns olika sorters kortisol/kortison. Jag minns att någon av mina klasskamrater frågade under utbildningen i biomedicin varför det heter (hydro)kortisoN när det ingår i framställd medicin trots att vi som medicinstudenter fick lära oss att korrekt namn på samma molekyl är kortisol. Det fick vi aldrig något bra svar på. Men ATT det förhåller sig så här går att läsa på Wikipedia. En sida som jag börjar misstänka att de här antikortison- och antivaccinanhängarna inte ens känner till. De har fullt upp med att läsa illa skrivna pressreleaser om himalayasalt och kolloidalt silver. Om de bara satt där och kliade varandras ryggar i sin sekt skulle jag inte uppröras nämnvärt. Men nu sprids de här faktafrämmande åsikterna för fullt genom knasiga hemsidor och Facebookgrupper för oroliga konsumenter. Som inte begriper att det Big Pharma som de är så rädda för i själva verket stavas kolloidalt silver, tarmsköljningar och helt vanligt, jävla rosa hushållssalt.
Min vän behöver kortisonsprutor med jämna mellanrum för att över huvud taget ta sig ur sängen. Hon har två barn att ta hand om. Just nu ingår hon i ett unikt forskningsprojekt för att hitta genfelet som leder till hennes svåra sjukdom. Och jag vet att hon är oerhört tacksam för den livsuppehållande effekt kortisonet faktiskt ger här och nu. Inget kolloidalt silver i världen kan hjälpa henne.
Kortisolmolekylen snodd från Wikipedia. Donera gärna till deras arbete!
Ensamstående småbarnsmamma i en sliten miljonprogramstrea utanför Stockholm. Gillar David Bowie, Tove Jansson, militärhistoria, brittiskt kostymdrama och gamla Volvo. Har tillbringat alltför många dagar i livet på sjukhus men är fortfarande lika dålig på carpe diem och mindfulness. När jag inte är på landet. Med stora djur. Vasstungad feminist, semivegetarian och djurälskare med universitetspoäng i allt från kriminologi till veterinärmedicin
måndag 23 februari 2015
fredag 20 februari 2015
Gör om? Nej!
I dagens Metro finns en Mellospecial. Och vilken Mellospecial är komplett numera utan en moderedaktör som tillåts bre ut sina synpunkter på deltagarnas klädsel? I dag är det sångfågeln Kristin Amparo som ska göras om. Redaktören tycker att hon klär sig för gammalt och mossigt i för stora plagg med för mycket färg. Istället klipper hon in Kristins huvud i olika bilder på magra modeller från catwalken. Och det blir så fel.
Kristin Amparo har en kropp som ser ut som väldigt många andra kvinnors. En kropp med former. Och samtidigt en kropp som skvallrar om en kärlek till livet. Livet är för kort för att späka sig med mål att trycka in sig i en Hugo Bossklänning med cut outs. Men det är precis vad Metros moderedaktör verkar tycka att Kristin borde göra. Ty varje måttligt
modemedveten kvinna vet att Hugo Boss fodral aldrig i världen passar på varken Kristin Amparo eller genomsnittskvinnan. Inte heller den korta, tajta klänningen från Alexander Wang funkar. Den kräver en bärare med nästan obefintlig byst för att sitta bra eller ens gå att dra på sig. V-ringat brukar däremot fungera bättre på oss med former, men knappast den klänning Metro visar upp på den tredje bilden. Den är nämligen urringad ända ner till trosorna och sitter på en modell som kan bära klänningen utan bh. Det kan varken jag, Kristin Amparo eller 85 procent av vuxna kvinnor i Metro Sveriges upptagningsområde.
Det verkar inte bättre än att moderedaktören totalt missat att ta hänsyn till vad som skulle passa Kristin och istället utgått från vad hon själv skulle vilja ha i garderoben. Till och med en gör-om-mig-fantast som Camilla Thulin skulle gråta om hon såg detta. Själv konstaterar jag bara att det i alla fall inte krävs någon som helst kunskap om varken kvinnokroppen eller plaggkonstruktion för att bli moderedaktör på världens största dagstidning. Jag kan också konstatera att Kristin Amparo är alldeles perfekt som sig själv.
PS: Om någon nu fått för sig att jag inte tycker Kristin skulle få ha de här utvalda kläderna OM HON VILL, så har ni fel. Var och en är fri att klä sig som den behagar. Men eftersom jag läst mönsterkonstruktion och ritat just damklädesmönster efter kroppsmått vet jag att de tre utvalda plaggen helt enkelt inte GÅR att ha på sig om man är lite kurvig. Alla damplagg sys efter en kropp som bär bh. Plagg nr 3 är tänkt att bäras utan. Vilket inte går om man är storbystad. Det handlar inte om smak utan om att måtten klänningen är sydd efter då hamnar helt fel. Eller rätt;-)
torsdag 19 februari 2015
Man hela livet?
När man prenumererar på Illustrerad Vetenskap får man ett sånt här brev med tidningen:
Känns inte helt aktuellt i mitt fall. Nog för att jag velat vara man många gånger. Men inte riktigt hela livet. Och testosteronhalten i vårt hem är fullt tillräcklig. De små chinchillorna har ju redan blivit könsmogna.
Strypt syretillförsel i tobaksdebatten
Regeringen har lagt ett förslag om att förbjuda rökning på offentliga platser även utomhus, som busskurer, lekplatser och uteserveringar. Otroligt efterlängtat för alla allergiker, lekande småbarn och andra som besväras eller rentav blir sjuka av röken. Men diskussionen går het i sociala medier. Motståndarna till ett förbud tycker att vanlig hyfs kan råda och att regeringen borde ha viktigare saker att prioritera.
Det är lätt att säga om man inte är drabbad. För vad är viktigare än att må bra och kunna existera i sociala sammanhang? Inte mycket. Och alla som lider av cigarettröken vet att vanlig hyfs är ganska sällsynt. Få rökare tar en tillsägelse på rätt sätt och fimpar eller flyttar på sig. Att lägga ansvaret på offret känns inte särskilt rättvist. Visst kommer det alltid att finnas människor som inte bryr sig om förbud eller tillsägelser. Men rökförbudet inomhus visade att de blir färre med lagstiftning. Ett förbud leder i längden till färre som röker och med det mindre utsatthet för alla som blir sjuka. Jag förstår inte varför det ska vara en mänsklig rättighet att smutsa ner luften för andra. Det är också betydligt lättare att "bara säga till" när man har en lagtext i ryggen och inte enbart framstår som en gnällig egoist som snackar i egen sak.
Kajsa Ekis Ekman i dagens ETC är starkt kritisk till förslaget. - Sverige är ett kallt land, det går bara att vara på uteserveringar max tre månader ändå och nu ska man inte ens kunna vara där? säger Ekis. Hukande i sin lilla rökruta glömmer Ekis i en och samma inandning att varje rökare i dag utestänger tusentals människor från att sitta på de där uteserveringarna. Ingen utestänger däremot rökaren. Empatiska människor vill bara inte att hen ska få lov att tända sin cigarett precis överallt. Och det tycker jag är både rimligt och på tiden.
I en väns kommentarsfält skriver en upprörd kvinna att det nya lagförslaget är att likställa med mobbning. Men det är verkligen att missbruka ordet och frånta det dess allvar. Då kommer jämförelser med bilars avgaser och frågan varför vi inte förbjuder dessa. Men bilen är ett nödvändigt transportmedel för väldigt många människor som av olika anledningar inte kan åka kollektivt. Alltfler bilar tankas numera med alternativa drivmedel även om oljeindustrin gjort sitt bästa för att förhala utvecklingen. Visst smutsar bilarna ner miljön, men det är inte ett skarpt argument för att fortsätta förpesta tillvaron även på andra plan. Snarare påminner det om SD och "det finns ju svenskar som har det svårt också!"
Själv är jag uppvuxen med att inte kunna hälsa på min farmor utan att behöva sitta ute på trappan medan de vuxna umgicks inomhus - i ett kompakt rökmoln med en gråfärgad, passivrökande, liten farmor i centrum. När inte ens den egna familjen bryr sig om att barn och gamla blir sjuka, ja då fungerar knappast "vanlig hyfs" ute på stan, bland människor som tagit både en och flera öl.
På Aftonbladet ville chefen att Oisin Cantwell skulle rasa mot den nya lagen. Det ville han inte. Istället satte han sig ner och funderade över vad den faktiskt innebär för andra. Det borde Kajsa Ekis Ekman också göra. Liksom en lång rad svenskar med mental kol. Släpp på syret till tankeverksamheten!
Kajsa Ekis Ekman i dagens ETC är starkt kritisk till förslaget. - Sverige är ett kallt land, det går bara att vara på uteserveringar max tre månader ändå och nu ska man inte ens kunna vara där? säger Ekis. Hukande i sin lilla rökruta glömmer Ekis i en och samma inandning att varje rökare i dag utestänger tusentals människor från att sitta på de där uteserveringarna. Ingen utestänger däremot rökaren. Empatiska människor vill bara inte att hen ska få lov att tända sin cigarett precis överallt. Och det tycker jag är både rimligt och på tiden.
