I ain´t afraid of no ghost

Det är väl ungefär lika troligt att nån smart redaktör begriper 2015, att jag är Årets Krönikör 2016, som att jag skulle bli ihop med Kevin Spacey.
*slänger ut ungarna och lägger mina sista slantar på en biljett till Amerikat.

Kvack! sa saltstoden

En svårt sjuk vän med stora medicinska kunskaper har gett sig in en en diskussion på Facebook. Ämnet är kortison. En annan kvinna skriver att kortison är farligt, att det skapas enbart på konstgjord väg och kan ge "osteoporism" (hon menar troligen osteoporos) och urholka skelettet. Min vän förklarar att kortison (eg. hydrokortison) i praktiken är samma sak som det kroppsegna ämnet kortisol. Men den första kvinnan ger sig inte. Börjar svamla om att hon minsann menar krämer och sprutor. Min vän förklarar att det också är samma sak. Att det inte finns olika sorters kortisol/kortison. Jag minns att någon av mina klasskamrater frågade under utbildningen i biomedicin varför det heter (hydro)kortisoN när det ingår i framställd medicin trots att vi som medicinstudenter fick lära oss att korrekt namn på samma molekyl är kortisol. Det fick vi aldrig något bra svar på. Men ATT det förhåller sig så här går att läsa på Wikipedia. En sida som jag börjar misstänka att de här antikortison- och antivaccinanhängarna inte ens känner till. De har fullt upp med att läsa illa skrivna pressreleaser om himalayasalt och kolloidalt silver. Om de bara satt där och kliade varandras ryggar i sin sekt skulle jag inte uppröras nämnvärt. Men nu sprids de här faktafrämmande åsikterna för fullt genom knasiga hemsidor och Facebookgrupper för oroliga konsumenter. Som inte begriper att det Big Pharma som de är så rädda för i själva verket stavas kolloidalt silver, tarmsköljningar och helt vanligt, jävla rosa hushållssalt. Min vän behöver kortisonsprutor med jämna mellanrum för att över huvud taget ta sig ur sängen. Hon har två barn att ta hand om. Just nu ingår hon i ett unikt forskningsprojekt för att hitta genfelet som leder till hennes svåra sjukdom. Och jag vet att hon är oerhört tacksam för den livsuppehållande effekt kortisonet faktiskt ger här och nu. Inget kolloidalt silver i världen kan hjälpa henne.

Kortisolmolekylen snodd från Wikipedia. Donera gärna till deras arbete!

Gör om? Nej!

I dagens Metro finns en Mellospecial. Och vilken Mellospecial är komplett numera utan en moderedaktör som tillåts bre ut sina synpunkter på deltagarnas klädsel? I dag är det sångfågeln Kristin Amparo som ska göras om. Redaktören tycker att hon klär sig för gammalt och mossigt i för stora plagg med för mycket färg. Istället klipper hon in Kristins huvud i olika bilder på magra modeller från catwalken. Och det blir så fel.

Kristin Amparo har en kropp som ser ut som väldigt många andra kvinnors. En kropp med former. Och samtidigt en kropp som skvallrar om en kärlek till livet. Livet är för kort för att späka sig med mål att trycka in sig i en Hugo Bossklänning med cut outs. Men det är precis vad Metros moderedaktör verkar tycka att Kristin borde göra. Ty varje måttligt

modemedveten kvinna vet att Hugo Boss fodral aldrig i världen passar på varken Kristin Amparo eller genomsnittskvinnan. Inte heller den korta, tajta klänningen från Alexander Wang funkar. Den kräver en bärare med nästan obefintlig byst för att sitta bra eller ens gå att dra på sig. V-ringat brukar däremot fungera bättre på oss med former, men knappast den klänning Metro visar upp på den tredje bilden. Den är nämligen urringad ända ner till trosorna och sitter på en modell som kan bära klänningen utan bh. Det kan varken jag, Kristin Amparo eller 85 procent av vuxna kvinnor i Metro Sveriges upptagningsområde.

Det verkar inte bättre än att moderedaktören totalt missat att ta hänsyn till vad som skulle passa Kristin och istället utgått från vad hon själv skulle vilja ha i garderoben. Till och med en gör-om-mig-fantast som Camilla Thulin skulle gråta om hon såg detta. Själv konstaterar jag bara att det i alla fall inte krävs någon som helst kunskap om varken kvinnokroppen eller plaggkonstruktion för att bli moderedaktör på världens största dagstidning. Jag kan också konstatera att Kristin Amparo är alldeles perfekt som sig själv.

PS: Om någon nu fått för sig att jag inte tycker Kristin skulle få ha de här utvalda kläderna OM HON VILL, så har ni fel. Var och en är fri att klä sig som den behagar. Men eftersom jag läst mönsterkonstruktion och ritat just damklädesmönster efter kroppsmått vet jag att de tre utvalda plaggen helt enkelt inte GÅR att ha på sig om man är lite kurvig. Alla damplagg sys efter en kropp som bär bh. Plagg nr 3 är tänkt att bäras utan. Vilket inte går om man är storbystad. Det handlar inte om smak utan om att måtten klänningen är sydd efter då hamnar helt fel. Eller rätt;-)

Man hela livet?

När man prenumererar på Illustrerad Vetenskap får man ett sånt här brev med tidningen: 

Känns inte helt aktuellt i mitt fall. Nog för att jag velat vara man många gånger. Men inte riktigt hela livet. Och testosteronhalten i vårt hem är fullt tillräcklig. De små chinchillorna har ju redan blivit könsmogna.

Strypt syretillförsel i tobaksdebatten

Regeringen har lagt ett förslag om att förbjuda rökning på offentliga platser även utomhus, som busskurer, lekplatser och uteserveringar. Otroligt efterlängtat för alla allergiker, lekande småbarn och andra som besväras eller rentav blir sjuka av röken. Men diskussionen går het i sociala medier. Motståndarna till ett förbud tycker att vanlig hyfs kan råda och att regeringen borde ha viktigare saker att prioritera. Det är lätt att säga om man inte är drabbad. För vad är viktigare än att må bra och kunna existera i sociala sammanhang? Inte mycket. Och alla som lider av cigarettröken vet att vanlig hyfs är ganska sällsynt. Få rökare tar en tillsägelse på rätt sätt och fimpar eller flyttar på sig. Att lägga ansvaret på offret känns inte särskilt rättvist. Visst kommer det alltid att finnas människor som inte bryr sig om förbud eller tillsägelser. Men rökförbudet inomhus visade att de blir färre med lagstiftning. Ett förbud leder i längden till färre som röker och med det mindre utsatthet för alla som blir sjuka. Jag förstår inte varför det ska vara en mänsklig rättighet att smutsa ner luften för andra. Det är också betydligt lättare att "bara säga till" när man har en lagtext i ryggen och inte enbart framstår som en gnällig egoist som snackar i egen sak.
Kajsa Ekis Ekman i dagens ETC är starkt kritisk till förslaget. - Sverige är ett kallt land, det går bara att vara på uteserveringar max tre månader ändå och nu ska man inte ens kunna vara där? säger Ekis. Hukande i sin lilla rökruta glömmer Ekis i en och samma inandning att varje rökare i dag utestänger tusentals människor från att sitta på de där uteserveringarna. Ingen utestänger däremot rökaren. Empatiska människor vill bara inte att hen ska få lov att tända sin cigarett precis överallt. Och det tycker jag är både rimligt och på tiden.
I en väns kommentarsfält skriver en upprörd kvinna att det nya lagförslaget är att likställa med mobbning. Men det är verkligen att missbruka ordet och frånta det dess allvar. Då kommer jämförelser med bilars avgaser och frågan varför vi inte förbjuder dessa. Men bilen är ett nödvändigt transportmedel för väldigt många människor som av olika anledningar inte kan åka kollektivt. Alltfler bilar tankas numera med alternativa drivmedel även om oljeindustrin gjort sitt bästa för att förhala utvecklingen. Visst smutsar bilarna ner miljön, men det är inte ett skarpt argument för att fortsätta förpesta tillvaron även på andra plan. Snarare påminner det om SD och "det finns ju svenskar som har det svårt också!"
Själv är jag uppvuxen med att inte kunna hälsa på min farmor utan att behöva sitta ute på trappan medan de vuxna umgicks inomhus - i ett kompakt rökmoln med en gråfärgad, passivrökande, liten farmor i centrum. När inte ens den egna familjen bryr sig om att barn och gamla blir sjuka, ja då fungerar knappast "vanlig hyfs" ute på stan, bland människor som tagit både en och flera öl.
På Aftonbladet ville chefen att Oisin Cantwell skulle rasa mot den nya lagen. Det ville han inte. Istället satte han sig ner och funderade över vad den faktiskt innebär för andra. Det borde Kajsa Ekis Ekman också göra. Liksom en lång rad svenskar med mental kol. Släpp på syret till tankeverksamheten!

Sisyfos knackar på

En sån överjävligt motig dag det har varit. Nycklarna till ytterdörren försvann på dagis. För andra gången på två veckor. Nu har jag bara en nyckel kvar och måste förstås byta lås. Inte för att här finns något att stjäla. Men för att kunna sova tryggt.

Och så fick jag besked om att mitt vattenskadade parkettgolv ska fixas efter fyra år. Hade kunnat vara en trevlig nyhet om det inte vore för att golvläggaren som jobbar åt värden vill ha betalt av MIG för att flytta undan möblerna (vilket jag nu inte kan fixa själv pga civil- och hälsotillstånd). Trots att jag tog bilder och påtalade de här hålen bland mycket annat redan innan jag flyttade in. Och trots att värden hade två månader på sig att byta golvet medan jag betalade dubbel hyra till en och samma värd. Men svaret jag fick då var att jag skulle vara tacksam för att jag över huvud taget fått kontraktet. Och att bristerna i lägenheten kunde komma att åtgärdas om fem år. Jag önskar att jag hade spelat in samtalet jag hade med förvaltaren. Det hade kunnat tjäna som undervisningsmaterial hos Fastighetsägarna. Som exempel på hur man INTE bör uttrycka sig till de hyresgäster man förtjänar sitt levebröd på. 

Oönskad kontakt

Jag råkade ut för en väldigt obehaglig grej i morse. Var på väg från dagis när jag mötte en man som tittade väldigt intensivt på mig medan han rörde sig mot mig. Jag hann tänka "nu drar han fram kniven" och flera andra, onämnbara, saker innan han sträckte fram sina händer och började ta på mig. Hjärtat rusade i kroppen men jag hann bara undslippa mig "vad håller du på med?" innan jag slet mig loss och sprang hem.

 Jag vet ju inte vad han ville. Knappast våldta mig då vi var på offentlig plats mitt på ljusa dagen. Kanske var han förståndshandikappad på något sätt men det var inget som syntes och hade det synts hade jag inte blivit ens en bråkdel så rädd som jag blev. Fortfarande innanför dörren var jag skakad. Fy fan så obehagligt det kan vara med oönskad fysisk kontakt! Ändå var detta en så liten grej jämfört med vad många andra flickor och kvinnor drabbas av. Har flera vänner som utsatts för våldtäktsförsök av främlingar. Säkerligen ännu fler som utsatts av närstående, men sådant är ofta svårare att berätta om.