Det stora v-modet

Många är besvikna i dag. Inte bara uttalade feminister, utan alla som tror på människors lika värde. Många spyr ut denna besvikelse i sociala medier. Många avfriendar gamla skolkamrater som röstat på SD. Och var och en är förstås fri att så göra. Men jag skulle ändå vilja påminna om att det är viktigt att göra skillnad på partiet Sverigedemokraterna - och dess väljare. Man kan tycka vad man vill om järnrörsledamöter och Åkessons välsmorda munläder. Men väljarna har något viktigt de vill säga och detta bör övriga partier lyssna på. För jag vägrar tro att det enbart är rasister som röstat in SD i riksdagen. Det är ingen slump att Åkesson flirtade med Per Albin Hansson i sin självbiografi. Det är ingen slump att SD har sina trognaste anhängare inom pensionärskåren. De saknar Folkhemmet,  potatis med lingon, Hylands Hörna, bra jobb efter realexamen och SAAB vs Volvo. Tråkigt förvisso, men mycket var också bra, åtminstone för de lyckliga kärnfamiljerna, i denna förenklade tillvaro. Nu ser världen annorlunda ut och ingen kan få mig att tro att något parti kan återskapa en svunnen tid. Men SD försöker med sin retorik om trygghet och svenskhet. Lite som en apa som blundar och stoppar fingrarna i öronen. Krigen pågår där borta, men det vi slipper se har vi inte ont av. Bara vi får vår pannbiff med lök.
Mina vänner förfasar sig över folk som röstar på våldsverkare och tourettespolitiker. Men de flesta Svenssons på landsbygden följer knappt nyheterna. Istället ser de SD:s antirasistreklam på TV4 och tänker att de verkar ju hyvens ändå. De är inte rasister. De vill bara att latmaskarna ska ut. Och det är ju helt i sin ordning.
Nedmonteringen av välfärden har skapat ett missnöje och en rädsla som den nya regeringen måste ta på allvar med start nu. Det kommer inte att bli lätt. Att vägra prata med SD är helt fel väg, men tyvärr den väg de flesta partiledare anammat. Gustav Fridolin är det lysande undantaget. Tyvärr fick mp riktigt dåliga siffror i år, men jag hoppas ändå på nåt slags flerpartiregering à la Finland. Miljön borde stå högst upp på alla regeringars agenda 2014. Mot bakgrund av vilka frågor som lyfts i valrörelsen är det svårt att tro på myten att alla journalister är miljöpartister.

Klockan klämtar

"Valet handlar om jobben och ekonomin" står det på moderaternas kampanjmaterial som damp ner på hallgolvet härom dagen. Och det får ju stå för dem. Fp försöker med en mer lokal vinkel och toppskyltar med att de vill lägga konstgräs på kvarterets bollplan. Något som jag vet går på två miljoner. Det här bloggen är inte till för partipolitisk propaganda av något slag. Jag är inte medlem i något parti och har under ganska många år splittat mina röster mellan de olika valen. Men när en annan ensam mamma härom dagen mejlade mig att hon tänkt rösta på KD och undrade vilka frågor jag, som heltidsensamstående, ville vidarebefordra till hennes "kontakt", kände jag temperaturen stiga. Jag mejlade en rad frågor från insemination för ensamstående (vilket KD hårdnackat röstat emot trots att de framställer sig som ett familjeparti, ja rentav "för alla sorters familjer"...) till moms på djursjukvård (drabbar som allt annat ensamstående, lågavlönade morsor hårdast) och frånvaron av en radikal miljöpolitik. Alltså. Jag är gärna tydlig med att jag inte tycker jobben, ekonomin och konstgräset är livsavgörande frågor för Sverige och världen 2014. Och jag borde ju veta. Jag som varken har fast jobb eller vettig ekonomi. Men jag säger att de är helt lost. Östersjön är en brungrön sörja man inte vågar doppa barnen i, vår mat kryllar av gifter, vården är kaputt, industridjuren lider instängda året runt och nazister marscherar på våra gator. Det är för sjutton krig! Mot såväl människor som miljö. Och vi måste agera innan det är för sent. Vi som har barn borde begripa detta bättre än någon. Ändå har polletten inte trillat ner varken hos somliga av mina vänner eller ens en majoritet av svenska folket. Jag har gemensamma bekanta med Göran Hägglund (han är ju degerforsare) och uppfattar honom som en varm och rolig person som är övertygad om att det han tror på är det rätta för Sverige. Men ingen kan lura i mig att de är ett familjeparti för alla typer av familjer. Jag försökte, genom ett någorlunda utförligt mejlsvar, förklara varför för min vän. Men jag har ingen förhoppning om att hennes "kontakt" kommer att ge mig de svar jag hoppas på. Jag kan omöjligt flytta på det blå berget. Det gör mig ont att ett kristet parti som beskrivs som nåt slags socialkonservativa humanister helt saknar politik för framtiden. Var ska våra barn växa upp? Vad ska de leva av? Kommer de ens att leva? Och den "familjesäkran" KD pratar om i sin tv-reklam - vad innebär den för mig som heltidsensamstående utan fast jobb? Jag ser ingen förbättring för såna som mig och mina barn i deras vision. Inte hos något av de största partierna heller. Men de mer liberala hade åtminstone tillåtit mig att skaffa barn inom Sveriges gränser. Ligg inte i soffan på söndag! Rösta för en framtid som inte är någon självklarhet!

