Jonathan Johansson är utan tvekan Sveriges bästa musiker. I en klass för sig sedan den fantastiska debuten "En hand i himlen". Såg honom på Where the action is där jag jobbade ett år. Måste ha varit 2009 för jag vill minnas att jag var gravid med första barnet. Pretenders var där. Foo Fighters likaså. Inte så förtjust i sistnämnda. Tycker de gör nåt slags tråkrock för medelklass. Säger mig ingenting. Men Jonathan... What a mighty good, godly man! Ja, han är ju kristen, men förmodligen det första och hittills enda exemplet på svensk musiker med gudstro som lägrar listor OCH recensenter big time. Carola klarade väl bara förstnämnda. Tomas Andersson-Wij är lite för ojämn.
Nu har Jonathan sålt sig till reklamen men sånt skiter jag i. Så länge det inte handlar om spelbolag.
Lyss till den sträng som brister!
fredag 6 mars 2020
I’m just a girl
Vad säger ni? Ska jag ta med mig gitarren och stalka lite utanför ett fönster i Västerhaninge?
Borde ju locka en majoritet med y-kromosomer i alla fall. Plötsligt känner jag mysteriet avtäckas. Mysteriet att jag är singel.
Funderade på att göra en film a la Dylan och RC, men var för ful för att vara med på bild. Vill ju inte att poängen ska gå förlorad.
torsdag 5 mars 2020
Keep calm - and call the gynaecologist
Det kom en blomsterkvast, från en omtänksam läsare. Jag har, eftersom jag försöker blogga någorlunda anonymt med tanke på innehållet;-) inte möjlighet att kommentera inläggen, så jag säger det här istället: Tack! Blommorna står på vardagsrumsbordet nu och förgyller vårt kaotiska hem.
Lyssnar på Eagles och tänker att jag förmodligen har lyssnat så mycket på Eagles i mitt liv att jag skapat min mansbild utifrån "Take it easy":
Jag har ägnat den här veckan åt att rannsaka mig själv. Inte så mycket för att han sa åt mig att göra det som för att jag själv kände att behovet fanns. Ett jävla behov. Det är ju solklart att jag inte mår bra. Jag är sjukskriven, ensamstående på heltid utan någon nära familj och har just blivit diagnosticerad med två, riktigt tuffa, i praktiken obotliga, sjukdomar, ME och EDS. Det har varit svårt att veta vad man ska associera sitt mående med, annat än dessa fakta. Men jag har märkt att jag blir väldigt mycket sämre sisådär en gång i månaden. Då är det enbart sängläge som gäller och det händer till och med att jag bokar av läkarbesök för att jag har för ont och inte orkar. Jag har också märkt att jag retar mig på allt möjligt vissa dagar och har tålamod som en iller. Det kräver sin kvinna att be om ursäkt till barnen gång på gång. "Förlåt att jag trodde att du hade gömt kakburken/demolerat telefonen/spillt färg på parketten."
Well I'm a-runnin' down the road tryin´ to loosen my load
I've got seven women on my mind
Four that wanna own me, two that wanna stone me
One says she's a friend of mineJag har ägnat den här veckan åt att rannsaka mig själv. Inte så mycket för att han sa åt mig att göra det som för att jag själv kände att behovet fanns. Ett jävla behov. Det är ju solklart att jag inte mår bra. Jag är sjukskriven, ensamstående på heltid utan någon nära familj och har just blivit diagnosticerad med två, riktigt tuffa, i praktiken obotliga, sjukdomar, ME och EDS. Det har varit svårt att veta vad man ska associera sitt mående med, annat än dessa fakta. Men jag har märkt att jag blir väldigt mycket sämre sisådär en gång i månaden. Då är det enbart sängläge som gäller och det händer till och med att jag bokar av läkarbesök för att jag har för ont och inte orkar. Jag har också märkt att jag retar mig på allt möjligt vissa dagar och har tålamod som en iller. Det kräver sin kvinna att be om ursäkt till barnen gång på gång. "Förlåt att jag trodde att du hade gömt kakburken/demolerat telefonen/spillt färg på parketten."
Denna månad blev det dock översvämning i hela adenohypofysen. Jag har varit lycklig nog att slippa den månatliga plågoanden PMS under så många år, men nu har något hänt och hon är jävligt förbannad. Så i dag bokade jag en tid hos Fru Doktorn och fick komma redan på måndag. Hon ska vara en av Stockholms bästa gynekologer. Inga fler ointresserade gubbar som gröper runt lite, suckar, skriver ut nåt p-piller och skickar hem en med störtblödningar i fyra veckor. Inte för att det har någon betydelse för kärlekslivet som aldrig tycks bli, men för att orka hänga med och förhoppningsvis se mina barn växa upp. Det är ingen lek att ha "kvinnoproblem". I lägen som det här blir de allas problem. En fråga om liv. Död. Och kärlek.
"Take it easy, take it easy
Don't let the sound of your own wheels drive you crazy"
(Jackson Browne, 1971)
Inte målgruppen
Varför varför tror Facebook och all världens dejtingappar att det är en sån här snubbe man vill ha? Har aldrig begripit. Jag gillar ju lite sneda pojkvaskrar med rufsigt hår och dåliga tänder.
lördag 29 februari 2020
My aim is true - rapport från dejtingträsket
"It ought to be easy, ought to be simple enough
Man meets woman and they fall in love
But the house is haunted and the ride gets rough
And you've got to learn to live with what you can't rise above
if you want to ride on down in through this tunnel of love"
Bruce Springsteen
Man meets woman and they fall in love
But the house is haunted and the ride gets rough
And you've got to learn to live with what you can't rise above
if you want to ride on down in through this tunnel of love"
Bruce Springsteen
Jag har varit på min första Tinderdejt. Min första dejt över huvud taget sedan minstingen anlände för över sex år sen. Vi hade kanske chattat i en knapp månad, med ord som tsunamiflödade över skärmen och landade som mjuka fjädrar i både hjärta och själ. Finns det fortfarande såna här män kvar därute? Tänkte jag. Han var ju både känslig och intelligent. Rolig och bildad. Intresserad av historia och, precis som jag, specifikt av militärhistoria. Killar med det intresset brukar gå omkring i manbun, illasittande kamouflagebyxor, reklamtisha och sneakers från Ö&B och den enda kända bok de läst är någon av Jan Guillou. Den här mannen var anständigt klädd. Absolut inte trendig, men det var snarare lite befriande. (Jag är förbi den tid då jag dumpade en kille för hans skor;-) Så långt ifrån de vanliga killarna man chattar med, de som helt saknar funderingar kring livet och världen. mer än den egna altanen, fisken i famnen och jobbet på en elfirma. Men - bäst av allt - han hade inga problem varken med att jag har barn på heltid eller en kronisk sjukdom! Detta var liksom för bra för att vara sant. Jo, vid en googling såg jag direkt att han varit aktiv som rådgivare åt ett högerparti, men en socialt medveten sådan (hittade Twitterinlägg jag absolut hade delat vidare), vilket är ovanligt, och det räckte för mig. Här skulle fixas barnvakt!
