Har haft helvetiskt ont i snart två veckor. Både i rygg ben och armar. Mest är det högerarmen som strular och värker. Samma arm som förlamades efter operationen för femton år sen och sen aldrig riktigt blivit sig lik. Jag orkade aldrig driva klart processen om utebliven inkomst mot PRV. Jag har ju jobbat under de här femton åren. Stundtals väldigt mycket rentav. Men jag kommer aldrig att orka som före operationen. I synnerhet inte efter den utveckling som skett det senaste året.
Kolonilotten har grott igen. Båten har jag inte ens kommit ut med en gång i sommar. Det har gått över en månad sen påmastningsdejten och killen ifråga har både hunnit till Västkusten för semester och hem och vi har träffats flera gånger sedan dess. Men jag antar att vi bara är lite tidsfördriv för varandra. Även om han varit snäll och fin när vi setts, dök efter telefonen jag tappade i sjön vid påmastningen(!), alltid hämtar mig med bilen och ser till att jag mår så bra som det nu är möjligt med den här kroppen.
Nörden från tvåtimmarsdejten hjälpte mig att nattvakta på båtklubben. Även om han i ärlighetens namn sov mer än han vaktade. Fast han var ganska söt när han sov så det gjorde inte så mycket. Han försåg mig (och barnen) med mat i tre dagar också, eftersom han handlat med sig så mycket från den indiska restaurangen. Och sånt uppskattas förstås av en fattig morsa!
Annars är det mesta skit. Jag sörjer Hangö, som mamma sålde till min onde Morbror Tengil, efter åratal av turer fram och tillbaka. Jag vill aldrig se henne mer, men har saker jag måste hämta i Värmland. Ja, i Hangö också. Tavlor jag målat, foton, någon myntsamling från barndomen. Allt annat har ju morbror nu köpt till vrakpris. Mattorna farmor vävt tillhör honom. Den gamla skänken från farfar. Allt det som skulle vara vårt arv. Sånt som ingenting betyder för honom. Och sånt som aldrig betytt.
Mitt i all sorg och alla högar av jobb som inte blir gjort för att jag är helt slut i kropp och själ, kom en kvinna från en av seglargrupperna jag är med i, för att hjälpa mig med mina segel. Hon lyckades trassla upp min furlex så pass att vi efter flera dagars jobb slutligen var tvungna att använda mastkranen för att få loss linan. Den var rejält uppsnurrad! Men nu är den fixad, förseglet på och furlexen fungerar! Bara storseglet kvar nu, men för att fixa det behöver jag en vev till bommen, som 81-åringen satt fast på sniskan. Varenda liten tamp eller metallbit till en segelbåt kostar hundratals kronor så det blir till att leta på båtskroten eller försöka lösa det med något annat verktyg. Men jag försöker åtminstone trösta mig med att denna kvinna som nu hjälpt mig i flera dagar med outplånligt humör, existerar! Skrev just och tackade henne för hennes tålamod och fina personlighet. Vi har under de här dagarna hunnit prata om våra liv och tunga saker vi varit med om och jag har känt ett ärligt och uppriktigt stöd från henne, både kring de sorger som drabbat mig och för den person jag är eller tvingats bli. Är framför allt förbluffad över det senare! Ibland träffar man förstås människor som tar fram det allra bästa i en - som man helt enkelt klickar med. Men att jag ens skulle uppfattas som mer än uthärdlig i dessa dagar är något av en gåta för mig. Tack, Inger!