Låt inte dagispedofilen påverka ditt förtroende för manliga pedagoger!

Nu har den 21-årige dagispedofilen, som förgrep sig på 14 barn, fått sin dom. Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vilket var väntat i det här fallet och också det allra bästa. Han kommer att sitta länge bakom lås och bom. Tyvärr spekuleras det friskt i att det, på grund av händelserna på Högsbyförskolan, kommer bli svårare för manlig förskolepersonal att bli betrodda som pedagoger med ansvar för våra barn. Det gör mig riktigt ledsen om det skulle vara så, men jag tror tack och lov att tidningarna överdriver Högsbyfallets inverkan på föräldrars förtroende för män i barnomsorgen. På min sons förskola finns inte mindre än fyra manliga pedagoger idag och de älskas av både barn och vuxna. Nu är vi i sammanhanget lyckligt lottade som fått in våra barn på en förskola med välinformerade och väldigt engagerade föräldrar. Jag tror att risken för misstro och ogrundat skvaller är mindre där än på många andra förskolor. Är man rädd för att låta en manlig pedagog byta blöja på ens barn får man nog vara rädd för allt. För att inte tala om vilka sorgliga signaler det ger till barnen om vilka som förväntas vara omvårdande och ha en god relation med småfolk.

Sömnlösa nätter

I dag gick jag till BVC:s drop in då jag börjat krokna efter två veckors hjärtskärande skrik på nätterna. Lilleplutt har fått två nya tänder uppe och öven varit lite lös i magen men jag vet förstås inte vad som är orsaken. Kan lika gärna vara drömmar. Barnsköterskan gav mig i alla fall en ny salva att prova på tänderna i natt. Och det kan ju knappast skada. Herregud, vad trött jag är! Hon trodde annars mer på drömmar. Påpekade att han verkar vara väldigt aktiv. Sover lite och deltar mycket i största allmänhet. Men då är han ändå mycket lättare än storebror i samma ålder. Ibland kan jag vila en stund på dagen, men oftast hinner jag inte. Behöver handla, städa och tvätta också för att livet ska fungera. Och idag hämtar jag tidigare på dagis. Storebror ska för första gången få gå till frisören. Han har pratat om det länge redan. Hoppas han klarar att sitta någorlunda stilla bara.