Så vi sågs till slut. Det var en fin kväll med fantastiska samtal om drömmar och skriverier. Jag berättade personliga saker som som hur mina barn blev till. Han kontrade med ett avslöjande som senare skulle rubba min balans och ge upphov till en rad frågor, även om jag där och då mest försökte lyssna med stängd mun. Han berättade att han ska ha barn med en annan Tinderdejt! Och att han vill ta sitt ansvar, på det sätt han nu kan med tio mil emellan. Enligt honom var i alla fall han och mamman till barnet överens om att de inte skulle fortsätta som par.
Han kysste mig i en källare i Gamla Stan och satte där och då igång ett jävla hormonskred. Han sa att han ville ha mig men nu måste vi gå. På vägen mot tunnelbanan bjöd han över mig och barnen (!) dagen efter. Om vi ville kunde vi sova över. Vi kysstes hejdå och strax därefter skickade jag ett sms där jag skrev: ”Tack för ikväll! Lovar att tänka över morgondagen”. Sedan berättade jag för tioåringen om inbjudan. Han hade några frågor men accepterade. Från dejten hördes inget mer under hela kvällen. Vi gick hem och lade oss och jag tänkte att han hör väl av sig sen.
Fredag morgon kom så ett kort svar på mitt sms. “Ikväll funkar inte. Sonen kommer”
Det hade han ju redan berättat ett par dagar tidigare men eftersom han bjudit in oss ändå tänkte jag att det blivit ändrat, eller att sonen skulle ut med kompisar. Eller hade han bara hittat på allt? Hade han inte lite väl bråttom att lämna vår dejt med tanke på hur hett det blev i den där kalla källaren? Nu började mina tankar surra. Hade han gått vidare till någon annan den kvällen? Nog var det lite konstigt ändå att han inte svarat på mitt sms när han tidigare visat att han tog avstånd från Spelet? Jag hade inte nojjat över såna här detaljer för tio, femton år sen. Att dubbeldejta då var närmast en regel innan man uttalat att man var ett par. Jag gjorde det själv. Flitigt. Men nu är jag som 18 år igen. En ovan dejtare på väg att ånyo bli av med sin oskuld.
Jag ägnade fredagen åt barnen och På Spåret. Tioåringen kräktes och en eventuell dejt hade då förstås ändå inte blivit av. På lördag morgon hörde han av sig igen. Sa att han skulle ta det lugnt hela helgen. ”Skulle inte du hänga med sonen?” skrev jag.
”Nej, han kom inte. Fick Coronaskräck och vågade inte åka tåg”.
Jag hade sovit dåligt, tagit extra smärtstillande efter vår dejt där jag blev kall på vägen hem. På det lades nåt slags nyuppkommen PMS som lever på min sjukdom och är lite extra jävlig sisådär var tredje månad. Som nu. Dessutom hade hans händer lyckats trycka på en röd knapp som ingen rört på väldigt många år och jag hade inte haft en aning om att jag hade så mycket gemensamt med en ketchupflaska. Jag var i en alldeles särskilt illa rustad sits att affektreglera.
Jag kände att jag fått vatten på min kvarn. Så snabbt som vårt möte utvecklade sig på torsdagen- varför hade han inte ringt och berättat detta och frågat om vi ville komma ändå till slut? Jag hade vid hans första fråga om helgen börjat reka efter barnvakt direkt. Och att prata med tioåringen var en stor grej, både för honom och mig.
Jag kände att jag fått vatten på min kvarn. Så snabbt som vårt möte utvecklade sig på torsdagen- varför hade han inte ringt och berättat detta och frågat om vi ville komma ändå till slut? Jag hade vid hans första fråga om helgen börjat reka efter barnvakt direkt. Och att prata med tioåringen var en stor grej, både för honom och mig.
Jag ville säga till honom att jag var osäker på hans avsikter. Jag borde ha frågat om han ville hjälpa mig att känna tillit. Istället hasplade jag ur mig ”Du ljuger dåligt för att vara moderat”.
Och sen följde fel på fel.
Hans försvar bestod först i en lång tystnad. Sedan kom några korta, kyliga svar om att “min son går före en dejt” och ”allt det där är inom dig och jag har inget med det att göra” samt ”jag tänker inte förklara mig för det spelar ingen roll. Vi ska inte ses mer”.
Där kom den! Kniven i hjärtat. Jag hade räckt över den själv. Som så ofta förr.
Självklart går ens barn före! Jag skulle inte vilja att han resonerade annorlunda. Men det här hattandet kring inbjudan kändes förvirrande. Att han glömt att jag hade katt fast jag nämnt det flera gånger när vi chattat. Och att han flera gånger frågat mig ”vad skriver du på nu” och ”är det lätt att sälja in artiklar” fast jag berättat att jag är sjukskriven. Det var som om nåt inte stämde. Blandade han ihop mig med någon annan? Denna av- och påmentalitet parad med det faktum att han väntar barn med en annan Tinderdejt och hade berättat för mig att han gått i gruppterapi bland olika slags missbrukare gjorde mig vaksam. Jag hade träffat den där sortens män förut, de som håller flera fiskar varma samtidigt och till slut fastnar i sitt eget nät. Min allra första pojkvän var en sån. När jag, rosenkindad och lycklig, cyklade hem till flickrummet, alltför lättklädd i den kalla försommarnatten 1992, med svidande underliv och det blonda håret fladdrande i vinden, slog han förmodligen redan numret till nästa oskuld på listan. Jag hade levt med en missbrukare i åtta år och de lögner som följde med den relationen. Då vänjer man sig långsamt av med tilliten. Man blir medberoende. Och trots många timmar i terapi har en del av mig kanske fastnat där.
Så vem var den här mannen som verkade så fin men plötsligt droppar en sån bomb och sedan försvinner? Så typiskt mig när jag blir rädd att slänga ur mig något välformulerat sårande och provocerande. Så typiskt mig att bara smälla sönder den där ballongen som var på väg att lyfta. Det togs förstås inte väl emot. Han hade bara suttit hemma och spelat tv-spel. Han tog det så pass illa att han sa tack och hej. Trots alla sina terapitimmar. Trots att han bara någon vecka tidigare skrivit ”Jag måste säga att det är väldigt sällsynt att träffa någon som du.”
Så vem var den här mannen som verkade så fin men plötsligt droppar en sån bomb och sedan försvinner? Så typiskt mig när jag blir rädd att slänga ur mig något välformulerat sårande och provocerande. Så typiskt mig att bara smälla sönder den där ballongen som var på väg att lyfta. Det togs förstås inte väl emot. Han hade bara suttit hemma och spelat tv-spel. Han tog det så pass illa att han sa tack och hej. Trots alla sina terapitimmar. Trots att han bara någon vecka tidigare skrivit ”Jag måste säga att det är väldigt sällsynt att träffa någon som du.”
Nu satt jag där med mina tårar. Mina första Tindertårar. Min första dumpning på över ett decennium. Det känns. Värst av allt är att han , när han skrev om sin kyliga mor och fadern som lämnade, att han var rädd för att bli cynisk. Men de kommentarer han lämnade mig med efter min anklagelse var allt annat än försonande. Han blev riktigt jävla arg. Och kall. ”Var finns jag i detta? Det du skriver pågår i ditt huvud och har inte med mig att göra”. Och ”det är ingen idé att försöka förklara. Det är slutpratat.”
SOM jag hört det där sista i mitt liv! Från min allra första pojkvän som låg med halva stan medan jag trodde att vi skulle leva happily ever after. Till min morbror, gudfar (och Oidipus) som hörde av sig så sent som för några veckor sen med hårda ord och anklagelser innan han valde att blockera mig så fort jag ville ha svar på mina frågor om varför han mobbat mig och fryst mig ute i över trettio år.
De kalla männen. Jag haft dem runt mig hela mitt liv och det har gjort mig till den jag är. En som är rädd för att älska. Och testar relationen med alltför tuffa frågor i ett tidigt skede. Om jag över huvud taget lyckas känna något annat än ett par våta trosor. För jag har också sprungit runt i det där ekorrhjulet av bekräftelse, inte bara en eller två gånger utan många.
Jag är inte ens svartsjuk av mig. Jag ville bara veta hur han tänkte. Var vi stod. Jag hade trots allt pratat med barnen om att vi skulle åka till honom på fredagen. Nu blev det inte så. Nu blev ingenting alls. Och det gör ont som fan trots att vi knappt hann träffas. Det gör ont för att han skrev fantastiskt. För att han accepterade allt från min gamla bil till min sjukdom. Åtminstone sa han så. Och det kändes fint. Precis som hans händer när vi sågs. Men vad hjälper attraktion när jag är en sån som skriver min rädsla i versaler - och han i blanksteg?
Jävla Tinder. Varför ska det vara så svårt?
Naturligtvis kunde jag inte låta bli att skicka ett sista sms. Där jag ber om förlåtelse för mina plumpa anklagelser. Men han har sannolikt slutat lyssna. Någon som jag, har sagt det förr. Fortsätter tystnaden har jag hittat min gudfar, morbror, far och första pojkvän ännu en gång. Och det är ingen som håller mig hårt när det stormar.
Barnen har kramat extra mycket på mig den här helgen. De har sett sin mamma gråta över en karl för första gången. De tycker förstås att det är väldigt märkligt.
"Mamma. Jag skulle önska att du mådde bättre. Men du har ju oss! Tänk på när vi städar", sa den minsta raringen när han höll om mig. Stora, som mest surat och undvikit mig på sistone, kom hem tidigare från kompisen "bara för att titta till mig" innan han for ut igen. Det har aldrig hänt förr.
Så något måste jag ha gjort lite rätt i denna värld. Det finns ett par killar som trots allt älskar mig för den jag är. De två. Och så katten.
Och som ett körsbär på toppen och en hint till rubriken: en älskad, gammal hjärta-smärta-favorit från Elvis d.y.
SOM jag hört det där sista i mitt liv! Från min allra första pojkvän som låg med halva stan medan jag trodde att vi skulle leva happily ever after. Till min morbror, gudfar (och Oidipus) som hörde av sig så sent som för några veckor sen med hårda ord och anklagelser innan han valde att blockera mig så fort jag ville ha svar på mina frågor om varför han mobbat mig och fryst mig ute i över trettio år.
De kalla männen. Jag haft dem runt mig hela mitt liv och det har gjort mig till den jag är. En som är rädd för att älska. Och testar relationen med alltför tuffa frågor i ett tidigt skede. Om jag över huvud taget lyckas känna något annat än ett par våta trosor. För jag har också sprungit runt i det där ekorrhjulet av bekräftelse, inte bara en eller två gånger utan många.
Jag är inte ens svartsjuk av mig. Jag ville bara veta hur han tänkte. Var vi stod. Jag hade trots allt pratat med barnen om att vi skulle åka till honom på fredagen. Nu blev det inte så. Nu blev ingenting alls. Och det gör ont som fan trots att vi knappt hann träffas. Det gör ont för att han skrev fantastiskt. För att han accepterade allt från min gamla bil till min sjukdom. Åtminstone sa han så. Och det kändes fint. Precis som hans händer när vi sågs. Men vad hjälper attraktion när jag är en sån som skriver min rädsla i versaler - och han i blanksteg?
Jävla Tinder. Varför ska det vara så svårt?
Naturligtvis kunde jag inte låta bli att skicka ett sista sms. Där jag ber om förlåtelse för mina plumpa anklagelser. Men han har sannolikt slutat lyssna. Någon som jag, har sagt det förr. Fortsätter tystnaden har jag hittat min gudfar, morbror, far och första pojkvän ännu en gång. Och det är ingen som håller mig hårt när det stormar.
Barnen har kramat extra mycket på mig den här helgen. De har sett sin mamma gråta över en karl för första gången. De tycker förstås att det är väldigt märkligt.
"Mamma. Jag skulle önska att du mådde bättre. Men du har ju oss! Tänk på när vi städar", sa den minsta raringen när han höll om mig. Stora, som mest surat och undvikit mig på sistone, kom hem tidigare från kompisen "bara för att titta till mig" innan han for ut igen. Det har aldrig hänt förr.
Så något måste jag ha gjort lite rätt i denna värld. Det finns ett par killar som trots allt älskar mig för den jag är. De två. Och så katten.
"If you miss me, I'll be there
To brush the sunlight from your hair
I'll be there to guide you
when trouble walks beside you"
Bruce Springsteen
To brush the sunlight from your hair
I'll be there to guide you
when trouble walks beside you"
Bruce Springsteen
Och som ett körsbär på toppen och en hint till rubriken: en älskad, gammal hjärta-smärta-favorit från Elvis d.y.
måndag 9 april 2018
Allt som blev - och inte.
Min far somnade in i morse. Den enda far jag haft.
Jag skriver så för att vår relation inte var enkel. Min far var av den gamla sorten. Tyst och stark. Nästan alltid närvarande, men ändå inte. Alltid på avstånd. Jag minns hur han brukade gå tjugo meter före resten av familjen på promenaderna runt Sandtorpsudden i Karlskoga. Ibland vände han sig om för att se att vi var där. Sällan för att låta oss hinna ikapp. Jag minns hur han stod och väntade otåligt utanför ytterdörren redan innan vi kom iväg, medan mamma klädde på mig - och åren dessförinnan mina systrar. Jag minns hur mamma hade maten på bordet klockan fyra varje eftermiddag när han kom hem från arbetet på Bofors. Jag minns honom bakom morgontidningen. Med en pipa i munnen. Eller en cigarett. Den gamla sortens man.
De där cigaretterna - och till viss del arbetet på Bofors Gjuteri - skulle bli hans död. Det förstod jag redan som barn och otaliga var de papperslappar med varnande budskap som jag smög in i cigarettpaketen. Pappa skrattade bara och tände ännu en cigarett, men med tiden endast under fläkten och senare gick han ut för att röka. Det fanns en omsorg om oss i det men den sträckte sig inte så långt att han månade om sin egen hälsa. Han gjorde några försök att sluta röka men lyckades aldrig. Inte förrän han för tio år sen diagnosticerades med en lättare form av KOL. Då fick snuset ta vid.
Jag trodde att pappa, som KOL-patient, gick på årliga lungkontroller. Jag trodde att min syster, som är sjuksköterska och bor i närheten, hade koll. Men han blev inte ens kallad.
Så i somras, efter att mina barn varit där några veckor för andra - och sista - gången, klagade han över andningssvårigheter och sökte läkarvård. Vi fick genast besked om att något syntes på röntgen. Efter ett par veckor kom svaret på vad. Det var cancer.
Då hade jag och barnen hunnit åka till Finland för första gången på länge. Mamma och pappa skulle komma efter men med sjukdomsdiagnosen blev det inte så. Vi tyckte det var skönt att få vara där för oss själva för första gången. Ingen som hängde över axeln och påpekade alla fel jag gjorde och fick mig att känna mig som en objuden gäst i det sommarhem jag varit med och byggt under hela min uppväxt. Den sista sommaren med föräldrarna i Hangö var inte munter. Då var han ingen bra far och jag lovade mig själv att aldrig mer fara dit. Det löftet har jag givit mig själv flera gånger genom åren, men min kärlek till Hangö är så stark att jag återvänt gång på gång, efter några år, när minnena hunnit läka en aning.
Långt före pappas sjukdom - och långt före min morbrors planer på ett nytt båthus - har jag drömt om att flytta dit. Att någon gång skrapa ihop så mycket pengar att jag kan köpa loss en bit av mammas tomt och bygga en egen liten stuga. För ett år sen berättade mamma att hon sålt den obebyggda delen av tomten till sin bror som äger barndomshemmet på tomten intill. Han ville bygga ett större båthus.
Jag protesterade förstås och erbjöd mitt Värmländska torp som betalning, långt mer än de 5000 euro morbror erbjudit. Men mamma ville inte lyssna. Det gjorde ont. Hon som skrivit så många dikter om Hangö och sin längtan dit - varför förstod hon inte min längtan?
Jag lät saken bero. Men väl i Hangö tog jag upp det med morbror och erbjöd kompensation om jag fick köpa åter tomten. Jag bad honom ta sig tid att tänka över mitt erbjudande. Han flinade och svarade "jo, det ska vi nog aldrig glömma"...
Min morbror är också min gudfar. Halva livet såg jag upp till honom som en storebror och vid varje semesters slut satt jag med näsan mot bilrutan och grät tyst när vi lämnade Hangö för ännu ett år. Väl där var det jag som tjärade hans gamla eka som en gång varit min morfars. Och det var jag som målade hans hus när pappa inte lät mig kladda runt på vårt. När pappa såg vilket bra jobb jag gjorde hos morbror fick jag dock lov att hålla i penseln även på vår sida tomtgränsen.
Jag vet inte varför, men hela mitt vuxna liv har min morbror vänt mig ryggen. Mina systrar likaså. Medan mamma och pappa stillatigande sett på. Med mitt avböjda erbjudande till morbror ställdes hela familjesituationen på sin spets. Jag försökte vädja till mamma att tala med honom då hon efter att ha pratat med pappa visade tecken på att ha ångrat sig. Men så kom det där olycksaliga samtalet med min far där han for ut och anklagade mig för att "ha gjort något" som skäl till morbrors avoghet mot mig. Jag tror idag att min far var så upptagen av sin sjukdom att han inte kunde tänka klart. Men jag var så fylld av sorg att jag inte orkade mer. Kunde de inte se att de tog ifrån mig min livsdröm? Kunde de inte se hur jag kämpade mot knarkargrannar och vandaler och hyresvärd och fan och hans morbror för att klara mig och mina barn genom ännu en dag i det här förbannade ghettot? När allt vi vill är att få springa barfota i tallskogen och cykla neråt Täcktom för att ta båten ut på havet då och då. Vi är gjorda för ett annat liv.
Jag orkade inte stånga mig blodig längre. Jag hade sagt allt som fanns att säga. Jag hade hängt ut mitt hjärta på en krok men ingen ville fånga det. Så jag stängde alla dörrar och fönster och försökte bara hålla andan under hela hösten, se till att barnen hade mat och kläder och fick höra sina sagor om ett lyckligare liv. Jag slutade svara i telefonen. Tog dubbla piller mot min olycka, ökad dos mot den allerstädes närvarande värken och ett extra litet för sömnen. För första gången i mitt liv ringde jag inte mina föräldrar på deras födelsedagar. Pappas sista födelsedag fick han fira utan mig.
Det är klart att det gör ont idag. Att det blev så. Men det slutade inte riktigt där.
Strax före jul hörde mamma av sig per mail och skrev att pappa blivit sämre. Jag hade dittills fått rapporter om att de både varit i Finland under hösten och i Portugal för att hälsa på min äldsta syster. Så jag tolkade det som att cellgifterna hade effekt. Men framåt jul blev andningen tyngre. Cellgifterna plockades bort. Mamma skrev att han ville fira jul med barnen. Jag svarade att vi skulle komma.
Vi var där en vecka. Det var ingen lycklig vecka, men jag klarade av att hålla känslorna nere. Och det kändes skönt att ha tagit beslutet att åka, när jag såg hur trött han var. Han orkade inte gå ut länge, satt mest och såg på tv. Men han uppskattade barnen på ett helt annat sätt än den där sommaren i Hangö för snart tre år sen. Jag tror han insåg att det var den sista julen. Jag med.
När vi for lovade vi att komma åter på sportlovet. Veckorna fram till dess blev han allt sämre. Ett sista försök att prova en ny medicinsk behandling gjordes, men den gav så svåra biverkningar att man tvingades avbryta. Strax därefter fick han en propp i benet. Och flera i lungorna. Jag ringde dagligen för att fråga om läget och uppmanade dem att åka in för att undersöka benet, vilket de till slut gjorde. Men för sent. Man blev tvungen att amputera hela vänsterfoten. Det var i det läget jag mötte pappa på sportlovet, i sjuksängen på Karlskoga Lasarett. Då hade han syrgas och näringsdropp och resten av benet i paket. Men han orkade prata lite grann och hålla min hand. Han orkade lyssna så pass att jag fick sagt varför jag inte hört av mig under hela hösten. Och han svarade "jag vet".
Vi hann få det där samtalet vi båda så väl behövde. Kanske inte mycket till "samtal" om man skulle fråga en mer vältalig familj, men ändå stort för mig. Och för pappa, tror jag. Han sa att han var ledsen över att han inte varit en bra far för mig. Men att jag inte skulle tro att han tyckte mindre om mig än de andra. Jag svarade att han varit en bra far, också.
Det är så jag vill minnas pappa. Som den bra pappan han var när jag var liten. Han som någon gång, istället för mamma, läste ur "En kos dagbok". Han som, med hammaren i hand, bättrade på altanen i Karlskoga eller snickrade på huset i Finland. Så envis att han prompt skaffade sig nackspärr av att slå i tusentals kopparnubb i sovrumstaket när det hade fungerat lika bra med vanlig spik. Han som anlitades av grannarna så fort de ville ta ner ett träd eller två. Framför tv-nyheterna, alltid uppdaterad på vad som hände i världen. På cykeln på väg hem från jobbet, där han som den sega gubbe han alltid var, raskt trampade förbi yngre förmågor uppför Norabacken. Alltid 20 meter före oss i skidspåret eller på promenaden. Alltid pappan som vårrustade våra cyklar eller vallade våra skidor före tävlingarna. Han VAR en bra pappa i sina stunder, trots sin egen svåra uppväxt med en far som slog och söp. Men, som han sa där i sjukhussängen, han hade inte förstått mina drömmar. Så många ord kom ut fel. Så mycket blev inte sagt. Men nu satt jag där och höll hans hand och klappade hans kind och vi blev förlåtna. Mitt i sorgen är jag tacksam för att vi hann. För en stor del i det svåra med att mista sin far är allt som inte blev. Man kan ju tycka att man vid hans ålder borde ha gjort det mesta man tänkt sig att göra i livet. Men pappa var ingen lycklig människa. Han var ingen färdig människa. Till skillnad från min chef och vän Sten, som dog i augusti 2016, och som sa till sina närmaste att han "inte ångrar något" och "är nöjd med mitt liv". När jag försökte ta reda på varför pappa vägrade äta på sjukhuset och var orolig för att han givit upp svarade han "jag vill ju leva!" Då hade han precis fått en stroke och hade svårt att prata.
Nu fick han inte leva mera. Och jag vet att jag borde vara tacksam för att det ändå gick så pass fort. Att ligga orörlig i en sjuksäng är tungt för vem som helst. Det vet jag bättre än de flesta. Men pappa var sämre rustad för det än någon annan jag känner. Att vara stark, snabb och arbetssam var dygder för honom och något han lyckades leva upp till i nästan 79 år. Nu är det hans tid att vila. Men känner jag honom rätt sitter han däruppe och pikar oss för att vi halkar efter, eldar fel eller inte städar tillräckligt bra. Så idag gråter jag. Och städar.
Jag skriver så för att vår relation inte var enkel. Min far var av den gamla sorten. Tyst och stark. Nästan alltid närvarande, men ändå inte. Alltid på avstånd. Jag minns hur han brukade gå tjugo meter före resten av familjen på promenaderna runt Sandtorpsudden i Karlskoga. Ibland vände han sig om för att se att vi var där. Sällan för att låta oss hinna ikapp. Jag minns hur han stod och väntade otåligt utanför ytterdörren redan innan vi kom iväg, medan mamma klädde på mig - och åren dessförinnan mina systrar. Jag minns hur mamma hade maten på bordet klockan fyra varje eftermiddag när han kom hem från arbetet på Bofors. Jag minns honom bakom morgontidningen. Med en pipa i munnen. Eller en cigarett. Den gamla sortens man.
De där cigaretterna - och till viss del arbetet på Bofors Gjuteri - skulle bli hans död. Det förstod jag redan som barn och otaliga var de papperslappar med varnande budskap som jag smög in i cigarettpaketen. Pappa skrattade bara och tände ännu en cigarett, men med tiden endast under fläkten och senare gick han ut för att röka. Det fanns en omsorg om oss i det men den sträckte sig inte så långt att han månade om sin egen hälsa. Han gjorde några försök att sluta röka men lyckades aldrig. Inte förrän han för tio år sen diagnosticerades med en lättare form av KOL. Då fick snuset ta vid.
Jag trodde att pappa, som KOL-patient, gick på årliga lungkontroller. Jag trodde att min syster, som är sjuksköterska och bor i närheten, hade koll. Men han blev inte ens kallad.
Så i somras, efter att mina barn varit där några veckor för andra - och sista - gången, klagade han över andningssvårigheter och sökte läkarvård. Vi fick genast besked om att något syntes på röntgen. Efter ett par veckor kom svaret på vad. Det var cancer.
Då hade jag och barnen hunnit åka till Finland för första gången på länge. Mamma och pappa skulle komma efter men med sjukdomsdiagnosen blev det inte så. Vi tyckte det var skönt att få vara där för oss själva för första gången. Ingen som hängde över axeln och påpekade alla fel jag gjorde och fick mig att känna mig som en objuden gäst i det sommarhem jag varit med och byggt under hela min uppväxt. Den sista sommaren med föräldrarna i Hangö var inte munter. Då var han ingen bra far och jag lovade mig själv att aldrig mer fara dit. Det löftet har jag givit mig själv flera gånger genom åren, men min kärlek till Hangö är så stark att jag återvänt gång på gång, efter några år, när minnena hunnit läka en aning.
