Ser sista avsnittet av SVT:s inköpta dokumentär "Katter" och konstaterar att "forskarna" som så ofta haft lite för bråttom när de drar sina slutsatser.
Fyra katter i en familj, som vid olika tillfällen tagit hand om vuxna katter från ett katthem, studerades för att se om de umgicks med varandra. Det verkade de inte göra, det förekom viss mobbning, och man drog av detta slutsatsen att katter inte behöver leva med andra katter. En helt befängd slutsats om ni frågar mig. För det första kan man inte basera en sanning på en eller ett par enskilda familjers katter. För det andra handlade det just i detta fall om katter som tvingats ihop i vuxen ålder, kanske också efter en tuff uppväxt med kamp om mat och skydd.
Vem som helst som begriper någonting alls om djur (eller människor för den delen) borde inse att det är en klar fördel för de flesta relationer om man vuxit upp tillsammans. Det gäller inte minst katter. Om nu anekdotisk bevisföring verkar duga kan jag ta mina egna fyra katter som exempel. Tre av dem tillbringade mycket tid med varandra och sov ofta tillsammans. Den fjärde var periodvis lite utanför, men kunde även hon ses slumra tillsammans med de andra till och från och det var aldrig någon kamp om maten här hemma. Alla släpptes fram att äta och dricka, ofta samtidigt.
Mina två äldsta katter, Snuva (som gick bort i februari) och Alva (som jag fortfarande har kvar) tillbringade förmodligen flera år av sina liv ömt omslingrade. De var nästan alltid tillsammans. En av mina vänner kallade dem kärleksfullt "de lesbiska katterna", men jag har förstås ingen aning om deras sexuella preferenser, då de båda kastrerades tidigt i livet och aldrig fick några barn. Någon gång ibland kunde man höra eller se lite gruff dem emellan, men det gick alltid väldigt snabbt över och snart låg de och kramades igen. De var inte släkt ens på långt håll. Alva är en liten, nätt cornish rex från Angered och Snuva var en stor, lååång huskatt från en Skånegård utanför Helsingborg. Så dokumentärens påstående, att endast katter som är nära besläktade visar tecken på samarbete, är inte särskilt svårt att bestrida här.
De allra flesta katter behöver andra katter omkring sig för att må bra om deras ägare tillbringar större delen av dagarna på jobbet. En och annan, ofta omplacerad kisse med tuff uppväxt, kan må bäst av att leva ensam. Oftare än folk tror, brukar även solitärer, kunna lära sig att bli mer sociala. Det som brukar krävas är tid. En medelålders katt som levt ensam ett helt liv kan behöva långt mer än en vecka på sig att anpassa sig. Långtifrån alla människor begriper det. Man hör katterna fräsa i ett par dagar och ger upp. Eller så tvingar man ihop dem på ett trångt utrymme alltför tidigt för att "skynda på" relationen, men förvärrar istället situationen.
Jag är ingen kattexpert. Egentligen kan jag långt mer om hundar. Men efter att ha sett ett par såna här inköpta, brittiska dokumentärer och några soffprogram med "fråga kattanten" på bästa sändningstid, känner jag att det kanske inte är så himla svårt att slå sig för bröstet och kalla sig en auktoritet även på katter...
Har man levt med djur i många år och varit någorlunda öppen för deras signaler finns förhoppningsvis en hyfsad källa av sunt förnuft att ösa ur.
Det blir inga fler katter efter Alva. Visst känns det tungt att det var just hon, den mest kompisberoende av de fyra, som blev ensam kvar. Jag var nästan rädd att hon skulle tyna bort av sorg efter sin bästa vän Snuva. Men hon verkar reda sig. Tyr sig väldigt mycket till mig, men även till sjuåringen. Så pass att hon ibland tar ett jätteskutt på sina smala, smala ben och landar uppe i överslafen på våningssängen. Då brukar han ropa efter en stunds gosande, för att jag ska komma och lyfta ner henne, eftersom han vet att hon inte bör hoppa ner själv. Hon är femton och ett halvt och tunn som en sticka, så jag är förstås rädd att hon ska bryta ett ben eller två.
Jag ska försöka hinna iväg till Bauhaus nästa vecka och köpa lite virke så vi kan bygga henne en stege att fästa i fotänden. Så att hon kan ta sig ner tryggt och säkert. Vi är rädda om vår gamla tant. Och det är förstås fint att hon vill sällskapa med sjuåringen så pass. Men när mörkret sänker sig kryper hon ändå ner intill min kudde. Och spinner tyst. Det är den bästa sömntabletten man kan önska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar