Olle Ångest knackar på

För en månad sen hade jag barnledig helg och bokade in tre dejter. En tredje gången gillt på fredagen med en golfspelare från Bromma (jag veeet, men hans föräldrar hade en bedårande pudelblandis och han skrev så fint om Tove Jansson och om MIG så jag uppfattade honom som intresserad på riktigt, av något mer än bara ligga). Och på lördagen med den där värmlänningen som visade veteranflottiljen och gav mig en oskyldig kram ett par veckor tidigare. Före värmlänningen hade jag dock klämt in en lite yngre förmåga som jag haft fina chattar med under ett par veckor före och efter en operation han gått igenom. Han verkade rolig, pluggade kriminologi och hade två fina hundar. Så jag tänkte att vi säkert skulle ha en trevlig fördejt på nåt avslappnat ölhak.

Fredagsdejten avlöpte som planerat. Kanske inte fullt så trevligt som jag hoppats på. Han VAR enbart ute efter ligga, av Tove Janssonpratet blev intet. Istället bjöds ganska sunkiga tacos (utan guacamole!), billigt vin ("du sa att du inte var så noga med sånt") och ständiga ordvitsar. Jag har en förmåga att dra till mig en del nördar och aspergianer, men detta var nästan för mycket.

Så hoppet stod till lördagskvällen och värmlänningen. Som slagit på stort och bokat hotellrum då han inte hade hemadress i stan. Han mer än insinuerade att vi skulle ha hett sex på Scandic, varpå jag bromsade en aning och förklarade att jag inte är så bra på planekonomisex, ja kanske inte alls sugen faktiskt.

När dagen kom och jag messade om mötesplats fick jag svar att han hade "lite ont i halsen". Kanske hade han hittat något säkrare kort. Jag kan inte påstå att jag deppade ihop, även om det var lite tråkigt. Jag hade gillat vår första dejt, på en svenskt lagom och känslomässigt sund nivå. Jag hade tänkt att han kunde vara en sån där kille jag egentligen behöver. Innan jag hörde om hotellrummet och såg att han fanns på Darkside också. 

Nu fick jag istället mer tid till fördejten. Vi sågs på Dovas. Jag kom först. Han gled in lite sent, i jeansjacka och otrendiga sneakers och det röda, lite lätt lockiga håret i en knut i nacken. Han verkade smått nervös då han under den första halvtimmen inte mötte min blick en enda gång medan han pratade på rätt friskt, bland annat om att han var just nervös och att "du verkar ha lite mer vana för sånt här". Under de kanske två timmar vi satt där fick han ur sig både "du ser bättre ut i verkligheten än på bilderna" och "jag kliver ju in här och känner som att jag vunnit högsta vinsten". Han var charmig på ett lite nördigt men samtidigt väldigt osvenskt sätt. Jag älskar verkligen män som vågar ge komplimanger och visa att de är intresserade i en situation där de har allt att förlora. Han tjatade sig till en puss rentav, ha ha. Efter bara någon timme kände jag att det här kunde bli mer än några öl och hemfärd åt varsitt håll. Så jag frågade om han ville följa med hem och lyssna på skivor. Han såg förvånad ut. Som att jag skojade med honom. Han hade ju flera gånger deklarerat att han inte visste ett smack om hur man raggade på tjejer och att han inte var den som brukade få ligga.

Men det fick han. Igen och igen. När jag under natten gick upp på toaletten hörde jag plötsligt från sovrummet: "Har du gjort en lista?"

Då hade han råkat se mitt kollegieblock med Tindermatcher jag kunde tänka mig att dejta. Vid varje namn hade jag skrivit några korta minnesanteckningar kring sådant vi chattat om. Nu läste han högt om sig själv "X-opererad och politiskt envis"! Han skrattade högt. Jag ville bara sjunka genom golvet. Men han deklarerade att han bara tyckte det var roligt. Och att beskrivningen av honom stämde utmärkt! Snart satt jag bredvid honom där i sängen och skrattade så jag fick halsont.