I en väns kommentarsfält skriver en upprörd kvinna att det nya lagförslaget är att likställa med mobbning. Men det är verkligen att missbruka ordet och frånta det dess allvar. Då kommer jämförelser med bilars avgaser och frågan varför vi inte förbjuder dessa. Men bilen är ett nödvändigt transportmedel för väldigt många människor som av olika anledningar inte kan åka kollektivt. Alltfler bilar tankas numera med alternativa drivmedel även om oljeindustrin gjort sitt bästa för att förhala utvecklingen. Visst smutsar bilarna ner miljön, men det är inte ett skarpt argument för att fortsätta förpesta tillvaron även på andra plan. Snarare påminner det om SD och "det finns ju svenskar som har det svårt också!"
Själv är jag uppvuxen med att inte kunna hälsa på min farmor utan att behöva sitta ute på trappan medan de vuxna umgicks inomhus - i ett kompakt rökmoln med en gråfärgad, passivrökande, liten farmor i centrum. När inte ens den egna familjen bryr sig om att barn och gamla blir sjuka, ja då fungerar knappast "vanlig hyfs" ute på stan, bland människor som tagit både en och flera öl.
På Aftonbladet ville chefen att Oisin Cantwell skulle rasa mot den nya lagen. Det ville han inte. Istället satte han sig ner och funderade över vad den faktiskt innebär för andra. Det borde Kajsa Ekis Ekman också göra. Liksom en lång rad svenskar med mental kol. Släpp på syret till tankeverksamheten!
tisdag 17 februari 2015
Sisyfos knackar på
En sån överjävligt motig dag det har varit. Nycklarna till ytterdörren försvann på dagis. För andra gången på två veckor. Nu har jag bara en nyckel kvar och måste förstås byta lås. Inte för att här finns något att stjäla. Men för att kunna sova tryggt.
Och så fick jag besked om att mitt vattenskadade parkettgolv ska fixas efter fyra år. Hade kunnat vara en trevlig nyhet om det inte vore för att golvläggaren som jobbar åt värden vill ha betalt av MIG för att flytta undan möblerna (vilket jag nu inte kan fixa själv pga civil- och hälsotillstånd). Trots att jag tog bilder och påtalade de här hålen bland mycket annat redan innan jag flyttade in. Och trots att värden hade två månader på sig att byta golvet medan jag betalade dubbel hyra till en och samma värd. Men svaret jag fick då var att jag skulle vara tacksam för att jag över huvud taget fått kontraktet. Och att bristerna i lägenheten kunde komma att åtgärdas om fem år. Jag önskar att jag hade spelat in samtalet jag hade med förvaltaren. Det hade kunnat tjäna som undervisningsmaterial hos Fastighetsägarna. Som exempel på hur man INTE bör uttrycka sig till de hyresgäster man förtjänar sitt levebröd på.
måndag 16 februari 2015
Oönskad kontakt
Jag råkade ut för en väldigt obehaglig grej i morse. Var på väg från dagis när jag mötte en man som tittade väldigt intensivt på mig medan han rörde sig mot mig. Jag hann tänka "nu drar han fram kniven" och flera andra, onämnbara, saker innan han sträckte fram sina händer och började ta på mig. Hjärtat rusade i kroppen men jag hann bara undslippa mig "vad håller du på med?" innan jag slet mig loss och sprang hem.
Jag vet ju inte vad han ville. Knappast våldta mig då vi var på offentlig plats mitt på ljusa dagen. Kanske var han förståndshandikappad på något sätt men det var inget som syntes och hade det synts hade jag inte blivit ens en bråkdel så rädd som jag blev. Fortfarande innanför dörren var jag skakad. Fy fan så obehagligt det kan vara med oönskad fysisk kontakt! Ändå var detta en så liten grej jämfört med vad många andra flickor och kvinnor drabbas av. Har flera vänner som utsatts för våldtäktsförsök av främlingar. Säkerligen ännu fler som utsatts av närstående, men sådant är ofta svårare att berätta om.
fredag 13 februari 2015
Uppdatering: Frost vs Star Wars
I dag hade hela gruppen andäktigt lyssnat på femåringens medhavda Frostbok och han verkade nöjd vid hemgång. Det lär förstås hända liknande grejer igen, men förhoppningsvis inte på ett tag och förhoppningsvis inte med just den pojken. Vi får jobba på femåringens självförtroende för det är helt klart inte på topp. Jag önskar så att han kunde strunta i dylika kommentarer, men förstår att det är svårt. Jag var ju själv retad som barn och tog åt mig, men visade det sällan. Att byta kläder för att jag blivit retad fanns inte på kartan. Syrrans utsvängda manchesterjeans från 70-talet var vad som fanns i garderoben. Och gympashorts som var alldeles för små. Å andra sidan. Hade de inte haft kläderna att reta mig för hade de hittat på något annat.
