"It ought to be easy, ought to be simple enough
Man meets woman and they fall in love
But the house is haunted and the ride gets rough
And you've got to learn to live with what you can't rise above
if you want to ride on down in through this tunnel of love"
Bruce Springsteen
Jag har varit på min första Tinderdejt. Min första dejt över huvud taget sedan minstingen anlände för över sex år sen. Vi hade kanske chattat i en knapp månad, med ord som tsunamiflödade över skärmen och landade som mjuka fjädrar i både hjärta och själ. Finns det fortfarande såna här män kvar därute? Tänkte jag. Han var ju både känslig och intelligent. Rolig och bildad. Intresserad av historia och, precis som jag, specifikt av militärhistoria. Killar med det intresset brukar gå omkring i manbun, illasittande kamouflagebyxor, reklamtisha och sneakers från Ö&B och den enda kända bok de läst är någon av Jan Guillou. Den här mannen var anständigt klädd. Absolut inte trendig, men det var snarare lite befriande. (Jag är förbi den tid då jag dumpade en kille för hans skor;-) Så långt ifrån de vanliga killarna man chattar med, de som helt saknar funderingar kring livet och världen. mer än den egna altanen, fisken i famnen och jobbet på en elfirma. Men - bäst av allt - han hade inga problem varken med att jag har barn på heltid eller en kronisk sjukdom! Detta var liksom för bra för att vara sant. Jo, vid en googling såg jag direkt att han varit aktiv som rådgivare åt ett högerparti, men en socialt medveten sådan (hittade Twitterinlägg jag absolut hade delat vidare), vilket är ovanligt, och det räckte för mig. Här skulle fixas barnvakt!
Så vi sågs till slut. Det var en fin kväll med fantastiska samtal om drömmar och skriverier. Jag berättade personliga saker som som hur mina barn blev till. Han kontrade med ett avslöjande som senare skulle rubba min balans och ge upphov till en rad frågor, även om jag där och då mest försökte lyssna med stängd mun. Han berättade att han ska ha barn med en annan Tinderdejt! Och att han vill ta sitt ansvar, på det sätt han nu kan med tio mil emellan. Enligt honom var i alla fall han och mamman till barnet överens om att de inte skulle fortsätta som par.
Han kysste mig i en källare i Gamla Stan och satte där och då igång ett jävla hormonskred. Han sa att han ville ha mig men nu måste vi gå. På vägen mot tunnelbanan bjöd han över mig och barnen (!) dagen efter. Om vi ville kunde vi sova över. Vi kysstes hejdå och strax därefter skickade jag ett sms där jag skrev: ”Tack för ikväll! Lovar att tänka över morgondagen”. Sedan berättade jag för tioåringen om inbjudan. Han hade några frågor men accepterade. Från dejten hördes inget mer under hela kvällen. Vi gick hem och lade oss och jag tänkte att han hör väl av sig sen.
Fredag morgon kom så ett kort svar på mitt sms. “Ikväll funkar inte. Sonen kommer”
Det hade han ju redan berättat ett par dagar tidigare men eftersom han bjudit in oss ändå tänkte jag att det blivit ändrat, eller att sonen skulle ut med kompisar. Eller hade han bara hittat på allt? Hade han inte lite väl bråttom att lämna vår dejt med tanke på hur hett det blev i den där kalla källaren? Nu började mina tankar surra. Hade han gått vidare till någon annan den kvällen? Nog var det lite konstigt ändå att han inte svarat på mitt sms när han tidigare visat att han tog avstånd från Spelet? Jag hade inte nojjat över såna här detaljer för tio, femton år sen. Att dubbeldejta då var närmast en regel innan man uttalat att man var ett par. Jag gjorde det själv. Flitigt. Men nu är jag som 18 år igen. En ovan dejtare på väg att ånyo bli av med sin oskuld.
Jag ägnade fredagen åt barnen och På Spåret. Tioåringen kräktes och en eventuell dejt hade då förstås ändå inte blivit av. På lördag morgon hörde han av sig igen. Sa att han skulle ta det lugnt hela helgen. ”Skulle inte du hänga med sonen?” skrev jag.
”Nej, han kom inte. Fick Coronaskräck och vågade inte åka tåg”.
Jag hade sovit dåligt, tagit extra smärtstillande efter vår dejt där jag blev kall på vägen hem. På det lades nåt slags nyuppkommen PMS som lever på min sjukdom och är lite extra jävlig sisådär var tredje månad. Som nu. Dessutom hade hans händer lyckats trycka på en röd knapp som ingen rört på väldigt många år och jag hade inte haft en aning om att jag hade så mycket gemensamt med en ketchupflaska. Jag var i en alldeles särskilt illa rustad sits att affektreglera.
Jag kände att jag fått vatten på min kvarn. Så snabbt som vårt möte utvecklade sig på torsdagen- varför hade han inte ringt och berättat detta och frågat om vi ville komma ändå till slut? Jag hade vid hans första fråga om helgen börjat reka efter barnvakt direkt. Och att prata med tioåringen var en stor grej, både för honom och mig.
Jag ville säga till honom att jag var osäker på hans avsikter. Jag borde ha frågat om han ville hjälpa mig att känna tillit. Istället hasplade jag ur mig ”Du ljuger dåligt för att vara moderat”.
Och sen följde fel på fel.