På morgonen frågade han om jag tog illa upp ifall han åkte ifrån mig. "Lite" svarade jag. Jag har ju svårt att förställa mig. Men han hade en inbokad träning. Och jag visste vid det här laget om att han är elitidrottare. Jag fick hans nummer och skickade mitt. Redan på kvällen samma dag kläckte han frågan "När får jag träffa dig igen?" Jag tyckte det var underbart att han inte spelade Spelet.

Då barnvaktstiderna är ovanliga blev vår uppföljande dejt en fika på Söder mitt på dagen ett par veckor senare. Då hade vi messat varandra i stort sett varje dag sen vårt första möte, han från både Bukarest och Paris dit han rest för att spela i olika tävlingar. Sen åkte han till Skåne några dagar men kom hem tidigt en lördag morgon då barnen var hos stödfamiljen och vi hade bestämt att han skulle ta nattåget och komma direkt till mig så vi fick "vakna tillsammans" (hans ord).

Jag kan ju inte påstå att det blev så mycket sova. Vi hade sex förstås. Sen låg vi och kysstes en stund. Och så försökte vi sova ett par timmar innan han föreslog att vi skulle gå nånstans och äta middag. Jag tyckte vi kunde laga något hemma eftersom jag hade dåligt med pengar. "Det löser sig", sa han. Sen tog han en lång dusch i mitt alltför trånga badkar. Jag hörde hur han sjöng på nån indiehit. Skränigt och ogenerat. 

Jag tog på mig en klänning i blommiga höstfärger,  en väst och mina fransiga indianstövlar i mörkbrun mocka. En snabb sminkning och jag var klar för en kväll på stan. Vi åt middag på den där halvkassa asiaten vid Mariatorget. Han lämnade sitt ris men åt i gengäld upp de grönsaker jag lämnat. "Jag försöker undvika kolhydrater" förklarade han. "Måste tänka på vikten". Jag tyckte det var sött att han åt från min tallrik. Sånt där som bara vissa mammor och pojkvänner gör.

Sen fortsatte vi till Dovas, där vi träffats, men de hade coronafullt, så vi korsade gatan och hamnade på nåt annat hak där vi fick ett hörnbord. Han beställde in öl och betalade. Vi pratade om allt från hundar till Palmemordet. Ändå lyckades han höra hela konversationen vid bordet intill och en del av mig undrade om han har aspergers. Jag undrade så pass att jag faktiskt nämnde det.

"Jag brukar inte berätta det för folk, men nu när du är inne på det så, ja. Jag har diagnosen. Men är atypisk", förklarade han.

Det här nördiga intresset för klockor, som han nämnt. Att han kunde ägna timtal åt att googla efter sällsynta klockor, köpa och sälja på auktionssajter. Någon av gångerna då han slutat svara mitt i en chatt var han på väg in i en uraffär för att lämna in klockor på service. Samtidigt som jag uppskattar nörderier, skrämmer de mig. Av samma anledning som jag blir rädd för golfare. Intresset slukar så mycket av deras tid att det inte finns någon över för mig och barnen.

Kvällen löpte på. Han beställde in en öl till mig och en Strongbow till sig. När jag såg den ångrade jag ölen. "Men ta min Strongbow då! sa han och hällde över min öl i sitt glas. Efter en stund behövde han gå på toaletten. Då gav han mig sitt kort och sa åt mig att beställa två Strongbow till. Jag såg förmodligen ut som ett frågetecken för han sa bara "Koden är XXXX".

"Jag tänker inte betala med ditt kort!" sa jag.

"Varför då?"

"För att det känns fel. Du känner ju inte ens mig. Hur vågar du lämna det till mig? Jag kanske sticker härifrån nu".

"Med mina 250 kronor ...", sa han och flinade. "Jag sms:ar dig koden". Och så gick han till herrarnas.

Från kön smsade han vidare:

"Vad lyssnar du på?"

"Lana del Rey"

"Du är så jävla sexig nu".

Jag gick till baren och beställde. Men på mitt eget kort. Han hade ju redan lagt ut för både mat och öl.

Telefonen plingade till några gånger. Olika matcher från Tinder hörde av sig och undrade vad jag gjorde. En av de jag träffat tidigare skrev "Mindre än en kilometer från mig! Jag hade tänkt att vi skulle ses. Har fixat röka!"

Jag messade tillbaka "För sent, sötis. Jag är redan på dejt".

När han satte sig igen var atmosfären minst sagt vibrerande. Vi drack upp och åkte hem till mig.

Där det fantastiska sexet fortsatte. Och fortsatte. När vi vaknade på söndag morgon kunde vi knappt gå. Han behövde åka och hämta upp sina hundar hos exet och jag skulle få hem mina barn, så det blev ingen frukost denna gång. Men han frågade igen om jag tog illa upp för att han gick. Och jag svarade på samma vis. "Lite".

I hallen på väg att lämna mig, stod han en stund och höll om mig och funderade högt. Kring att han inte förstod vad jag ser hos honom. Att han inte har något att erbjuda mig. "Du kan ju träffa någon mycket snyggare, nån mer lyckad snubbe som kan få dig att komma".

Jag ville säga att jag inte vill ha någon annan. Och att ingen annan försökt så mycket som han. Men istället sa jag bara "Sluta!" och "Vi hörs snart" innan jag gav honom en hejdåkyss på tandställningen. Jo, han har en sån också.

Från den allra första gången vi sågs, hade han hört av sig nästan varje dag. Men nu blev det tyst ett par dagar från mitt sista sms innan det kom ett "Läget?" på mobilen. Just den där dagen då ångesten vuxit sig så stark att jag inte längre kunde hantera den. Jag mådde dels dåligt på grund av allmän hormondepp. Måste få hjälp så fort som möjligt då jag känner att jag gräver ner mig i ett stort, svart hål av sorg över Hangö, familjen, framtiden och oron för barnen. Dels klarar jag inte den här ovissheten man så ofta tvingas stå ut med i början av ett förhållande. Om det nu ens är en början på nåt. Om det ens kan kallas förhållande. Jag känner ju något jag inte känt på länge för en annan människa. Samtidigt som jag går igenom samma trassel med hormonerna som jag gjorde i våras då jag sist trodde att jag hittat nån för mig.

Den gången hade jag fel. Så inihelvete fel. Denna gång kanske också fel. Men inte fullt lika mycket fel. Han är ju fantastisk i sängen! Han har vänstervärderingar. Är rolig och pratsam men kan också lyssna. Faktum är att jag tycker att vi hade väldigt bra kommunikation de första veckorna, om sånt som jag kände oro kring och som inte var oproblematiskt oss emellan. Han försäkrade sig både en och tre gånger att han inte gjort något otillbörligt när vi hade sex till exempel. Det tyckte jag var fint. Och ovanligt.

Men den där dagen för en dryg vecka sen när han smsade "Läget?", då urartade vår mysiga sms-konversation till en alltför hård diskussion om bostadspolitik där jag upplevde att han genom sin rigiditet inte förstod min sorg över Hangö eller tyckte att jag hade rätt till ett eget hem, annat än att hyra då. Jag tycker själv att hyresrätten är enormt viktig och driver en grupp som vill få till ett nytt miljonprogram. Men jag tycker det är lika viktigt att även fattigt, men skötsamt, folk får möjlighet att KÖPA sig sitt hem i den mån det är möjligt. Somliga människor, som jag, blir aldrig riktigt fria i själen, förrän vi får vara ifred och skapa och utveckla det som är vårt alldeles eget. Drömmen om den lilla stugan vid havet har gått som en röd tråd genom hela mitt liv. Därför har jag en koloniträdgård som håller på att växa igen. Därför har jag en segelbåt jag aldrig kommer ut med. Därför har jag hemmet fullt av saker som köpts för ett helt annat ändamål och egentligen hör hemma någon annanstans

Jag grät så tårarna sprutade och ångesten höll på att spränga sönder bröstet. Eftersom jag är uppvuxen i en familj där man inte bråkar. Den som bråkar får inte vara med. Den som bråkar skiljer sig. Medan han satt i andra änden och gjorde skrattemojis eftersom han tyckte det var så roligt att diskutera.

