Gubbskryt i fel forum

Gick nyligen med i en ny facebookgrupp för ensamstående på heltid. Hittills har jag inte hittat ett enda inlägg som rört mig på något sätt. Och det gjorde iofs inte detta heller men jag kunde inte låta bli. Trots att jag egentligen tycker att kärleken saknar ålder. Men när man så tydligt är ute efter att skryta/provocera och framför allt i helt fel forum (!) blir jag liksom tvungen att svara.

Micke H skriver "Jag är 49... Min flickvän 24... Ge mig ngr schyssta kommentarer på det."

Såna här inlägg kallas off topic och brukar raderas ur andra grupper för att medlemmarna ska slippa skräpuppdateringar i sitt flöde. Trots att jag anser att kärleken inte har någon ålder och själv haft en relation med en sexton år äldre man blev jag väldigt trött på att en sådan här fjant upptar ens en minut av min tid. Vad som fört dessa båda samman (vilket flera i tråden undrade över även om många skrev grattis) torde vara en IQ under 75. Och en svårighet att läsa gruppinformation på Facebook.  Vill han ha kommentarer så ska han få, tänkte jag och skrev:

"När gruppen skapades var nog inte tanken att den skulle gälla åldringsvård i hemmet. Men med tanke på hur Carema mfl agerar blir det säkerligen vanligare. Kanske finns det någon facebookgrupp som passar din flickvän bättre?"

Ain´t misbehavin

Mina föräldrar har lärt mig att ha respekt för äldre människor. Och framförallt min mor har själv haft alltför mycket av den varan. Jag tänker på alla de gånger en numera hädangången bekant till familjen uttalat både rasistiska och andra mindre rumsrena åsikter till kaffet.

Äldre människor har setts som något, lite gulligt och oförargligt. Radikala åsikter från en 90-åring har bortförklarats med att "det var annorlunda förr i tiden" eller att man inte kan "lära gamla hundar sitta". Ett lite nedlåtande synsätt kan tyckas, men jag inser att jag ärvt en del av det där, även om jag inombords kämpar emot.

I dag besökte jag en gammal granne som jag tidigare bara pratat med i hissen och på gatan. Jag vet att han bästa vän gick bort för en tid sedan och att han lever ensam sedan frun dog för ytterligare en tid sen. Jag har uppfattat honom som ganska ledsen och uppgiven, men också sympatisk och snacksalig. En evigt ung jazzgosse (trumpetare i allehanda band) och en socialdemokrat av den Tage Erlanderska skolan. Så jag ville muntra upp honom med lite fikabröd och ringde på i dag. Vi pratade en stund och lyssnade på Louis Armstrong innan önskemålen kom. Först var det en kram och för all del, tänkte jag. Men sedan ville han pussas och då vände jag kinden till. Och mindes när jag för många år sedan satt strandsatt på E4 i bitande vinterkyla utanför Strängnäs. En äldre man i en folkabuss kom som en räddande ängel med kaffe och yllesockor och tog mig och den uttjänta Saaben på släp hela vägen till Västerås där mina föräldrar mötte upp. De älskade gubben som var så gästvänlig och glad och bjöd på nyponsoppa och smörgås i sitt hem. Och jag med. Tills han stal en kyss bakom en dörr precis innan vi skulle åka därifrån.

Kanske är jag tråkig, halvfrigid och väldigt svensk. Men jag vill inte ha kyssar och tafsande händer från främmande gubbar som är mer än dubbelt så gamla som jag. Även om jag tycker att de är hyvens farbröder. Tyvärr har jag alltför många exempel på sånt här bemötande. Ändå blir jag fortfarande lika ställd. Som när grannen envisades med att gång på gång fråga om han inte kunde få smeka mig. För hemtjänstflickorna gick inte med på sånt.

Det var väl tur att han frågade åtminstone. Så jag fick chansen att öva på att säga nej till någon mer än dubbelt så gammal som jag själv. Men jag börjar bli lite trött på att det ska behövas.

I min förra lägenhet hade jag en granne som var 84 år och också levde ensam efter att frun dött. Ibland ville ha  bjuda på whisky och prata politik. Det hände att han skojade lite fräckt om vår relation. Men han höll tassarna borta.

Visst förstår jag att gamla människor också har behov av närhet och ömhet. Men jag är ingen docka till deras förfogande.

Skicka vidare

Efter en sommar och höst fylld av bråk och konflikter med en trotsande, skoltrött och ledsen fem-, sexåring känns det extra varmt i hjärtat när en annan klassförälder kommer fram och berättar att min son gjort en fin sak. 

En annan pojke i klassen har tydligen fått höra trista saker om sitt utseende. Så även min kille. Varje klass har ju sina mobbare. Eller i varje fall några barn som inte fått lära sig att tänka efter innan de talar. Men idag hade min pojk tydligen sagt till den här klasskamraten att han var fin. Och kompisen blev så glad att han berättade detta för sin mamma! Och jag blev glad att hon i sin tur berättade för mig, så att jag kunde ryggdunka min son, för efter den här tuffa skolstarten behöver vi verkligen höra något positivt.

GW:s dotter - en pålitlig penna

Har haft en helvetisk värk sista tiden. Och då syftar jag inte på mitt för tre veckor sedan opererade högeröga som fortfarande inte känns bra. Eller ser bra. Det är ryggen som vanligt. Och en allmän, mer diffus, smärta i armar och ben som smugit sig på under sommaren. På det en ettåring med höstblåsor och feber samt en trotsande sexåring som gråter varje dag han ska till skolan. Jag har helt enkelt inte fått så mycket gjort.

Hinner inte ens beta av tidningarna jag prenumererar på. Senaste numret av Militärhistoria ligger oläst vid sängen men när barnen somnat ger jag mig på Amelia. Som lyft rejält sedan Åsa Lundegård tog över för några år sen. Den är fortfarande typiskt ameliansk med 35+mode och hälsotips varvat med kvinnoöden från Sverige och världen men vi slipper klickrubrikerna och nåt slags tvångssyndrom från Adamos tid som gick ut på att det mesta från mat till populärpsykologi kunde illustreras med något naket. Gärna en vältränad man med skäggstubb och sexpack. Just den där typen jag alltid haft så svårt för.

Men det största genidraget nya Amelia stått för är nog ändå att anlita Malin Persson Giolito. GW:s dotter om ni inte redan visste det. Och minst lika rolig och slagkraftig som sin far! I senaste numret skriver hon just om halvslappa snoppar i motljus. Hon är litteraturrecensent. Och vågar säga att Milan Kundera och Elfriede Jelinek är trista. (Precis som tidningens filmrecensent Samuel Mesterton vågar såga de där rullarna alla hyllar på filmfestivalerna.) Det är så befriande! Jag behöver inte skämmas för "Vattenmelonen" längre. Den betydde rätt mycket för mig eftersom jag läste den när jag var nyskild. Att Marian Keyes senare släppt samma bok i tio, femton versioner kan vi diskutera en annan gång. Vad jag ville säga är att Malin Persson gör min kväll. Alltid lika snygga som roliga krönikor, eller om man ska kalla det kåserier. Recensionerna är också bra. Hon lämnar plats för alla genrer, så länge det är välskrivet och har en story som funkar. Långt ifrån alla litteraturrecensenter har förmågan, eller ska jag säga orken, att leta lite utanför det självklara. 

Nu har jag köpt en hel bok av Malin. Kanske inte någon skrattfest, då hon ju är deckarförfattare i första hand, men jag räknar med bra språk. Håll tummarna för att jag får några timmars "ledigt" under sena höstkvällar så att jag hinner läsa den, innan jag däckar av utmattning!

ABC. Du e i mina tankar.

Förlåt för glesa inlägg. Just nu hinner jag inte mycket annat än att vara förälder. Och en ganska dålig sådan. 

Nyblivna sexåringen har börjat skolan och det går inte särskilt bra alls. I morse var han hysterisk vid lämning och sprang ut i strumplästen och skulle rymma. Jag försöker göra lämningen kort och enkel och har pratat med pedagogerna om att de ska ta emot min son när han kommer på morgonen. Men ibland (som i morse) var hans favoritpedagog sjuk och det fanns ingen alls på plats i klassrummet. Då är det svårt att göra rätt.

Jag är, som jag säkert skrivit förr, en ganska sträng morsa, men det skär i hjärtat att se sin unge så ledsen och olycklig. Jag påminns om min egen skoltid och de många lärare som aldrig såg mig men krävde rättning i ledet. Jag led mig genom hela grundskolan trots att det borde ha blivit så bra. Jag var ju överbegåvad som barn. Det hade de åtminstone märkt i något skede. Men jag fick fortsätta i samma klass, med samma tråkiga uppgifter, bland samma mobbare. Vad kunde ha blivit av mig om jag sluppit det? Det får jag aldrig veta.

