High maintenance

Vabbade med nyblivna sjuåringen idag. Eller vabbade och vabbade. Vilket jävla ord! Det förutsätter ju att jag faktiskt vårdar honom. För det första var han inte sjuk. Skolan skickade hem honom för att han råkade snora lite i måndags. Sen har han varit precis som vanligt, tittat på Minecraftyoutubers på iMacen, lekt lite med sitt nya brandstationslego och varit ut i parken - med exakt samma barn han skulle ha träffat i skolan.

I dag sov jag dock bort hela dagen. Förstår inte hur jag kunde uppbåda kraft till att gå upp och fixa frukost till barnen i morse. Sen somnade jag om. Vaknade när klockan var fyra på eftermiddagen. Sjuåringen satt framför datorn men bedyrade att han gjort annat tidigare vilket verkade stämma. Legot var utspritt på golvet. Jag ställde mig och stekte på några potatisbullar. Och några till. Skällde ut elvaåringen när han kom hem sent. Fortsatte skälla. Elvaåringen grät. Jag bad om förlåtelse. Förklarade igen, för femtioelfte gången, att jag inte mår bra och att han inte ska ta åt sig när jag går igång sådär. Jag låg en stund hos honom i sängen och grät och pratade om att jag behöver vila för att jag inte orkar vara någon bra mamma men att vi inte får någon hjälp och att jag bett läkarna byta mina mediciner som kanske också bidrar till att jag blir arg men att jag inte fick. 

Sanningen var att jag bokat tid hos en smärtläkare nyligen för att ändra i medicineringen då jag på riktigt tror att mixen bidrar till en stor del av min ångest och mitt hopplösa humör. Men allt läkaren gjorde var att prata om sin nya studie kring något helt annat som han vill att jag ska vara med i. Och eftersom jag har ett stor behov av att vara med i den där studien, då den kan hjälpa mot min ME och den evinnerliga tröttheten, fick jag gå därifrån tomhänt. Ingen ändring av medicinerna så länge studien pågår. Eller innan den börjar. Och den har fortfarande inte startat. Sa jag att läkaren pratade på i en hel timme? När får man EN HEL TIMME med sin läkare liksom? Det händer liksom inte. Men nu hände det. Fast han lyckades ägna HELA timmen åt att prata om sig själv. Och när timmen gått ringde sjuktaxin (ja, jag har äntligen fått beviljat sådan just från den adressen eftersom det är där de ger mig sprutor som flera gånger orsakat balanssvårigheter och lett till att jag ramlat omkull på vägen hem) och sa att han var framme. De som aldrig kommer i tid annars. De har flera gånger varit mer än en halvtimme sena eller inte dykt upp alls, vilket blir mer än sedvanligt besvärligt för mig som ensamstående förälder som förväntas hämta barn i tid och allt som där hör till. 

Det tog mig sex minuter att släpa mig från läkarens rum till utgången på Garnisonen och då var taxichauffören skitförbannad. Så arg att han läste lusen av mig för att jag var mer än fem minuter sen och att det innebar nåt slags straffavgift för honom som förare. Jag försökte förklara att jag kommit direkt, så fort han ringt. Ja, jag hade faktiskt sagt till läkaren att "nu måste jag gå för taxin är här". Men han fortsatte skälla. Och jag blev upprörd och försökte nå fram med att han kunde hålla en god ton mot någon som var hans kund och dessutom sjuk. Att det fanns en anledning till att jag hade sjuktaxi och den anledningen var att jag liksom inte kunde springa som en gasell från femte våningen ut till gatan på en halv minut. Han fortsatte opponera sig en stund och muttrade från framsätet. Sen var vi tysta resten av vägen hem. Jag tackade inte för skjutsen.

När jag nattat barnen ikväll och bett om förlåtelse tio eller elva gånger och gråtit och kramats blev jag plötsligt lite produktiv. Jag fick iväg åtta eller nio meddelanden över 1177 till en och samma läkare. Fem av dem var egentligen ett och samma, upphackade (för de tillåter bara runt 4000 tecken per meddelande) underlag för ansökan om särskilt tandvårdsbidrag som jag tjatat om i över ett halvår. Först skickade han en ansökan om "tandvårdsstöd" vilket i praktiken innebar att jag fick fjuttiga 400 kronor extra till en helt vanlig undersökning. När jag i själva verket var ute efter det så kallade "blå kortet" som ger rätt till viss tandvård under det vanliga högkostnadsskyddet inom Landstinget. Något blått kort hade min husläkare aldrig hört talas om. Redan där blev det förstås problematiskt. Han fyllde i och klickade in en ansökan där han kryssat i skälet "sällsynt sjukdom". Kruxet var bara att EDS slutade räknas som sällsynt sjukdom vid årsskiftet. Så ansökan avslogs per automatik.

Tandkirurgen jag hade tid hos ringde själv upp mig och förklarade att jag verkligen borde ha rätt till det blå kortet då hon har flera patienter hos sig som fått det trots att de inte alls är lika sjuka som jag. Tyvärr kunde hon inte hjälpa mig med ansökan men skickade en kopia på det hon fått i retur och som min husläkare fyllt i. "Så här ska det inte se ut. Jag förstår att det inte godkänns när han skrivit som lite som han gjort", sa hon. Det här var i augusti någon gång. Sen dess har jag flera gånger börjat på ett underlag att ge min läkare så att han kan skriva en ny och bättre ansökan. En där det framkommer att jag haft problem med mina töänder sen jag var barn, att jag opererats i munnen och har svårigheter både med att svälja och tugga och har en kraftigt överbelastad tuggmuskulatur som gnisslar friskt på nätterna och ger mig svår huvudvärk. Det senaste året har jag flera gånger fått panikkänslor när jag ätit och inte lyckats svälja maten utan att den fastnat på vägen och tryckt ihop luftstrupen. Ett fenomen som inte är ovanligt förekommande hos oss med EDS. Ikväll fick jag iväg ett meddelande över 1177 med begäran om remiss till röntgen eller bara någon läkare som KAN sånt här. För jag är rädd på riktigt.

Men tillbaka till käkproblematiken. Två A4 med anamnes och tips på hur man ska fylla i ansökan korrekt postades ikväll, också det över 1177, men uppdelat i ett helg gäng meddelanden då. Förväntar mig inte svar närmaste veckan, då min husläkare bara jobbar ett fåtal dagar i månaden. Men nu är det i alla fall gjort. Det tog bara hela hösten.

Jag har också rott ihop en anmälan mot socialtjänsten som schabblat bort den hjälp jag sökte till mig och barnen för ett helt år sen nu. Först tog de olagligt lång tid på sig att "utreda" vad vi behövde för hjälp. Sen utlovades hjälp vi aldrig fick (stödperson till elvaåringen en kväll per vecka för att komma iväg på aktiviteter), erbjöds "hjälp" vi inte behövde (s k "Familjestöd", i praktiken en person som skulle hjälpa mig att "kartlägga mitt eget nätverk", som om jag inte skrikit på hjälp i flera år redan på Facebook och direkt till familj, vänner och bekanta) och den stödfamilj som slutligen kom att ta emot mina barn visade sig vara allt annat än ett stöd, då de stängde in sexåringen i garderoben som straff för att han bajsat på sig och rent allmänt körde en väldigt auktoritär stil mot två barn som inte ens fått chansen att knyta an till de här människorna i deras rena, fräscha hem där man tydligen inte fick röra något av de instrument de skyltat med att de hade tillgängliga för mina musikintresserade barn.

Jag är så fruktansvärt trött och ledsen nu. Som att det sista av min livskraft försvann med håret som klipptes av i förra veckan. Jag har hela världen att slåss mot. Och mitt i allt vevande får jag in en och annan knock mot mina egna barn (Ja, inte bokstavligen då. Men, ni förstår). Vi är trasiga och deprimerade. Alla tre. Vi ropar och ropar, men ingen hör.

Jo, någon enstaka vän hör. Men alla utom en har det gemensamt att de bor långt härifrån och inte kan hjälpa i praktiken. Anna, som bor här, har fullt upp med egna barn med behov, jobbjagande, relationstrassel, halvfärdigt hus och tja, Livet i största allmänhet. Många tycker sig ju ha fullt upp med Livet. Och det går förstås aldrig att fullt ut veta hur en annan människa har det. Men jag är så erbarmligt trött på alla tvåsamma gnällspikar som inte har en enda timme över för oss men ses resa på semester, dricka vin med andra vänner eller gå på SPA istället för att hjälpa vår familj att överleva. För vi håller på att dö. Åtminstone jag. Och jag försöker ordna det så bra jag kan för mina barn innan det sker. men jag kommer ingen vart. Jag vet på riktigt inte en enda människa vi känner som skulle kunna ta hand om mina barn när jag är borta! Och det stressar mig nåt enormt.

Mellan dagens intag av ångestdämpande fick jag faktiskt ihop en skrivelse till. En räkning till hemtjänsten på vad som stulits av den vidriga människan som skickats för att hjälpa mig reda i mitt stökiga liv och hem. Jag har säkert inte ens upptäckt hälften av allt hon stulit ännu. Men barnens paddor är ju de facto borta, liksom elvaåringens telefon, GW-vinet, diverse hudvårdsprodukter och mina narkotikaklassade mediciner! Jag la på 25 000 för sveda och värk och undertecknade med mina yrkestitlar samt förklarade att jag som journalist hanterat just såna här ärenden där gamla blivit bestulna av hemtjänsten och därmed är medveten om gången gällande försäkringsärenden. Jag tänker att de har att välja på att betala mig eller läsa om sitt företag i pressen. Jag hoppas de är kloka nog att fatta rätt beslut. Allra mest hoppas jag att kärringjäveln får sparken.

I lördags fyllde minstingen sju och vi gick på bio. Från salongen messade jag återigen S, som inte hört av sig på nästan två veckor. Sista gången vi hördes sa han att han ville fortsätta träffa mig och att han "självklart" skulle säga till om saken ändrades. Men för varje dag som gick utan ett livstecken dubblades min ångest. Väl på sjuårsdagen var jag ett vrak utan dess like. Jag skrev "Har det hänt något? Jag blir orolig när du inte hör av dig!"

Och då kom slutligen svaret. "Jag har träffat någon annan. Vi bestämde i veckan att inte dejta andra."

Klumpen. Jag satt där i den röda stolen framför "Operation: Nordpolen" och fick allt svårare att andas. Tårarna trillade osedda i biomörkret. För en dryg månad sen hade han kommit med nattåget från Helsingborg "för att vakna med mig". Jag hade upplevt min mest underbara helg på många, många år. Jag blev hållen. Åtrådd. Älskad med. För just så kändes det att ha sex med honom. Jag som alltid fnyst åt det uttrycket och gudarna ska veta att det inte var ett språk som användes mellan honom och mig. Men han SÅG mig, varje sekund vi var tillsammans. Den allra första kvällen vi träffades mötte han inte min blick förrän han sänkt tre öl. Men efter det. Varje stund vi spenderade tillsammans.

Den tid vi inte var tillsammans däremot. Varje sekund var en orosresa fram till nästa livstecken i form av ett sms, en kramemoji, en länk till nån tidningsartikel eller podd han ville tipsa om. Allting processades genom min överhettade, ambivalenta hjärna, sammanfogades med ord och beteenden från dagarna vi setts och tolkades på det enda sätt jag var kapabel till. Jag trodde att han tyckte om mig men bara inte var redo att kliva in i mitt liv med barn och sjukdom och oöverstigliga berg. "Jag tycker om dig". "Såklart jag inte bara vill ligga med dig!" "HÖR DU VAD JAG SÄGER? JAG VILL INTE BARA HA SEX MED DIG! Och "Jag vet inte vad jag vill. Jag är inte redo att bli extrafarsa men jag vill absolut inte bara vara KK med dig". Och så vidare. Ena dagen vilade jag i hans famn och han i mitt sköte. Nästa dag visste jag inte vad han gjorde eller ens var han var. Det trasade sönder mig inifrån och ut. Jag orkade inte se mig i spegeln. Jag orkade inte vara människa. Allra minst mamma. Jag fixade barnvakt för att gå på tröstdejter. Som bara var ute efter min kropp och mina futtiga slantar att betala deras öl eller droger. Det som skulle göra mig glad igen var på vippen att ta livet av mig. Det var något otäckt bekant över hela situationen. Jag hade varit där förr. Precis som Bess i en av mina favoritfilmer, Breaking the waves. När S skrattade åt mina dejter och gjorde sig lustig över min lista kastade han ner mig i helvetesgapet. När den enda närhet jag kunde få av honom skickade mig raka vägen till gynakuten var jag oförmögen att protestera. Jag kunde ha gjort det igen. Och igen. Lika jävla blind som Bess inför den där svaga manligheten som aldrig någonsin kommer att växa upp och ta ansvar för vad de gör med andras själsliv och självkänsla.

"Wokest bae" skojade han om i sin Tinderbio. Så jävla woke asså. Till döden woke. Nån annans död. Aldrig den egna. Det är jag och Bess.

Hemlagat. Från Donken?

"Är inte redo för ett fast förhållande och har inte avsikt att stjäla din tid. Söker bara trevligt sällskap, fredagsmys och hemlagade middagar."

Vilka krav de har. Männen. Det värsta är ju att de lyckas lura mängder av kvinnor med sånt dravel. Vem hamnar vid spisen för att färdigställa den hemlagade middagen? Inte fan är det han.

Fredagsmys

Sexåringen har i nästan en timmes tid sprungit fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan kök, hall och vardagsrum medan elvaåringen gång på gång skriker ”Vagisan fuktkräm!” 

Om jag hade vetat för femton år sen hur föräldralivet skulle bli hade jag skjutit mig. Bilden visar elvaåringens födelsedagsskor som han fick i mitten av september. I år. 

Jag förstår inte hur jag ska ha råd att vara förälder en enda dag till. Eller ork för den delen.

Ålderns höst

 Jag hade lite extra mycket ångest över att fylla år denna höst. Just för att jag dejtade en 18 år yngre kille och i något skede behövde berätta för honom att jag är 47 och inte 46. Som om ett år hit eller dit skulle göra någon skillnad. Förutom födelsedagen avlöpte större delen av månaden ovanligt väl. Jag var ju förälskad! Och han hörde av sig varje dag. Det kändes hoppfullt ändå.

Vet ni? Jag har tillbringat alla mina födelsedagar, utom en, ensam, sen jag fyllde tjugo år och hade hemmafest i min allra första lägenhet på Gustavsgatan i Karlskoga. Den gången kom fler än planerat. Fler än de inbjudna. Som det brukar vara i den åldern. Har man en lägenhet när man är 20 så drar man till sig folk. I 30-årsåldern gäller gästlisteplatser och vinbiljetter till klubbar och releasefester. 

Vid 40+ är ett lägenhetskontrakt inte mycket att skryta med, ens i Stockholm. I synnerhet inte om man bor i förorten. Knappt någon hittar hit vare sig jag fyller år eller inte.

Därför gjorde det rätt ont att 29-åringen kläckte ur sig, under ett av göra-slut-samtalen, att "du kanske egentligen behöver en vän mer". Jag svarade att jag hinner ju inte ens träffa de jag har. Vilket förvisso är sant. Men jag har önskat många gånger att de hade tiden att träffa mig. Till exempel på min födelsedag.

Alla dessa undvikande män - och en liten som kan prata känslor

Skriver med en Tinderdejt jag tröstade mig med samma dag som S gjorde slut. Han reagerar väldigt likt S på att jag uppdaterat min presentation. Skojar och tycks obekymrad om att det faktiskt innebär att jag är fortsatt tillgänglig för andra.

"Ha ha, fan vad du uppdaterar din bio hela tiden!"

Jag svarade:

"Tycker du? Du skulle ha känt mig i somras. Nytt anthem varje dag. Inte för att någon ser dem. Men musik är viktigt för mig."

Sen behövde jag gå och säga förlåt till den lille. Jag skrek för högt på honom tidigare ikväll och gjorde honom ledsen efter att han lämnat CD-skivor att skrapas sönder på golvet. Igen. Jag kröp upp i hans säng och sa "Förlåt! Det var dumt av mig att skrika sådär på dig" och han hulkade något knappt hörbart så jag fick lägga mig lite närmare med hans lilla mun mot mitt öra. Sen kramades vi en stund medan han pratade om pokemon och att han inte längre skulle drömma några otäcka drömmar.

Tänk om män var lika lätta. Då skulle en inte sitta här och uppdatera sin Tinderbio en söndagkväll.

Till ett barn kan man säga "Förlåt för att jag var ett as. Det var hormonerna/medicinen/en jävligt jobbig dag" och bli förlåten på studs. Allt glömt och begravet. Män försvinner vid minsta motstånd. Det räcker att man frågar om vi ska dela på en falafeltallrik för att de ska få stora skälvan. Och det har inget med ålder att göra. Gäller 23 - 46. Åtminstone. Skulle säga att min ganska omfattande statistik pekar mot att det förekommer till dödsdagar för somliga, undvikande typer. Män lär sig ju aldrig. Som bekant.

How the west was won

Hade hoppats på sällskap i flera år. Men insåg att det aldrig kommer att hända. Att ”någon” skulle följa med mig och det där lasset av grejer som tagit upp plats i lägenheten och sugit kraft ur sinnet. Nu klarade jag det själv. Nästan. (En vän hjälpte lasta i Sthlm och elvaåringen i Sunne) Hämtade släp i Skyttorp på tisdagen mellan vårdsamtal och apoteksköande. Packade och åkte västerut i onsdags. Tackade Gud för att Apoteket slutligen kunde leverera efter mer än en vecka av ständiga vårdbesök i app, telefon och real life i försök att få ut nya mediciner då jag blivit bestulen av någon jag litade på (long story). 

Väcktes i Kristinehamn på torsdagen, av pigga barn jag inte orkade ta mig ur sängen för att laga frukost till. Behövde sova ut och ta extra medicin för att komma upp. Sen bar det av norrut till Sunnetrakten för avlastning. Minstingen bajsade på sig på vägen till torpet vilket inte är nån lek då vi saknar brunn. Orkar inte ens redogöra för äventyret att finna en granne att duscha hos och hur det såg ut på dennes toalett. Grannen vi brukar låna el av var nämligen inte hemma och då är det svårt att stanna nån längre stund eftersom spisen är alltför litenoch måste matas två gånger i timmen. Men gick att elda efter två år!  Barnen var inte så pepp på övernattning och även om de annars gillar utedasset ville jag inte riskera fler olyckor med minstingen p g a mörkerrädsla uppå allt. De rena byxorna var redan slut. 

Så på vägen hem krypkörde jag i dimma och mörker och fastnade i bilkö runt en trafikolycka på Dödens Väg, rv 45. Ser för dåligt för att köra i mörker numera men trots två stopp för nattsömn var det omöjligt att hinna innan solen gick ner. Och detta, mina vänner, är ett projekt som en frisk, stark karl klarar på en dag. Minus barnen då. Klappar mig på axeln och svär samtidigt. Har inte varit nådig mot barnen senaste veckan. Det är synd om dem. Jämt får de stå ut med en mamma som skriker och gråter och ingenting orkar. Ändå får jag höra ”jag tycker om dig precis som du är”. De kommer att göra någon/några väldigt lycklig nån gång. Jag önskar att jag finge sova ungefär tills dess.

Attached and destroyed

Efter ett par veckors varannandagsångest över att 29-åringens mess glesat ut författade jag ett brev. Ett brev som jag la upp i en separatistgrupp på Facebook för dejtande icke-män för att få en analys innan jag postade. Jag förklarade att jag inte hade tänkt blir seriös med en 29-åring, att jag förstår att 18 år gör mycket med en människa och ens syn på livet. Att jag inte hade bråttom. Men att jag behöver samma bekräftelse tillbaka som han gav mig i början och som jag ger honom. Söta ord och sms. Veta var jag har honom. Att jag inte ville vara KK eller någon form av rebound efter en sexlös relation.

En av tjejerna i gruppen skrev om brevet och tog bort några detaljer om ex och tidigare upplevelser. Jag använde mycket av hennes version. Skrev ut. Bestämde att ses för att återlämna tröjan han glömt. Eftersom han inte reagerade på att tröjan kunde hämtas "nästa gång jag hälsar på dig" tänkte jag att han var inne på samma som jag. Att avsluta. Han hade ju inte känts så på sista tiden.

Han hämtade upp mig med sin mammas bil efter träningen i Liljeholmen. Kyssen luktade kaffe. Han verkade som vanligt. Frågade vad jag hade i handen. "Ett brev. Till dig".

"Jaha. Har det hänt nåt?"

Han var uppenbarligen inte alls inne på att avsluta.

På parkeringen frågade han om jag ville prata. Jag lämnade brevet i bilen för honom att läsa senare och och han följde med upp.

Jag förklarade att jag inte kände att han var särskilt intresserad av mig. Han sa att det inte stämde. Jag gav exempel på hur jag ger honom bekräftelse men inte får tillbaka. Hur jag säger att han är söt och rolig och underbar i sängen och när han frågar om jag verkligen gillar hans kropp som han skäms över svarar jag ja. Han sa att han kände igen det från tidigare relationer. Att han kunde bli bättre på att bekräfta mig.

Jag frågade vad han menade när han var hos mig sist. När han "pratade ut" om sin tvekan inför extrafarsaskapet. Det han inte var redo för. Jag hade inte opponerat mig då. Bara nickat och förstått. Vi hade ju nyss haft sex. Nu ville jag veta om han just förklarat för mig att han ville ha mig som KK. För det ville inte jag.

"Jag har aldrig haft nån KK-relation", sa han. Det var inte vad han var ute efter.

"Men jag vet inte vad jag vill. Jag kan inte lova nånting".

Fair enough. Jag vet ju egentligen inte heller. Jag har bara kastats med i nån jävla passionsstorm som gjort mig oförmögen att tänka klart och förnuftigt.

Han kramade mig hårt och såg på mig med sina hundögon. Sen var vi igång igen.

Tjugo minuter senare hastade vi ut genom porten. Jag för att hämta minstingen på skolan och han för att lämna bilen hos mamma. För första gången kysste han mig utanför huset utan att tveka. Efter tjugo meter vände han sig om och vinkade och log. Jag kände mig som ett lamm i sommarhagen. Lätt och lycklig.

Vi hade kommit överens om att han skulle smsa mig när han läst brevet. Sen kunde vi prata om det när han var hemma från Rumänien där han skulle spela matcher igen. Ingen brådska. Jag kände mig trygg.

På kvällen kom sms:et. "Läst nu".

Jag svarade med ett <3. Han gav ett tillbaka.

Efter en stund kom "Ska vi ringas i morgon och snacka om det?"

"Om du kan", skrev jag.

Vi bestämde att han skulle ringa kl 13.

Sen skrev jag "god natt " och ett hjärta. Han svarade likadant.

Jag utbrast "Du kan ju!"

"Javisst!"

Jag tackade för att han ansträngde sig för min skull. Med att bekräfta mig. Sen somnade jag utan större åthävor för första gången på länge.

Strax efter ett nästa dag ringde det på mobilen. Rösten var allvarlig. Lite tunn.

"Det här går inte."

Jag minns inte ens hur resten av samtalet gick, mer än att det var ganska kort. Han hade hängt upp sig på det där med att jag ville veta att han "någon gång i framtiden kunde tänka sig en relation". Inte nödvändigtvis med mig. Utan "en relation". Jag tror inte han förstod skillnaden. "Hjälpen" jag fått med brevet hade kanske trots allt varit mera stjälp. Men å andra sidan en tydligare och starkare röst för min integritet och självbevarelsedrift. Sånt där som andra kvinnor kan.

En av de sista sakerna ha  sa var "men vi kan väl vara vänner?"

Men DEN attraktionen? Skulle inte tro det. Just den frågan kändes som en omvriden kniv. Hur tänkte han?

Vi hade inte setts en enda dag utan att han haft stånd i min närhet.

Nu kändes det som att det var allt jag var. Fast jag nånstans vet att han aldrig hade lagt den tiden och det engagemanget på att trots allt svara om han inte känt något mer för egen del.

Men han var väl rädd. Vad kan en ensam mamma göra åt sånt? Mota bort monstren under sängen? Jag är ju lika rädd för dem själv. Hade tagit upp skillnaden i ålder och livssituation tidigt men då skrattade han bara. Det tog lite längre tid för hans pollett att trilla ner.

Nu sitter jag här och sörjer vad som inte blev. Eller gör jag det? Vad jag säkert VET är att jag sörjer slutet på mitt livs största passion. 47 år tog det, tja 46 om jag ska vara ärlig för jag fyllde år efter att vi träffats, innan jag fick uppleva något av det häftigaste jag varit med om i mitt trötta liv. Det gör ont nu. Jag jobbar med min ångest. Har svårt att vara ensam. Chattar på kvällarna med random människor. Har redan varit på tre Tinderdejter. Hemska sådana,  två där drogerna flödade och ena dejten ringde sin dealer mitt i pratet när kokainet började ladda ur. 29-åringen var inte sån. Han drack sin öl och åt sin falafel, pluggade sin kriminologi och gick ut med sina hundar. Det hade passat mig, trots alla andra olikheter.

Det finns inte mycket jag kan göra nu. Jag skrev att jag finns här om han vill försöka. Men känslorna från hans sida var uppenbarligen inte tillräckligt starka för att våga hoppa med en 18 år äldre, sjuklig tvåbarnsmorsa. Och någonstans förstår jag ju det. Ändå läser jag Attached. Och gråter. För att jag känner igen oss två. Och mig själv i tidigare relationer. Jag har för bråttom och skrämmer bort. Just de där undvikande snubbarna jag allra helst vill ha.

Livet. Det är allt bra jävligt ibland.