Hans försvar bestod först i en lång tystnad. Sedan kom några korta, kyliga svar om att “min son går före en dejt” och ”allt det där är inom dig och jag har inget med det att göra” samt ”jag tänker inte förklara mig för det spelar ingen roll. Vi ska inte ses mer”.
Där kom den! Kniven i hjärtat. Jag hade räckt över den själv. Som så ofta förr.
Självklart går ens barn före! Jag skulle inte vilja att han resonerade annorlunda. Men det här hattandet kring inbjudan kändes förvirrande. Att han glömt att jag hade katt fast jag nämnt det flera gånger när vi chattat. Och att han flera gånger frågat mig ”vad skriver du på nu” och ”är det lätt att sälja in artiklar” fast jag berättat att jag är sjukskriven. Det var som om nåt inte stämde. Blandade han ihop mig med någon annan? Denna av- och påmentalitet parad med det faktum att han väntar barn med en annan Tinderdejt och hade berättat för mig att han gått i gruppterapi bland olika slags missbrukare gjorde mig vaksam. Jag hade träffat den där sortens män förut, de som håller flera fiskar varma samtidigt och till slut fastnar i sitt eget nät. Min allra första pojkvän var en sån. När jag, rosenkindad och lycklig, cyklade hem till flickrummet, alltför lättklädd i den kalla försommarnatten 1992, med svidande underliv och det blonda håret fladdrande i vinden, slog han förmodligen redan numret till nästa oskuld på listan. Jag hade levt med en missbrukare i åtta år och de lögner som följde med den relationen. Då vänjer man sig långsamt av med tilliten. Man blir medberoende. Och trots många timmar i terapi har en del av mig kanske fastnat där.
Så vem var den här mannen som verkade så fin men plötsligt droppar en sån bomb och sedan försvinner? Så typiskt mig när jag blir rädd att slänga ur mig något välformulerat sårande och provocerande. Så typiskt mig att bara smälla sönder den där ballongen som var på väg att lyfta. Det togs förstås inte väl emot. Han hade bara suttit hemma och spelat tv-spel. Han tog det så pass illa att han sa tack och hej. Trots alla sina terapitimmar. Trots att han bara någon vecka tidigare skrivit ”Jag måste säga att det är väldigt sällsynt att träffa någon som du.”
Nu satt jag där med mina tårar. Mina första Tindertårar. Min första dumpning på över ett decennium. Det känns. Värst av allt är att han , när han skrev om sin kyliga mor och fadern som lämnade, att han var rädd för att bli cynisk. Men de kommentarer han lämnade mig med efter min anklagelse var allt annat än försonande. Han blev riktigt jävla arg. Och kall. ”Var finns jag i detta? Det du skriver pågår i ditt huvud och har inte med mig att göra”. Och ”det är ingen idé att försöka förklara. Det är slutpratat.”
SOM jag hört det där sista i mitt liv! Från min allra första pojkvän som låg med halva stan medan jag trodde att vi skulle leva happily ever after. Till min morbror, gudfar (och Oidipus) som hörde av sig så sent som för några veckor sen med hårda ord och anklagelser innan han valde att blockera mig så fort jag ville ha svar på mina frågor om varför han mobbat mig och fryst mig ute i över trettio år.
De kalla männen. Jag haft dem runt mig hela mitt liv och det har gjort mig till den jag är. En som är rädd för att älska. Och testar relationen med alltför tuffa frågor i ett tidigt skede. Om jag över huvud taget lyckas känna något annat än ett par våta trosor. För jag har också sprungit runt i det där ekorrhjulet av bekräftelse, inte bara en eller två gånger utan många.
Jag är inte ens svartsjuk av mig. Jag ville bara veta hur han tänkte. Var vi stod. Jag hade trots allt pratat med barnen om att vi skulle åka till honom på fredagen. Nu blev det inte så. Nu blev ingenting alls. Och det gör ont som fan trots att vi knappt hann träffas. Det gör ont för att han skrev fantastiskt. För att han accepterade allt från min gamla bil till min sjukdom. Åtminstone sa han så. Och det kändes fint. Precis som hans händer när vi sågs. Men vad hjälper attraktion när jag är en sån som skriver min rädsla i versaler - och han i blanksteg?
Jävla Tinder. Varför ska det vara så svårt?
Naturligtvis kunde jag inte låta bli att skicka ett sista sms. Där jag ber om förlåtelse för mina plumpa anklagelser. Men han har sannolikt slutat lyssna. Någon som jag, har sagt det förr. Fortsätter tystnaden har jag hittat min gudfar, morbror, far och första pojkvän ännu en gång. Och det är ingen som håller mig hårt när det stormar.
Barnen har kramat extra mycket på mig den här helgen. De har sett sin mamma gråta över en karl för första gången. De tycker förstås att det är väldigt märkligt.
"Mamma. Jag skulle önska att du mådde bättre. Men du har ju oss! Tänk på när vi städar", sa den minsta raringen när han höll om mig. Stora, som mest surat och undvikit mig på sistone, kom hem tidigare från kompisen "bara för att titta till mig" innan han for ut igen. Det har aldrig hänt förr.
Så något måste jag ha gjort lite rätt i denna värld. Det finns ett par killar som trots allt älskar mig för den jag är. De två. Och så katten.
"If you miss me, I'll be there
To brush the sunlight from your hair
I'll be there to guide you
when trouble walks beside you"
Bruce Springsteen
Och som ett körsbär på toppen och en hint till rubriken: en älskad, gammal
hjärta-smärta-favorit från Elvis d.y.
