Sömnlösa nätter

I dag gick jag till BVC:s drop in då jag börjat krokna efter två veckors hjärtskärande skrik på nätterna. Lilleplutt har fått två nya tänder uppe och öven varit lite lös i magen men jag vet förstås inte vad som är orsaken. Kan lika gärna vara drömmar. Barnsköterskan gav mig i alla fall en ny salva att prova på tänderna i natt. Och det kan ju knappast skada. Herregud, vad trött jag är! Hon trodde annars mer på drömmar. Påpekade att han verkar vara väldigt aktiv. Sover lite och deltar mycket i största allmänhet. Men då är han ändå mycket lättare än storebror i samma ålder. Ibland kan jag vila en stund på dagen, men oftast hinner jag inte. Behöver handla, städa och tvätta också för att livet ska fungera. Och idag hämtar jag tidigare på dagis. Storebror ska för första gången få gå till frisören. Han har pratat om det länge redan. Hoppas han klarar att sitta någorlunda stilla bara.

Tips från coachen

Det händer ibland, någon av de få gånger jag orkar mig utanför förorten med barnen, att andra småbarnsföräldrar undrar över hur vår tillvaro egentligen ser ut. Det kan vara i form av frågor som "är han alltid så där snäll och glad? eller "hur orkar du?". Svaret på fråga ett är förstås: nej. Svaret på fråga två: det gör jag inte. Jag både skriker och gråter och är en allmänt dålig morsa ljusår från allt vad pedagogik heter. Men så rycker jag upp mig igen och försöker. Och säger förlåt till fyraåringen. För det är förstås han som får ta smällarna. Och det är han som är jobbig nu. Med bebisar har jag ett rätt svårslaget tålamod. Med större barn är det sämre. Så när andra föräldrar, i synnerhet sådana som har möjlighet att lämna över till en partner när orken tryter, beklagar sig över spädbarn som sover dåligt, äter dåligt eller kryper i formelettfart och stoppar allt i munnen, tänker jag: vänta bara! Det blir betydligt värre. Men det är förstås inte alls säkert. Barn är olika. Endast ett av mina fyra syskonbarn har haft en trotsperiod i klass med min unges. Om jag ska gå efter allvetande mormors utsago. Och det gör jag i det här fallet, eftersom hennes bild av det hela verkar sammansmälta med min. Den stora anledningen till att jag inte orkar gå på fester och andra aktiviteter mer än något fåtal gånger per år är inte minstingen utan snart femåringen. Han är inte längre nöjd med bara vuxet sällskap och är det barn på kalaset finns risken att umgänget spårar ur, som senast med soffhopp och för vilda lekar. Innan jag fick barn trodde jag i min enfald att det räckte att vara sträng för att få ett barn som fungerar i möblerade rum. Nu vet jag att det inte är så enkelt. För somliga. Retar mig alltsomoftast på andras råd gällande allt från sömnrutiner till anger management. Men nu tänker jag ändå dela med mig av hur jag bollar bebis alldeles på egen hand, eftersom så många ändå undrat. Följ dessa råd och ni får vardagen att fungera första året och kanske andra. Sedan brakar helvetet löst! ;-)
1) Hur får man ungen att hålla sig glad och pigg genom middagen?
Svaret är: mat, mat och mat. Även när jag ammade hade jag alltid med tillägg i flaska. Ja, rentav flera flaskor. Är anhängare av den religion som hävdar att majoriteten av allt bebisgnäll beror på hunger för att brösten inte släpper ifrån sig tillräckligt eller på rätt tid.
2) Hur får man ungen att somna i vagnen på fest?
Tja. Eftersom vi sover allihop i samma sovrum var det praktiskt att låta nyfödingen sova i barnvagnen den första tiden. Det gjorde det också möjligt för mig att vara nära honom när jag lagade mat, städade eller för ovanlighetens skull, såg på tv. Så att man lätt kunde stoppa i en napp och vagga lite grann när missnöjet blev alltför högljutt. Jag vågar påstå att det är därför han är trygg med att somna i vagnen även på t-banan eller på fest. Kalla det partytrick om ni vill, men det har i alla fall funkat för mina ungar. Jag är ganska dålig på att ta med blöjor och ombyte bara för en tur till parken, men ska vi in till stan för nåt evenemang eller på hemmafest är det full väska som gäller. Samt vagn med liggläge för minst ett par år framöver. Gå på fest utan detta och du får göra en tidig sorti.
Mina ungar är varken lättare eller svårare än andras. Men de har sannerligen sina perioder. Det svåraste med bebistiden har helt klart varit mina fysiska tillkortakommanden. Att jag inte klarar att bära runt på mina barn och gunga dem till sömns för egen maskin. Jag har haft ett hundraprocentigt behov av både vagn och babysitter. Men det har kanske också varit min lycka, att barnen tidigt fått vänja sig vid att somna själva, utanför min famn. Och också tidigt fått lära sig att föda sig själva genom att sittande i babysittern hålla en flaska uppstödd av något mjukdjur så den hamnar i lämplig drickvinkel. Alltid under övervakning förstås, men ändå så att jag kunnat syssla med något annat under tiden. Det verkar inte bättre än att väldigt många kärnfamiljsföräldrar missat såna här möjligheter till multitasking och till hundra procent fokuserar på sitt barn den tid de spenderar tillsammans. Låter kanske fint men samtidigt orealistiskt. För då fungerar det inte heller att gå på fest även om man är två.