Tips från coachen

Det händer ibland, någon av de få gånger jag orkar mig utanför förorten med barnen, att andra småbarnsföräldrar undrar över hur vår tillvaro egentligen ser ut. Det kan vara i form av frågor som "är han alltid så där snäll och glad? eller "hur orkar du?". Svaret på fråga ett är förstås: nej. Svaret på fråga två: det gör jag inte. Jag både skriker och gråter och är en allmänt dålig morsa ljusår från allt vad pedagogik heter. Men så rycker jag upp mig igen och försöker. Och säger förlåt till fyraåringen. För det är förstås han som får ta smällarna. Och det är han som är jobbig nu. Med bebisar har jag ett rätt svårslaget tålamod. Med större barn är det sämre. Så när andra föräldrar, i synnerhet sådana som har möjlighet att lämna över till en partner när orken tryter, beklagar sig över spädbarn som sover dåligt, äter dåligt eller kryper i formelettfart och stoppar allt i munnen, tänker jag: vänta bara! Det blir betydligt värre. Men det är förstås inte alls säkert. Barn är olika. Endast ett av mina fyra syskonbarn har haft en trotsperiod i klass med min unges. Om jag ska gå efter allvetande mormors utsago. Och det gör jag i det här fallet, eftersom hennes bild av det hela verkar sammansmälta med min. Den stora anledningen till att jag inte orkar gå på fester och andra aktiviteter mer än något fåtal gånger per år är inte minstingen utan snart femåringen. Han är inte längre nöjd med bara vuxet sällskap och är det barn på kalaset finns risken att umgänget spårar ur, som senast med soffhopp och för vilda lekar. Innan jag fick barn trodde jag i min enfald att det räckte att vara sträng för att få ett barn som fungerar i möblerade rum. Nu vet jag att det inte är så enkelt. För somliga. Retar mig alltsomoftast på andras råd gällande allt från sömnrutiner till anger management. Men nu tänker jag ändå dela med mig av hur jag bollar bebis alldeles på egen hand, eftersom så många ändå undrat. Följ dessa råd och ni får vardagen att fungera första året och kanske andra. Sedan brakar helvetet löst! ;-)
1) Hur får man ungen att hålla sig glad och pigg genom middagen?
Svaret är: mat, mat och mat. Även när jag ammade hade jag alltid med tillägg i flaska. Ja, rentav flera flaskor. Är anhängare av den religion som hävdar att majoriteten av allt bebisgnäll beror på hunger för att brösten inte släpper ifrån sig tillräckligt eller på rätt tid.
2) Hur får man ungen att somna i vagnen på fest?
Tja. Eftersom vi sover allihop i samma sovrum var det praktiskt att låta nyfödingen sova i barnvagnen den första tiden. Det gjorde det också möjligt för mig att vara nära honom när jag lagade mat, städade eller för ovanlighetens skull, såg på tv. Så att man lätt kunde stoppa i en napp och vagga lite grann när missnöjet blev alltför högljutt. Jag vågar påstå att det är därför han är trygg med att somna i vagnen även på t-banan eller på fest. Kalla det partytrick om ni vill, men det har i alla fall funkat för mina ungar. Jag är ganska dålig på att ta med blöjor och ombyte bara för en tur till parken, men ska vi in till stan för nåt evenemang eller på hemmafest är det full väska som gäller. Samt vagn med liggläge för minst ett par år framöver. Gå på fest utan detta och du får göra en tidig sorti.
Mina ungar är varken lättare eller svårare än andras. Men de har sannerligen sina perioder. Det svåraste med bebistiden har helt klart varit mina fysiska tillkortakommanden. Att jag inte klarar att bära runt på mina barn och gunga dem till sömns för egen maskin. Jag har haft ett hundraprocentigt behov av både vagn och babysitter. Men det har kanske också varit min lycka, att barnen tidigt fått vänja sig vid att somna själva, utanför min famn. Och också tidigt fått lära sig att föda sig själva genom att sittande i babysittern hålla en flaska uppstödd av något mjukdjur så den hamnar i lämplig drickvinkel. Alltid under övervakning förstås, men ändå så att jag kunnat syssla med något annat under tiden. Det verkar inte bättre än att väldigt många kärnfamiljsföräldrar missat såna här möjligheter till multitasking och till hundra procent fokuserar på sitt barn den tid de spenderar tillsammans. Låter kanske fint men samtidigt orealistiskt. För då fungerar det inte heller att gå på fest även om man är två.

Dumstrutar på Örnberget

Promenerade med liten i vagnen och stor på cykel förbi klipporna i Örnsberg på förmiddagen när jag såg tre överförfriskade killar i 25-årsåldern språka med några minderåriga. De ville bjuda dem på starksprit. Tolvåringarna avböjde. 25-åringarna insisterade med intelligenta uppmaningar som "kom igen nu! och "ta en sup!" men tolvåringarna såg mest besvärade ut. Örnberget var redan ganska fullt med folk som både såg och hörde men inget gjorde, så trots att jag hade barnen med mig kände jag mig nödgad att åtminstone säga något. Så det gjorde jag. Och avslutade med att jag tyckte 25-åringarna borde åka hem till sina mammor. "Du kan åka hem till min säng!" var en av idioternas fräscha replik. De andra höhöade korkat. Hade jag inte haft barnen med mig hade jag svarat dumskallarna något de knappast kunde begripa. Och tagit en bild med mobilen om jag haft någon. En bild att skicka till deras morsor. Nu ville jag bara därifrån. Fortfarande vågade/orkade ingen annan av alla solande vuxna på Örnberget lägga sig i. Jag undrade i mitt vid det här laget ej så stilla sinne vad fyraåringen skulle få för bild av vuxenheten. Som ett kollektivt mähä? Det är inte en bild jag ställer upp på att sprida. Men på tillbakavägen skulle vi tvingas passera Örnberget igen. Fyraåringen klargjorde tydligt att han hoppades att "de dumma gubbarna" skulle ha gått hem. Det hade de inte. En sista förolämpning ville de förstås gärna vräka ur sig när jag passerade med huvudet högt och blicken rakt fram. "Här kommer hon! Tiopoängaren!" Visst är det fantastiskt (förutsägbart)? Att när såväl vinkel som argument tryter. Då kan man alltid ge sig på en kvinnas utseende och sexualitet. 2014. Och Hägerstensborna tiger still.