"Vi sätter väl punkt där", skrev han sen när svaren från mig slutade komma. Och jag grät och grät.

Sedan satt jag uppe hela natten och skrev ett långt brev till honom som jag inte kunde skicka då både wi-fi och telefonuppkopplingen låg nere. Någon gång framåt morgonkvisten fick jag iväg ett antal mms där jag fotat av det långa brevet bit för bit, på min laptop. Jag förklarade vad jag känner för Hangö, att det är mer än ett hus. Det var min framtid, min själs hemmahamn - och skulle bli mina barns.

Strax efter sju på morgonen kom svaret från honom. "Det är ok, asså. Du behöver inte be om ursäkt" och "Jag borde inte ha gått på som jag gjorde". Jag svarade med ett hjärta. Sen hörde jag inte av honom mer förrän i förrgår när jag frågade hur han mår och om han blev ledsen. Vi avhandlade lite av bråket. Jag verkar ha förstorat upp det mer än han, om man ska döma efter vad vi skrev senast.

Vi bestämde att han skulle titta på nån helg han inte är upptagen och återkomma inom ett par dagar, så att jag får chans att fixa barnvakt i tid.

Jag hörde inget av honom igår. Och ingenting idag. Scrollade genom vår konversation lite och hittade den där ursäkten för att han "gått på så". Lajkade den med ett hjärta. Efter någon timme såg jag att han svarat.

"Ha ha, du var rätt långt tillbaka i konversationen nu".

Jaha. Vad menar han med det? En annan dag skrattade han åt att jag läst hans nya presentation på Tinder. Som kommer upp när jag chattar med honom från laptopen. Bakgrundsinfo här är att jag under sommaren dejtade en 33-åring (påmastningskillen) som hade stenkoll på när jag var inne på Tinder och när jag ändrat min profiltext och kommenterade detta med att jag "jobbar Tinder rätt hårt". Detta berättade jag för nuvarande dejt ganska tidigt i vår konversation och han reagerade starkt och tyckte att 33-åringen verkade vara en kula att ducka för. Medan jag tyckte att det var lite rart att han brydde sig om mig. Jag brukar inte falla för machokillar med sjuklig svartsjuka och 33-åringen var ingen sådan heller. Vi hade kontakt härom veckan då jag inte hört av honom på ett tag. Vi tackade varandra för några fina sommarmöten och önskade lycka till. Det kändes bra.

Men tillbaka till att jag lajkade nuvarande dejts gamla ursäkt. Det är svårt att inte tolka hans flabbande över det som att bollen är på hans planhalva hela tiden. Han skojar gärna och ofta om att jag tycker han är så oemotståndlig. Och det tycker jag ju också. Men inte när han håller på så. Jag har ursäktat en del av det med att han har asperger då jag vet hur aspergerkillar ofta går över gränsen när det gäller allt från sexsnack till ständiga upprepningar av samma skämt.

Hur som helst så svarade jag honom ikväll igen, att jag letade efter en grej i vår konversation. Han frågar "Jaså? Vad?" varpå jag, som redan är ledsen och nu än mer irriterad över att han inte hört av sig med förslag på datum eller någon fråga om hur jag mår, skriver "Vill du nånting?"

Och sen är cirkusen igång med anklagelser och missförstånd igen.

Jag tycker att vi ska ringas istället för att chatta en massa konstigheter. Han vill inte prata alls. Jag tar det som att han tappat intresset för mig. Han skriver att det är fel uppfattat och att han upplever att jag är sur och irriterad på honom. "Och jag känner att du driver med mig och att jag varit ett kul tidsfördriv men när jag berättar att jag har ångest försvinner du". Han printscreenar sistnämnda och använder det ett par gånger i vår korta konversation som förklaring till varför han är upprörd och kort i tonen.

