Jag
skrev en insändare i lokaltidningen häromdagen. Och efterlyste fler
simskoleplatser i ett av Sveriges mest barntäta områden.
Jag
fick en massa svar, men inte ett enda handlade om hur man kunde skaka fram fler
platser. Istället kom en rad mammor med
personliga kommentarer och pekpinnar. ”Du borde, du skulle, du kan väl?” och
”Det är förälderns ansvar!”
Det
var ju liksom det jag gjorde. Tog ansvar och röt ifrån. Så här skrev jag:
”De
två senaste somrarna har mitt äldsta barn gått simskola i Västertorp i Polisens
IF:s regi. En simskola som lärt mitt barn vattenvana och vattenglädje vilket
betytt oerhört mycket för oss, då jag som ensamstående med ytterligare ett
litet barn inte har möjlighet att boka in simskola för den stora på kvällstid
under terminerna. Under sommarkursen kan den lilla vara på dagis medan jag är
med stora i badhuset. Tack för det, Sossesverige!
I år
är stora barnet förhoppningsvis gammal nog att lära sig simma på riktigt. Men
nu finns inte en enda plats att boka i hela Hägersten! Jag har googlat och
ringt runt till både kommunala och privata alternativ. På Västertorps Simhall
sa man att Polisens IF bokat in sig på utomhusbassängen som vanligt, men när
jag kontaktade Polisen sim visade det sig att de enbart håller kurser på annat
håll i år och att det var Neptun som tagit över deras tider. Men vid närmare
koll med Neptun kom det fram att de inte alls hyrt in sig i Hägersten.
Stadsdelen lider därmed skriande brist på simundervisning, utan att någon
ansvarig ens verkar ha begripit det!
Vi snackar
om ett av Sveriges barntätaste områden. Överfulla förskolor. Barn som bussas
långt härifrån för att få barnomsorg. Och vi bor med Mälaren som närmaste
granne. Men Stockholms stad kan inte erbjuda mer än tiotalet platser på
simskola för våra sexåringar? Till hösten börjar stora barnet skolan med gympa
och badhusbesök…
Jag
har all respekt för mitt barns pedagoger men har själv jobbat i skolan, så
tyvärr vet jag att det är en tuff uppgift att hålla reda på närmare trettio
barn i en simhall. I synnerhet om hälften av dem inte kan simma. Härom veckan
drunknade en femtonårig pojke på en skolutflykt. Vi vet ännu inte vad som hänt,
men ATT det hänt säger ändå något som gör mig förbaskat orolig. Och det är att
jag själv måste se till att passa mitt barn – tills hen kan simma och förstå
farorna med vatten.
Vad
ska en ensam morsa göra? Privatlektioner, som någon föreslog, känns inte
riktigt som ett alternativ. Och – jag vet att skolan måste erbjuda simträning i
andra klass för de som inte klarar 10 meter. Men, med tanke på att vi bor ett
par hundra meter från Mälaren – och femtio meter från en plaskdamm – känns det
inte som någon vidare tröst. Hägerstensbadet är uppenbarligen ledigt 8-10 varje
morgon (då Polisen Sim skulle ha varit där). Fixa fler kurser nu!”
Japp! Handlingskraftigt och angeläget.
Tyckte jag. Men inte mammorna.
Mamma 1 skriver:
”Om du nu kan vara med ditt barn när
det är simskola så borde du ju också kunna lära ditt barn att simma själv under
samma tid. Du borde ju ha sett hur dom gör när du varit där tidigare och
lätt kunna kopiera och bygga vidare på det som gjorts tidigare. Blir ju en
enorm kvalitetstid för er båda”.
Ja du, Mamma 1… Var ska jag börja? Vi
har mycket riktigt gått simskola i två år, men på nivån ”plask och lek”. Några
simtag lärdes inte ut, då inget av barnen i gruppen hade den motoriska mognad
som krävdes. Däremot har jag köpt en hemundervisningsbok som heter ”Hurra! Jag simmar!, men jag
är helt enkelt inte någon pedagog och simning är en svår konst. Crawl, som de
flesta simskolor lär ut till små barn idag, behärskar jag över huvud taget inte
för egen del. Jag vill att min son, till skillnad från mig, ska få en positiv
upplevelse av siminlärning. Det är jag övertygad om att han får bättre av
andra. Min mamma lyckades inte heller lära mig att simma trots att hon var både
dagmamma och trebarnsmor. Det blev skolans uppgift. När jag fyllt åtta år. Jag
vill gärna att mina barn lär sig simma tidigare än så, just för att vi bor där
vi bor. Därför tog jag ansvar för att efterlysa fler kurser – som jag är villig
att betala (ett rimligt pris) för. Eftersom Sverige skryter om simkunnighet i
låga åldrar tyckte jag att jag kunde kosta på mig att lyfta frågan som en
politisk sådan – men min insändare var lika mycket en hint till privata aktörer
som vill öka sina intäkter. Behovet finns! Det var liksom allt jag ville säga.
Googla kan jag och HAR jag gjort själv.
Och den där uppfostrande pekpinnen om
”kvalitetstid”… Om detta ord har jag bara en sak att säga: Tvåförälderslyx! Jag
är jämt med mina barn. Förutom när jag arbetar eller går på toaletten. Jo,
ibland då också.
Mamma 2 skriver:
”1. Vad har "sossarna" med
det hela att göra? 2. Ta med den lilla på kvällskursen 3. Skolorna har även
simundervisning ej 30 barn åt gången, klassen delas upp 4. Föräldrars ansvar inte
den sittande regeringen/samhället”.
