Van Dutchmannen

Resa. Fotografering. Mode. Shopping. Träna. Det är, vi kan kalla honom Emirs, intressen enligt förvalen han klickat i på Tinder. Han kisar mot solen där han står på Drottninggatan i sin bomberjacka och sin Van Dutchkeps. På nästa bild håller han en necessär i handen. På den tredje sin plånbok. Den ser tjock ut. På den fjärde bilden tar han av sig solglasögonen i en gest som påminner om medelålders manliga krönikörer. Den femte är den obligatoriska hissbilden. Han har gymbrallorna på. Och bländande vita sneakers av ortenmodell. Ingen profil dyker upp så ofta på Tinder som Emirs. Jag undrar hur mycket han betalar för att marknadsföra sin själlösa persona. Tydligen inte tillräckligt för att slippa därifrån. 

Nät-Don-Quijote och varumärket Morsan

Jag ligger i sängen men kan inte sova. Klockan är halv två på natten. Jag har just blivit utskälld av en HBTQ-Don Quijote för att jag berättat i en älskad intersektionell grupp om att småstaden uppfattade min gamla kärlek som ”gay looking” vilket framsköt hans förlorande av svendomen på ett tråkigt vis. Jag som tycker att man får använda precis ALLA ord för att beskriva en historia, utan att för den skull stå bakom själva innebörden av de enskilda orden själv. För den som undrar så, ja, jag tycker det var rimligt att flytta Tintin till vuxenavdelningen! Inte att bränna dem. Men är så trött på folk som hen. Som alltid ska hitta problem och starta bråk. I en grupp som betytt mycket för mig just för att den varit så tillåtande. Klickar i ”stäng av aviseringar” och erbjuder henne sista ordet. Tänker på soc istället, som stod utanför dörren med en konsult i hasorna när jag öppnade i nattlinne med snorig sjuåring hemma. Och konsulten som frågade ”vilken story vill du berätta” och deklarerade att ”söker du hjälp får du räkna med att man ser dig som oförmögen i ditt föräldraskap”. Så nu vet ni. Ni som upprepar att man ”inte ska vara rädd för att söka hjälp”. Det ska man. Gråta när man blir utskälld av skolan för att man inte svarar i telefon när man ligger på operationsbordet ska man inte heller. Även om man är ihoplappad nog att hämta redan halv fyra, visserligen med kräk på manchetten, men ändå. Vem bryr sig om att man fixat skridskor, matsäck, ombyte och läxor i åratal utan några större fadäser? Det ska fan vara morsa. Eller ensam. Svajpar runt lite på Tinder. Svarar några som skrivit. Kort. Förmodligen alltför kyligt. Men så plingar det till i mobilen! 

Någon tänker på mig ändå.

Det är Stockholms Stad som fått min frånvaroanmälan.

David vs Goliat

En gammal bekant som är jurist blev kontaktad av mig 2016 då mina grannar trakasserade mig genom att sparka sönder vår ytterdörr och skära sönder däcken på vår bil samt jaga oss med sina hundar. Hans råd då var att bestrida deras krav och fortsätta leva som vanligt. Jag bestred. Men leva som vanligt skulle vi aldrig mer kunna göra med dem i huset. Lugnt blev det först flera år senare när den kvarvarande mamman blev vräkt från sin lägenhet. Nej, inte ens då faktiskt, eftersom hon kom åter vårvintern 2020 och gjorde flera inbrott på vår vind med sparad nyckel.

När jag under fjolåret blev bestulen av en anställd inom hemtjänsten (hon stal bl a barnens helt oöppnade paddor, varav den ena då tioåringen tjänat ihop på att sälja jultidningar, och min receptbelagda medicin) fick jag anledning att kontakta honom igen. Jag hade skickat företaget en räkning. Som de inte betalat. Jag tog räkningen vidare till Kronofogden. De bestred och passade i sin bestridan på att försöka svartmåla mig precis som de gjort när de funnit listan på saknade ting i mitt kök. Trots att jag då ännu inte anklagat någon för stöld utan initialt trodde att de bara städat undan grejerna tyckte hemtjänstföretaget och tjuven ifråga att det var en bra ide att föregå alltsammans och orosanmäla mig till socialtjänsten. Några rader om att jag var förvirrad och strödde tabletter på golvet i barnens sovrum (Nej, det har förstås aldrig hänt) kunde kanske fungera som försvagande av mitt generella försvar. Lite som i amerikanska filmer där de jobbar hårt på att ifrågasätta offrets trovärdighet. Eller för den delen en helt, vanlig, svensk våldtäktsrättegång.

I och med bestridandet undrade Kronofogden om jag ville ta ärendet vidare till Tingsrätten. I det skedet kontaktade jag min juristvän. Hans svar till mig var, något kortat, "Du har ingen chans att vinna detta och borde välja dina strider. Jag känner faktiskt ingen som drar till sig så mycket problem som du. Är det inte krångel med vård och skola är det grannar som trakasserar dig. Du kanske borde fundera på varför".

Hans ord tog som en kniv i magen. Menade han att det var mitt fel att mina barn har svårt att passa in och ta till sig undervisningen i skolan? Att de har diagnoser? Att grannarna försökte lura mig på pengar för att finansiera sitt missbruk? Att jag inte får de operationer jag behöver genom landstinget? Att hemtjänsten stjäl av mig och barnen när de ska finnas här för att hjälpa mig att klara min vardag?

Jag blev chockad och ledsen över hans ord. En gammal socialdemokrat som skänkt del av firmans vinst till välgörenhet. Om inte ens en sån som han förstod hur utsatt man är som sjuk, ensamstående mamma till barn med funktionshinder - vem skulle då förstå?

Jag ringde min vän Henrik, stridbar journalist ur 68-vänstern. Och vi hade ett långt, fint samtal, där han stöttade mig fullt ut i mitt beslut att gå vidare. För, som han sa, "i din sociala situation råkar man ut för en massa problem som andra aldrig ser röken av. Det är inte ditt fel. Men du är lätt att ge sig på och de tror att de ska vinna det här men mest sannolikt blir det en förlikning".

Så jag skickade in kompletteringarna till rätten. Sänkte skadeståndskravet så summan hamnar under ett halvt prisbasbelopp vilket borde göra det till ett småmål, där jag inte behöver betala några jättesummor om jag skulle förlora.

Om svensk rätt hade brytt sig om trovärdighet och snygga formuleringar lika mycket som de gör i amerikanska filmer, skulle företaget inte ha en chans. Deras enda "försvar" i bestridandet till Kronofogden var dels en ren lögn om att jag skulle ha anklagat dem för stöld tidigare, dels ett märkligt uttalande som verkade syfta till att jag var avundsjuk på att "den anställda ser bra ut i förhållande till att jag är ensamstående". De hade inte riktigt tur när de tänkte den dagen.

Nu väntar jag bara på ett datum. Hoppas så att jag kan få med mig någon vän. Det ser knappast bra ut att gå ensam.

To be continued

Sitter på berget vid Mälarhöjdsbadet och känner det stora vemodet rulla in med svallvågorna från en alltför dyr båt som kör förbi lite för fort. Tre kvinnor i 70+åldern kämpar med att hålla sig upprätta i vågorna. En av dem faller under ytan men fiskas upp av väninnorna. Och jag vill bara gråta. Min hand luktar fortfarande av hans kuk. Den söta Tinderkillen jag snäste av i vintras men ändå sparat bland matcherna för att han var så vacker med sitt lockiga hår och sina väldigt udda och inte särskilt säljande bilder. Vacker och rolig. En farlig kombination för mig. Jag hade ju träffat M. Jämnårig innerstadskille med frekventa krogvanor men åtminstone lägenhet och jobb. Smart. 2.0-are precis som jag. Bildad och bokläsande. Alltid välformulerad. Jag hann träffa hans vänner då han, mest på nåder trodde jag, bjöd in mig till sitt 45-årsfirande i park. Vännerna var galna (på ett bra sätt även om alkoholintaget i somliga fall kanske var lite väl högt), soundtracket underbart och jag hade en av mina roligaste kvällar på väldigt länge. Så när festgästerna började skingras kändes det ganska naturligt att, på fjärde dejten, gå hem till hans lägenhet. Vad som sen hände har jag mest fragmentariska bilder av. Men jag vaknade dagen efter med en fruktansvärd värk, framförallt i nacke och ländrygg, och med en känsla av att ha gjort ett felval. Jag tyckte inte om lukten i lägenheten och ville mest bara åka hem. Nån dag senare ringde han när jag höll på med något och jag undvek att svara. Vi smsade om att ses mer under min barnlediga tid och jag fortsatte att ducka hans samtal. För vid det laget hade jag gått på en andra dejt med E, som till skillnad från M varit väldigt mycket mer på med komplimanger och snabba återkopplingar. Jag älskar ju män som vågar skriva direkt efter dejten! Här i Sthlm är man inte så bortskämd med sånt. Fina, ibland mer intima, möten leder bara till en kompakt tystnad. Den man som nyss kysste hela min kropp och yrade om hur gott jag luktade, kommer jag aldrig mer att höra av efter att han pekat ut vägen till t-banan och stängt dörren bakom mig. 

Men så har det alltså inte varit med varken M eller E. M har hört av sig med Sthlmsintervall och tog mig åt sidan för att planera vad vi skulle svara hans nyfikna vänner på festen. Med det sagt trodde jag inte att han var så intresserad av mig. Vi var ju så olika! Han fri och barnlös IT-kille i sin märkligt inredda och skarpt doftande etta i stan. Inga drömmar om land eller hav. Och uppenbarligen inte heller den omhändertagande typen som fixar frukost och masserar min trasiga kropp. Så när han återigen ringde tog jag tjuren vid hornen och öppnade dörren ut till hagen och de andra korna. Han tog det inte så bra. Jag hörde desperationen i hans röst och ordet varför gång på gång. Det hade jag inte väntat mig. Jag kände mig som en dålig människa en stund. Sen smsade jag den lockiga ynglingen med musiksmaken.

Rock´n´rolljulkalender

Nån dåre frågar i en hjälpgrupp på Facebook efter Redbulls Julkalender till sin dotter. Plötsligt framstår jag som Supermom med mina fiskpinnar och vetekakor. Jag tipsar: "Gör en egen med småflaskor Gammeldansk och svenska julsnapsar istället! Mer personligt och rock´n´roll!"

Inväntar admin.

Stora och små troll

 Jag sitter i sängen med fejset och min blommiga klänning på och är besviken.

Jag skulle ha blivit hämtad till en lunchdejt för en stund sen. Sen skjutsad till läkaren vid Karlaplan för ännu en spruta i ryggen. Nu hoppas jag att jag hinner beställa sjuktaxi trots att jag är sent ute.

Vi hade chattat några veckor och C försökt bjuda in men jag avvaktat lite. Nu hade jag en lucka och han verkade så reko, rolig och riktigt bra på mat. Jag skulle få nåt koreanskt. Och han "kände nåt för mig som han inte brukade göra redan innan vi setts". Man kan tycka att det är en klyscha. Men jag har bara hört nåt liknande en gång förr och jag har ändå chattat med hundratals män vid det här laget. Så jag gick på det. Åtminstone trodde jag att han skulle stå vid sitt ord angående lunchen. Men här sitter jag igen.

De senaste veckorna har jag färdats genom en lång, mörk tunnel av ångest. Sist jag mådde så dåligt var över 18 år sen, efter att jag lämnat ett åttaårigt förhållande bakom mig och efter bara några veckor fick höra att kärleken träffat en ny. Då hade jag ångest i månader. Sörjde i år. För vi hade delat ett liv tillsammans. Besvikelsen är lika stor nu, efter S. Det är märkligt, men så känns det. För mina förhoppningar hann växa mig långt över mitt förstånd så att jag blev helt blind för hans dubbelspel. Visst kände jag att något var fel men jag ville inte tro att han träffade någon annan. Jag försöker fortsätta chatta på Tinder. Kasta mig ut. Upp i sadeln igen. Allt det där man ska. Jag tänker att det är ett sätt för mig att släppa tankarna på ett 29-årigt träsktroll i Tensta. Jag tänker att en lunchdejt är mer pålitlig än kvällstida knarkskallar. Jag har fel. Igen. Funderar på om jag ska läsa lusen av C för att han stulit min tid eller om jag helt ska sluta att ge honom av min tid. Bara avmatcha. Ajöss.

Strax före lunch svarar han till slut. "Shit! Jag har sovit ända tills nu. Vad gör du"?

"Jag kopierar vår chat till min bok om dejting", svarar jag. Sen avmatchar jag. Det gör ont när knoppar brister.

Jag sitter i sängen och skriver det här och undrar om S är med henne. Han var ju MITT träsktroll. Men inte ens trollen får jag behålla för mig själv.

High maintenance

Vabbade med nyblivna sjuåringen idag. Eller vabbade och vabbade. Vilket jävla ord! Det förutsätter ju att jag faktiskt vårdar honom. För det första var han inte sjuk. Skolan skickade hem honom för att han råkade snora lite i måndags. Sen har han varit precis som vanligt, tittat på Minecraftyoutubers på iMacen, lekt lite med sitt nya brandstationslego och varit ut i parken - med exakt samma barn han skulle ha träffat i skolan.

I dag sov jag dock bort hela dagen. Förstår inte hur jag kunde uppbåda kraft till att gå upp och fixa frukost till barnen i morse. Sen somnade jag om. Vaknade när klockan var fyra på eftermiddagen. Sjuåringen satt framför datorn men bedyrade att han gjort annat tidigare vilket verkade stämma. Legot var utspritt på golvet. Jag ställde mig och stekte på några potatisbullar. Och några till. Skällde ut elvaåringen när han kom hem sent. Fortsatte skälla. Elvaåringen grät. Jag bad om förlåtelse. Förklarade igen, för femtioelfte gången, att jag inte mår bra och att han inte ska ta åt sig när jag går igång sådär. Jag låg en stund hos honom i sängen och grät och pratade om att jag behöver vila för att jag inte orkar vara någon bra mamma men att vi inte får någon hjälp och att jag bett läkarna byta mina mediciner som kanske också bidrar till att jag blir arg men att jag inte fick. 

Sanningen var att jag bokat tid hos en smärtläkare nyligen för att ändra i medicineringen då jag på riktigt tror att mixen bidrar till en stor del av min ångest och mitt hopplösa humör. Men allt läkaren gjorde var att prata om sin nya studie kring något helt annat som han vill att jag ska vara med i. Och eftersom jag har ett stor behov av att vara med i den där studien, då den kan hjälpa mot min ME och den evinnerliga tröttheten, fick jag gå därifrån tomhänt. Ingen ändring av medicinerna så länge studien pågår. Eller innan den börjar. Och den har fortfarande inte startat. Sa jag att läkaren pratade på i en hel timme? När får man EN HEL TIMME med sin läkare liksom? Det händer liksom inte. Men nu hände det. Fast han lyckades ägna HELA timmen åt att prata om sig själv. Och när timmen gått ringde sjuktaxin (ja, jag har äntligen fått beviljat sådan just från den adressen eftersom det är där de ger mig sprutor som flera gånger orsakat balanssvårigheter och lett till att jag ramlat omkull på vägen hem) och sa att han var framme. De som aldrig kommer i tid annars. De har flera gånger varit mer än en halvtimme sena eller inte dykt upp alls, vilket blir mer än sedvanligt besvärligt för mig som ensamstående förälder som förväntas hämta barn i tid och allt som där hör till. 

Det tog mig sex minuter att släpa mig från läkarens rum till utgången på Garnisonen och då var taxichauffören skitförbannad. Så arg att han läste lusen av mig för att jag var mer än fem minuter sen och att det innebar nåt slags straffavgift för honom som förare. Jag försökte förklara att jag kommit direkt, så fort han ringt. Ja, jag hade faktiskt sagt till läkaren att "nu måste jag gå för taxin är här". Men han fortsatte skälla. Och jag blev upprörd och försökte nå fram med att han kunde hålla en god ton mot någon som var hans kund och dessutom sjuk. Att det fanns en anledning till att jag hade sjuktaxi och den anledningen var att jag liksom inte kunde springa som en gasell från femte våningen ut till gatan på en halv minut. Han fortsatte opponera sig en stund och muttrade från framsätet. Sen var vi tysta resten av vägen hem. Jag tackade inte för skjutsen.

När jag nattat barnen ikväll och bett om förlåtelse tio eller elva gånger och gråtit och kramats blev jag plötsligt lite produktiv. Jag fick iväg åtta eller nio meddelanden över 1177 till en och samma läkare. Fem av dem var egentligen ett och samma, upphackade (för de tillåter bara runt 4000 tecken per meddelande) underlag för ansökan om särskilt tandvårdsbidrag som jag tjatat om i över ett halvår. Först skickade han en ansökan om "tandvårdsstöd" vilket i praktiken innebar att jag fick fjuttiga 400 kronor extra till en helt vanlig undersökning. När jag i själva verket var ute efter det så kallade "blå kortet" som ger rätt till viss tandvård under det vanliga högkostnadsskyddet inom Landstinget. Något blått kort hade min husläkare aldrig hört talas om. Redan där blev det förstås problematiskt. Han fyllde i och klickade in en ansökan där han kryssat i skälet "sällsynt sjukdom". Kruxet var bara att EDS slutade räknas som sällsynt sjukdom vid årsskiftet. Så ansökan avslogs per automatik.

Tandkirurgen jag hade tid hos ringde själv upp mig och förklarade att jag verkligen borde ha rätt till det blå kortet då hon har flera patienter hos sig som fått det trots att de inte alls är lika sjuka som jag. Tyvärr kunde hon inte hjälpa mig med ansökan men skickade en kopia på det hon fått i retur och som min husläkare fyllt i. "Så här ska det inte se ut. Jag förstår att det inte godkänns när han skrivit som lite som han gjort", sa hon. Det här var i augusti någon gång. Sen dess har jag flera gånger börjat på ett underlag att ge min läkare så att han kan skriva en ny och bättre ansökan. En där det framkommer att jag haft problem med mina töänder sen jag var barn, att jag opererats i munnen och har svårigheter både med att svälja och tugga och har en kraftigt överbelastad tuggmuskulatur som gnisslar friskt på nätterna och ger mig svår huvudvärk. Det senaste året har jag flera gånger fått panikkänslor när jag ätit och inte lyckats svälja maten utan att den fastnat på vägen och tryckt ihop luftstrupen. Ett fenomen som inte är ovanligt förekommande hos oss med EDS. Ikväll fick jag iväg ett meddelande över 1177 med begäran om remiss till röntgen eller bara någon läkare som KAN sånt här. För jag är rädd på riktigt.

Men tillbaka till käkproblematiken. Två A4 med anamnes och tips på hur man ska fylla i ansökan korrekt postades ikväll, också det över 1177, men uppdelat i ett helg gäng meddelanden då. Förväntar mig inte svar närmaste veckan, då min husläkare bara jobbar ett fåtal dagar i månaden. Men nu är det i alla fall gjort. Det tog bara hela hösten.

Jag har också rott ihop en anmälan mot socialtjänsten som schabblat bort den hjälp jag sökte till mig och barnen för ett helt år sen nu. Först tog de olagligt lång tid på sig att "utreda" vad vi behövde för hjälp. Sen utlovades hjälp vi aldrig fick (stödperson till elvaåringen en kväll per vecka för att komma iväg på aktiviteter), erbjöds "hjälp" vi inte behövde (s k "Familjestöd", i praktiken en person som skulle hjälpa mig att "kartlägga mitt eget nätverk", som om jag inte skrikit på hjälp i flera år redan på Facebook och direkt till familj, vänner och bekanta) och den stödfamilj som slutligen kom att ta emot mina barn visade sig vara allt annat än ett stöd, då de stängde in sexåringen i garderoben som straff för att han bajsat på sig och rent allmänt körde en väldigt auktoritär stil mot två barn som inte ens fått chansen att knyta an till de här människorna i deras rena, fräscha hem där man tydligen inte fick röra något av de instrument de skyltat med att de hade tillgängliga för mina musikintresserade barn.

Jag är så fruktansvärt trött och ledsen nu. Som att det sista av min livskraft försvann med håret som klipptes av i förra veckan. Jag har hela världen att slåss mot. Och mitt i allt vevande får jag in en och annan knock mot mina egna barn (Ja, inte bokstavligen då. Men, ni förstår). Vi är trasiga och deprimerade. Alla tre. Vi ropar och ropar, men ingen hör.

Jo, någon enstaka vän hör. Men alla utom en har det gemensamt att de bor långt härifrån och inte kan hjälpa i praktiken. Anna, som bor här, har fullt upp med egna barn med behov, jobbjagande, relationstrassel, halvfärdigt hus och tja, Livet i största allmänhet. Många tycker sig ju ha fullt upp med Livet. Och det går förstås aldrig att fullt ut veta hur en annan människa har det. Men jag är så erbarmligt trött på alla tvåsamma gnällspikar som inte har en enda timme över för oss men ses resa på semester, dricka vin med andra vänner eller gå på SPA istället för att hjälpa vår familj att överleva. För vi håller på att dö. Åtminstone jag. Och jag försöker ordna det så bra jag kan för mina barn innan det sker. men jag kommer ingen vart. Jag vet på riktigt inte en enda människa vi känner som skulle kunna ta hand om mina barn när jag är borta! Och det stressar mig nåt enormt.

