Allt som blev - och inte.

Min far somnade in i morse. Den enda far jag haft.
Jag skriver så för att vår relation inte var enkel. Min far var av den gamla sorten. Tyst och stark. Nästan alltid närvarande, men ändå inte. Alltid på avstånd. Jag minns hur han brukade gå tjugo meter före resten av familjen på promenaderna runt Sandtorpsudden i Karlskoga. Ibland vände han sig om för att se att vi var där. Sällan för att låta oss hinna ikapp. Jag minns hur han stod och väntade otåligt utanför ytterdörren redan innan vi kom iväg, medan mamma klädde på mig - och åren dessförinnan mina systrar.  Jag minns hur mamma hade maten på bordet klockan fyra varje eftermiddag när han kom hem från arbetet på Bofors. Jag minns honom bakom morgontidningen. Med en pipa i munnen. Eller en cigarett. Den gamla sortens man.
De där cigaretterna - och till viss del arbetet på Bofors Gjuteri - skulle bli hans död. Det förstod jag redan som barn och otaliga var de papperslappar med varnande budskap som jag smög in i cigarettpaketen. Pappa skrattade bara och tände ännu en cigarett, men med tiden endast under fläkten och senare gick han ut för att röka. Det fanns en omsorg om oss i det men den sträckte sig inte så långt att han månade om sin egen hälsa. Han gjorde några försök att sluta röka men lyckades aldrig. Inte förrän han för tio år sen diagnosticerades med en lättare form av KOL. Då fick snuset ta vid.
Jag trodde att pappa, som KOL-patient, gick på årliga lungkontroller. Jag trodde att min syster, som är sjuksköterska och bor i närheten, hade koll. Men han blev inte ens kallad.
Så i somras, efter att mina barn varit där några veckor för andra - och sista - gången, klagade han över andningssvårigheter och sökte läkarvård. Vi fick genast besked om att något syntes på röntgen. Efter ett par veckor kom svaret på vad. Det var cancer.
Då hade jag och barnen hunnit åka till Finland för första gången på länge. Mamma och pappa skulle komma efter men med sjukdomsdiagnosen blev det inte så. Vi tyckte det var skönt att få vara där för oss själva för första gången. Ingen som hängde över axeln och påpekade alla fel jag gjorde och fick mig att känna mig som en objuden gäst i det sommarhem jag varit med och byggt under hela min uppväxt. Den sista sommaren med föräldrarna i Hangö var inte munter. Då var han ingen bra far och jag lovade mig själv att aldrig mer fara dit. Det löftet har jag givit mig själv flera gånger genom åren, men min kärlek till Hangö är så stark att jag återvänt gång på gång, efter några år, när minnena hunnit läka en aning.
Långt före pappas sjukdom - och långt före min morbrors planer på ett nytt båthus - har jag drömt om att flytta dit. Att någon gång skrapa ihop så mycket pengar att jag kan köpa loss en bit av mammas tomt och bygga en egen liten stuga. För ett år sen berättade mamma att hon sålt den obebyggda delen av tomten till sin bror som äger barndomshemmet på tomten intill. Han ville bygga ett större båthus.
Jag protesterade förstås och erbjöd mitt Värmländska torp som betalning, långt mer än de 5000 euro morbror erbjudit. Men mamma ville inte lyssna. Det gjorde ont. Hon som skrivit så många dikter om Hangö och sin längtan dit - varför förstod hon inte min längtan?
Jag lät saken bero. Men väl i Hangö tog jag upp det med morbror och erbjöd kompensation om jag fick köpa åter tomten. Jag bad honom ta sig tid att tänka över mitt erbjudande. Han flinade och svarade "jo, det ska vi nog aldrig glömma"...
Min morbror är också min gudfar. Halva livet såg jag upp till honom som en storebror och vid varje semesters slut satt jag med näsan mot bilrutan och grät tyst när vi lämnade Hangö för ännu ett år. Väl där var det jag som tjärade hans gamla eka som en gång varit min morfars. Och det var jag som målade hans hus när pappa inte lät mig kladda runt på vårt. När pappa såg vilket bra jobb jag gjorde hos morbror fick jag dock lov att hålla i penseln även på vår sida tomtgränsen.
Jag vet inte varför, men hela mitt vuxna liv har min morbror vänt mig ryggen. Mina systrar likaså. Medan mamma och pappa stillatigande sett på. Med mitt avböjda erbjudande till morbror ställdes hela familjesituationen på sin spets. Jag försökte vädja till mamma att tala med honom då hon efter att ha pratat med pappa visade tecken på att ha ångrat sig. Men så kom det där olycksaliga samtalet med min far där han for ut och anklagade mig för att "ha gjort något" som skäl till morbrors avoghet mot mig. Jag tror idag att min far var så upptagen av sin sjukdom att han inte kunde tänka klart. Men jag var så fylld av sorg att jag inte orkade mer. Kunde de inte se att de tog ifrån mig min livsdröm? Kunde de inte se hur jag kämpade mot knarkargrannar och vandaler och hyresvärd och fan och hans morbror för att klara mig och mina barn genom ännu en dag i det här förbannade ghettot? När allt vi vill är att få springa barfota i tallskogen och cykla neråt Täcktom för att ta båten ut på havet då och då. Vi är gjorda för ett annat liv.
Jag orkade inte stånga mig blodig längre. Jag hade sagt allt som fanns att säga. Jag hade hängt ut mitt hjärta på en krok men ingen ville fånga det. Så jag stängde alla dörrar och fönster och försökte bara hålla andan under hela hösten, se till att barnen hade mat och kläder och fick höra sina sagor om ett lyckligare liv. Jag slutade svara i telefonen. Tog dubbla piller mot min olycka, ökad dos mot den allerstädes närvarande värken och ett extra litet för sömnen. För första gången i mitt liv ringde jag inte mina föräldrar på deras födelsedagar. Pappas sista födelsedag fick han fira utan mig.
Det är klart att det gör ont idag. Att det blev så. Men det slutade inte riktigt där.
Strax före jul hörde mamma av sig per mail och skrev att pappa blivit sämre. Jag hade dittills fått rapporter om att de både varit i Finland under hösten och i Portugal för att hälsa på min äldsta syster. Så jag tolkade det som att cellgifterna hade effekt. Men framåt jul blev andningen tyngre. Cellgifterna plockades bort. Mamma skrev att han ville fira jul med barnen. Jag svarade att vi skulle komma.
Vi var där en vecka. Det var ingen lycklig vecka, men jag klarade av att hålla känslorna nere. Och det kändes skönt att ha tagit beslutet att åka, när jag såg hur trött han var. Han orkade inte gå ut länge, satt mest och såg på tv. Men han uppskattade barnen på ett helt annat sätt än den där sommaren i Hangö för snart tre år sen. Jag tror han insåg att det var den sista julen. Jag med.
När vi for lovade vi att komma åter på sportlovet. Veckorna fram till dess blev han allt sämre. Ett sista försök att prova en ny medicinsk behandling gjordes, men den gav så svåra biverkningar att man tvingades avbryta. Strax därefter fick han en propp i benet. Och flera i lungorna. Jag ringde dagligen för att fråga om läget och uppmanade dem att åka in för att undersöka benet, vilket de till slut gjorde. Men för sent. Man blev tvungen att amputera hela vänsterfoten. Det var i det läget jag mötte pappa på sportlovet, i sjuksängen på Karlskoga Lasarett. Då hade han syrgas och näringsdropp och resten av benet i paket. Men han orkade prata lite grann och hålla min hand. Han orkade lyssna så pass att jag fick sagt varför jag inte hört av mig under hela hösten. Och han svarade "jag vet".
Vi hann få det där samtalet vi båda så väl behövde. Kanske inte mycket till "samtal" om man skulle fråga en mer vältalig familj, men ändå stort för mig. Och för pappa, tror jag. Han sa att han var ledsen över att han inte varit en bra far för mig. Men att jag inte skulle tro att han tyckte mindre om mig än de andra. Jag svarade att han varit en bra far, också.
Det är så jag vill minnas pappa. Som den bra pappan han var när jag var liten. Han som någon gång, istället för mamma, läste ur "En kos dagbok". Han som, med hammaren i hand, bättrade på altanen i Karlskoga eller snickrade på huset i Finland. Så envis att han prompt skaffade sig nackspärr av att slå i tusentals kopparnubb i sovrumstaket när det hade fungerat lika bra med vanlig spik. Han som anlitades av grannarna så fort de ville ta ner ett träd eller två. Framför tv-nyheterna, alltid uppdaterad på vad som hände i världen. På cykeln på väg hem från jobbet, där han som den sega gubbe han alltid var, raskt trampade förbi yngre förmågor uppför Norabacken. Alltid 20 meter före oss i skidspåret eller på promenaden. Alltid pappan som vårrustade våra cyklar eller vallade våra skidor före tävlingarna. Han VAR en bra pappa i sina stunder, trots sin egen svåra uppväxt med en far som slog och söp. Men, som han sa där i sjukhussängen, han hade inte förstått mina drömmar. Så många ord kom ut fel. Så mycket blev inte sagt. Men nu satt jag där och höll hans hand och klappade hans kind och vi blev förlåtna. Mitt i sorgen är jag tacksam för att vi hann. För en stor del i det svåra med att mista sin far är allt som inte blev. Man kan ju tycka att man vid hans ålder borde ha gjort det mesta man tänkt sig att göra i livet. Men pappa var ingen lycklig människa. Han var ingen färdig människa. Till skillnad från min chef och vän Sten, som dog i augusti 2016, och som sa till sina närmaste att han "inte ångrar något" och "är nöjd med mitt liv". När jag försökte ta reda på varför pappa vägrade äta på sjukhuset och var orolig för att han givit upp svarade han "jag vill ju leva!" Då hade han precis fått en stroke och hade svårt att prata.
Nu fick han inte leva mera. Och jag vet att jag borde vara tacksam för att det ändå gick så pass fort. Att ligga orörlig i en sjuksäng är tungt för vem som helst. Det vet jag bättre än de flesta. Men pappa var sämre rustad för det än någon annan jag känner. Att vara stark, snabb och arbetssam var dygder för honom och något han lyckades leva upp till i nästan 79 år. Nu är det hans tid att vila. Men känner jag honom rätt sitter han däruppe och pikar oss för att vi halkar efter, eldar fel eller inte städar tillräckligt bra. Så idag gråter jag. Och städar.

