Många blir förvånade när de hör att jag har bil, som ensamstående mamma i Stockholm. "Hur kan hon ha råd?" Eller: "hon som är så miljömedveten". Faktum är ju att jag inte klarar oss utan bil. Jag skriver "jag" och "oss", för att det är precis så det är. Jag har ju ensam ansvaret för två små barn och fram tills nyligen ett halvt zoo. Nu har vi bara en katt och två chinchillor kvar. Men vill jag ta oss någonstans är det bil som gäller. Vi har ingen annan familj i den här stan. Inga vänner som kan ställa upp och skjutsa oss, våra matkassar eller möbler. Förutom den rena bekvämlighet bilen ger oss en regnig dag när jag ska till tandläkaren eller sjukhuset strax före dagishämtning är den en förutsättning för att vi ska kunna handla både billigare och mer varierad mat än vår lokala ICA-butik kan erbjuda (vi köper t ex en hel del vegetariska och ekologiska produkter som de inte saluför). Hade det inte varit för bilen hade vi heller inte kunnat möblera vårt hem då en hel del är loppis- eller blocketfynd och annat inköpt på nån rea på IKEA. Det händer trots allt inte alltför ofta att grannarna knackar på och frågar om vi vill ha deras gamla grejer. Även om det har hänt.
Bilen är min bästa vän de dagar kroppen värker värre än vanligt och jag faktiskt inte orkar stå och vänta på bussar och pendeltåg i timmar med trötta barn för att vi ska till andra sidan stan och hälsa på en vän. Se där! Vi får en påse leksaker och en med begagnade kläder av vännen! Det hade vi aldrig fått med oss hem utan bil.
Utan bil hade vi heller inte kunnat njuta av en veckas vistelse i en väns stuga utanför Norrtälje. Den enda semester vi fick utanför förorten. Och jag hade inte kunnat åka på en annan väns begravning i Värmland förra veckan. Vi hade helt enkelt inte haft råd. Eller ork. Med husdjur och ungar på tåget, som inte ens går ända fram till rätt stad. Man måste ta buss de näst sista milen. Och sen, i nästa stad, byta till en annan buss som åker utanför stan. Somliga dagar.
Varannan vecka storhandlar jag. Det kan bli en fem, sex kassar som ska upp till sjunde våningen. Oftast är parkeringen utanför full. Vi cruisar runt en bra stund innan vi hittar en lucka. Sen går jag med kassarna, fram och åter mellan bilen och porten, medan barnen sitter säkrast kvar i bilen. Det hände förr att min stora kille grät, när jag försvann ur hans synfält. Sista vändan tar jag barnen och ryggsäcken. Framme vid min port står en kvinna och rotar i våra matkassar.
Bilen har varit en skänk från ovan de gånger barnen varit sjuka, men inte tillräckligt sjuka för att bli hämtade av ambulans. Senast nu i sommar for vi först till Huddinge och sedan till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, mitt i natten. Jag hade inte haft råd att åka taxi hem, ens om vi hade fått en. Taxiförarna brukar inte vara så pigga på att köra småbarnsfamiljer och har i stort sett aldrig någon bakvänd bilstol för småttingar. Jag vet, eftersom jag åkt taxi från BB en gång, med sonen i famnen.
Före barnen gick jag igenom flera ryggoperationer, som gjorde mig handikappad för en lång tid. Under ett par år var det så illa att jag erbjöds handikapptillstånd. När någon ogin jävel stal det ur min bil ansågs jag för frisk och fick aldrig något nytt. Men åren med det lilla kortet i framrutan hade lärt mig att det inte var mycket att ha. Man fick ju ändå inte parkera någon annanstans än på sällsynta handikapplatser - ofta smärtsamt (bokstavligen) långt ifrån den adress man skulle till. Jag tror att jag hade nytta av det där kortet två gånger under två år. P-böter fick jag nog fler gånger än så, trots mina ärliga försök att göra rätt.
Jag bor i Hägersten, förorten där man bygger mest i hela Sverige. Det har börjat märkas på gatorna. Gårdsparkeringen som ingår i hyran för oss boende på adressen är alltid full. Ute på gatan kan man skatta sig lycklig om man hittar en lucka där det går att klämma in en Golf kombi. Det är en sån jag har. En som går på biogas. Jag kör den ungefär en gång i veckan. För att jag försöker tänka på miljön. Jag går till dagis och skola för att lämna och hämta mina barn. Det tar två timmar varje dag. Jag röstade ja till trängselskatten. Jag har aldrig varit särskilt bra på att plånboksrösta.
Men nu har jag fått nog! På riksplanet har jag redan övergivit de gröna efter nya asyllagar och skatt på solel (möjligen en blunder, men illa nog ändå). Nu ger jag upp dem även lokalt. Eftersom de svikit alla oss fattiglappar som är beroende av bilen för att orka med vår vardag. De rika har ju redan garage. Ett hemma vid villan och ett på jobbet. Medan ensamma småbarnsmorsor med trasig kropp, handikappade på pappret eller ej, får det ännu svårare att ta sig fram i våra 5000-kronorskärror.
Pomperipossa tar bilen! Men lämnar kvasten kvar åt alla ensamma morsor, så vi kan sopa gatan varje dag, oavsett datumparkering.
Det gör mig förbannad att såna som jag, i debatten, aldrig anses ha bil. Vi finns! Men lobbygruppen för "fattiglappar med mindre miljöfarliga skrotbilar" återstår att skapas. Vilka är med?
Men framförallt: Vem har en mer rättvis lösning på trafikproblemet i Stockholm? Den får min röst 2018!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar