Kalashysteri a´la Solsidan

På familjeliv.se diskuteras just nu hur mycket en present på ett barnkalas bör kosta. Detta med anledning av att en mamma kritiserat en annan förälder för att ha gett hennes sexårige son en "för billig" leksak. Så här skriver hon: "Vi hade bjudit in en pojke från min sons klass som kom på kalaset och lämnade fram ett litet paket till min son. Det visade sig innehålla en actionfigur med båt, en av de allra billigaste grejerna som går att få tag på från den samlarserien (typ 50 kr) och visst blev min son glad, men jag tycker det är lite konstigt att ge en sådan billig sak.... Men jag kanske är girig? Detta var alltså den enda presenten min son fick från denna pojke, inte något kort heller. Av alla andra barn fick han en sak för åtminstone 100-200 kr och jag menar inte att man måste lägga så mkt pengar, absolut inte! Men tycker det blev lite pinsam stämning när min son öppnade, ungefär som att få en penna i julklapp ungefär. Pojkens mamma ringde mig häromdagen och undrade vad min son önskade sig och jag svarade "Actiongubbar ur X serien, men det är verkligen inte ett måste med en present" och jag tycker ändå att man borde förstå att det är ju bara något man säger, normalt sett tar man väl med sig en present? Ja, ni gjorde hon ju det, javisst, men det var verkligen den billigaste billigaste man kan få tag i.... Är jag snål?? ska jag antyda något eller låtsas som ingenting? ge hennes son något lika billigt tillbaka?" Ja, vad svarar man denna människa? Hon är ju tyvärr inte ensam, om sitt synsätt. Kalashysterin framför allt i storstäderna har eskalerat rejält på senare år och på många håll är det faktiskt som i TV4:s populära humorserie "Solsidan" där föräldrarna tävlar i att visa upp sin status genom barnen. Något som naturligtvis kan få sorgliga konsekvenser för de barn som kommer från mindre bemedlade familjer. För de som inte har råd varken att ha kalas på lekland eller köpa dyrbara presenter. Ska de tittas snett på för att de inte följer den ekonomiska etiketten? Jag hoppas så att mammans upplevelse av "pinsam stämning" enbart var övriga gästers obekväma reaktion på hennes besvikna uppsyn. Kompisens mamma hade ju gjort allting rätt! Hon hade ringt och frågat vad ungen önskade sig. Och sedan köpt just detta. Trots att födelsedagsbarnets mamma sagt att present inte var nödvändigt. Bara en sån sak. Att först säga att present inte behövs och sedan bli besviken över det man trots allt får. Vad ger det för signaler till barnen? Vad är egentligen viktigast på ett kalas? Att så många som möjligt av barnets vänner kommer och att alla har roligt tillsammans eller att alla som kommer ger dyra presenter i samma prisspann och de som inte har råd stannar hemma för att undvika "pinsam stämning"? Jag begriper verkligen inte hur folk tänker ibland. När O fyllde tre funderade jag länge över om jag över huvud taget skulle orka hålla ett kalas. Det fick ju såklart bli hemma eftersom dyra lekland inte är något som ryms i vår budget. Vännen K bidrog med kakor och bullar och jag gjorde ett par tårtor och minipizzor och så kom sisådär tio ungar för att leka i vardagsrummet ett par timmar. Det blev ett toppenkalas och alla hade roligt. Till och med två av katterna låg länge i olika föräldraknän och spann förnöjt medan barnen stojade runt. Och O fick många presenter. Nästan för många. En dagiskompis kom med ett förstoringsglas. En alldeles utmärkt present till en treåring i mitt tycke! En annan kom med tre Cars-bilar och ett depåstopp från MegaBlocks, säkerligen värt flera hundralappar och inget jag skulle ha haft råd att köpa. Det mesta han fick av mig kom från loppisar. Var och en ger efter förmåga. Men O blev förstås jätteglad! För båda dessa saker. Och för allt annat han fick. Men framför allt för att hans kompisar från dagis kom hem till honom för att leka. Det pratade han länge om efteråt. Jag blir så ledsen av att läsa om såna här aningslösa föräldrar. På de signaler de ger sina barn om att det är ok att titta snett på dem som inte ger och inte har. Är det ett sånt samhälle vi vill ha i klimatförändringarnas tid? Nu när vi mer än någonsin borde dra ner på våra inköp och tänka återanvändning och lån? När jag var liten var min mamma dagmamma. Det fanns gott om dem på 70-talet och genom kommunen kunde de kommunanställda dagmammorna låna leksaker och spel på "Lekoteket". På så vis fick vi tillgång till en hel del grejer vi annars aldrig skulle ha haft råd med, som olika byggklossar och ett vältummat och ofta utlånat exemplar av "Den försvunna diamanten". Nu finns det knappt några dagmammor längre och jag antar att Lekoteken också försvunnit. Sverige 2012 räknar med att alla har råd att leka. I takt med att fler och fler föräldrar skjutsar barn till organiserade och ofta kostsamma aktiviteter får närliggande sportplaner och lekplatser förfalla. Men det är ett annat blogginlägg. Den giriga mamman på Familjeliv fick redan det första dygnet hundratals svar. De allra flesta starkt kritiska till hennes synsätt och planer på att konfrontera den stackars dagismamman med den "billiga" presenten. Men en anonym läsare resonerade så här: "Vi brukar faktiskt utgå från vart kalaset hålls. Är det ett påkostat kalas som tex laserdome, så lägger vi mellan 150-200 kr i present. Är det ett "enklare" kalas hemma eller i kyrkans församlingslokal, så brukar vi lägga runt 100 kr." Hå hå ja ja. Min reflektion är att man då också dömt hunden efter håren och verkar tycka att det är ok att köpa billigare presenter till fattigare familjer medan de som har råd med lekland får mer "möda för pengarna". Knasigt, tycker jag. För ska man vara krass är det väl de rikaste barnen som allra minst behöver de mer påkostade presenterna. Men jag tror att många resonerar just så. Kanske skäms man för att komma med en femtiokronorspresent när familjen kostat på ett lekland för ett par hundra kronor per barn. Men var och en bör ge efter förmåga. Jag kan inte säga det tillräckligt ofta. Ibland blir det påtagligt tydligt även inom en och samma familj, när syskonen (med respektive i de fall det finns) ska lägga ihop till en present och den rikaste tycker att ett par tusenlappar är oproblematiskt även för en ensamstående, sjukskriven mamma. Den anonyma mamman på Familjeliv borde absolut fundera över sin syn på det materiella. Kanske skulle lite volontärarbete i jul ge ett annat perspektiv på saker och ting? Det finns gott om människor och djur som behöver din hjälp! Och ta gärna med barnen om du kan! Lite verklighet utanför Solsidan mår de bara bra av. Lycka till!