Mellan dagens intag av ångestdämpande fick jag faktiskt ihop en skrivelse till. En räkning till hemtjänsten på vad som stulits av den vidriga människan som skickats för att hjälpa mig reda i mitt stökiga liv och hem. Jag har säkert inte ens upptäckt hälften av allt hon stulit ännu. Men barnens paddor är ju de facto borta, liksom elvaåringens telefon, GW-vinet, diverse hudvårdsprodukter och mina narkotikaklassade mediciner! Jag la på 25 000 för sveda och värk och undertecknade med mina yrkestitlar samt förklarade att jag som journalist hanterat just såna här ärenden där gamla blivit bestulna av hemtjänsten och därmed är medveten om gången gällande försäkringsärenden. Jag tänker att de har att välja på att betala mig eller läsa om sitt företag i pressen. Jag hoppas de är kloka nog att fatta rätt beslut. Allra mest hoppas jag att kärringjäveln får sparken.

I lördags fyllde minstingen sju och vi gick på bio. Från salongen messade jag återigen S, som inte hört av sig på nästan två veckor. Sista gången vi hördes sa han att han ville fortsätta träffa mig och att han "självklart" skulle säga till om saken ändrades. Men för varje dag som gick utan ett livstecken dubblades min ångest. Väl på sjuårsdagen var jag ett vrak utan dess like. Jag skrev "Har det hänt något? Jag blir orolig när du inte hör av dig!"

Och då kom slutligen svaret. "Jag har träffat någon annan. Vi bestämde i veckan att inte dejta andra."

Klumpen. Jag satt där i den röda stolen framför "Operation: Nordpolen" och fick allt svårare att andas. Tårarna trillade osedda i biomörkret. För en dryg månad sen hade han kommit med nattåget från Helsingborg "för att vakna med mig". Jag hade upplevt min mest underbara helg på många, många år. Jag blev hållen. Åtrådd. Älskad med. För just så kändes det att ha sex med honom. Jag som alltid fnyst åt det uttrycket och gudarna ska veta att det inte var ett språk som användes mellan honom och mig. Men han SÅG mig, varje sekund vi var tillsammans. Den allra första kvällen vi träffades mötte han inte min blick förrän han sänkt tre öl. Men efter det. Varje stund vi spenderade tillsammans.

Den tid vi inte var tillsammans däremot. Varje sekund var en orosresa fram till nästa livstecken i form av ett sms, en kramemoji, en länk till nån tidningsartikel eller podd han ville tipsa om. Allting processades genom min överhettade, ambivalenta hjärna, sammanfogades med ord och beteenden från dagarna vi setts och tolkades på det enda sätt jag var kapabel till. Jag trodde att han tyckte om mig men bara inte var redo att kliva in i mitt liv med barn och sjukdom och oöverstigliga berg. "Jag tycker om dig". "Såklart jag inte bara vill ligga med dig!" "HÖR DU VAD JAG SÄGER? JAG VILL INTE BARA HA SEX MED DIG! Och "Jag vet inte vad jag vill. Jag är inte redo att bli extrafarsa men jag vill absolut inte bara vara KK med dig". Och så vidare. Ena dagen vilade jag i hans famn och han i mitt sköte. Nästa dag visste jag inte vad han gjorde eller ens var han var. Det trasade sönder mig inifrån och ut. Jag orkade inte se mig i spegeln. Jag orkade inte vara människa. Allra minst mamma. Jag fixade barnvakt för att gå på tröstdejter. Som bara var ute efter min kropp och mina futtiga slantar att betala deras öl eller droger. Det som skulle göra mig glad igen var på vippen att ta livet av mig. Det var något otäckt bekant över hela situationen. Jag hade varit där förr. Precis som Bess i en av mina favoritfilmer, Breaking the waves. När S skrattade åt mina dejter och gjorde sig lustig över min lista kastade han ner mig i helvetesgapet. När den enda närhet jag kunde få av honom skickade mig raka vägen till gynakuten var jag oförmögen att protestera. Jag kunde ha gjort det igen. Och igen. Lika jävla blind som Bess inför den där svaga manligheten som aldrig någonsin kommer att växa upp och ta ansvar för vad de gör med andras själsliv och självkänsla.

"Wokest bae" skojade han om i sin Tinderbio. Så jävla woke asså. Till döden woke. Nån annans död. Aldrig den egna. Det är jag och Bess.