Långt före pappas sjukdom - och långt före min morbrors planer på ett nytt båthus - har jag drömt om att flytta dit. Att någon gång skrapa ihop så mycket pengar att jag kan köpa loss en bit av mammas tomt och bygga en egen liten stuga. För ett år sen berättade mamma att hon sålt den obebyggda delen av tomten till sin bror som äger barndomshemmet på tomten intill. Han ville bygga ett större båthus.
Jag protesterade förstås och erbjöd mitt Värmländska torp som betalning, långt mer än de 5000 euro morbror erbjudit. Men mamma ville inte lyssna. Det gjorde ont. Hon som skrivit så många dikter om Hangö och sin längtan dit - varför förstod hon inte min längtan?
Jag lät saken bero. Men väl i Hangö tog jag upp det med morbror och erbjöd kompensation om jag fick köpa åter tomten. Jag bad honom ta sig tid att tänka över mitt erbjudande. Han flinade och svarade "jo, det ska vi nog aldrig glömma"...
Min morbror är också min gudfar. Halva livet såg jag upp till honom som en storebror och vid varje semesters slut satt jag med näsan mot bilrutan och grät tyst när vi lämnade Hangö för ännu ett år. Väl där var det jag som tjärade hans gamla eka som en gång varit min morfars. Och det var jag som målade hans hus när pappa inte lät mig kladda runt på vårt. När pappa såg vilket bra jobb jag gjorde hos morbror fick jag dock lov att hålla i penseln även på vår sida tomtgränsen.
Jag vet inte varför, men hela mitt vuxna liv har min morbror vänt mig ryggen. Mina systrar likaså. Medan mamma och pappa stillatigande sett på. Med mitt avböjda erbjudande till morbror ställdes hela familjesituationen på sin spets. Jag försökte vädja till mamma att tala med honom då hon efter att ha pratat med pappa visade tecken på att ha ångrat sig. Men så kom det där olycksaliga samtalet med min far där han for ut och anklagade mig för att "ha gjort något" som skäl till morbrors avoghet mot mig. Jag tror idag att min far var så upptagen av sin sjukdom att han inte kunde tänka klart. Men jag var så fylld av sorg att jag inte orkade mer. Kunde de inte se att de tog ifrån mig min livsdröm? Kunde de inte se hur jag kämpade mot knarkargrannar och vandaler och hyresvärd och fan och hans morbror för att klara mig och mina barn genom ännu en dag i det här förbannade ghettot? När allt vi vill är att få springa barfota i tallskogen och cykla neråt Täcktom för att ta båten ut på havet då och då. Vi är gjorda för ett annat liv.
Jag orkade inte stånga mig blodig längre. Jag hade sagt allt som fanns att säga. Jag hade hängt ut mitt hjärta på en krok men ingen ville fånga det. Så jag stängde alla dörrar och fönster och försökte bara hålla andan under hela hösten, se till att barnen hade mat och kläder och fick höra sina sagor om ett lyckligare liv. Jag slutade svara i telefonen. Tog dubbla piller mot min olycka, ökad dos mot den allerstädes närvarande värken och ett extra litet för sömnen. För första gången i mitt liv ringde jag inte mina föräldrar på deras födelsedagar. Pappas sista födelsedag fick han fira utan mig.
Det är klart att det gör ont idag. Att det blev så. Men det slutade inte riktigt där.
Strax före jul hörde mamma av sig per mail och skrev att pappa blivit sämre. Jag hade dittills fått rapporter om att de både varit i Finland under hösten och i Portugal för att hälsa på min äldsta syster. Så jag tolkade det som att cellgifterna hade effekt. Men framåt jul blev andningen tyngre. Cellgifterna plockades bort. Mamma skrev att han ville fira jul med barnen. Jag svarade att vi skulle komma.
Vi var där en vecka. Det var ingen lycklig vecka, men jag klarade av att hålla känslorna nere. Och det kändes skönt att ha tagit beslutet att åka, när jag såg hur trött han var. Han orkade inte gå ut länge, satt mest och såg på tv. Men han uppskattade barnen på ett helt annat sätt än den där sommaren i Hangö för snart tre år sen. Jag tror han insåg att det var den sista julen. Jag med.
När vi for lovade vi att komma åter på sportlovet. Veckorna fram till dess blev han allt sämre. Ett sista försök att prova en ny medicinsk behandling gjordes, men den gav så svåra biverkningar att man tvingades avbryta. Strax därefter fick han en propp i benet. Och flera i lungorna. Jag ringde dagligen för att fråga om läget och uppmanade dem att åka in för att undersöka benet, vilket de till slut gjorde. Men för sent. Man blev tvungen att amputera hela vänsterfoten. Det var i det läget jag mötte pappa på sportlovet, i sjuksängen på Karlskoga Lasarett. Då hade han syrgas och näringsdropp och resten av benet i paket. Men han orkade prata lite grann och hålla min hand. Han orkade lyssna så pass att jag fick sagt varför jag inte hört av mig under hela hösten. Och han svarade "jag vet".
Vi hann få det där samtalet vi båda så väl behövde. Kanske inte mycket till "samtal" om man skulle fråga en mer vältalig familj, men ändå stort för mig. Och för pappa, tror jag. Han sa att han var ledsen över att han inte varit en bra far för mig. Men att jag inte skulle tro att han tyckte mindre om mig än de andra. Jag svarade att han varit en bra far, också.
