Resten av Sverige föraktar haggan

Ser Po Tidholms Resten av Sverige. På många sätt ett relevant dokument, men som vanligt stör jag mig på förenklingen Sthlm-Landsorten där man t ex gör grafik på bruttoinkomsterna. So what om man tjänar 80.000 mindre i Pajala när boendet i Sthlm kostar tjugo gånger mer? Det är väl livskvaliteten EFTER att de fasta utgifterna är betalda man ska bedöma? Inklusive pendlingstid och bekvämlighetstapp i form av att man ofta saknar bil eller saknar garage/p-plats åt befintlig bil och ägnar alltför många dagar per år åt att leta p-plats, lämna gråtande barn, bära matkassar flera kvarter och stressa upp sig över att middan inte kommer på bordet förrän till sovdags ikväll heller.
2016 är det knappast en sanning att "alla" vill bo i stan. Landsbygden lockar oerhört många, inte minst i yngre medelåldern. Intresset för tv-program, sajter och magasin som hyllar livet på landet är större än någonsin. Po Tidholm kan försörja sig som journalist och bo i Arbrå. Mikael Niemi är författaren som stannat i Pajala. Men de flesta av oss har inte möjligheten att flytta så länge det inte finns arbete!
Att dessutom, som ensam kvinna, flytta till en liten ort där man inte ens har anknytning är nog dessvärre som att skjuta sig själv i foten. Även om man får jobb. Jag har gjort ett par sådana flyttar i mitt liv. Utanför jobbet fanns inget socialt liv. Alls. På en liten ort har de flesta redan i tjugofemårsåldern befäst det sociala nätverk de stannar i resten av livet. En inflyttad singel bjuds inte in om hen inte kan matchas mot någon singel i den befintliga bekantskapskretsen.
Jag kommer att tänka på min gamla svensklärare, som inte fick sina relationer att hålla. Att hon syntes på krogen då och då efter 40-årsstrecket, räckte för att skvallret skulle dra igång. Jag begrep aldrig hur hon stod ut med att bo kvar. Kanske fann hon nåt slags tillfredsställelse i att vara en grogghagga redan innan det blev trendigt. Och ta inte illa upp nu! Jag skriver det med kärlek. Att "hagga" är 2016 är ett sätt att ta sig ur en viss typ av kvinnofälla. Om så bara för en kväll.

En penna för varje era

Jag samlade på pennor redan som barn, men de är alla borta nu. De på bilden ovan hittade jag dock hemma i gömmorna. majoriteten går inte längre att använda, men jag sparar dem ändå, eftersom de tillsammans berättar historien om (nästan) hela mitt vuxenliv.
Som sjuttonåring började jag jobba extra för Karlskoga Tidning efter att ha praktiserat där en vecka genom skolan. Det var stans största tidning, men knappast den bästa. Alla mina journalistkollegor, utom en (men henne träffade jag sällan eftersom hon gick på ett annat skift än jag), var män och jargongen inte särskilt inkluderande. Sexuella trakasserier förekom och när det äntligen fanns en fast tjänst ledig gick den förstås till - en man. Jag slog i glastaket direkt och blev något år senare värvad, av nyligen bortgångne Sten, till konkurrenten Nerikes Allehanda. Då bodde jag fortfarande i en liten tvåa ovanpå Elektrobyrån tillsammans med kollegan som fick den där fasta tjänsten på KT. Det blev en kort, men underbar tid på ett vikariat innan jag och sambon flyttade till Spanien. För att skriva. Jag minns inte om vi tog några pennor med oss den gången. Det måste ju vi ha gjort. Men jag minns att han tog med sig sin Facit på flyget. Den stod dock i hallen under hela vistelsen i Marbella, medan han slog dank på stans barer natt som dag. Vad jag gjorde har jag berättat förr. Den upplevelsen kan ingen penna i världen beskriva rättvist. Än. Kanske, om några år, om tid infinner sig.
Fyra år i Stockholm hann jag med svartjobb som sminkös på ZTV såväl som förkovrande i diverse universitetskurser i allt från konst till kriminologi. Det mesta från denna tid är lika borta ur minnet som en flitigt använd blyertspenna ur det fysiska rummet.
1999 flyttade vi till Växjö då sambon fick sitt drömjobb på SVT. Jag gjorde inhopp på nyheterna en vår, men kämpade mestadels mot ledan och ångesten som kom med arbetslösheten och hopplösheten av att stå vid sidan och bli ifrånsprungen utan en blick. När man valde att internrekrytera till en tjänst som scripta för Musikbyrån klippte jag mitt sista jobb för dem innan jag tog den fullastade 245:an med släp mot Värmland. Jag åkte bara tillbaka en gång, för att gå på en anhörigvecka för alkoholister. Min en gång trolovade dök aldrig upp på sin planerade behandling. Han hade träffat en ny möjliggörare. Veckan innan sågs vi för en sista natt på Mornington Hotel i Stockholm.
Nerikes Allehanda, eller snarare Sten, tog för andra gången emot en trasig, ung kvinna med öppen famn och massor av roliga uppdrag. Jag blev kvar där i nästan två år innan det började bli så tunt i lönebudgeten att de bara kunde ge mig inhopp någon dag per vecka. Då gick jag över till den andra konkurrenten, Karlskoga Kuriren, istället. Chefen var en rar kvinna som gav mig ganska fria händer, men det var ingen utvecklande arbetssituation, så jag flyttade tillbaka till Stockholm så fort jag fick chansen.
Pennan från Expressen har nog försvunnit under någon flytt. Efter den tiden, en rolig men också orolig tid, blev det frilansfirma till och från. Sen kom veterinärstudierna, ryggoperationerna och barnen. Som båda gått/går i en Pysslingförskola.
Visst är det lite fint att samla på pennor ändå? Särskilt om de skriver ditt liv.

Älskade gubbe! Vår bästa tid skulle ju vara nu.

En gammal kollega hörde av sig på Facebook. "Ring mig!" skrev hon. Vi hade inte setts på säkert tio år och jag undrade förstås vad hon nu kunde vilja. Hon kom med dåliga nyheter. Någon jag älskat var död.
Den allra första gången jag såg Sten minns jag inte. Förmodligen var det på någon presskonferens under tiden jag arbetade för konkurrenten. När jag inte fick förlängt vikariat där ringde han plötsligt upp mig en dag och frågade om jag ville komma och jobba hos dem istället. Det ville jag.
Jag var så tacksam för den chansen. Plötsligt fick jag möjlighet att bevaka både tingsrätten och politiken utanför de "mjuka ämnen" som min tidigare arbetsgivare valt att lägga på kvinnliga reportrar. Jag fick ansvar. Och bemöttes med respekt. Vilket kan tyckas självklart för många idag, men i en svensk industristad i början och mitten av 90-talet var det långtifrån vanligt för en 20-årig arbetarjänta som knappt ens vågat drömma om att bli journalist.
När den tillfälliga anställningen tog slut flyttade jag med min dåvarande pojkvän till Spanien för att skriva. Istället blev jag gravid. Med ett sjukt barn som, enligt läkarna, inte skulle klara sig utanför min kropp. Alltmedan sambon stack huvudet i den varma medelhavssanden och drack sig redlös på barerna i stan. Mitt i detta kaos ringde jag hem till mamma som berättade att min gamla chef sökt mig. Om jag ville fanns ett föräldraledighetsvik på sex månader att hoppa på. Och det kunde med stor sannolikhet leda till en fast tjänst så småningom.
Jag kommer aldrig att glömma min sambos ord den gången. "Det kommer fler chanser". Det gjorde det aldrig.
När jag efter vår skilsmässa fem år senare sökte mig tillbaka till Värmland för ett sommarvik på min gamla arbetsplats var det inte tal om att förlänga kontraktet, trots att vi gjorde en sjujäkla bra tidning som med lätthet utklassade konkurrenterna på orten. Det var anställningsstopp. Ändå återkom jag sommaren efter och blev kvar, på dag-till-dag-inhopp i nästan två år. Det var tuffa år för mig som hade svårt att hantera separationen från min pojkvän och den del av mitt arbetsliv som var så intimt förknippat med honom. Vi hade levt och älskat jobbet - och varandra. Men det var han som gjorde karriär. Den här dubbla sorgen var något Sten förstod. Och han fanns alltid där, bakom sitt skrivbord om kvällarna. Med några tröstande ord och en lunta arbetsuppgifter som jag nu behövde mer än någonsin. Han såg att jag behövde arbeta mig ur min livskris och gav mig de allra bästa verktygen att göra det. Och när min före detta sambos bror körde ihjäl sig på Riksväg 40 en kall januaridag i början på det nya millenniet var det Sten och inte min egen far som erbjöd sin varma famn till tröst.
Sten var en bra murvel med ett stort hjärta. Alla tyckte om honom. Och med Sten behövde jag inte anstränga mig för att passa in. Han kunde konsten att uppskatta mig precis som jag var. Senare lärde jag mig att det var sån han var med de allra flesta.
"You bring out the best in me" ljuder nån gammal slagdänga. Och det gjorde han. En sån bra journalist som jag var under de där åren har jag nog inte varit varken förr eller senare.
Och nu vänder det sig i magen på mig för jag skulle ju inte skriva detta här! Jag skulle ju säga det till honom! Öga mot öga. Över ett glas vin på nån sylta hemma i Värmland. Nästa gång jag fick barnvakt. Nu blir det inte så. Och nu får hans fru, som nyss gått i pension, resa ensam till barnbarnen i Stockholm. Jag är så ledsen för hennes skull. Och för äldsta barnbarnet- söta, rara, lillgamla S (av en helt annan, prydligare sort än mina små monster) - som är så lik sin morfar. Ett litet barn upplever sitt livs, kanske första, stora sorg just nu. Han hade en morfar som var något alldeles extra.
Jag hade en mentor och vän som var man och femtiotalist. Men också genusmedveten humanist. Utan att kalla sig feminist. Han var en alldeles speciell gubbe. Med alldeles speciella glasögon. Med en förmåga att se det allra bästa hos människor.
Världen blir ett sämre ställe utan dig, Sten! Jag hoppas du sitter någonstans och är jävligt förvånad över att rödtjutet smakar bättre än någonsin och att vikarierna skriver lika bra som Torsten Ehrenmark. Jag är bara ledsen. Jag hann inte säga att jag älskar dig. Men jag är rätt säker på att du begrep det ändå.

Pomperipossa tar bilen - morsan får kvasten...

Många blir förvånade när de hör att jag har bil, som ensamstående mamma i Stockholm. "Hur kan hon ha råd?" Eller: "hon som är så miljömedveten". Faktum är ju att jag inte klarar oss utan bil. Jag skriver "jag" och "oss", för att det är precis så det är. Jag har ju ensam ansvaret för två små barn och fram tills nyligen ett halvt zoo. Nu har vi bara en katt och två chinchillor kvar. Men vill jag ta oss någonstans är det bil som gäller. Vi har ingen annan familj i den här stan. Inga vänner som kan ställa upp och skjutsa oss, våra matkassar eller möbler. Förutom den rena bekvämlighet bilen ger oss en regnig dag när jag ska till tandläkaren eller sjukhuset strax före dagishämtning är den en förutsättning för att vi ska kunna handla både billigare och mer varierad mat än vår lokala ICA-butik kan erbjuda (vi köper t ex en hel del vegetariska och ekologiska produkter som de inte saluför). Hade det inte varit för bilen hade vi heller inte kunnat möblera vårt hem då en hel del är loppis- eller blocketfynd och annat inköpt på nån rea på IKEA. Det händer trots allt inte alltför ofta att grannarna knackar på och frågar om vi vill ha deras gamla grejer. Även om det har hänt.
Bilen är min bästa vän de dagar kroppen värker värre än vanligt och jag faktiskt inte orkar stå och vänta på bussar och pendeltåg i timmar med trötta barn för att vi ska till andra sidan stan och hälsa på en vän. Se där! Vi får en påse leksaker och en med begagnade kläder av vännen! Det hade vi aldrig fått med oss hem utan bil.
Utan bil hade vi heller inte kunnat njuta av en veckas vistelse i en väns stuga utanför Norrtälje. Den enda semester vi fick utanför förorten. Och jag hade inte kunnat åka på en annan väns begravning i Värmland förra veckan. Vi hade helt enkelt inte haft råd. Eller ork. Med husdjur och ungar på tåget, som inte ens går ända fram till rätt stad. Man måste ta buss de näst sista milen. Och sen, i nästa stad, byta till en annan buss som åker utanför stan. Somliga dagar.
Varannan vecka storhandlar jag. Det kan bli en fem, sex kassar som ska upp till sjunde våningen. Oftast är parkeringen utanför full. Vi cruisar runt en bra stund innan vi hittar en lucka. Sen går jag med kassarna, fram och åter mellan bilen och porten, medan barnen sitter säkrast kvar i bilen. Det hände förr att min stora kille grät, när jag försvann ur hans synfält. Sista vändan tar jag barnen och ryggsäcken. Framme vid min port står en kvinna och rotar i våra matkassar.
Bilen har varit en skänk från ovan de gånger barnen varit sjuka, men inte tillräckligt sjuka för att bli hämtade av ambulans. Senast nu i sommar for vi först till Huddinge och sedan till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, mitt i natten. Jag hade inte haft råd att åka taxi hem, ens om vi hade fått en. Taxiförarna brukar inte vara så pigga på att köra småbarnsfamiljer och har i stort sett aldrig någon bakvänd bilstol för småttingar. Jag vet, eftersom jag åkt taxi från BB en gång, med sonen i famnen.
Före barnen gick jag igenom flera ryggoperationer, som gjorde mig handikappad för en lång tid. Under ett par år var det så illa att jag erbjöds handikapptillstånd. När någon ogin jävel stal det ur min bil ansågs jag för frisk och fick aldrig något nytt. Men åren med det lilla kortet i framrutan hade lärt mig att det inte var mycket att ha. Man fick ju ändå inte parkera någon annanstans än på sällsynta handikapplatser - ofta smärtsamt (bokstavligen) långt ifrån den adress man skulle till. Jag tror att jag hade nytta av det där kortet två gånger under två år. P-böter fick jag nog fler gånger än så, trots mina ärliga försök att göra rätt.
Jag bor i Hägersten, förorten där man bygger mest i hela Sverige. Det har börjat märkas på gatorna. Gårdsparkeringen som ingår i hyran för oss boende på adressen är alltid full. Ute på gatan kan man skatta sig lycklig om man hittar en lucka där det går att klämma in en Golf kombi. Det är en sån jag har. En som går på biogas. Jag kör den ungefär en gång i veckan. För att jag försöker tänka på miljön. Jag går till dagis och skola för att lämna och hämta mina barn. Det tar två timmar varje dag. Jag röstade ja till trängselskatten. Jag har aldrig varit särskilt bra på att plånboksrösta.
Men nu har jag fått nog! På riksplanet har jag redan övergivit de gröna efter nya asyllagar och skatt på solel (möjligen en blunder, men illa nog ändå). Nu ger jag upp dem även lokalt. Eftersom de svikit alla oss fattiglappar som är beroende av bilen för att orka med vår vardag. De rika har ju redan garage. Ett hemma vid villan och ett på jobbet. Medan ensamma småbarnsmorsor med trasig kropp, handikappade på pappret eller ej, får det ännu svårare att ta sig fram i våra 5000-kronorskärror.
Pomperipossa tar bilen! Men lämnar kvasten kvar åt alla ensamma morsor, så vi kan sopa gatan varje dag, oavsett datumparkering.
Det gör mig förbannad att såna som jag, i debatten, aldrig anses ha bil. Vi finns! Men lobbygruppen för "fattiglappar med mindre miljöfarliga skrotbilar" återstår att skapas. Vilka är med?
Men framförallt: Vem har en mer rättvis lösning på trafikproblemet i Stockholm? Den får min röst 2018!