Dumstrutar på Örnberget

Promenerade med liten i vagnen och stor på cykel förbi klipporna i Örnsberg på förmiddagen när jag såg tre överförfriskade killar i 25-årsåldern språka med några minderåriga. De ville bjuda dem på starksprit. Tolvåringarna avböjde. 25-åringarna insisterade med intelligenta uppmaningar som "kom igen nu! och "ta en sup!" men tolvåringarna såg mest besvärade ut. Örnberget var redan ganska fullt med folk som både såg och hörde men inget gjorde, så trots att jag hade barnen med mig kände jag mig nödgad att åtminstone säga något. Så det gjorde jag. Och avslutade med att jag tyckte 25-åringarna borde åka hem till sina mammor. "Du kan åka hem till min säng!" var en av idioternas fräscha replik. De andra höhöade korkat. Hade jag inte haft barnen med mig hade jag svarat dumskallarna något de knappast kunde begripa. Och tagit en bild med mobilen om jag haft någon. En bild att skicka till deras morsor. Nu ville jag bara därifrån. Fortfarande vågade/orkade ingen annan av alla solande vuxna på Örnberget lägga sig i. Jag undrade i mitt vid det här laget ej så stilla sinne vad fyraåringen skulle få för bild av vuxenheten. Som ett kollektivt mähä? Det är inte en bild jag ställer upp på att sprida. Men på tillbakavägen skulle vi tvingas passera Örnberget igen. Fyraåringen klargjorde tydligt att han hoppades att "de dumma gubbarna" skulle ha gått hem. Det hade de inte. En sista förolämpning ville de förstås gärna vräka ur sig när jag passerade med huvudet högt och blicken rakt fram. "Här kommer hon! Tiopoängaren!" Visst är det fantastiskt (förutsägbart)? Att när såväl vinkel som argument tryter. Då kan man alltid ge sig på en kvinnas utseende och sexualitet. 2014. Och Hägerstensborna tiger still.

Serviceminded på Västertorpsbadet? Någon?

Blev så glad när jag såg att Polisens IF ordnar utomhussimskola i grannskapet! Det är ju ganska bökigt och stundtals omöjligt för mig att ta mig in på badhusen  med barnvagn i släptåg. Så jag anmälde fyraåringen och i måndags var första dagen. 12 grader i luften och någon ynka grad varmare i vattnet gjorde att flera barn knappt vågade i. Min unge var dock förvånansvärt modig. Men han frös, stackarn. Så jag ägnade resten av dagen åt att, med bebis som vanligt på släp, försöka hitta en våtdräkt i Kungens kurva. XXL skulle ha för 99 spänn men i butiken hängde bara såna från tolv år. Jag letade överallt och frågade tre expediter och fick så småningom sällskap av en annan mamma från samma simskola. Efter närmare en timme i samma butik lokaliserades den sista dräkten i utlovade storlek 6! Gav den andra mamman mitt nummer ifall hon inte skulle få tag i en dräkt till sin pojke. Då han gick på lektionen före oss skulle han ju kunna låna. Några timmar senare kom sms från mamman som hittat en våtdräkt inne i stan. Och i samma veva meddelade Polisens IF att de flyttat undervisningen till Västertorps simhall... Nåja. Vi lär få användning för den där våtdräkten ändå, som den här sommaren artat sig. 

Men jag blev förstås orolig att inte komma in med vagn och bebis. PIF lovade försöka ordna saken och nästa dag möttes vi av en trevlig tjej som låste upp hissen och fixade bärhjälp de få trappstegen mellan hissplan och bassängplan. Det funkade bra i två dagar. I morse var hon inte där. Istället möttes vi av en annan tjej som gick omkring och skramlade med nycklar och myndigt förklarade att barnvagnar var förbjudna i badhuset. "Men jag har dispens eftersom jag opererat ryggen och min son går i simskola här" försökte jag. "Det är inte vi som håller i den simskolan! Det är Polisen och den skulle ha varit utomhus!". sa tjejen. Jo. Det visste vi.

"Men det gick ju bra i går. Och i förrgår."

"Vagnar är inte tillåtna här. Ni får parkera i entrén!" svarade hon.

Vad är det med den sortens paragrafryttare? Jag börjar undra om det var samma tjej som snäste lika otrevligt åt en rullstolsburen som besökte badet härom året. Västertorps har inte gott rykte i handikappkretsar. Visst blir golvet skitigt av barnvagnar och rullstolar. Men varje vettig människa fokuserar på att lösa problemen istället för att peka finger mot den som behöver hjälp. Det går ju att torka av hjulen. Det går att be ett par starka gymmare om hjälp att lyfta nerför de fyra, fem trappsteg som saknar hiss. Det går att säga till eventuella frågvisa besökare att man gjort ett undantag från reglerna då det finns särskilda skäl. Men knappast någon hade frågat om saken eftersom badhuset idag, så när som på simskolegruppen, var helt tomt. Jag har skitsvårt för paragrafryttare. Inte bara när jag drabbas av dem själv. Jag minns så väl den där insändaren i lokaltidningen härom året. Den om hur rullstolsburna bemötts just på Västertorpsbadet. Och jag blev så jävla arg. Trodde att den sortens idioter inte längre jobbade kvar, men tji fick jag. På vägen hem kastade fyraåringen en krona i önskebrunnen utanför pizzerian mitt emot badet. Jag var på vippen att kasta i en slant för egen del. Och önska fler människor som tänker själva.

Hur det gick? Jag tog förstås hissen ändå och bad några andra föräldrar om lyfthjälp i den lilla trappan. I morgon ska  ansvarig från idrottsföreningen vara på plats igen. Så slipper jag dividera.

Döden gör sig påmind. Igen.

Sent igår kväll nåddes jag av beskedet att Malik Bendjelloul tagit sitt liv. Jag kände honom inte själv, men har vänner som gjorde det. En vacker man. Jag beundrade honom lite i smyg redan innan  Searching for Sugar man. Tänker på hans familj nu. Så oerhört sorgligt. Så i morse, kom sms från mamma om att min farbror, som varit sjuk i cancer en tid, somnat in. Min favoritfarbror som var så stilig när jag var barn. Den enda som inte söp bort allt av värde. Han som läste till pappersingenjör och dejtade en sjuksköterska i H-fors. Han som skulle bli nåt. Men så for han med ett dotterbolag till Bofors till Bangkok på 80-talet och kom hem som en bruten man. Något hände. Han blev alltmer isolerad. De sista åren var han sjuk och ville inte ha besök. Fast han hade visst sagt till min far i somras att han gärna ville träffa mig. Vi var på väg en dag. Men så ändrade han sig igen. Lätt hänt när man har svåra smärtor och måste medicinera bort hela sin person. Jag hoppas han har det bra nu, farbror. Och Malik. Var de än är.

En vecka på Sachska

På natten gick febern upp igen, han gnydde och gnällde och ville sova i min säng. Jag låg vaken hela natten och höll om honom och var rädd. På morgonen packade jag med ett ombyte till lillebror och en flaska ersättning och tog bilen. Jag förstod inte att han var inskriven och att det inte bara var ett läkarbesök och ett recept i handen det gällde. Vi blev kvar på sjukhuset. Sänkan sköt i höjden. Febern kom och gick med Alvedon och Ipren. Han grät och grät och blev alltmer rädd för provtagningar och medicineringar. Däremellan sov han. Vi blev kvar dag efter dag och hade inte ens en tandborste med. Sjuklingen åt ingenting. Lillfisen fick babysemp på sjukhuset. Medföljande förväntades ha någon anhörig som skötte näringstillförseln för vegetariska frysrätter var det dåligt med. Smörgås eller frukt fanns inte att köpa. Bara te och kaka. Jag gick nog ner några kilo, väl bekomme. Kunde ju inte lämna rummet för att köpa mat eftersom fyraåringen hela tiden var så rädd. Ringde mina föräldrar som körde från Värmland, för att mata katterna och komma med tandborstar och lektyr. Tandborstar fick vi. Lektyren glömdes. Morfar var märkbart stressad av hela situationen och åkte hem samma dag. Mormor stannade till i dag, för att passa katter och sedan, när vi väl kom hem, bistå med städhjälp och underhållning av postsjuk och särdeles retlig fyraåring. Vännerna, såna där människor man förr i tiden brukade dricka öl, dansa hela natten och dela sina bekymmer med, har vi inte hört av, med några få undantag. Ett bedårande par som jag träffade första gången på en fest härom veckan erbjöd sig både att skjutsa från sjukhuset och att komma på besök och muntra upp. De visade genom sitt oväntat varma engagemang att det inte är mig det är fel på. Det är meningen att vi SKA bry oss om varandra. Och det får kosta lite tid och bekvämlighet ibland. Så tack till er, även om ni inte fick komma (pga infektionsrisk med rumsarrest)! Och tack till er andra som uppmärksammade vårt behov av hjälp! Det har varit fruktansvärt tungt att ensam försöka styra denna skuta med sjukt barn och sjuka djur. En av dagarna på Sachska fick mamma komma in och lösa av mig några timmar eftersom jag var tvungen att ta en av katterna till veterinären. När vi alla blev utskrivna hade jag kunnat sova i hundra år. Men jag ammar ju fortfarande... Så, ja. Ni fattar. Några dagar efter hemkomsten har vi fått åka in på eftermiddagarna för antibiotikadropp. När fyraåringen väl fick ta bort infarten i handen var han (och jag) enormt lättad. Vi fick aldrig något svar på vad som orsakade infektionen. Bara att man redan tidigt misstänkte blodförgiftning på grund av den hastigt höga febern och därför satte in antibiotika. Jag är så tacksam för att allt gick bra till slut. Upplevde akuten som kaotisk. Men läkaren vi sedan fick på avdelningen var väldigt bra, lugn och saklig. Och sköterskorna i de allra flesta fall mjuka och lyssnande. Bäst var förstås den rara tanten från Lekterapin, som, när min pojke började må lite bättre, kom med briotåg och dinosaurier och en docka som han själv fick måla och sätta dropp på. För en kort stund kom leendet tillbaka. Nu är vi hemma. Mormor har åkt tillbaka till Värmland. Båda pojkarna sover. Ett par timmar till... I morgon ska vi in på kontroll. Sen åter till vardagen med dagis för stora killen och sjukgymnastik för mig. Jag har ju missat flera av mina tider där nu. Mammalivet tär på kroppen. Särskilt när man är ensam. Särskilt när något oväntat händer och mina vardagliga knep och rutiner för att skona ryggen inte går att upprätthålla. Så jag är rätt slut nu. Trött på värken. Hoppas på en lång, varm sommar.

Lördag på barnakuten

Det var i fredags det började. Fyraåringen var ovanligt gnällig och trött och somnade redan före sju. Termometern visade 37.6 på lördagsmorgonen och jag tänkte att han säkert fått de där vattkopporna de mailat om från dagis. Han stannade i sängen och lillebror ägnade sig åt en kort dagslummer när jag satt i köket och åt lunch. När jag dukat av gick jag in i sovrummet för att titta till de små. Då låg fyraåringen i min säng och skakade med tom blick. Jag försökte prata med honom, få honom att sitta upp, men när han inte reagerade ringde jag 112. Innan de kom hann jag tempa honom igen och nu hade han fyrtio grader. Jag tog av honom pyjamasen, gav panodil och hämtade en kall, blöt handduk att kyla ner honom med. När ambulanspersonalen kom var han kontaktbar igen. Det märktes att båda var vana vid att hantera barn. Jag lossade barnstolen från vår bil medan de bar ut båda pojkarna till ambulansen. Väl där suckade mannen över att det fanns airbag på passagerarsidan där lillebror skulle sitta. "Det kan finnas en avstängningsknapp!" sa jag. Och det fanns det. Annars skulle de ha fått ringa efter en annan ambulans. Fyraåringen fick en nalle. Jag satt med honom där bak. Lillebror somnade snart framme hos den snälla farbrorn. Framme på Sachska fick vi vänta i ett övervakningsrum. Eller snarare bås. Vi blev kvar där till sent på kvällen efter att ha lämnat blod, urin, svalg- och näsprov. Samt tagit en lungröntgen i märkligt sällskap. Två rätt så unga röntgentekniker tog tveksamt emot oss och den ena sa till den andra:"Gillar du barn?" högt och tydligt inför fyraåringen. Varpå kollegan undvek att svara så han fick äran att ta hand om min son. Vilket han inte verkade stormförtjust över. Jag hade lust att säga: "Han är inte 'ett barn'. Han är en person", men lät bli.

På akutmottagningen uppmättes temperaturen 40,5 men efter flera omgångar med febernedsättande gick febern ner och han verkade väldigt mycket piggare. Både han och jag ville hem. Det fanns ingen babysitter på akuten och vår annars så tålmodiga lillebror blev till slut trött på att sitta i bilstolen. Jag blev tvungen att lyfta och bära på honom och jag hade förstås glömt min egen medicin hemma. Så redan efter några timmar hade jag rejält ont i ryggen. Då sänkan inte var skyhög och lungröntgen inte visat något ovanligt fick vi åka hem. Mot löfte att infinna oss klockan tio nästa dag för att träffa en läkare. Vi behövde verkligen sova och jag visste att jag inte skulle få nån sömn på avdelningen de skrivit in oss på. Och trots att jag tidigt sagt till om behovet av medicin för egen del hade jag inte sett röken av annat än en Alvedon. Så hemfärd var helt nödvändig. Vår snälla granne som smsat redan efter att ha sett ambulansen hämta oss, offrade sitt lördagsmys och ställde upp som chaufför. 

Fortsättning följer.