Utan trötta föräldrar - inga tittare för Bard!

Alexander Bard har rätt. Men inte alla rätt. Han glömmer att det finns sånt som det är värt att bli trött och tjock för. Och att hans barnalstrande vänner blir konservativa beror kanske på att han omger sig med en hel del moderater.
Det enda som chanserat hos mig förutom mina looks och en viss ultrarapid i hjärnkontoret är väl orken att upptäcka ny musik. Tiden räcker helt enkelt inte till för att leta nya indiesnören på obskyra popsajter. Ska jag inte bli ännu tröttare och fetare måste jag ju sova nån gång. Och det brukar jag se till att göra (trumvirvel) före utröstningen i Idol.
Det är väl tur för Alexander att det finns så många trötta, feta föräldrar hemma i tv-sofforna på fredagkvällarna. Annars stod Idol utan annonsörer. Och han utan lön.

Vår lilla solstråle

Jag sitter i väntrummet  till krematoriet i Gustavsberg med en mugg kaffe framför mig. Jag som aldrig dricker kaffe. En och en halv timme skulle det ta. Sen får jag hem henne i en liten träurna för en bråkdel av priset som djursjukhusen tar. Men även om vi har det knapert är det inte bara för den skull jag är här. Utan för att få säga ett sista adjö. Och vara säker på att rätt aska följer med mig hem. 

Min lilla, stora kille ville följa med idag, men jag tvingade honom till skolan istället. Tänker att det är bättre att han minns Iris som hon såg ut hemma, inlindad i den lilla hjärtefilten som katterna brukade ligga och vila på i soffan. I den lilla lådan klistrade jag fast ett par av lillfisens tandborstningsklistermärken. Ett med två delfiner på och ett med två lejon. Mellan tassarna håller hon två teckningar som barnen gjort och bakom ryggen la jag en liten gosenalle med hjärta på bröstet. Den nallen luktar gott av båda mina barn. Liksom den lilla udda, babystrumpan framför hennes nos. Sen skrev jag i all hast några rader på locket och det blev kanske inte så fint, men ändå. "All världens kärlek i en liten katt. Vi älskar dig Iris!" Och så våra namn, blommor och en liten sol. För att hon var vår solstråle. Inget annat djur har någonsin gjort mig så glad. Iris fick mig sällan att känna mig otillräcklig som djurägare. Hon tog för sig och gav så mycket kärlek. Med de andra har jag ofta känt ångest över att inte räcka till. Iris var en lyckokatt. Men lycka varar förstås inte för evigt.

Utanför fönstret reser sig soptippen mot en jämngrå novemberhimmel. En flock kajor flyger upp över sopberget. Det regnar.

Det kommer aldrig finnas nån som du.

Vår yngsta katt är borta. Hon somnade in för en dryg timme sen efter en spruta av onkologen Patricio Rivera på Södra Djursjukhuset. Efter en månad av provtagningar fick vi till slut ett svar som ändå pekade på någon form av väldigt aggressiv cancer. Jag upptäckte knölen den 16 oktober och åkte in med henne samma dag. Nu var den stor som minst två golfbollar. Och den satt illa till på halsen och sidan av huvudet så den gick inte att operera bort. I går började hon få svårt att tugga sin mat och saliven rann ur ena mungipan. 

Det gick så fruktansvärt fort. Lilla Iris. Familjens clown och vår yngsta katt. Hon som föddes när äldsta sonen ännu låg i min mage och som jag bar omkring på innanför mina kläder och pipettmatade när mamma Trolla blev sjuk. Hon som visade sig vara så otroligt väl lämpad som kompis även till de små. Hon som hade en ängels tålamod.

Det går aldrig att förbereda sig trots att jag den senaste veckan försökt ställa in mig på det värsta. Jag närde ändå ett litet hopp. Tills idag.

Patricio hjälpte mig med beslutet. För Iris skull. Det gör så fruktansvärt ont att tänka att vi bara fick sex år tillsammans.

Men hon levde dem åtminstone som om hon hade haft nio liv. Tok-Iris.

Du fattas mig! Hälsa Mårran på andra sidan.

Nu ska jag hämta barnen. Skolan har öppet hus med sång och jippon. Tar på mig glasögonen för att inte se alltför uppenbart söndergråten ut. Men jag önskar förstås att jag slapp gå dit. Just idag. Jag orkar inte riktigt småprata.

"Iris är ingen katt. Hon är en alien!" sa en kompis en gång.

Och det låg något i det. För det finns absolut ingen som hon. I hela universum.

Gubbskryt i fel forum

Gick nyligen med i en ny facebookgrupp för ensamstående på heltid. Hittills har jag inte hittat ett enda inlägg som rört mig på något sätt. Och det gjorde iofs inte detta heller men jag kunde inte låta bli. Trots att jag egentligen tycker att kärleken saknar ålder. Men när man så tydligt är ute efter att skryta/provocera och framför allt i helt fel forum (!) blir jag liksom tvungen att svara.

Micke H skriver "Jag är 49... Min flickvän 24... Ge mig ngr schyssta kommentarer på det."

Såna här inlägg kallas off topic och brukar raderas ur andra grupper för att medlemmarna ska slippa skräpuppdateringar i sitt flöde. Trots att jag anser att kärleken inte har någon ålder och själv haft en relation med en sexton år äldre man blev jag väldigt trött på att en sådan här fjant upptar ens en minut av min tid. Vad som fört dessa båda samman (vilket flera i tråden undrade över även om många skrev grattis) torde vara en IQ under 75. Och en svårighet att läsa gruppinformation på Facebook.  Vill han ha kommentarer så ska han få, tänkte jag och skrev:

"När gruppen skapades var nog inte tanken att den skulle gälla åldringsvård i hemmet. Men med tanke på hur Carema mfl agerar blir det säkerligen vanligare. Kanske finns det någon facebookgrupp som passar din flickvän bättre?"

Ain´t misbehavin

Mina föräldrar har lärt mig att ha respekt för äldre människor. Och framförallt min mor har själv haft alltför mycket av den varan. Jag tänker på alla de gånger en numera hädangången bekant till familjen uttalat både rasistiska och andra mindre rumsrena åsikter till kaffet.

Äldre människor har setts som något, lite gulligt och oförargligt. Radikala åsikter från en 90-åring har bortförklarats med att "det var annorlunda förr i tiden" eller att man inte kan "lära gamla hundar sitta". Ett lite nedlåtande synsätt kan tyckas, men jag inser att jag ärvt en del av det där, även om jag inombords kämpar emot.

I dag besökte jag en gammal granne som jag tidigare bara pratat med i hissen och på gatan. Jag vet att han bästa vän gick bort för en tid sedan och att han lever ensam sedan frun dog för ytterligare en tid sen. Jag har uppfattat honom som ganska ledsen och uppgiven, men också sympatisk och snacksalig. En evigt ung jazzgosse (trumpetare i allehanda band) och en socialdemokrat av den Tage Erlanderska skolan. Så jag ville muntra upp honom med lite fikabröd och ringde på i dag. Vi pratade en stund och lyssnade på Louis Armstrong innan önskemålen kom. Först var det en kram och för all del, tänkte jag. Men sedan ville han pussas och då vände jag kinden till. Och mindes när jag för många år sedan satt strandsatt på E4 i bitande vinterkyla utanför Strängnäs. En äldre man i en folkabuss kom som en räddande ängel med kaffe och yllesockor och tog mig och den uttjänta Saaben på släp hela vägen till Västerås där mina föräldrar mötte upp. De älskade gubben som var så gästvänlig och glad och bjöd på nyponsoppa och smörgås i sitt hem. Och jag med. Tills han stal en kyss bakom en dörr precis innan vi skulle åka därifrån.

Kanske är jag tråkig, halvfrigid och väldigt svensk. Men jag vill inte ha kyssar och tafsande händer från främmande gubbar som är mer än dubbelt så gamla som jag. Även om jag tycker att de är hyvens farbröder. Tyvärr har jag alltför många exempel på sånt här bemötande. Ändå blir jag fortfarande lika ställd. Som när grannen envisades med att gång på gång fråga om han inte kunde få smeka mig. För hemtjänstflickorna gick inte med på sånt.

Det var väl tur att han frågade åtminstone. Så jag fick chansen att öva på att säga nej till någon mer än dubbelt så gammal som jag själv. Men jag börjar bli lite trött på att det ska behövas.

I min förra lägenhet hade jag en granne som var 84 år och också levde ensam efter att frun dött. Ibland ville ha  bjuda på whisky och prata politik. Det hände att han skojade lite fräckt om vår relation. Men han höll tassarna borta.

Visst förstår jag att gamla människor också har behov av närhet och ömhet. Men jag är ingen docka till deras förfogande.

Skicka vidare

Efter en sommar och höst fylld av bråk och konflikter med en trotsande, skoltrött och ledsen fem-, sexåring känns det extra varmt i hjärtat när en annan klassförälder kommer fram och berättar att min son gjort en fin sak. 

En annan pojke i klassen har tydligen fått höra trista saker om sitt utseende. Så även min kille. Varje klass har ju sina mobbare. Eller i varje fall några barn som inte fått lära sig att tänka efter innan de talar. Men idag hade min pojk tydligen sagt till den här klasskamraten att han var fin. Och kompisen blev så glad att han berättade detta för sin mamma! Och jag blev glad att hon i sin tur berättade för mig, så att jag kunde ryggdunka min son, för efter den här tuffa skolstarten behöver vi verkligen höra något positivt.

GW:s dotter - en pålitlig penna

Har haft en helvetisk värk sista tiden. Och då syftar jag inte på mitt för tre veckor sedan opererade högeröga som fortfarande inte känns bra. Eller ser bra. Det är ryggen som vanligt. Och en allmän, mer diffus, smärta i armar och ben som smugit sig på under sommaren. På det en ettåring med höstblåsor och feber samt en trotsande sexåring som gråter varje dag han ska till skolan. Jag har helt enkelt inte fått så mycket gjort.

Hinner inte ens beta av tidningarna jag prenumererar på. Senaste numret av Militärhistoria ligger oläst vid sängen men när barnen somnat ger jag mig på Amelia. Som lyft rejält sedan Åsa Lundegård tog över för några år sen. Den är fortfarande typiskt ameliansk med 35+mode och hälsotips varvat med kvinnoöden från Sverige och världen men vi slipper klickrubrikerna och nåt slags tvångssyndrom från Adamos tid som gick ut på att det mesta från mat till populärpsykologi kunde illustreras med något naket. Gärna en vältränad man med skäggstubb och sexpack. Just den där typen jag alltid haft så svårt för.

Men det största genidraget nya Amelia stått för är nog ändå att anlita Malin Persson Giolito. GW:s dotter om ni inte redan visste det. Och minst lika rolig och slagkraftig som sin far! I senaste numret skriver hon just om halvslappa snoppar i motljus. Hon är litteraturrecensent. Och vågar säga att Milan Kundera och Elfriede Jelinek är trista. (Precis som tidningens filmrecensent Samuel Mesterton vågar såga de där rullarna alla hyllar på filmfestivalerna.) Det är så befriande! Jag behöver inte skämmas för "Vattenmelonen" längre. Den betydde rätt mycket för mig eftersom jag läste den när jag var nyskild. Att Marian Keyes senare släppt samma bok i tio, femton versioner kan vi diskutera en annan gång. Vad jag ville säga är att Malin Persson gör min kväll. Alltid lika snygga som roliga krönikor, eller om man ska kalla det kåserier. Recensionerna är också bra. Hon lämnar plats för alla genrer, så länge det är välskrivet och har en story som funkar. Långt ifrån alla litteraturrecensenter har förmågan, eller ska jag säga orken, att leta lite utanför det självklara. 

Nu har jag köpt en hel bok av Malin. Kanske inte någon skrattfest, då hon ju är deckarförfattare i första hand, men jag räknar med bra språk. Håll tummarna för att jag får några timmars "ledigt" under sena höstkvällar så att jag hinner läsa den, innan jag däckar av utmattning!