Nej, Staffan. Almedalen är inte för alla.

Kära Staffan Erfors. Du är ju en smart och trevlig man. Det vet jag eftersom du tillfälligt hoppade in som min chef under några soliga sommarveckor på Expressen för snart femton år sedan. Jag minns dig som varm, driven och uppmuntrande. En sån som såg oss alla. Där och då.
Men nu läser jag din spalt i Metro och förvånas över din naivitet. Hur kan du tro att Almedalen är till för alla? Bara att ta sig dit är omöjligt för en stor del av det här landets invånare. Det kommer rapporter om att färjebiljetterna är slut och så även ställen att bo på. Dessutom är Almedalen en enorm kostnad för alla som deltar och det blir dyrare för varje år. Såvida man inte råkar bo på Gotland måste man både planera och punga ut en rejäl slant för att kunna delta. Och man behöver ha semester. Något jag kanske haft två eller tre somrar totalt i mitt 43-åriga liv. Vi som ofta jobbar som mest när andra ligger i en solstol med en öl i näven, vi syns inte i Almedalen. Vi har ingen röst. Den som alltid haft råd att åka på semester reflekterar inte över att en buss- eller färjebiljett kan vara oöverkomlig för så många. 

För tydlighetens skull: Jag röstar inte på Löfvén. Men jag tycker hans beslut att skippa Almedalen i år är bra. Istället åker han landet runt och träffar förhoppningsvis några av dem som inte har samma möjligheter till en veckas rosépimplande på Gotland, med eller utan politiker. För, let´s face it, du lär inte träffa några sönderjobbade, ensamstående morsor från Sätra, Degerfors eller Kiruna där. Såna som står i operationsköer som för länge sedan brast ifråga om vårdgarantier. Såna som aldrig blir inlasade för att det alltid finns någon yngre, manlig förmåga utan barn som kan ta över stafettpinnen när det tidiga arbetslivets ständiga betongkoloss (de lyckliga, fastanställda 40-talisterna) nu äntligen gått i pension. Såna som inte gått till tandläkaren på tolv år. Såna som fajtas mot Försäkringskassan vecka efter vecka, månad efter månad, ibland år efter år, för att få en ersättning som täcker mat och hyra och skor till barnen. För att slippa sitta på en läskback utanför ICA med en pappmugg i handen.

Almedalen är ett medelklassjippo under falsk tillgänglighetsflagg. Det vet vi som inte har råd att delta, eftersom vi ännu kan läsa tidningar gratis, bland annat din. Varje år följer jag debatterna och partiledartalen, i den mån jag kan med två ungar som ständigt kräver uppmärksamhet. Varje år blir jag lika besviken över att de frågor som är viktiga för oss som aldrig kommer dit inte lyfts. Var är debatten om hur ett nytt miljonprogram tas fram? Hur stoppa denna monumentala nedrustning av sjuk- och framför allt kvinnovården? Kan kollektivtrafiken finansieras så att alla har råd med SL-kort och därmed den rörlighet som krävs för både jobb och psykiskt välmående? Hur dyrt får det bli att ha bil? Hur ensamt att vara funktionshindrad? Hur svensk/assimilerad kan man vara och ändå bli utvisad? Vilka partier vill införa medborgarlön? Vilka vågar stärka skyddet för landets djur och visa att de menar allvar genom att skärpa straffen för de som plågar och vanvårdar? Hur kan skyddet för misshandlade och förföljda kvinnor stärkas? Hur vill ni göra tandvård tillgänglig för alla? Vem tar ansvar för att stoppa onödiga renoveringar av hyresrätter som ställer ensamstående på bar backe? Vem RUT-städar den sjuka, ensamma mammans hem när hon inte ens har råd att skaffa en ny dammsugare (än mindre använda den)? Vem vågar ta fajten för skatteväxling till förmån för bra, grön mat? Och - ja faktiskt - hur ska vi väcka liv i nedlagda landsortstidningar som inte fått ekonomi i sin utgivning? I flera små städer där det tidigare funnits en hel palett av politiska färger finns idag, i bästa fall, en enda tidning kvar. En tidning kan inte spegla alla lager i samhället. Se på Stockholm! Se på din egen Metro! Nog hade ni mått bra av lite konkurrens.
Jag gissar att det blir samma frågor som tröskas i Almedalen i år igen. 
Jobben förstås. Sånt är viktigt för medierna, även om majoriteten av förslagen ändå bara landar i 500 meningslösa beredskapsjobb eller allt märkligare omvägar till lika meningslösa AMS-utbildningar. Å så någon trevare om samarbete över blockgränserna eller precis tvärtom. "Vi som vågar ta avstånd från SD". "Vi som sträcker ut en hand". Lite mummel om "grön politik" ifråga om skatteavdrag för nya bilar och några procent hit eller dit för solpaneler (medan ROT-avdragen ökar koldioxidutsläppen genom tiotusentals, i slutändan hundratusentals, onödiga köksrenoveringar). Fina ord om hur generösa vi är mot de flyktingar som tagit sig ända till Sverige. Men knappast något om att båda blocken bidragit till att vi tvingar ungdomar ur skolbänken för att åter hamna sysslolösa på ett flyktingboende mitt ute i ingenting, långt från det sociala liv de mot alla odds lyckats skaffa sig. Inte ett ord om hur vi skickar iranska ungdomar till en okänd, ny värld i Afghanistan, där bomber exploderar i vartannat gathörn och en ensam kille utan familj eller nätverk så lätt blir ett byte för extremister i behov av kanonmat.
Nej, det är lättare att prata om jobben. Skatterna. Skolan. Polisen. Och hur alla på olika sätt "satsar mest" på vård och omsorg, trots att pengarna på något outgrundligt sätt alltid försvinner i ännu ett svart hål av ombyggnationer, upphandlingar och Fans mosters kompressionsstrumpor.
Det är lätt att bli matt på politiken. Att hellre gå och odla sin trädgård. Om man har en.

My kinda guy

Jag har ju aldrig varit någon Tom Cruise-tjej. Men när fyran har den dåliga smaken att visa Knight & day en fredagkväll (och den ännu sämre smaken att köra favoritrullen Life of David Gale mitt i natten. Kevin Spacey - DÄR snackar vi!) och jag inte är mer svårflirtad än att jag sitter kvar i soffan, då är Tompas vackra fejs nog den enda behållningen. Såvida jag inte snart får se mer av Paul Dano. Tompas fejs är för övrigt oföränderligt. Tänk att det skulle ta trettio år för mig att se tjusningen. Men oj! Nu vaknar Paul Dano i Tompas armar! Han hade just svimmat. My kinda guy. God natt!

Det grönare gräset

Hämtar grinig sjuåring hos kompis som bor i den där k-märkta elvamiljonersbostaden jag snikte mig in i på visningen för två år sen. "Varför har jag så lite lego och varför har vi så fult och stökigt hemma hos oss?" Vi har ju pratat om sånt här. Igen och igen. Att jag är ensam vuxen och att varken pengar eller tid räcker till för allt man vill. Men nu känns det som att ingenting fastnat och jag blev bara så less. När han var mindre kunde jag få en kram för att jag lappat hans vantar. I ett område där inga ungar går med lappade vantar.
Försökte förklara att jag också har drömmar. Inte minst om just det där huset. Det var inte en slump att jag gick på visningen. Men om jag skulle sura och visa missunsamhet mot alla människor som har det bättre än jag skulle vi inte ha några vänner kvar. Alls.

Troschock i rewind

Let's dance alltså. EN okänslig programledare kan funka. Om en skarp och inkännande sidekicker (Läs: Jessica Almenäs) kan balansera eländet. Men två isnötter är minst en för mycket. Hur tänkte TV4 när de plockade in Tilde de Paula? Har hon nånsin varit bra i något program?

Och jag orkar inte ens gå in på nya tanten i juryn. Så tråkig att troschockerna spelas i rewind. #letsdance #TV4

En mörk dag

Det är svårt att finna ord en dag som den här, efter Sveriges första riktiga terrordåd. Det plingade till i mobilen och jag gick snabbt in på första, bästa nyhetssajt för att läsa. Och blev, om inte förvånad, så åtminstone chockad. Ringde skolan men kom inte fram. Förmodligen tänkte femhundra föräldrar detsamma. Tog mig istället dit så snart jag kunde och hämtade sjuåringen. Sedan direkt till dagis där flera barn fortfarande väntade på föräldrar som var strandsatta i stan sedan t-banan stängt. Nu sitter mina killar i soffan och provar en app på androidplattan de fått av några vänner. Vi har mat i magen och någonstans att sova. Vi är oskadda.

Men minstingens favoritfröken har nyligen skilt sig och flyttat till stan. Så jag ringde dagis för att höra om hon och de andra två som var kvar där hade någonstans att ta vägen. Jag bjöd hem dem till oss, men de hade plockat fram mat och gjort det bästa av situationen. Utanför tunnelbanan står fortfarande en vakt stationerad. Inte heller bussarna går. Men på Facebook råder kärlek och hjälpsamhet hos de många vänner som erbjuder skjuts eller öppnar sina hem för natten. 

Journalisten i mig hade velat vara en barnfri 29-åring på kvällstidning igen.

Men hjärtat är nöjt med att få vara hemma med mina små. I säkerhet.

Från Flexi Tracks till flexade muskler

Testar, lite på skoj (inför en tänkt artikel), men också på högst personligt allvar, den nya dejtingappen Once som påstår sig "göra jobbet" och efter de preferenser jag angivit, matchar mig med en ny singelkille varje dag. Jag är alltid tydlig med att jag inte är en träningsmänniska och ej heller söker någon sådan. Jag har ju kronisk värk och många dagar nog med att ta mig ur sängen och få iväg barnen till skola och dagis.
Min första matchning hos Once: Den kända träningsgurun! Någon har verkligen inte gjort sitt jobb...