Bland femåringarna är det inte lika illa. Min son har många kompisar och känner sig för det mesta trygg i gänget. Men så finns det några enstaka som inte fullt ut fått lära sig att alla inte måste se likadana ut. Vi får jobba på att undervisa dem. Men kanske framförallt: att skita i dem. Vi har några år på oss. Tack för ert stöd!
Bland femåringarna är det inte lika illa. Min son har många kompisar och känner sig för det mesta trygg i gänget. Men så finns det några enstaka som inte fullt ut fått lära sig att alla inte måste se likadana ut. Vi får jobba på att undervisa dem. Men kanske framförallt: att skita i dem. Vi har några år på oss. Tack för ert stöd!
Frost vs Star Wars
Jag har en son som älskar djur. När han vid sällsynta tillfällen fått nya kläder har det därför ofta varit med djurtryck på. En tröja med katt. Ett par tajts med rådjur. Sådana plagg finns av någon anledning endast på vad butikerna kallar flickavdelningarna. Påfallande ofta är grundfärgen rosa. Sonen har varit helt ok med detta. Tills för några månader sedan då han plötsligt inte ville ta på sig sina rosafärgade rådjurstajts. När jag frågade varför blev svaret: "För att S retar mig då".
Jag har försökt prata med honom om skälen till att S retas. Att han kanske är avundsjuk och själv skulle vilja ha ett par likadana. Framförallt har jag försökt prata med honom om att inte bry sig om vad andra tycker utan klä på sig det man själv tycker är fint. Men han är en känslig typ. Och till skillnad från mig när jag var barn, har han möjligheten att välja och välja bort.
Mot bakgrund av detta blev jag så glad när vi härom veckan gick in i en klädaffär och han glatt fick syn på ett par tajts med Anna och Elsa från Frost som han ville ha. Först suktade han efter en tunika med volang men med tanke på tidigare mobbning lyfte jag istället fram tajtsen. Han var överlycklig när han vandrade ut från affären med påsen i sin hand. Pratade i flera dagar om att ha dem på sig till förskolan. Så var det dags härom dagen. Redan kvällen innan hade han lagt fram dem på sängen tillsammans med Frosttröjan han fått i julklapp av en granne. När vi vinkade hej då var han glad och lycklig.
När jag hämtade honom på eftermiddagen hade han bytt om trots att kläderna varken var smutsiga eller blöta. Jag frågade varför.
"För att jag inte ville ha dem!"
Han dröjde med anledningen. Uppenbart besvärad. Men till slut kröp det fram.
"För att S retade mig och sa att de var fula!"
Jag hade svårt att bita ihop och dölja min ilska när vi pratade om varför en kompis säger så elaka saker. Egna erfarenheter grumlar lätt sikten och när det gäller mobbning för kläder och utseende har jag gott om dem. Men vi kom överens om att prata med S och förskolan så dagen efter tog jag upp det med vår favoritpedagog M och diskuterade fram hur vi skulle hantera situationen. Jag var så tacksam för att hon lyssnade och tog mig på allvar. Tyvärr vet jag förskolor som tycker att kommentarer om kläder är något man får ta. För att det är en del av livets hårda skola. Jag tycker tvärtom att man tidigt ska ta mobbarna i hanken och lära DEM att livets hårda skola består av många olika människor och att det är helt i sin ordning.
Innan jag gick gav hon mig en varm kram. Sedan pratade hon först enskilt med min unge och S och sedan med båda och det bestämdes, efter min unges egen ide, att han skulle ta med sig Frostboken till dagis där den sedan skulle läsas högt för alla på vilan. På kvällen planerade han glatt för att både han och lillebror skulle ha sina Frosttröjor med snögubbetryck och till detta skulle han också ha sina tajts med Anna och Elsa. Boken stoppades ner i en tygkasse som han hängde på ytterdörren.
På morgonen var han inte lika munter. Funderade återigen över tajtsen och tänkte att S säkert skulle retas. Vi kom överens om att han kunde fundera på saken och byta om på dagis senare. Men tröjorna med snögubben Olov åkte i alla fall på. Och boken visade han glatt för pedagogen M vid lämning. I eftermiddag hoppas jag få höra hur det gått. Återkommer med rapport!