Serviceminded på Västertorpsbadet? Någon?

Blev så glad när jag såg att Polisens IF ordnar utomhussimskola i grannskapet! Det är ju ganska bökigt och stundtals omöjligt för mig att ta mig in på badhusen  med barnvagn i släptåg. Så jag anmälde fyraåringen och i måndags var första dagen. 12 grader i luften och någon ynka grad varmare i vattnet gjorde att flera barn knappt vågade i. Min unge var dock förvånansvärt modig. Men han frös, stackarn. Så jag ägnade resten av dagen åt att, med bebis som vanligt på släp, försöka hitta en våtdräkt i Kungens kurva. XXL skulle ha för 99 spänn men i butiken hängde bara såna från tolv år. Jag letade överallt och frågade tre expediter och fick så småningom sällskap av en annan mamma från samma simskola. Efter närmare en timme i samma butik lokaliserades den sista dräkten i utlovade storlek 6! Gav den andra mamman mitt nummer ifall hon inte skulle få tag i en dräkt till sin pojke. Då han gick på lektionen före oss skulle han ju kunna låna. Några timmar senare kom sms från mamman som hittat en våtdräkt inne i stan. Och i samma veva meddelade Polisens IF att de flyttat undervisningen till Västertorps simhall... Nåja. Vi lär få användning för den där våtdräkten ändå, som den här sommaren artat sig. 

Men jag blev förstås orolig att inte komma in med vagn och bebis. PIF lovade försöka ordna saken och nästa dag möttes vi av en trevlig tjej som låste upp hissen och fixade bärhjälp de få trappstegen mellan hissplan och bassängplan. Det funkade bra i två dagar. I morse var hon inte där. Istället möttes vi av en annan tjej som gick omkring och skramlade med nycklar och myndigt förklarade att barnvagnar var förbjudna i badhuset. "Men jag har dispens eftersom jag opererat ryggen och min son går i simskola här" försökte jag. "Det är inte vi som håller i den simskolan! Det är Polisen och den skulle ha varit utomhus!". sa tjejen. Jo. Det visste vi.

"Men det gick ju bra i går. Och i förrgår."

"Vagnar är inte tillåtna här. Ni får parkera i entrén!" svarade hon.

Vad är det med den sortens paragrafryttare? Jag börjar undra om det var samma tjej som snäste lika otrevligt åt en rullstolsburen som besökte badet härom året. Västertorps har inte gott rykte i handikappkretsar. Visst blir golvet skitigt av barnvagnar och rullstolar. Men varje vettig människa fokuserar på att lösa problemen istället för att peka finger mot den som behöver hjälp. Det går ju att torka av hjulen. Det går att be ett par starka gymmare om hjälp att lyfta nerför de fyra, fem trappsteg som saknar hiss. Det går att säga till eventuella frågvisa besökare att man gjort ett undantag från reglerna då det finns särskilda skäl. Men knappast någon hade frågat om saken eftersom badhuset idag, så när som på simskolegruppen, var helt tomt. Jag har skitsvårt för paragrafryttare. Inte bara när jag drabbas av dem själv. Jag minns så väl den där insändaren i lokaltidningen härom året. Den om hur rullstolsburna bemötts just på Västertorpsbadet. Och jag blev så jävla arg. Trodde att den sortens idioter inte längre jobbade kvar, men tji fick jag. På vägen hem kastade fyraåringen en krona i önskebrunnen utanför pizzerian mitt emot badet. Jag var på vippen att kasta i en slant för egen del. Och önska fler människor som tänker själva.

Hur det gick? Jag tog förstås hissen ändå och bad några andra föräldrar om lyfthjälp i den lilla trappan. I morgon ska  ansvarig från idrottsföreningen vara på plats igen. Så slipper jag dividera.