Off grid

Det här med att höra till. Som ensamstånde mamma på heltid utan släkt i närheten har man inget nätverk. Inte ens något av de nätverk som finns just för folk utan nätverk. När första sonen föddes gick jag med i Makalösa Föräldrar. Bara för att upptäcka att hela deras verksamhet kretsade kring varannanveckasföräldrar och till 99 procent bestod av aktiviteteter jag som ensamstående inte ens hade möjlighet att delta i.
Övervägde Femmis (Frivilligt ensamstående genom insemination) i och med andra sonens födelse men insåg snart att medlemmarna där tillhör en helt annan samhällsklass än jag och som regel redan har ett bra nätverk av vänner och familj som involverats i småbarnslivet. De skiftande perspektiven ger oss väldigt olika vardagsproblematik.
Härom veckan gick jag därför med i en Facebookgrupp för ensamstående mammor i hopp om att finna likasinnade. Redan nu kan jag konstatera att det blir svårt. De problem som avhandlas i gruppen rör främst besvärliga exmän och vårdnadstvister. Nu senast skrev en mamma att barnens pappa, som hon ligger i häftig konflikt med, hade skickat henne ett smycke i julklapp och att hon glatt använde detta smycke trots omgivningens protester. Hon undrade varför somliga tyckte att det var fel. Jag gav mig inte in i diskussionen som till största delen verkade bestå av väninnor som höll med om att man bör roffa åt sig vad man kan innan det är för sent. Kände mig för en stund tacksam för att mina barn inte har någon "pappa" och jag inget ex som ger mig högt blodtryck och bitter eftersmak. Den enda, för mig, relevanta diskussionen i sistnämnda grupp var en fråga om vid vilken ålder vi vågar lämnar barnen ensamma första gången. Det ramlade in några berättelser om mammor som går till tvättstugan medan barnen sover eller ser på Bolibompa. Någon låser och någon lämnar en kloss i dörren så att barnen lätt kan traska ner till källaren och få tag i henne. Själv händer det att jag går över gatan till ICA om jag glömt att köpa välling. Som regel har jag då smsat mamma och inväntat svar innan jag gått ut så att jag vet att hon ringer grannen om jag inte meddelat att jag är hemma inom femton minuter. Sak samma de gånger jag haft med mig båda barnen men t ex en potatisgratäng hemma i ugnen. Ibland är det helt enkelt inte möjligt att klä på två ungar och ge sig ut med barnvagnen bara för att man glömt att köpa smör. När det tar en halvtimme istället för fem minuter. Livet blir omöjligt. Jag tänker på hur mormor lämnade min två-, treåriga mamma ensam hemma i sängen medan hon cyklade till torget för att köpa mat. Mamma lyckades ta sig ut ur huset och ut på landsvägen och plockades upp av någon främling som följde henne hem och la en moralistisk lapp bredvid några slantar till mammas försorg. Men mormor var ju tvungen att lämna henne igen, nästa gång hon behövde handla. Hon hade ingen barnsits till cykeln och att gå fram och tillbaka till stan skulle ha tagit halva dagen. Förmodligen lämnade de allra flesta familjer sina barn förr. För att själva kunna jobba i lagårn eller på åkern eller för att åka till stan och handla. Man låste om dem med en stor nyckel och ställde fram en nappflaska och i bästa fall fanns något äldre syskon som kunde hålla någorlunda koll. Det fanns ingen socialtjänst som hade invändningar mot det. Annat är det 2015. Och världen ser förstås annorlunda ut. Inte minst när det gäller trafik och elektricitet. Och det faktum att grannar inte känner varandra. Ändå tycker jag att det är magstarkt att flera mammor i Facebooktråden sitter på höga hästar och pekar finger mot andra som inte har något nätverk att ringa in när frukostbrödet tryter och ungarna sover. Nog måste man få springa och köpa bröd eller hänga tvätt så länge ungarna är glada och nöjda? Nej, man kan skaffa egen maskin, tyckte en av de präktiga. Som om alla hade plats för det eller ens tillåtelse av värden. Återigen glömmer man att alla inte har samma förutsättningar. I en grupp för människor med lite sämre förutsättningar.
Jag tänker på mamman med julklappssmycket. Jag tänker att jag tycker det är helt ok att ta emot ett smycke av mina barns far om vi har slutit fred och har en stabil situation kring vårdnaden av barnen. Inte om jag kan misstänka att smycket är ett sätt att försöka köpa mig eller skylta med en god vilja inför omvärlden. Sen tycker jag det är en väldigt märklig present att ge i en sådan situation. Men det kanske bara är jag. Jag har ju aldrig fått något smycke, förutom en förlovningsring. Men den köpte vi å andra sidan tillsammans. Män som köper smycken och strör ut rosenblad så fort de lagat en helt vanlig middag. Såna har jag bara hört dåligheter om. Såna verkar vara i skrämmande majoritet bland singelmännen när man uppnått medelåldern. Det är därför jag är en sällsynt, heltidsensamstående mamma, helt off grid vad gäller social samvaro med andra vuxna. Den där vårdnadstvistande mamman har hunnit visa sitt julklappssmycke för fler människor på några veckor än vad jag träffat på ett helt år.