Det är så jag vill minnas pappa. Som den bra pappan han var när jag var liten. Han som någon gång, istället för mamma, läste ur "En kos dagbok". Han som, med hammaren i hand, bättrade på altanen i Karlskoga eller snickrade på huset i Finland. Så envis att han prompt skaffade sig nackspärr av att slå i tusentals kopparnubb i sovrumstaket när det hade fungerat lika bra med vanlig spik. Han som anlitades av grannarna så fort de ville ta ner ett träd eller två. Framför tv-nyheterna, alltid uppdaterad på vad som hände i världen. På cykeln på väg hem från jobbet, där han som den sega gubbe han alltid var, raskt trampade förbi yngre förmågor uppför Norabacken. Alltid 20 meter före oss i skidspåret eller på promenaden. Alltid pappan som vårrustade våra cyklar eller vallade våra skidor före tävlingarna. Han VAR en bra pappa i sina stunder, trots sin egen svåra uppväxt med en far som slog och söp. Men, som han sa där i sjukhussängen, han hade inte förstått mina drömmar. Så många ord kom ut fel. Så mycket blev inte sagt. Men nu satt jag där och höll hans hand och klappade hans kind och vi blev förlåtna. Mitt i sorgen är jag tacksam för att vi hann. För en stor del i det svåra med att mista sin far är allt som inte blev. Man kan ju tycka att man vid hans ålder borde ha gjort det mesta man tänkt sig att göra i livet. Men pappa var ingen lycklig människa. Han var ingen färdig människa. Till skillnad från min chef och vän Sten, som dog i augusti 2016, och som sa till sina närmaste att han "inte ångrar något" och "är nöjd med mitt liv". När jag försökte ta reda på varför pappa vägrade äta på sjukhuset och var orolig för att han givit upp svarade han "jag vill ju leva!" Då hade han precis fått en stroke och hade svårt att prata.
Nu fick han inte leva mera. Och jag vet att jag borde vara tacksam för att det ändå gick så pass fort. Att ligga orörlig i en sjuksäng är tungt för vem som helst. Det vet jag bättre än de flesta. Men pappa var sämre rustad för det än någon annan jag känner. Att vara stark, snabb och arbetssam var dygder för honom och något han lyckades leva upp till i nästan 79 år. Nu är det hans tid att vila. Men känner jag honom rätt sitter han däruppe och pikar oss för att vi halkar efter, eldar fel eller inte städar tillräckligt bra. Så idag gråter jag. Och städar.
torsdag 6 juli 2017
Nej, Staffan. Almedalen är inte för alla.
Kära Staffan Erfors. Du är ju en smart och trevlig man. Det vet jag eftersom du tillfälligt hoppade in som min chef under några soliga sommarveckor på Expressen för snart femton år sedan. Jag minns dig som varm, driven och uppmuntrande. En sån som såg oss alla. Där och då.
Men nu läser jag din spalt i Metro och förvånas över din naivitet. Hur kan du tro att Almedalen är till för alla? Bara att ta sig dit är omöjligt för en stor del av det här landets invånare. Det kommer rapporter om att färjebiljetterna är slut och så även ställen att bo på. Dessutom är Almedalen en enorm kostnad för alla som deltar och det blir dyrare för varje år. Såvida man inte råkar bo på Gotland måste man både planera och punga ut en rejäl slant för att kunna delta. Och man behöver ha semester. Något jag kanske haft två eller tre somrar totalt i mitt 43-åriga liv. Vi som ofta jobbar som mest när andra ligger i en solstol med en öl i näven, vi syns inte i Almedalen. Vi har ingen röst. Den som alltid haft råd att åka på semester reflekterar inte över att en buss- eller färjebiljett kan vara oöverkomlig för så många.
För tydlighetens skull: Jag röstar inte på Löfvén. Men jag tycker hans beslut att skippa Almedalen i år är bra. Istället åker han landet runt och träffar förhoppningsvis några av dem som inte har samma möjligheter till en veckas rosépimplande på Gotland, med eller utan politiker. För, let´s face it, du lär inte träffa några sönderjobbade, ensamstående morsor från Sätra, Degerfors eller Kiruna där. Såna som står i operationsköer som för länge sedan brast ifråga om vårdgarantier. Såna som aldrig blir inlasade för att det alltid finns någon yngre, manlig förmåga utan barn som kan ta över stafettpinnen när det tidiga arbetslivets ständiga betongkoloss (de lyckliga, fastanställda 40-talisterna) nu äntligen gått i pension. Såna som inte gått till tandläkaren på tolv år. Såna som fajtas mot Försäkringskassan vecka efter vecka, månad efter månad, ibland år efter år, för att få en ersättning som täcker mat och hyra och skor till barnen. För att slippa sitta på en läskback utanför ICA med en pappmugg i handen.
Almedalen är ett medelklassjippo under falsk tillgänglighetsflagg. Det vet vi som inte har råd att delta, eftersom vi ännu kan läsa tidningar gratis, bland annat din. Varje år följer jag debatterna och partiledartalen, i den mån jag kan med två ungar som ständigt kräver uppmärksamhet. Varje år blir jag lika besviken över att de frågor som är viktiga för oss som aldrig kommer dit inte lyfts. Var är debatten om hur ett nytt miljonprogram tas fram? Hur stoppa denna monumentala nedrustning av sjuk- och framför allt kvinnovården? Kan kollektivtrafiken finansieras så att alla har råd med SL-kort och därmed den rörlighet som krävs för både jobb och psykiskt välmående? Hur dyrt får det bli att ha bil? Hur ensamt att vara funktionshindrad? Hur svensk/assimilerad kan man vara och ändå bli utvisad? Vilka partier vill införa medborgarlön? Vilka vågar stärka skyddet för landets djur och visa att de menar allvar genom att skärpa straffen för de som plågar och vanvårdar? Hur kan skyddet för misshandlade och förföljda kvinnor stärkas? Hur vill ni göra tandvård tillgänglig för alla? Vem tar ansvar för att stoppa onödiga renoveringar av hyresrätter som ställer ensamstående på bar backe? Vem RUT-städar den sjuka, ensamma mammans hem när hon inte ens har råd att skaffa en ny dammsugare (än mindre använda den)? Vem vågar ta fajten för skatteväxling till förmån för bra, grön mat? Och - ja faktiskt - hur ska vi väcka liv i nedlagda landsortstidningar som inte fått ekonomi i sin utgivning? I flera små städer där det tidigare funnits en hel palett av politiska färger finns idag, i bästa fall, en enda tidning kvar. En tidning kan inte spegla alla lager i samhället. Se på Stockholm! Se på din egen Metro! Nog hade ni mått bra av lite konkurrens.
Jag gissar att det blir samma frågor som tröskas i Almedalen i år igen.
Jobben förstås. Sånt är viktigt för medierna, även om majoriteten av förslagen ändå bara landar i 500 meningslösa beredskapsjobb eller allt märkligare omvägar till lika meningslösa AMS-utbildningar. Å så någon trevare om samarbete över blockgränserna eller precis tvärtom. "Vi som vågar ta avstånd från SD". "Vi som sträcker ut en hand". Lite mummel om "grön politik" ifråga om skatteavdrag för nya bilar och några procent hit eller dit för solpaneler (medan ROT-avdragen ökar koldioxidutsläppen genom tiotusentals, i slutändan hundratusentals, onödiga köksrenoveringar). Fina ord om hur generösa vi är mot de flyktingar som tagit sig ända till Sverige. Men knappast något om att båda blocken bidragit till att vi tvingar ungdomar ur skolbänken för att åter hamna sysslolösa på ett flyktingboende mitt ute i ingenting, långt från det sociala liv de mot alla odds lyckats skaffa sig. Inte ett ord om hur vi skickar iranska ungdomar till en okänd, ny värld i Afghanistan, där bomber exploderar i vartannat gathörn och en ensam kille utan familj eller nätverk så lätt blir ett byte för extremister i behov av kanonmat.
Nej, det är lättare att prata om jobben. Skatterna. Skolan. Polisen. Och hur alla på olika sätt "satsar mest" på vård och omsorg, trots att pengarna på något outgrundligt sätt alltid försvinner i ännu ett svart hål av ombyggnationer, upphandlingar och Fans mosters kompressionsstrumpor.
Det är lätt att bli matt på politiken. Att hellre gå och odla sin trädgård. Om man har en.
Men nu läser jag din spalt i Metro och förvånas över din naivitet. Hur kan du tro att Almedalen är till för alla? Bara att ta sig dit är omöjligt för en stor del av det här landets invånare. Det kommer rapporter om att färjebiljetterna är slut och så även ställen att bo på. Dessutom är Almedalen en enorm kostnad för alla som deltar och det blir dyrare för varje år. Såvida man inte råkar bo på Gotland måste man både planera och punga ut en rejäl slant för att kunna delta. Och man behöver ha semester. Något jag kanske haft två eller tre somrar totalt i mitt 43-åriga liv. Vi som ofta jobbar som mest när andra ligger i en solstol med en öl i näven, vi syns inte i Almedalen. Vi har ingen röst. Den som alltid haft råd att åka på semester reflekterar inte över att en buss- eller färjebiljett kan vara oöverkomlig för så många.
För tydlighetens skull: Jag röstar inte på Löfvén. Men jag tycker hans beslut att skippa Almedalen i år är bra. Istället åker han landet runt och träffar förhoppningsvis några av dem som inte har samma möjligheter till en veckas rosépimplande på Gotland, med eller utan politiker. För, let´s face it, du lär inte träffa några sönderjobbade, ensamstående morsor från Sätra, Degerfors eller Kiruna där. Såna som står i operationsköer som för länge sedan brast ifråga om vårdgarantier. Såna som aldrig blir inlasade för att det alltid finns någon yngre, manlig förmåga utan barn som kan ta över stafettpinnen när det tidiga arbetslivets ständiga betongkoloss (de lyckliga, fastanställda 40-talisterna) nu äntligen gått i pension. Såna som inte gått till tandläkaren på tolv år. Såna som fajtas mot Försäkringskassan vecka efter vecka, månad efter månad, ibland år efter år, för att få en ersättning som täcker mat och hyra och skor till barnen. För att slippa sitta på en läskback utanför ICA med en pappmugg i handen.
Almedalen är ett medelklassjippo under falsk tillgänglighetsflagg. Det vet vi som inte har råd att delta, eftersom vi ännu kan läsa tidningar gratis, bland annat din. Varje år följer jag debatterna och partiledartalen, i den mån jag kan med två ungar som ständigt kräver uppmärksamhet. Varje år blir jag lika besviken över att de frågor som är viktiga för oss som aldrig kommer dit inte lyfts. Var är debatten om hur ett nytt miljonprogram tas fram? Hur stoppa denna monumentala nedrustning av sjuk- och framför allt kvinnovården? Kan kollektivtrafiken finansieras så att alla har råd med SL-kort och därmed den rörlighet som krävs för både jobb och psykiskt välmående? Hur dyrt får det bli att ha bil? Hur ensamt att vara funktionshindrad? Hur svensk/assimilerad kan man vara och ändå bli utvisad? Vilka partier vill införa medborgarlön? Vilka vågar stärka skyddet för landets djur och visa att de menar allvar genom att skärpa straffen för de som plågar och vanvårdar? Hur kan skyddet för misshandlade och förföljda kvinnor stärkas? Hur vill ni göra tandvård tillgänglig för alla? Vem tar ansvar för att stoppa onödiga renoveringar av hyresrätter som ställer ensamstående på bar backe? Vem RUT-städar den sjuka, ensamma mammans hem när hon inte ens har råd att skaffa en ny dammsugare (än mindre använda den)? Vem vågar ta fajten för skatteväxling till förmån för bra, grön mat? Och - ja faktiskt - hur ska vi väcka liv i nedlagda landsortstidningar som inte fått ekonomi i sin utgivning? I flera små städer där det tidigare funnits en hel palett av politiska färger finns idag, i bästa fall, en enda tidning kvar. En tidning kan inte spegla alla lager i samhället. Se på Stockholm! Se på din egen Metro! Nog hade ni mått bra av lite konkurrens.
Jag gissar att det blir samma frågor som tröskas i Almedalen i år igen.
Jobben förstås. Sånt är viktigt för medierna, även om majoriteten av förslagen ändå bara landar i 500 meningslösa beredskapsjobb eller allt märkligare omvägar till lika meningslösa AMS-utbildningar. Å så någon trevare om samarbete över blockgränserna eller precis tvärtom. "Vi som vågar ta avstånd från SD". "Vi som sträcker ut en hand". Lite mummel om "grön politik" ifråga om skatteavdrag för nya bilar och några procent hit eller dit för solpaneler (medan ROT-avdragen ökar koldioxidutsläppen genom tiotusentals, i slutändan hundratusentals, onödiga köksrenoveringar). Fina ord om hur generösa vi är mot de flyktingar som tagit sig ända till Sverige. Men knappast något om att båda blocken bidragit till att vi tvingar ungdomar ur skolbänken för att åter hamna sysslolösa på ett flyktingboende mitt ute i ingenting, långt från det sociala liv de mot alla odds lyckats skaffa sig. Inte ett ord om hur vi skickar iranska ungdomar till en okänd, ny värld i Afghanistan, där bomber exploderar i vartannat gathörn och en ensam kille utan familj eller nätverk så lätt blir ett byte för extremister i behov av kanonmat.
Nej, det är lättare att prata om jobben. Skatterna. Skolan. Polisen. Och hur alla på olika sätt "satsar mest" på vård och omsorg, trots att pengarna på något outgrundligt sätt alltid försvinner i ännu ett svart hål av ombyggnationer, upphandlingar och Fans mosters kompressionsstrumpor.
Det är lätt att bli matt på politiken. Att hellre gå och odla sin trädgård. Om man har en.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)