Den tröttande kärnfamiljen

En debattartikel i tidningen Ottar har spridits flitigt på Facebook under de senaste dagarna. Tomas Hemstad skriver om rätten att ses som vuxen även om man inte har barn. Det är ett ämne som kräver sitt utrymme och även om Hemstad har rätt i somligt lyckas han inte riktigt med sin analys. Han siktar fel. Och skjuter invid målet. Hemstad skriver att han blev ifrågasatt då han hade så många heterosexuella vänner: ”De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt” och ”Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen.”
Jag tror att det här är en kraftigt förenklad och även feltolkad bild. Jag har många barnlösa vänner. Färre med barn. Vi var alla ute och rumlade innan barnen kom. Men av olika anledningar! Några gick aldrig ut för musiken. Eller för att träffa nya människor. Några hade alltid som mål att träffa sitt livs kärlek och slippa krogen för resten av livet. Dessa personer kommer alltid att överge dig när de hittar något som mer liknar en kärnfamilj än det ett grupp vänner har tillsammans. Dessa personer försvinner när de träffar en partner. Med eller utan barn.
Hemstad skriver: ”När ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina”. Och plötsligt är han något på spåren. Men så spanar han illa igen. Hemstad verkar mena att barnlösa är mer benägna att hjälpa sina medmänniskor och ger exempel på hur han hjälpt en sjuk kompis att städa och följt med en gammal älskare på mammans begravning. Men man bör vara försiktig med att dra slutsatser utifrån så snäva perspektiv. Blev någon barnfamilj tillfrågad att följa med och städa? Var barn välkomna på begravningen? Jag har den senaste tiden både tvingats tacka nej till att delta i en begravning (för att jag inte fick barnvakt till min sjuka tvååring som inte var välkommen) och hjälpt en annan kompis röja i hennes döda systers lägenhet (när sonen var på dagis visserligen, men jag hade ställt upp oavsett). Jag är fortlöpande engagerad både för djur och människor genom organisationer som Djurens Rätt, 4H, Unicef och en egen facebookgrupp som syftar till att få ut information om hur man kan hjälpa djur som far illa. Och jag känner många föräldrar som är långt mer engagerade än jag, som bloggande veganer, socialtanter, politiker, författare, dokumentärfilmare, samhällsjournalister eller bara tänkande och sopsorterande, kloka konsumenter. Där ligger tyvärr vännerna utan barn (generellt) i lä. Men jag drar ingen slutsats utifrån detta, utan hoppas att de rycker upp sig och börjar tänka på syskonbarn eller vänners barn och att vi måste ta vara på den värld vi har om den ska finnas kvar för våra efterlevande.
Om hens vänner försvinner när de får barn är det inget mot hur hens vänner försvinner när hen får barn – på egen hand. Är ni med? Inget är så ensamt som det ensamma föräldraskapet. Jag tänker på alla som utlovade barnvakt i tur och ordning var fjärde, femte helg så att jag skulle kunna fortsätta vara ute i stort sett varje fredag-lördag. Jag trodde förstås aldrig på det där. Men hade kanske förväntat mig en aning mer stöd. Nu sitter jag här i min förort. Och jag är inte ens en sån som snackar barn när vi väl ses. Men eftersom jag alltid har min son får vi numera träffas hemma hos mig och prata när han somnat. Och det passar föga. Någon enstaka finns kvar och kommer förbi ibland på quornbullar och vitlöksmakaroner. Men de allra flesta lever sitt liv precis som förut och jag är bara en parentes i deras liv. En tjej som var rolig en gång, dj:ade och dansade en sommar.
”Vad hände sen?” brukar det stå i kvällstidningarnas söndagsbilagor. Hen fick en oäkting. Hen bor i förorten. Hen kan varken dj:a eller dansa sena nätter. Ej heller ta de där roliga jobben på tidningarna som kräver så mycket kvälls- och helgtjänst. Dagis har ju stängt då. Och första halvåret på dagis var ungen ändå sjuk mer än han var där. Sen har det rullat på med nattningsbekymmer, matkrångel och treårstrots. Det kräver sin kvinna att ha barn på egen hand. I synnerhet i den här stan full av singlar och kärnfamiljer med plånbok tjock nog att både åka på retreat i Thailand varje kräkvinter OCH köpa barnvakt så fort man behöver andas lite svettig krogluft och ta en fylla på lokal. Ironi förresten att Hemstad skriver om Berlin som ”ett Sverige för vuxna” när tidningen mama alldeles nyligen ägnat flera sidor åt Berlin i ett reportage om barnvänligt resande...
Kanske är det så enkelt att några av kärnfamiljerna själva insett att vi faktiskt inte har så mycket gemensamt. Kanske känner de sig obekväma när de gnäller över sin partner och allt hen inte gör. När jag gör allt det där själv. Alltid. Trots alla hälsobekymmer jag dras med.
Ni har förstås förstått vid det här laget att jag vill vända på resonemanget och påstå att det är människorna runt omkring mig som försvunnit. Inte jag. För min dörr har alltid stått öppen för alla och envar. Det är också ett av få löften jag faktiskt lyckats hålla sedan O kom. Att hålla vår dörr öppen. Att i övrigt försöka fortsätta leva samma liv som innan är förstås en omöjlighet. Jag kan bara komma på en handfull – snubbar såklart! - som lyckats med detta. Och jag tror inte ni vill veta hur deras fruar/flickvänner mår av att tvingas dra hela lasset hemma medan de frotterar sig med sina gamla musik- och mediavänner på söderkrogarna . Jag spår skilsmässa inom fem år i samtliga fall. Mark my words.
Hemstad skriver: ”Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser” och jag undrar om han skämtar. Är det några som har mötesplatser är det väl ändå de barnlösa. Vad har vi andra? Öppna förskolan? När till och med en förening som Makalösa Föräldrar gång på gång bjuder in till aktiviteter där man förväntas komma utan barn är det illa. Någon lattemorsa är jag inte heller. Jag har inte råd att fika på lokal. Och det allra mesta i barnväg här i stan kostar pengar. Så vi fortsätter att klappa korna på 4H och åka pulka i parken intill vårt hem. Då och då lägger vi upp en förfrågan på Facebook om någon vill följa med. Med eller utan barn. EN person har nappat. Detta trots att det går alldeles utmärkt att hänga där utan barn. Jag gjorde det i flera år innan jag fick O. Men av någon anledning är barnlösa sällan engagerade. Ej heller män. Och det är förbannat trist. En snabb titt på kursdeltagandet bland ungdomar i 4H ger inte heller mer hopp om framtiden. Bara flickor överallt.
”Värna stjärnfamiljen” skriver på Facebook om Hemstads text:
"Det är så tragiskt med denna hårda gränsdragning mellan de som är föräldrar och de som inte är det!  Tänk om alla kunde hjälpas åt att ta hand om de barn som finns istället?! Det ska inte behöva vara så förtvivlat tungt och begränsande att vara förälder, eller så barnlöst ensamt att vara vuxen utan egna barn!”
Eller så är det bara så att alla människor, med barn eller utan, är jävligt upptagna med sitt och inte har lust eller ork att hjälpa dem som behöver. För var är de barnlösa när min rygg lagt av och vi inte kan ta oss genom snömodden till dagis? Och var är kärnfamiljsföräldrarna, som borde veta hur tufft det är och kunde undvara varandra någon gång ibland för att hjälpa en som aldrig har någon att lämpa över ansvaret på för att vila ut i soffan? Jag lär få undra i många år till. Under tiden jobbar jag på att få min egen unge att ta ansvar. För sig själv och för andra. Oavsett framtida civilstatus och barnantal. Det är fan det minsta jag kan göra. Men det kommer att ta tid. Kanske tio år till. Kanske tjugo. Så ha överseende med att vägen dit blir ganska krokig. Och att den kantas av ett och annat höjt tonläge från båda håll. Hen gör så gott hen kan.