The wulnerable woman

Jag har en femton år gammal Renault som hittils varit relativt snäll mot mig jämfört med livet i övrigt. Idag var jag på besiktning igen och kunde konstatera att smekmånaden är över.

Bromsarna håller på att falla sönder och måste bytas både fram och bak. Bara det går på nästan fem tusen. Men ruttnast av allt var att jag fick anmärkning på att srs-lampan lyser. För att jag låtit ta ur airbagen på passagerarsidan. För att kunna ha barnstolen där. Eftersom jag inte kan ha den någon annanstans.

Lite dyrare och alla nyare bilar har en enkel knapp för urkoppling av airbag. Den nya lagen är skriven för dem. Vi andra ska tydligen inte ha barn. Eller inte köra säkert med barn. För vad jag nu måste göra är att hitta någon (dyr) person som kan stoppa tillbaka airbagen inför besiktningen och sedan ta ut den igen så jag kan använda barnstolen. Jag vågar inte ens tänka på vad det kostar. Förmodligen är den enda rimliga utvägen att sälja bilen nu. Och för en bil med tvåor på besiktning får man som bekant inte många kronor.

Hemkomna från besiktningen hittade jag inte min dörrnyckel. För fjärde gången i år. Lillfisen var helt nerkissad, trött och hungrig och där stod vi utan att kunna ta oss in till blöjor, säng och mat. Grannarna som fått reservnyckel var inte hemma. Ej heller vaktmästaren som har huvudnyckel till hela fastigheten.

På kvällen, när vi tack vare grannen slutligen kommit in i vårt hem, ringde en dagismamma och var arg. Jag hade tidigare mailat henne för att upplysa om att jag skällt ut hennes son. För att han till synes utan anledning slagit mig i ryggen, lipat och sagt att jag var elak. Jag tyckte att jag var hyfsat pedagogisk till skillnad från med mina egna barn. Men han hade sagt till sin mamma att jag skrämt honom. Och till en pedagog att jag slagit honom. Och mamman var helt klart av uppfattningen att jag tagit i för hårt. Trots att hon inte sett någonting av det som hänt och inte heller pratat med någon som sett, förutom sonen. Jag föreslog henne att prata med någon av de andra föräldrar som fanns på gården när det hände. Hon tyckte bara att "vi verkar inte komma vidare".

Jag blir så otroligt ledsen av sånt här. Att bli anklagad för att ha kränkt någons barn. Det känns för jävligt. Min enfaldiga fan trodde att hon skulle bli glad över att jag öppet och ärligt berättade vad som hänt. Nu sitter jag själv här och grinar. Våra minsta barn ska gå i samma grupp i drygt fyra år till.

Den här dagen (och sommaren) kunde verkligen ha börjat bättre.