1 och 4) En kanske onödig rad, men för att förtydliga
att jag är historiskt bevandrad och medveten om att dagis, vad man än har för
politisk åsikt, ÄR en gammal, socialdemokratisk idé som är särskilt viktig för
oss ensamstående och jag ville visa min tacksamhet för denna möjlighet snarare
än att ta den för given.
2) Västertorps simhall är inte handikappanpassad och
man kan därmed inte heller ta med sig barnvagn om inte någon låser upp
varuhissen. Detta vet jag eftersom jag pga en ryggskada anmälde min stora kille
till utomhusträning just på grund av möjligheten att då ta med barnvagn. När vi
senare gick sommarkurs inomhus hade INGEN med sig småsyskon. Däremot i något
fall äldre syskon, som kunde sitta stilla. Småsyskon tilläts inte i bassängen
och det fanns ej heller någon annan bassäng där man kunde vistas med små.
Babybadet var tömt på vatten. Och min huvudsakliga prioritering var att ha koll
på min då fyra-, femåring som inte kunde simma. Inte att roa mig och lillebror.
Mamma 3:
Det finns ju ett flertal privata aktörer, varför är inte det ett
alternativ?
Nej, det finns inget privat alternativ
i Hägersten. Och det var liksom därför jag skrev en insändare. Med hopp om att
någon skulle se att det finns pengar eller goodwill att tjäna…
Mamma 4:
Varför just i Hägersten? Finns
ju fler platser i kommunen? Tex har Neptun på Eriksdalsbadet.
Ja, kanske för att behovet just i
Hägersten är väldigt stort på grund av många barn. Det borde helt enkelt finnas
fler platser just här. Och – att resa till andra delar av staden kostar pengar
om man inte redan har ett månadskort på SL (en rejäl utgift för en
heltidsensamstående mamma). Plus att det kan vara svårt att hinna dit om man
har dagistid för småsyskon från åtta och kursen börjar just då (flera hissar i
kollektivtrafiken är ur funktion i skrivande stund och har så varit i veckor
men även om de fungerar tar det tid att ta sig fram med barnvagn i t-banan då
det ständigt är köer till hissarna på populära stationer, något man kanske inte
tänker på om man inte MÅSTE åka med barnvagn i rusningstid utan åker mer
sporadiskt för att ”ta en latte” med vännerna kl 11). De allra flesta
simskolor sommartid hålls tidigt på morgonen, innan badhusen öppnar för
allmänheten.
Mamma 5:
”Ett av mina två barn har gått simskola. Lärde han sig simma där?
-Nej. Lärde sig båda genom att simma/bada med mig eller pappan? - Ja. (Och ja
vi var separerade) Ta som någon sa tiden du skulle följt med på simskolan och
gå iväg själva! Sen förstår jag inte varför du inte kan gå med barn 1 på
simskola under terminstid för att du har ett till barn? Världen går ju inte i
baklås av det.
Mamma 5. Jag förstår faktiskt inte vad
er separation har med någonting alls att göra. Ni är uppenbarligen två
föräldrar. Det är vi inte i vår familj. Men jag börjar bli van vid att
kärnfamiljer gör underliga jämförelser och har svårt att sätta sig in i hur det
är att ALLTID vara med sina barn (när man inte jobbar), vare sig det gäller föräldramöten
eller besök hos gynekologen.
Hela vintern och våren har jag sprungit
från jobbet (vikariat – jag kan således inte själv styra mina tider) och
sprungit från t-banan med andan i halsen för att hinna hämta båda mina barn på
olika förskolor före stängning. Sedan direkt hem och laga mat och efter det
tvättning, tandborstning, pyjamas och saga. Det har helt enkelt inte funnits en
minut över för någon simskola. Världen går kanske inte i baklås, men ett litet
barn (och säkerligen också många stora, däribland mitt) gör det garanterat av
att, efter en lång dag på förskolan, tvingas med när storebror ska simma och
inte komma hem och få kvällsmål förrän framåt halvniosnåret . En klok mamma
väljer nog att avstå simskola under sådana former.
Samma lokaltidning
skriver om en pappa som tappade bort sin dotter under en eftermiddagspromenad
varpå världens sökpådrag drogs igång. Fyraåringen hittades sedan i en trädgård
där hon just släppt ut en kanin ur sin bur. Inte EN enda kommentar skuldbelägger
pappan. Ingen frågar heller hur det gick med kaninen...
Som ständigt ensamstående
lär man sig att ALLTID vara på sin vakt och inte lämna barnen med blicken för
en sekund. Utan att nu göra ett liknande misstag som mammorna i tråden, och
skuldbelägga pappan i detta fall, vill jag ändå säga att jag tror att
borttappade barn är mer sällan förekommande i singelfamiljer. Just av denna
anledning. Vi har vanan inne att vaka som en hök över våra små 24/7. Vi vet att
vi aldrig kan stanna och språka med andra föräldrar i parken, för då är en två- eller
fyraåring snabbt utom synhåll.
Men den dagen kommer garanterat, då något
av mina barn springer bort. Och då kan jag vara säker på att det pekas finger i
parklekar och på sociala medier. Pappor gör minsann så gott de kan. Men ensamma
morsor borde alltid så mycket mer.
Uppdatering: Det
blir simskola för sexåringen även i år. Men på Älvsjöbadet (inte jättenära, men jag fixar det). Tack för det, näringslivet!
Medan liten får vara med sina fantastiska pedagoger på förskolan. Tack för det,
politiker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar