ABC. Du e i mina tankar.

Förlåt för glesa inlägg. Just nu hinner jag inte mycket annat än att vara förälder. Och en ganska dålig sådan. 

Nyblivna sexåringen har börjat skolan och det går inte särskilt bra alls. I morse var han hysterisk vid lämning och sprang ut i strumplästen och skulle rymma. Jag försöker göra lämningen kort och enkel och har pratat med pedagogerna om att de ska ta emot min son när han kommer på morgonen. Men ibland (som i morse) var hans favoritpedagog sjuk och det fanns ingen alls på plats i klassrummet. Då är det svårt att göra rätt.

Jag är, som jag säkert skrivit förr, en ganska sträng morsa, men det skär i hjärtat att se sin unge så ledsen och olycklig. Jag påminns om min egen skoltid och de många lärare som aldrig såg mig men krävde rättning i ledet. Jag led mig genom hela grundskolan trots att det borde ha blivit så bra. Jag var ju överbegåvad som barn. Det hade de åtminstone märkt i något skede. Men jag fick fortsätta i samma klass, med samma tråkiga uppgifter, bland samma mobbare. Vad kunde ha blivit av mig om jag sluppit det? Det får jag aldrig veta.

Min sexåring är ingen överbegåvning. Än. Mest en ganska vanlig, känslig men omogen kille. Som har svårt att sitta stilla och lyssna. Svårt att göra flera saker samtidigt. Och svårt för auktoriteter. Han ifrågasätter och det kan vara nog så irriterande för en trött mamma. Men även för snart pensionsfärdiga pedagoger, tydligen. Tur att de lovat "slipa av hans vassa kanter". Ska man säga "lycka till"?

Tio år

Skulle sätta mig att fylla i snart sexåringens matsäcksdagar i almanackan när jag såg att det är den tolfte september idag. En ödesdag i mitt liv. Just idag har det gått otroliga tio år sen jag rullades in i operationssalen på Huddinge Sjukhus för att få fyrtio centimeter av min ryggrad upphackad och en lång tid av mitt liv, ja, förstört är ordet, av den svenska sjukvårdens allra skitigaste bakgård.

Jag hade ingen aning. Ingen av mina närstående heller. Inte ens läkarna hade nån jävla aning om vad som komma skulle.

Jag har ju skrivit om det förr. Operationen. Infektionen. Och efterspelet med svår värk, nedsatt rörlighet och trassel med myndigheter och hemtjänst (som aldrig kom) var rentav anledningen till att jag startade min första blogg. Den arga. Och sorgliga. Men också stundtals väldigt roliga. Det var befriande att få skriva så rappt och personligt. Så nattsvart och känslosamt. Så att jag slapp trötta människor i min närhet med ältandet.

Jag lever alltjämt med sviterna efter den tolfte september 2005. Mitt elfte september. Inte mycket blev som innan. Somligt blir sig aldrig likt. 

Förr kunde jag jobba hundratimmarsveckor och avsluta med en natt på dansgolvet. Sedan upp nästa dag igen för att hämta hem hunden från varannanveckasboendet.

Nu blir jag liggande i tre dygn efter en enda kväll på galej. Och det beror inte på vinet. Alla som har värk eller annan systemsjukdom vet vad jag snackar om. Det kostar oss så mycket mer att släppa på regelverket. Kroppen har inga marginaler.

De första åren sörjde jag djupt. Sen kom ett hopp om att bli bättre. Nu har jag nånstans accepterat att det är som det är. Jag har ju bra dagar ibland även om det var länge sen nu. Min sjukgymnast har varit fantastisk, de få gånger hon kunnat klämma in mig i sitt späckade schema. Nu ska hon snart sluta. Gud hjälpe mig.

När jag nattar min minsting och luktar på hans mjuka fjun tänker jag ibland något väldigt få mödrar tänker. Att han får se till att växa upp fort och klara sig själv. Att ha småbarn är nämligen bland det mest fysiskt ansträngande man kan tänka sig. Och inte blir det bättre av att sexåringens fritids ligger flera trappor upp i en byggnad där man låst hissen så ettåringens barnvagn omöjligen kan bära honom.

Tio år har gått. Somligt blir sig aldrig likt. Nya problem uppstår ständigt.

Jo, vi har råd.

I dag fylldes världens tidningar och nyhetsprogram av bilden på treårige Alan, som drunknade på flykt från krigets Syrien och spolades upp på en strand i turkiska Bodrum. Samma Bodrum dit tusentals svenskar åker charter varje år för att sola, bada och shoppa. En snabb googling berättar att någon köpt en hel outfit för bara 67 kronor på orten och att Bodrum är ett särskilt bra val om man vill resa all inclusive.
I går läste jag under en facebookpost hos FN:s flyktingorgan UNHCR hur en efter en, av rimligen hyfsat välbeställda svenskar, ja kanske rentav en och annan charterresenär just till Turkiet, ifrågasatte varför Sverige ska släppa in en massa flyktingar som inte kan hålla fred, som är potentiella terrorister, som har en kultur som inte passar i Sverige, som kan lösa sina problem hemma istället.
Många radade upp mängder av argument för att INTE hjälpa. Ett av de vanligast förekommande är att vi inte har råd att ta hand om våra egna. Jag undrar ofta vilka som säger det där. Och vilka de syftar på.
Majoriteten av invånarna i vårt land tillhör en välsituerad medelklass som har råd med bil, hus, restaurangbesök och semesterresor. Resterande cirka fem, tio procent, har det ungefär som jag. Jag får vända på slantarna för att de ska räcka varje månad, sprida mina matinköp i flera olika butiker efter erbjudanden och springa benen av mig på loppisar för att barnen ska gå klädda enligt förskolans kravlista eller se Byggare Bob på dvd. Hyran äter upp mer än halva min inkomst trots att vi trängs med fyra katter på tre rum i en risig miljonprogramslya. Någon charterresa har jag aldrig haft råd med. I år kom vi inte ens iväg till släkten i Finland. Jag satt här nere i lekparken och svalkade mina fötter i plaskdammen medan femåringen cyklade runt, runt och ettåringen ritade med tavelkrita på asfalten.
Det är rätt trist. Att aldrig få en slant över och kunna unna sig lite ledigt från vardagen. Men ännu tristare är det att aldrig slippa oron över framtiden. Har vi ens råd att bo kvar här om ett år? Vad händer om jag blir riktigt dålig igen (min kropp har ju gått igenom en del) och inte kan försörja oss? Sverige är inte vad det en gång var och ingen, utom möjligen en och annan avsatt vd i storbolag, kan räkna med att klara sig utan lönearbete.
Vi tillhör alltså de sämst ställda i Sverige 2015. Ändå har vi det ganska bra. Åtminstone om jag jämför med treårige Alans familj. De flydde från kriget. För att rädda sina liv. Och om inte vi välbeställda svenskar, och europeer, varit så snabba att korka igen alla deras flyktvägar, i imbecill omsorg om oss själva och det vi kallar vårt, hade de förmodligen levt nu. Alan. Hans femårige bror Galip och deras mamma Rihan.
"Men öppna ditt hem då!" skriver en av de argaste männen under UNHCR:s bloggpost med bilden på två sovande tvååringar vid den ungerska gränsen. Han adresserar sitt missnöje till en kvinna i debatttråden. En kvinna han uppfattar som naiv. Han verkar tro att han trängt in henne i ett hörn. För ingen vill ju öppna sitt hem för främlingar. Det är ju bara något som låter fint i debatten. Politiskt korrekt, liksom. Folkvalda som står för öppnare gränser anklagas så ofta för att vara just det och för att sakna kontakt med verkligheten där de sitter bakom sina dyra skrivbord. De förväntas inte förstå hur det är att dela med sig när man knappt har till sig själv. 

Jag kommer att tänka på Vinterkriget och "Finlands sak är vår!" När det officiella Sverige underlät att hjälpa visade den enskilde svensken att hjärtat ännu slog för mänskligheten. Tusentals krigsbarn placerades i svenska familjer och paket med mat, kläder och andra förnödenheter skickades över gränsen till våra systrar och bröder i öst.
Nu tänker du säkert att Finland var ju så nära oss. Dagens krig så långt borta. Men är det verkligen så? Sitter det inte ett vykort från Turkiet på ditt kylskåp där hemma? Med en bild på ett tjusigt hotell, en turkosblå pool, några marknadsstånd och en strand. Kanske rentav samma strand där Alans livlösa kropp spolades upp. Lille Alan med sin röda t-shirt och sina fina gympaskor. Ett litet barn som inte fick leva.
SD får rekordsiffror i väljarmätningarna. Motstående politiker kontrar med att bära populistiska t-shirts i riksdagen. Det är dags att sluta hålla långa föredrag om huruvida SD är rasister eller "bara" främlingsfientliga och börja GÖRA något istället. Öppna våra hem till exempel. Alla har kanske inte plats, tid eller ork att dela med sig av sin bostad och sin vardag men väldigt många skulle kunna göra väldigt mycket mer. Och många vill! Nog vore det på tiden med en bred politisk, överenskommelse för att göra det enklare för enskilda att hjälpa flyktingar på laglig väg! Och i synnerhet barn som lämnat ett sådant, vedervärdigt krig som det i Syrien bakom sig, behöver få omges av trygga, glada människor som välkomnar dem i sin vardag och visar att livet kan gå vidare. För somliga.
Nu tänker jag på bussen med flyktingar på väg in i den lilla, tyska staden. Hur de välkomnas av invånarna som jublar och viftar med flaggor och blommor. Visst har Tyskland också problem med främlingsfientliga (Pegida) och nynazistiska organisationer. Men celebriteter och medier vågar ta ton och visa på ett annat förhållningssätt.
Tyskland har lärt av sin historia. Resten av Europa har det inte.
Som längst ner på samhällsstegen i vårt rika Sverige kan jag lova alla tvivlare: Vi har råd att hjälpa! Vi har inte råd att låta bli. Nu tar vi och diskuterar HUR vi ska göra det istället. Ok?

Vart tog den snygga lilla Loppan vägen?

Det trillade in en inbjudan till en sponsorfest på Skeppsholmen. Specifikt för föräldrar med andra mammabloggare, DIY- och pysselinspiration, modevisning, fika, tävlingar och goodiebags. Jag tyckte det lät så pass trevligt att jag på allvar funderade på att dra en klänning över min spolformade kropp och ta mig dit med mina små.

Men se det går inte för sig! Några rader ner i mejlet stod det nämligen något om "egentid". Ett främmande ord för en ensam mamma. Arrangören bad oss respektera att eventet är barnfritt.

Och det är ju inte jag.

Först blev jag förvånad. Sedan blev jag arg. Vad fan är det för "höststart för föräldrar" när de föräldrar som förmodligen mest av alla behöver en "social energikick" och en goodiebag fylld av snabba kolhydrater och under eye cream inte är välkomna? 

Känner mig alltmer trött på en mediavärld där alla utan mor- och farföräldrar som rycker in varje helg helt självklart har råd med nanny.com.

Protesterar på svenskt vis genom att avsäga mig deras nyhetsbrev.

Up yours, DHL!

Jag beställde nyligen pärlor och pysselmaterial från något som vid en första anblick såg ut att vara en brittisk sajt. Jag köpte därifrån inte så mycket för priserna som för det faktum att det var enda stället jag fann en viss sorts pärlor på. Paketet anlände för några veckor sedan och allt var frid och fröjd förutom att ett par varor fattades, men detta skulle förstås ersättas av butiken.

Men för en vecka sen damp ytterligare en räkning ner. Nu för tull, moms och straffavgift på innehållet. Såvitt jag kunde förstå är det leverantören DHL som handhar saken och jag förstår ju att det är deras jobb och att jag inte har annat val än att betala när det nu visat sig att företaget är registrerat i Kina.

Problemet var bara att summan beräknats på beställningen och inte på det som faktiskt låg i paketet.

Efter en lång mejlväxling och telefonsamtal med DHL uppmanades jag att skaffa fram en ny faktura. Flera mejl senare kunde jag vidarebefordra denna till DHL. Då, och först då, säger de att de tar en avgift på 460 kronor för att göra en omprövning! Vilket är mer än hela fakturan, även okrediterad, går på!

Bedrövligt är ordet. För de som drabbas är ju inga storföretag. För dem lönar det sig att överklaga. Inte heller producenten i Kina drabbas då det är jag som får ta hela smällen.

Visst begriper jag att kinatillverkning hotar små, svenska producenter och jag försöker verkligen handla närproducerat när jag kan. Men i det här fallet erbjöd de en produkt som inte alls finns på hemmaplan. Och de skyltade inte direkt med att den kom från Kina och skulle beläggas med moms och tullavgifter innan jag ens hunnit räkna mina varor.

Nu undrar jag förstås var de extra 460 kronorna hamnar. Mest troligt i DHL:s ficka. Och jag kommer aldrig någonsin mer att anlita dem för att skicka mina Traderapaket. Up yours, DHL!

VAB - En skam och en förmån.

Jaha. Det var förstås bara en tidsfråga innan det skulle komma brev från Försäkringskassan där de ifrågasätter antalet VAB-dagar också. Minstingen var ju sjuk mest hela tiden i våras och ibland var han hemma en vecka eller två. Ibland bara någon dag. Ibland fungerade det bra att anmäla på telefon och ibland inte. Att så här nästan ett halvår senare sitta och gå igenom gamla anteckningar för att stämma av känns inte jättekul. Men blir det inte rätt riskerar jag ju att bli av med hela faderuttan. Och det vore katastrof för min ekonomi. Så typiskt egentligen. Jag har varit så oerhört noga med att göra rätt. I våras ringde de och frågade om en massa olika dagar och det visade sig att det var de som missat. Men nu har de hittat ett par dagar då förskolan tydligen angivit att lillfisen varit där. Trots att jag åtminstone från den ena dagen har ett färskt minne av att de ringde efter bara någon timme och sa att han hade feber, varpå jag kastade mig på första, bästa tåg till förskolan. Och sedan skrev in sex timmars VAB för den dagen. Helt i sin ordning. Suck.
Nu har jag bara plats 34 i kön. Så snart hoppas jag få saken utredd. Eller kölhalas per telefon.
Aldrig trodde man den dagen skulle komma då man saknar de gamla förisblanketterna. De där som fylls i direkt och skrivs under av förskolan. Onödigt, tyckte man då. Men ack så mycket bättre än att behöva leta i arkiven och, för en stund, kanske skämmas för något man inte ens gjort.

Bästa mammadieten!

Jag har ju diastas. Magmuskeldelning, ni vet. Och så sköldkörtelproblem på det som gör att jag inte går ner de där gravidkilona jag la på mig. Jag, som alltid varit smal som en sticka, och längtat efter lite kraftigare lår eller sånt där häng på armarna som andras mammor haft. Nu får jag igen för den önskan.
Men just idag orkar jag inte gnälla på min kropp. Som gått igenom så mycket och ger mig oändligt mycket stötrre problem än en putande mage och lite överflödsfett och -vatten.
Jag hänger mig åt den bästa mammadieten somn finns. Den som innebär att man får äta så mycket glass man vill. Direkt ur burken. Så länge barnen är på dagis.