Där sitter vi. Men lyckas till slut komma överens om att ringas i morgon eftermiddag.

Ångestnivån har nu gått ner en aning. För att han lovade ringa och skickade ett hjärta. Fan, att man ska behöva vara som en känslomässig fjortonåring vid 47 års ålder.

Jag tror ingen av oss mår särskilt bra. Jag har haft svårt att veta om jag ska ta hans "skojigheter" om att han inte fått ligga/har komplex för sitt utseende på allvar eller bara som ett särskilt slipat sätt att vinna en kvinna som gillar lite halvnördiga killar. Nu lutar jag åt att ta honom på allvar. Men vi får se först, om han ringer i morgon.

Män, män, män - och en Inger.

Har haft helvetiskt ont i snart två veckor. Både i rygg ben och armar. Mest är det högerarmen som strular och värker. Samma arm som förlamades efter operationen för femton år sen och sen aldrig riktigt blivit sig lik. Jag orkade aldrig driva klart processen om utebliven inkomst mot PRV. Jag har ju jobbat under de här femton åren. Stundtals väldigt mycket rentav. Men jag kommer aldrig att orka som före operationen. I synnerhet inte efter den utveckling som skett det senaste året.

Kolonilotten har grott igen. Båten har jag inte ens kommit ut med en gång i sommar. Det har gått över en månad sen påmastningsdejten och killen ifråga har både hunnit till Västkusten för semester och hem och vi har träffats flera gånger sedan dess. Men jag antar att vi bara är lite tidsfördriv för varandra. Även om han varit snäll och fin när vi setts, dök efter telefonen jag tappade i sjön vid påmastningen(!), alltid hämtar mig med bilen och ser till att jag mår så bra som det nu är möjligt med den här kroppen.

Nörden från tvåtimmarsdejten hjälpte mig att nattvakta på båtklubben. Även om han i ärlighetens namn sov mer än han vaktade. Fast han var ganska söt när han sov så det gjorde inte så mycket. Han försåg mig (och barnen) med mat i tre dagar också, eftersom han handlat med sig så mycket från den indiska restaurangen. Och sånt uppskattas förstås av en fattig morsa!

Annars är det mesta skit. Jag sörjer Hangö, som mamma sålde till min onde Morbror Tengil, efter åratal av turer fram och tillbaka. Jag vill aldrig se henne mer, men har saker jag måste hämta i Värmland. Ja, i Hangö också. Tavlor jag målat, foton, någon myntsamling från barndomen. Allt annat har ju morbror nu köpt till vrakpris. Mattorna farmor vävt tillhör honom. Den gamla skänken från farfar. Allt det som skulle vara vårt arv. Sånt som ingenting betyder för honom. Och sånt som aldrig betytt.

Mitt i all sorg och alla högar av jobb som inte blir gjort för att jag är helt slut i kropp och själ, kom en kvinna från en av seglargrupperna jag är med i, för att hjälpa mig med mina segel. Hon lyckades trassla upp min furlex så pass att vi efter flera dagars jobb slutligen var tvungna att använda mastkranen för att få loss linan. Den var rejält uppsnurrad! Men nu är den fixad, förseglet på och furlexen fungerar! Bara storseglet kvar nu, men för att fixa det behöver jag en vev till bommen, som 81-åringen satt fast på sniskan. Varenda liten tamp eller metallbit till en segelbåt kostar hundratals kronor så det blir till att leta på båtskroten eller försöka lösa det med något annat verktyg. Men jag försöker åtminstone trösta mig med att denna kvinna som nu hjälpt mig i flera dagar med outplånligt humör, existerar! Skrev just och tackade henne för hennes tålamod och fina personlighet. Vi har under de här dagarna hunnit prata om våra liv och tunga saker vi varit med om och jag har känt ett ärligt och uppriktigt stöd från henne, både kring de sorger som drabbat mig och för den person jag är eller tvingats bli. Är framför allt förbluffad över det senare! Ibland träffar man förstås människor som tar fram det allra bästa i en - som man helt enkelt klickar med. Men att jag ens skulle uppfattas som mer än uthärdlig i dessa dagar är något av en gåta för mig. Tack, Inger!

Bergochdalbanelivet

 Jag börjar lära mig nu. Ses ett par timmar i rimlig tid. Lagom sent för hångel. Inte tillräckligt med tid för mer. Ikväll fick barnen hänga en stund hos en kompis medan jag gick på picknick i Tanto. Hade chattat med killen ifråga (femton år yngre, yes we´re doing this now) i en dryg månad, bland annat under hans Ölandsvistelse, och vi hade avhandlat allt möjligt och han hade hunnit se flera av mina mer öppenhjärtiga presentationer på Tinder utan att sätta kaffet i halsen trots Brommabakgrund. Fick hans nummer tidigt i kontakten och googlade förstås. Kom fram till en ganska nördig golfsnubbe som jag inte trodde skulle intressera mig så mycket. Firmafotona var inte så snygga om jag ska vara ärlig. Men oj, vilken positiv överraskning detta blev! Han var faktiskt riktig söt! Att han kunde konversera och hade lite innanför pannbenet visste jag sedan tidigare. Fick de positiva sidorna bekräftade irl. Han var visserligen lite nördig, ja, men jag gillar ju det! Men också rolig, vass och snygg! Drack så pass lite vin att jag vågar påstå detsamma i morgon också. Även om jag ska på en ny dejt då. Då kommer en 34-åring med förmodat fördelaktigt utseende och hämtar upp mig för en privatvisning av veteranmuseet på Gålö. Vilken drömdejt för en militärhistorienörd som jag! I´m in heaven! För några timamr åtminstone. Veckan i övrigt har varit en katastrof. Först kom socialtjänsten och ringde på då någon (jag vet vem) hade gjort en orosanmälan. Vi har ju nyligen gått igenom en utredning därifrån, delvis på min begäran då jag sökt hjälp på grund av mina sjukdomar. Så detta kom som en chock. Uppgifterna i anmälan var dessutom delvis helt åt skogen. Delvis bestod de av sådan jag själv sagt på skämt, som att jag är en hoarder etc. Så det faktum att jag inte haft ork att ensam hyra släp, packa och köra detta till norra Värmland i sommar (mellan alla turer med skjuts av barn) används nu emot mig. Jag är normalt ganska bra på att sortera och sälja av, men det har inte funnit tid och fysisk kraft till allt. Anmälaren hade också synpunkter på att jag "sover hela dagarna". Tacka fan för det, när det är huvudsymptomet i två av mina sjukdomar!

Lyckligtvis verkade de två från socialtjänsten vara mer förstående än anmälaren. Jag släppte ju in dem oanmälda. De såg ingen sprit. Inga tabletter på golvet. Inga gråtande, sönderslagna barn. Även om minstingen sover i "en säng avsedd för mindre barn". En utdragssäng av äldre årgång.Vad är problemet? Han får plats. Jag håller på och tömmer det tredje rummet så att jag kan flytta in dit och han får då min säng, vilket anmälaren vet. Jag har ju skojat om såna här saker. Att Sthlm och Sverige av idag inte accepterar såna som mig. I synnerhet inte som förälder. Så det var förstås bara en tidsfråga.

Sånt här tär på psyket. Särskilt som jag redan är väldigt nere i skorna efter mammas beslut att sälja huset i Hangö till onde morbror Tengil. Jag måste hitta en ny, genomförbar, livsplan för mig och barnen. Sälja min kropp eller hitta någon som vill ha oss. Hela paketet.

Jag börjar lära mig.

Säker statistik

Sex KTH:are och två elektriker. Å så ännu en 20-nånting britt som vill sexchatta med ”sinful swedish women”. Statistiken håller i sig. 

Testosteronnästet

Äntligen ork att ta mig till Naturhistoriska med lillfisen. Är fan rädd för att åka förbi KTH numera. Stockholms testosteronnäste numero uno. 😱 Varannan snubbe som svajpar mig på Tinder går här. Vilket är väääldigt många då jag är uppe i över 500 matcher nu. Galet. Resten är en blandning av mediefolk, slöjdlärare, elektriker och knarkande socionomer. 

En 23-årig skärholmare som är engagerad i Humanisterna gick bananas härom kvällen och förklarade hur han längtade efter att ”motorbåta” mig. Och där lärde jag mig något nytt. Igen. Tänkte föreslå honom att söka medlemsskap i Onanisterna istället men var för snäll. Som vanligt.

Förtroende för läroverket: Mycket lågt. 

Mastdejt och fjärrsyn

The summer of dicks är igång! Två dejter avklarade denna vecka redan. En städad lunchdejt på stan idag mellan mina läkarbesök. Ett under att jag orkade med, med tanke på att jag somnade på tunnelbanan på vägen dit. Jag har inte direkt några orkmarginaler numera. Innan dess en sen dejt i båten när barnen somnat härom kvällen. Inklusive hångel.
Jag måste förresten berätta vad som hände i samband med lunchen. Killen skulle kolla klockan på sin telefon när han upptäckte att han måste ha glömt den på herrtoaletten i gallerian. Så han traskade dit för att se om den låg kvar. Det gjorde den inte. Då började jag söka efter en informationsdisk. När jag inte hittade någon klev jag in i en glasögonbutik för att fråga där. Förklarade att vi behövde prata med någon form av hittegodsavdelning eftersom dejten förlorat sin telefon.
"Är det den här?" säger expediten och halar fram en iphone från under disk! Av säkert hundra butiker klev jag in i just den som tagit emot killens upphittade telefon! Rätt otroligt ändå.
Dejten undrade om jag var synsk. Han tyckte jag skulle köpa en lott. Och jag var faktiskt på väg att göra det ikväll, men då hade t-banekiosken som säljer skraplotter redan stängt. Jag får spara dagen som ett roligt minne. Killen smsade just och tackade för en trevlig dejt och för att jag hittat hans telefon:-)
Båtdejten verkar ännu nöjdare och har redan hört av sig om att ses igen. Jag har också bokat in en påmastningsdejt (jag vet, det låter lite ekivokt) nere i hamnen i morgon med en yngre förmåga men inte hunnit utbyta nummer eller adress när Tinder återigen laggar. Big time! Alla meddelanden och matcher har försvunnit. Tur att jag hann fråga vilken båtbutik killen jobbar i. Blir att ringa dit i morgon. Wish me luck!

"Dick two - there´s so much we can do!"

Tindrar igen. Ny profil. Nytt namn. Nya bilder. Nya män. Några stycken har jag chattat med senaste veckan. En bestämde jag dejt med i fredags, fiffade och var på gång när meddelandet kom:
"Hemskt ledsen, men exet skickade hit sonen en dag tidigare, så vi får ses en annan gång".
Känns det igen?
Blev lite blå förstås men bokade in ny dejt med mer liggbar och lite yngre kille på lördagen. En som jag pratat med något längre och tyckte verkade rätt söt. Sagt och gjort! Han kom och hämtade upp mig efter att han varit och skejtat i Högdalen. Bara det är ju lite hett. Vännen Pia hade hällt i mig champagne och peppat innan och han var ganska på. "När passar det att jag kommer förbi? "Jag är hos en kompis på Söder nu och kan komma när som helst."
Well. Det kunde han också, för att citera en billig kioskroman. Det tog väl två timmar från hämtning inne i stan till fullbordat samlag i skärgårdskommunen.
Innan dess hann vi prata lite. Faktiskt. Kika i bokhyllan, dricka ett glas rödvin, prata barn, musiksmak, skvaller om en kollega vi båda jobbat med och lite annat. Och han hann ta en dusch och båda tryckte i sig några värktabletter. Jag för min artros/EDS/ME och han för att han skadat sig rätt illa i skejtrampen och haltade som en gammgubbe. Två invalidos som hade sex! Tänker på skejtklistermärket tioåringen hittade bland 99 andra i påsen jag beställt på nätet. Där man ser en handikappskylt med en rullstolsburen person som suger av en annan rullstolsburen. För explicit för en stackars tioåring (som inte förstod vad det var, så mamma fick förklara, men jag använde förstås inte orden "suga kuk" utan mer på en tioårings nivå, bara för att han inte ska bli retad i skolan) som rev sönder och slängde "det där klistermärket som han inte kunde förstå hur någon kunde vilja ha på sin bräda".
Den stackars pojken skulle få spader om han visste vad mamma gjort med en av skejtarna från hans favoritpark.
Nåväl. Morgonen var stel, på mer än artros- och höftskadevis. Inget mer skoj där. Han slog på Nyhetsmorgon när jag hade velat titta på något helt annat, för att uttrycka mig milt. Jag fick åtminstone frukost och skjuts till bussen. Men han klev inte ur bilen för att ge mig en avskedskram. Han vevade ner rutan och skulle säga något men jag förekom honom med att kläcka ur mig ett torrt "tack för skjutsen! och "ha det bra!" Så vansinnigt trist.
Men nu när jag gjort mig sånt besvär känner jag ju att jag borde få nåt mer. Jag vill inte ha fler one-night-stands! Jag vill ha en älskare! Förstår ju om ingen vill vara ihop med en invalido som mig. Men ligga går ju. Nu känner jag bara självförtroendet dala igen. Kanske tyckte han att mina bröst var för hängiga, att jag har dålig hållning eller bara var kass på oralsex. Eller var jag kanske lite dryg? För jag kläckte ur mig ett par saker som kanske inte landade helt bra, som "jag hatar r´n´b" och "jag ser aldrig komedier". Sen missuppfattade han nåt jag sa om hans längd som att jag inte skulle gilla korta killar. Han var inte ens kort! Och jag har ju alltid varit den som gillat just de korta killarna.
Han är helt klart en typ jag attraheras av. Mjukt, fint skägg som inte sticks. Vanlig 39-åringskropp med lite lönnfett och fin "skejtröv". Ingen gymkille. Så jävla skönt! Och ja, jag tyckte vi var väldigt kompatibla under täcket, eller snarare ovanpå. Och den där grejen han hade mellan benen var av en särdeles exklusiv sort. Jag vet, för jag har fått äran att ta hand om några.
Så nu sitter jag här och funderar på hur man gör när man är 46 år och har dåligt självförtroende men vill ligga igen, nån gång. Kanske flera. Tror inte alls att vi är pojkvän/flickvänsmaterial för varandra. Lever så olika liv. Jag är ju sjuk med allt det innebär. Han verkar dra in en del i sitt bolag, har bostadsrätt och ny bil. Och han är rätt mycket yngre.
Men. "Ligga lite?" som det står i pratbubblan i nån Stenmarkare. Fan. Att det ska vara så svårt.
Skriver i dejtinggruppen på Facebook om killen och ber om råd. Alla utom en svarar "Smsa honom!", "Go for it!" etc. Den enda svarar "Ledsen, men en man kliver ur bilen om han är intresserad" (Hon har en rejäl poäng här!).
Och "Lyssna nu. Visst kan du låten från New Kids On The Block - "Step by step"? Ok. Så byter du ut "step" mot "dick"..."
Detta ska bli mitt sommaranthem:
"Dick one - we can have lots of fun. Dick two - there´s so much we can do. Dick three - it´s just you and me. Dick four - I can give you more."
Vad annat kan en gammal invalido som just fått stödfamilj var tredje helg ta sig till? Livet är kort.
Försökte lyssna på NKOTB på Youtube men tröttnade rätt fort. Därför får ni nästan lite r´n´b istället;-) Medan jag försöker fokusera på att han snarkade som fan. Också.