Min sexåring är ingen överbegåvning. Än. Mest en ganska vanlig, känslig men omogen kille. Som har svårt att sitta stilla och lyssna. Svårt att göra flera saker samtidigt. Och svårt för auktoriteter. Han ifrågasätter och det kan vara nog så irriterande för en trött mamma. Men även för snart pensionsfärdiga pedagoger, tydligen. Tur att de lovat "slipa av hans vassa kanter". Ska man säga "lycka till"?

Tio år

Skulle sätta mig att fylla i snart sexåringens matsäcksdagar i almanackan när jag såg att det är den tolfte september idag. En ödesdag i mitt liv. Just idag har det gått otroliga tio år sen jag rullades in i operationssalen på Huddinge Sjukhus för att få fyrtio centimeter av min ryggrad upphackad och en lång tid av mitt liv, ja, förstört är ordet, av den svenska sjukvårdens allra skitigaste bakgård.

Jag hade ingen aning. Ingen av mina närstående heller. Inte ens läkarna hade nån jävla aning om vad som komma skulle.

Jag har ju skrivit om det förr. Operationen. Infektionen. Och efterspelet med svår värk, nedsatt rörlighet och trassel med myndigheter och hemtjänst (som aldrig kom) var rentav anledningen till att jag startade min första blogg. Den arga. Och sorgliga. Men också stundtals väldigt roliga. Det var befriande att få skriva så rappt och personligt. Så nattsvart och känslosamt. Så att jag slapp trötta människor i min närhet med ältandet.

Jag lever alltjämt med sviterna efter den tolfte september 2005. Mitt elfte september. Inte mycket blev som innan. Somligt blir sig aldrig likt. 

Förr kunde jag jobba hundratimmarsveckor och avsluta med en natt på dansgolvet. Sedan upp nästa dag igen för att hämta hem hunden från varannanveckasboendet.

Nu blir jag liggande i tre dygn efter en enda kväll på galej. Och det beror inte på vinet. Alla som har värk eller annan systemsjukdom vet vad jag snackar om. Det kostar oss så mycket mer att släppa på regelverket. Kroppen har inga marginaler.

De första åren sörjde jag djupt. Sen kom ett hopp om att bli bättre. Nu har jag nånstans accepterat att det är som det är. Jag har ju bra dagar ibland även om det var länge sen nu. Min sjukgymnast har varit fantastisk, de få gånger hon kunnat klämma in mig i sitt späckade schema. Nu ska hon snart sluta. Gud hjälpe mig.

När jag nattar min minsting och luktar på hans mjuka fjun tänker jag ibland något väldigt få mödrar tänker. Att han får se till att växa upp fort och klara sig själv. Att ha småbarn är nämligen bland det mest fysiskt ansträngande man kan tänka sig. Och inte blir det bättre av att sexåringens fritids ligger flera trappor upp i en byggnad där man låst hissen så ettåringens barnvagn omöjligen kan bära honom.

Tio år har gått. Somligt blir sig aldrig likt. Nya problem uppstår ständigt.

Jo, vi har råd.

I dag fylldes världens tidningar och nyhetsprogram av bilden på treårige Alan, som drunknade på flykt från krigets Syrien och spolades upp på en strand i turkiska Bodrum. Samma Bodrum dit tusentals svenskar åker charter varje år för att sola, bada och shoppa. En snabb googling berättar att någon köpt en hel outfit för bara 67 kronor på orten och att Bodrum är ett särskilt bra val om man vill resa all inclusive.
I går läste jag under en facebookpost hos FN:s flyktingorgan UNHCR hur en efter en, av rimligen hyfsat välbeställda svenskar, ja kanske rentav en och annan charterresenär just till Turkiet, ifrågasatte varför Sverige ska släppa in en massa flyktingar som inte kan hålla fred, som är potentiella terrorister, som har en kultur som inte passar i Sverige, som kan lösa sina problem hemma istället.
Många radade upp mängder av argument för att INTE hjälpa. Ett av de vanligast förekommande är att vi inte har råd att ta hand om våra egna. Jag undrar ofta vilka som säger det där. Och vilka de syftar på.
Majoriteten av invånarna i vårt land tillhör en välsituerad medelklass som har råd med bil, hus, restaurangbesök och semesterresor. Resterande cirka fem, tio procent, har det ungefär som jag. Jag får vända på slantarna för att de ska räcka varje månad, sprida mina matinköp i flera olika butiker efter erbjudanden och springa benen av mig på loppisar för att barnen ska gå klädda enligt förskolans kravlista eller se Byggare Bob på dvd. Hyran äter upp mer än halva min inkomst trots att vi trängs med fyra katter på tre rum i en risig miljonprogramslya. Någon charterresa har jag aldrig haft råd med. I år kom vi inte ens iväg till släkten i Finland. Jag satt här nere i lekparken och svalkade mina fötter i plaskdammen medan femåringen cyklade runt, runt och ettåringen ritade med tavelkrita på asfalten.
Det är rätt trist. Att aldrig få en slant över och kunna unna sig lite ledigt från vardagen. Men ännu tristare är det att aldrig slippa oron över framtiden. Har vi ens råd att bo kvar här om ett år? Vad händer om jag blir riktigt dålig igen (min kropp har ju gått igenom en del) och inte kan försörja oss? Sverige är inte vad det en gång var och ingen, utom möjligen en och annan avsatt vd i storbolag, kan räkna med att klara sig utan lönearbete.
Vi tillhör alltså de sämst ställda i Sverige 2015. Ändå har vi det ganska bra. Åtminstone om jag jämför med treårige Alans familj. De flydde från kriget. För att rädda sina liv. Och om inte vi välbeställda svenskar, och europeer, varit så snabba att korka igen alla deras flyktvägar, i imbecill omsorg om oss själva och det vi kallar vårt, hade de förmodligen levt nu. Alan. Hans femårige bror Galip och deras mamma Rihan.
"Men öppna ditt hem då!" skriver en av de argaste männen under UNHCR:s bloggpost med bilden på två sovande tvååringar vid den ungerska gränsen. Han adresserar sitt missnöje till en kvinna i debatttråden. En kvinna han uppfattar som naiv. Han verkar tro att han trängt in henne i ett hörn. För ingen vill ju öppna sitt hem för främlingar. Det är ju bara något som låter fint i debatten. Politiskt korrekt, liksom. Folkvalda som står för öppnare gränser anklagas så ofta för att vara just det och för att sakna kontakt med verkligheten där de sitter bakom sina dyra skrivbord. De förväntas inte förstå hur det är att dela med sig när man knappt har till sig själv. 

Jag kommer att tänka på Vinterkriget och "Finlands sak är vår!" När det officiella Sverige underlät att hjälpa visade den enskilde svensken att hjärtat ännu slog för mänskligheten. Tusentals krigsbarn placerades i svenska familjer och paket med mat, kläder och andra förnödenheter skickades över gränsen till våra systrar och bröder i öst.
Nu tänker du säkert att Finland var ju så nära oss. Dagens krig så långt borta. Men är det verkligen så? Sitter det inte ett vykort från Turkiet på ditt kylskåp där hemma? Med en bild på ett tjusigt hotell, en turkosblå pool, några marknadsstånd och en strand. Kanske rentav samma strand där Alans livlösa kropp spolades upp. Lille Alan med sin röda t-shirt och sina fina gympaskor. Ett litet barn som inte fick leva.
SD får rekordsiffror i väljarmätningarna. Motstående politiker kontrar med att bära populistiska t-shirts i riksdagen. Det är dags att sluta hålla långa föredrag om huruvida SD är rasister eller "bara" främlingsfientliga och börja GÖRA något istället. Öppna våra hem till exempel. Alla har kanske inte plats, tid eller ork att dela med sig av sin bostad och sin vardag men väldigt många skulle kunna göra väldigt mycket mer. Och många vill! Nog vore det på tiden med en bred politisk, överenskommelse för att göra det enklare för enskilda att hjälpa flyktingar på laglig väg! Och i synnerhet barn som lämnat ett sådant, vedervärdigt krig som det i Syrien bakom sig, behöver få omges av trygga, glada människor som välkomnar dem i sin vardag och visar att livet kan gå vidare. För somliga.
Nu tänker jag på bussen med flyktingar på väg in i den lilla, tyska staden. Hur de välkomnas av invånarna som jublar och viftar med flaggor och blommor. Visst har Tyskland också problem med främlingsfientliga (Pegida) och nynazistiska organisationer. Men celebriteter och medier vågar ta ton och visa på ett annat förhållningssätt.
Tyskland har lärt av sin historia. Resten av Europa har det inte.
Som längst ner på samhällsstegen i vårt rika Sverige kan jag lova alla tvivlare: Vi har råd att hjälpa! Vi har inte råd att låta bli. Nu tar vi och diskuterar HUR vi ska göra det istället. Ok?