Kvinnor - slippery little suckers!

Sist jag skrev en text om dejtingdjungeln hamnade jag på Billy Butts innelista. Mitt emellan Hillary Clinton och Påven. Så jag borde kanske hejda mig ett slag. Men det är svårt att låta bli när man läst det här:

Vi har sett det förr. Män som inte får ligga och beskyller all världens kvinnor för att vara för kräsna, för krävande, för feministiska. Som om det vore en mänsklig rättighet att få dejta. Nu vet ju inte jag hur den här mannen närmat sig kvinnorna han velat träffa, men det ringer en rejäl varningsklocka när människan utgår från att det är något fel på alla kvinnor snarare än den man som inte lyckas knyta kontakt med någon av dem. Han skriver att han har fast jobb och fast boende, att han lagt ut bra bilder på och berättat mycket om sig själv. Och det är ju ett vanligt problem. Att män tenderar att prata om sig själva snarare än lyssna på den de säger sig vara intresserade av. En klassisk turn off för lite mer moderna kvinnor. Som istället får höra att de är kräsna och krävande. För kärlek är ju tydligen inte någon tvåvägskommunikation. Har man betalat en dejtingsajt så ska de garantera napp, eller? I mina öron låter det mer som Malmskillnadsgatan. Som om kvinnor har en skyldighet att svara på mäns uppvaktning oaktat sitt eget intresse. Som om vi finns till för att behaga och vårt sällskap är en rättighet för varje man med fast jobb och bostad. En vida spridd sanning är att kvinnor får fler mail än män på dejtingsajterna. Men vad är det för sorts mail? En snabbkoll i bekantskapskretsen ger vid hand att det i fler än nio fall av tio rör sig om rena massmail med högst allmänt hållna utseendekomplimanger. Männen verkar över huvud taget inte ha läst kvinnornas personliga presentationer av sig själva. Bara gluttat på den tillsnofsade bilden. Skrivit ”Snygg! Och klickat på sänd. Under mina första veckor på Spraydate fick jag upp till femtio sådana mail om dagen. Trots att jag hade en riktigt personlig presentation där jag listat en rad intressen från veteranbilar och hyfsat alternativ popmusik till hönsskötsel och feminism envisades männen med att komplimera mina vackra ögon. Och jag har ärligt talat viktigare saker för mig i livet än att sitta och besvara femtio sådana struntmejl om dagen (även om jag faktiskt till en början försökte svara artigt på åtminstone de som var lite bättre skrivna eller hade en avsändare som inte var helt anonym). Ett lyxproblem kan tyckas. Men låt oss gå lite djupare inpå vad det faktiskt innebär för en eventuell relation. Många män verkar tro på opposites attract. Åtminstone så länge kvinnan presenterat en tilltalade bild på sig själv. Och det kan säkert vara spännande för en natt. Men de allra flesta som rör sig på en dejtingsajt är ute efter en långvarig relation. Då bör man ha tillräckligt många gemensamma nämnare för att elda på det goda samtalet genom åren. Därför bör det vara ett absolut krav att läsa den personliga presentationen (och gilla den!) innan man slänger iväg ett mail till en potentiell dejt. Tänk så mycket tid och besvikelse som skulle sparas om alla gjorde det! För vad finns kvar när håret lossnat, magen växt och ögonen grumlats av småbarnsårens trötthet och ålderdomens starr? Vad hjälper opposites attract när huset ska amorteras, hönshuset skrubbas och ungarna köras till fotboll och dansträning? Jag tror att de allra flesta kvinnor, ja kanske i synnerhet de som botoxat sig och förstorat brösten (och insett att det inte hjälpte), är medvetna om passionens förgänglighet, och söker den äkta kärleken. Den bor aldrig i klyschan. Aldrig i en utseendekommentar. Den bor i samtalet mellan två människor som är genuint intresserade av varandras särdrag. Sånt kan förstås ta tid att bygga upp. Men en bra början är att läsa. Lyssna. Vilja veta mer. Och om man märker att det inte fungerar: Backa och lämna plats för någon annan. Vi kan aldrig alla vara gjorda för varandra. Ibland finns det bara en. Ibland två, tre eller fyra i takt med att livet förändras och förändrar oss. Nej. Jag är inte kvar på dejtingsajterna längre. Det var ett spännande experiment som ledde till en del bra texter och i vissa fall riktigt fin vänskap. Med män och kvinnor som såg dejtandet som en rolig fritidssysselsättning snarare än en guldklocka för lång och trogen tjänst. Jag fick nog av alla ”Less Singlar” som blev så vansinnigt kränkta när man inte svarat inom en halvtimme och klickade iväg ännu en förolämpning. Ofta tog det inte längre än så att gå från ”Vad vacker du är!” till ”Du är ju inte speciellt snygg heller”... Mest intressant var att de trodde jag brydde mig om vad de tyckte om mitt utseende. När det hade varit betydligt lättare att göra mig ledsen på riktigt genom att dissa min komprimerade samhällsanalys eller listan med 70-talsrock som jag lagt upp i min presentation. I dag kan jag säkerligen sorteras in under ”kräsna” men så särskilt ”krävande” skulle jag inte vilja påstå att jag är. Jag har förlikat mig med att leva utan en partner. Rentav insett att det är så jag vill ha det. Kärlek borde kanske vara en rättighet. Men en parrelation är det inte. Sen kan man säkerligen tycka att det är lätt för mig att säga. Med en snusande treåring här hemma är ju mitt hjärta ständigt fyllt.