torsdag 12 februari 2015
Flaskpost från forntiden
Ett spännande brev damp ner på hallgolvet alldeles nyss. Med upplysningen att jag inte längre är inskriven vid Arbetsförmedlingen. Det är ju för skönt att de begripit det till slut. Med tanke på att det var ganska många år sedan jag besökte det stället... Gissar att jag fått hänga kvar i systemet för att generera mer pengar till AF:s budget. Och de har säkert behövt varenda öre. Den förra chefen, Angeles Bermudez-Svankvist, var väl något av ett finansiellt slukhål. Men nu ska de utredas efter att nya regeringen tillträtt. Och fel måste bli rätt. Ironiskt nog lagom till att jag kanske behöver skriva in mig där snart igen. Om jag inte får ett trevligt mail från nån nytänkande redaktör istället.
tisdag 10 februari 2015
Vinkningar och rop
De första solstrålarna är här. De där som brukar få somliga facebookvänner att hurtigt uppdatera om läckra exemplar av homo sapiens som gömts i snö men nu plötsligt blivit synliga för omvärlden med sina kindrosor och sina sköna lockar. De har inte en tanke på Den tandlösa frisören. Han som befolkar min förort och ägnar stor del av sina kundlösa dagar åt att lika fruktlöst flirta med ensamma mammor. När jag flyttade hit möttes jag av vinkningar och rop som jag inledningsvis artigt besvarade. När han blev för besvärande slutade jag hälsa tillbaka och tog långa omvägar. Så småningom avtog hans intresse. Åtminstone för mig. En annan stackars singelmamma i kvarteret fick helt fräckt ett frieri.
Nu hade det varit lugnt i säkert två år. Tills vårsolen kom. Nu skrattar han återigen med sin tandlösa mun när han ser mig. Och jag hälsar lika artigt tillbaka. Det tar en kvart till förorten från Debaser. Men ifråga om tandstatus - ett helt liv.
måndag 9 februari 2015
"En rostig bil mot ett snordyrt tåg..."
Nu aviserar landstingsalliansen ännu en höjning av priset på SL-kortet. Hundra spänn dyrare ska det bli. De ökade kostnaderna måste finansieras. Andra län har betydligt högre avgifter för månadskorten. Hundra kronor hit eller dit gör ingen skillnad. Tänker alliansen. I en politikers kommentarsfält på Facebook skriver en alliansanhängare: "Valet mellan bil och kollektivtrafik fattas aldrig på grund av att kollektivtrafiken är för dyr."
Jag är ett utmärkt exempel på att han har fel. Jag är ensam med två barn och har inte köpt månadskort på flera år. Har haft gamla, oftast skattefria, bilar vilket är helt nödvändigt för att livet ska funka för en ensam morsa med småbarn, katter och kass rygg. Åker däremot kollektivt in till stan, men månadskort köper jag inte eftersom det är för dyrt. Även tvärresor gör jag med bil trots att det svider i miljöhjärtat. Men det kostar kanske en tjuga att ta bilen tur och retur till Lisa i Älvsjö. Jag sparar tid och kropp. Och jag slipper betala dyrt för nerkissade hissar. Vore det billigare med buss och tåg skulle jag inte kunna försvara att ta bilen trots bekvämligheten. Billigast brukar vara mitt enda alternativ.
Nu är jag på gång att skaffa mig ett arbete utanför hemmet igen och då lär jag bli så illa tvungen att köpa månadskort. Men de pengarna tas från en redan tajt budget. Vi får helt enkelt avstå något annat istället. Och jag kan lova er att det inte är chipspåsar*. Men kanske frukostjuicen. Sallad till fiskpinnarna. Eller det där lite godare, finska rågbrödet som kommer till ICA på torsdagar.
Kollektivtrafiken i Stockholm ska alltså locka över fler resenärer från bil genom en sämre produkt till högre pris. Det säger sig självt att det inte är en hållbar väg framåt. Och det är svårt att jämföra Stockholm med andra län då kollektivtrafiken här nyttjas så mycket mer och oftare är enda alternativet.
#sl-kortet #sl #torbjörnrosdahl #pendlarvardag
*M-politikern Torbjörn Rosdahl bagatelliserade den förra höjningen av priset på sl-kortet genom att jämföra hundra kronor med tre chipspåsar.
Jag är ett utmärkt exempel på att han har fel. Jag är ensam med två barn och har inte köpt månadskort på flera år. Har haft gamla, oftast skattefria, bilar vilket är helt nödvändigt för att livet ska funka för en ensam morsa med småbarn, katter och kass rygg. Åker däremot kollektivt in till stan, men månadskort köper jag inte eftersom det är för dyrt. Även tvärresor gör jag med bil trots att det svider i miljöhjärtat. Men det kostar kanske en tjuga att ta bilen tur och retur till Lisa i Älvsjö. Jag sparar tid och kropp. Och jag slipper betala dyrt för nerkissade hissar. Vore det billigare med buss och tåg skulle jag inte kunna försvara att ta bilen trots bekvämligheten. Billigast brukar vara mitt enda alternativ.
Nu är jag på gång att skaffa mig ett arbete utanför hemmet igen och då lär jag bli så illa tvungen att köpa månadskort. Men de pengarna tas från en redan tajt budget. Vi får helt enkelt avstå något annat istället. Och jag kan lova er att det inte är chipspåsar*. Men kanske frukostjuicen. Sallad till fiskpinnarna. Eller det där lite godare, finska rågbrödet som kommer till ICA på torsdagar.
Kollektivtrafiken i Stockholm ska alltså locka över fler resenärer från bil genom en sämre produkt till högre pris. Det säger sig självt att det inte är en hållbar väg framåt. Och det är svårt att jämföra Stockholm med andra län då kollektivtrafiken här nyttjas så mycket mer och oftare är enda alternativet.
#sl-kortet #sl #torbjörnrosdahl #pendlarvardag
*M-politikern Torbjörn Rosdahl bagatelliserade den förra höjningen av priset på sl-kortet genom att jämföra hundra kronor med tre chipspåsar.
fredag 6 februari 2015
Off grid
Det här med att höra till. Som ensamstånde mamma på heltid utan släkt i närheten har man inget nätverk. Inte ens något av de nätverk som finns just för folk utan nätverk. När första sonen föddes gick jag med i Makalösa Föräldrar. Bara för att upptäcka att hela deras verksamhet kretsade kring varannanveckasföräldrar och till 99 procent bestod av aktiviteteter jag som ensamstående inte ens hade möjlighet att delta i.
Övervägde Femmis (Frivilligt ensamstående genom insemination) i och med andra sonens födelse men insåg snart att medlemmarna där tillhör en helt annan samhällsklass än jag och som regel redan har ett bra nätverk av vänner och familj som involverats i småbarnslivet. De skiftande perspektiven ger oss väldigt olika vardagsproblematik.
Härom veckan gick jag därför med i en Facebookgrupp för ensamstående mammor i hopp om att finna likasinnade. Redan nu kan jag konstatera att det blir svårt. De problem som avhandlas i gruppen rör främst besvärliga exmän och vårdnadstvister. Nu senast skrev en mamma att barnens pappa, som hon ligger i häftig konflikt med, hade skickat henne ett smycke i julklapp och att hon glatt använde detta smycke trots omgivningens protester. Hon undrade varför somliga tyckte att det var fel. Jag gav mig inte in i diskussionen som till största delen verkade bestå av väninnor som höll med om att man bör roffa åt sig vad man kan innan det är för sent. Kände mig för en stund tacksam för att mina barn inte har någon "pappa" och jag inget ex som ger mig högt blodtryck och bitter eftersmak. Den enda, för mig, relevanta diskussionen i sistnämnda grupp var en fråga om vid vilken ålder vi vågar lämnar barnen ensamma första gången. Det ramlade in några berättelser om mammor som går till tvättstugan medan barnen sover eller ser på Bolibompa. Någon låser och någon lämnar en kloss i dörren så att barnen lätt kan traska ner till källaren och få tag i henne. Själv händer det att jag går över gatan till ICA om jag glömt att köpa välling. Som regel har jag då smsat mamma och inväntat svar innan jag gått ut så att jag vet att hon ringer grannen om jag inte meddelat att jag är hemma inom femton minuter. Sak samma de gånger jag haft med mig båda barnen men t ex en potatisgratäng hemma i ugnen. Ibland är det helt enkelt inte möjligt att klä på två ungar och ge sig ut med barnvagnen bara för att man glömt att köpa smör. När det tar en halvtimme istället för fem minuter. Livet blir omöjligt. Jag tänker på hur mormor lämnade min två-, treåriga mamma ensam hemma i sängen medan hon cyklade till torget för att köpa mat. Mamma lyckades ta sig ut ur huset och ut på landsvägen och plockades upp av någon främling som följde henne hem och la en moralistisk lapp bredvid några slantar till mammas försorg. Men mormor var ju tvungen att lämna henne igen, nästa gång hon behövde handla. Hon hade ingen barnsits till cykeln och att gå fram och tillbaka till stan skulle ha tagit halva dagen. Förmodligen lämnade de allra flesta familjer sina barn förr. För att själva kunna jobba i lagårn eller på åkern eller för att åka till stan och handla. Man låste om dem med en stor nyckel och ställde fram en nappflaska och i bästa fall fanns något äldre syskon som kunde hålla någorlunda koll. Det fanns ingen socialtjänst som hade invändningar mot det. Annat är det 2015. Och världen ser förstås annorlunda ut. Inte minst när det gäller trafik och elektricitet. Och det faktum att grannar inte känner varandra. Ändå tycker jag att det är magstarkt att flera mammor i Facebooktråden sitter på höga hästar och pekar finger mot andra som inte har något nätverk att ringa in när frukostbrödet tryter och ungarna sover. Nog måste man få springa och köpa bröd eller hänga tvätt så länge ungarna är glada och nöjda? Nej, man kan skaffa egen maskin, tyckte en av de präktiga. Som om alla hade plats för det eller ens tillåtelse av värden. Återigen glömmer man att alla inte har samma förutsättningar. I en grupp för människor med lite sämre förutsättningar.
Jag tänker på mamman med julklappssmycket. Jag tänker att jag tycker det är helt ok att ta emot ett smycke av mina barns far om vi har slutit fred och har en stabil situation kring vårdnaden av barnen. Inte om jag kan misstänka att smycket är ett sätt att försöka köpa mig eller skylta med en god vilja inför omvärlden. Sen tycker jag det är en väldigt märklig present att ge i en sådan situation. Men det kanske bara är jag. Jag har ju aldrig fått något smycke, förutom en förlovningsring. Men den köpte vi å andra sidan tillsammans. Män som köper smycken och strör ut rosenblad så fort de lagat en helt vanlig middag. Såna har jag bara hört dåligheter om. Såna verkar vara i skrämmande majoritet bland singelmännen när man uppnått medelåldern. Det är därför jag är en sällsynt, heltidsensamstående mamma, helt off grid vad gäller social samvaro med andra vuxna. Den där vårdnadstvistande mamman har hunnit visa sitt julklappssmycke för fler människor på några veckor än vad jag träffat på ett helt år.
Övervägde Femmis (Frivilligt ensamstående genom insemination) i och med andra sonens födelse men insåg snart att medlemmarna där tillhör en helt annan samhällsklass än jag och som regel redan har ett bra nätverk av vänner och familj som involverats i småbarnslivet. De skiftande perspektiven ger oss väldigt olika vardagsproblematik.
Härom veckan gick jag därför med i en Facebookgrupp för ensamstående mammor i hopp om att finna likasinnade. Redan nu kan jag konstatera att det blir svårt. De problem som avhandlas i gruppen rör främst besvärliga exmän och vårdnadstvister. Nu senast skrev en mamma att barnens pappa, som hon ligger i häftig konflikt med, hade skickat henne ett smycke i julklapp och att hon glatt använde detta smycke trots omgivningens protester. Hon undrade varför somliga tyckte att det var fel. Jag gav mig inte in i diskussionen som till största delen verkade bestå av väninnor som höll med om att man bör roffa åt sig vad man kan innan det är för sent. Kände mig för en stund tacksam för att mina barn inte har någon "pappa" och jag inget ex som ger mig högt blodtryck och bitter eftersmak. Den enda, för mig, relevanta diskussionen i sistnämnda grupp var en fråga om vid vilken ålder vi vågar lämnar barnen ensamma första gången. Det ramlade in några berättelser om mammor som går till tvättstugan medan barnen sover eller ser på Bolibompa. Någon låser och någon lämnar en kloss i dörren så att barnen lätt kan traska ner till källaren och få tag i henne. Själv händer det att jag går över gatan till ICA om jag glömt att köpa välling. Som regel har jag då smsat mamma och inväntat svar innan jag gått ut så att jag vet att hon ringer grannen om jag inte meddelat att jag är hemma inom femton minuter. Sak samma de gånger jag haft med mig båda barnen men t ex en potatisgratäng hemma i ugnen. Ibland är det helt enkelt inte möjligt att klä på två ungar och ge sig ut med barnvagnen bara för att man glömt att köpa smör. När det tar en halvtimme istället för fem minuter. Livet blir omöjligt. Jag tänker på hur mormor lämnade min två-, treåriga mamma ensam hemma i sängen medan hon cyklade till torget för att köpa mat. Mamma lyckades ta sig ut ur huset och ut på landsvägen och plockades upp av någon främling som följde henne hem och la en moralistisk lapp bredvid några slantar till mammas försorg. Men mormor var ju tvungen att lämna henne igen, nästa gång hon behövde handla. Hon hade ingen barnsits till cykeln och att gå fram och tillbaka till stan skulle ha tagit halva dagen. Förmodligen lämnade de allra flesta familjer sina barn förr. För att själva kunna jobba i lagårn eller på åkern eller för att åka till stan och handla. Man låste om dem med en stor nyckel och ställde fram en nappflaska och i bästa fall fanns något äldre syskon som kunde hålla någorlunda koll. Det fanns ingen socialtjänst som hade invändningar mot det. Annat är det 2015. Och världen ser förstås annorlunda ut. Inte minst när det gäller trafik och elektricitet. Och det faktum att grannar inte känner varandra. Ändå tycker jag att det är magstarkt att flera mammor i Facebooktråden sitter på höga hästar och pekar finger mot andra som inte har något nätverk att ringa in när frukostbrödet tryter och ungarna sover. Nog måste man få springa och köpa bröd eller hänga tvätt så länge ungarna är glada och nöjda? Nej, man kan skaffa egen maskin, tyckte en av de präktiga. Som om alla hade plats för det eller ens tillåtelse av värden. Återigen glömmer man att alla inte har samma förutsättningar. I en grupp för människor med lite sämre förutsättningar.
Jag tänker på mamman med julklappssmycket. Jag tänker att jag tycker det är helt ok att ta emot ett smycke av mina barns far om vi har slutit fred och har en stabil situation kring vårdnaden av barnen. Inte om jag kan misstänka att smycket är ett sätt att försöka köpa mig eller skylta med en god vilja inför omvärlden. Sen tycker jag det är en väldigt märklig present att ge i en sådan situation. Men det kanske bara är jag. Jag har ju aldrig fått något smycke, förutom en förlovningsring. Men den köpte vi å andra sidan tillsammans. Män som köper smycken och strör ut rosenblad så fort de lagat en helt vanlig middag. Såna har jag bara hört dåligheter om. Såna verkar vara i skrämmande majoritet bland singelmännen när man uppnått medelåldern. Det är därför jag är en sällsynt, heltidsensamstående mamma, helt off grid vad gäller social samvaro med andra vuxna. Den där vårdnadstvistande mamman har hunnit visa sitt julklappssmycke för fler människor på några veckor än vad jag träffat på ett helt år.
onsdag 4 februari 2015
Ensam hemma
En mamma frågar i en grupp för ensamstående föräldrar vid vilken ålder andra vågar lämna sina barn ensamma hemma. Hon ger som exempel att hon lämnar sina 1-6-åringar för att springa ner till källaren och tvätta, men att hon lämnar en dörrstopp i alla dörrar så att de kan komma ner till henne. Efter de svar som ges (bl.a. skriver en mamma att hon tycker fjorton år är en lämplig ålder) kan man undra hur många i gruppen som verkligen är ensamstående på heltid. Det är en jätteviktig fråga för alla som är ensamma på heltid och inte har någon mormor eller morfar i närheten! Man har glömt att köpa potatis och måste springa ner på butiken eller så är klockan 21.30 och tvätten måste upp från tvättstugan och barnen har somnat... Förr var det ingen som ifrågasatte att en mamma lämnade en ettåring i hagen medan hon cyklade till torget för att handla mat (min mormor gjorde just detta). I dag ifrågasätter folk den som har hage;-) Det har helt klart blivit svårare att vara förälder på grund av alla pekpinnar som viner. Somligt måste vi tillåta för att livet ens ska bli genomförbart. Själv var jag ensam hemma från sju års ålder, då jag gick från skolan med en nyckel runt halsen. Pappa slutade dock jobbet på fabriken tidigt så jag var inte ensam särskilt länge. Nu springer jag till ICA här intill ibland när jag behöver något litet. Då brukar jag smsa mamma i Värmland så hon kan ringa en granne om jag inte är hemma inom en kvart. Nojjar mest för att hissen ska stanna men också för att bli påkörd när jag går över den enda gatan eller att ICA ska bli utsatt för ännu ett rån just när jag råkar vara där. Och man måste ju kunna gå till tvättstugan utan att behöva väcka sovande barn. Men visst har jag hört om föräldrar som inte vågar lämna sin trettonåring. Det har jag svårt att förstå. Då kan man undra hur de nånsin ska bli mogna att flytta hemifrån.
Jag tänker dagligen på allt ont som kan hända mina barn. Och det tror jag de allra flesta gör. Men är man ensam på sjunde våningen och har dålig rygg så kan man inte lösa sin vardag på samma sätt som curlingföräldrar. Då får man kanske ha en bebis i spjälsäng/hage och en femåring framför Bolibompa medan man hämtar tvätten. Barnen kan skadas även när man står vid spisen och för några minuter vänder ryggen till lekrummet. Men de allra flesta gör nog vad de kan för att minimera risken. Gällande vatten lämnar jag dem dock inte en sekund. Är supernojjig i trafiken också. Skäller så jag gråter om femåringen springer ifrån mig när vi är ute. Försöker högst opedagogiskt skrämma upp honom för allt möjligt som kan hända. Just för att han ska vara medveten och tidigt klara sig någorlunda hyfsat på egen hand. Min femåring ser också nyheter, med särskilda kommentarer från mig. Tror inte på att dölja sanningen, även om mycket kan vara svårt att förklara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)