"Det är mammornas fel!"

Jag har tänkt skriva om det så många gånger. Mammahatet. Det där man möts av varje gång man åker in till stan med barnvagn. När man går på trottoaren och närapå krockar med en fyrtiofemårig gubbe som snäser nåt om "lattemorsa" och "flytta på dig för fan!" trots att jag saktat ner rejält eller rentav stannat för att de som är fullt upptagna av sin iPhone5 och de senaste designerheadphonesen inte ska falla rakt över mitt barn. Jag tror att de här gubbarna är arga för att de inbillar sig att Sverige och den lilla välfärd vi trots allt har kvar är byggd kring barnfamiljen. Det är den inte. Det är kärnfamiljen som är välfärdens centrum. Och där ingår inte en ensamstående morsa. Den ensamstående morsan har inte råd att dricka latte på lokal. Och om gubben bara hade lyft blicken från skärmen skulle han kanske ha sett att jag inte framförde 2012 års Bugaboo utan en gammal, sliten Emmaljunga med högst otrendiga björnar på. Och han hade sett att jag inte gick i bredd med någon väninna med vagn där på trottoaren, utan att jag så gott jag kunde försökte kryssa mellan tjejen framför honom och de tre männen som gick bakom utan att krocka med någon endaste en. I dagens DN finns en tecknad läsarinsändare över "Barnvagnsmaffian", ett välkänt epitet i Stockholms innerstad trots att man sällan ser den. Ja, hur ser den egentligen ut? Finns den över huvud taget? Tre solglasögonprydda väninnor med designervagnar tar upp hela trottoaren och i texten under bilden kan man läsa: "Barnvagnsförare tar ofta upp hela trottoarens bredd. De räknar blint med att mötande ska väja ut i gatan eller in mot en husvägg". Ja, vad är alternativet? Att vi kliver ut med bebisen mitt i Hornsgatan och låter de 45-åriga gubbarna skreva på trottoaren utanför Mickes skivor? Försök själv dribbla en barnvagn i storstadstrafiken utan att irritera dina medtrafikanter och du skall snart se att det är omöjligt. Efter att ha köat en halvtimme till alla nerkissade hissar i tunnelbanan vore det förfärligt skönt med lite förståelse och ett steg åt sidan med ett leende, istället för den massiva vägg av gnäll och skäll som man stöter på som morsa på stan. Vi vet ju alla att farsor på stan får ett helt annat bemötande. Halledunanedå, vilken fin man som spenderar tid med sin egen unge! Härom dagen dök den här insändaren upp i en annan tidning:

Jag undrar förstås om det är ett ironiskt svar på förra veckans odejtade, kränkta man eller om jag missat något väsentligt. Jag åker nog helt enkelt alltför sällan buss... Helt ärligt tror jag att just det här är ett skämt. Men principen att skylla på någon annan har ju alltid varit effektiv som argumentationsmedel. Roligast av allt är ju att författaren på fullaste allvar verkar tro att ensamma mammor får fler tillfällen till ragg än hon. När vi knappt kommer utanför hemmet annat än för att hämta och lämna på dagis, gå på ICA eller - voilá! - åka buss till och från jobbet. De flesta av oss är inte så snygga och fräscha sådana dagar. De flesta av oss skulle hellre sova ut en hel natt än ha oväntat sex med festlig bussresenär. Vad amelia än försöker tuta i oss. Men allt är ändå de ensamma mammornas fel. I dagens DN skriver krönikören Hanna Hellquist om sin mammaavundsjuka. "Alltså det är inte klokt hur mycket folks status höjs när de skaffar barn. När man får barn vill tydligen alla vara med en". Och säkerligen har även Hanna spetsat till det hela för att det ska bli mer underhållande läsning, men för att ett argument ska hålla, humor eller inte, bör det ju ha åtminstone liiite verklighetsförankring. Och det har inte det här. För det är inte föräldrarollen som gör att de här paren Hanna känner blir bjudna på julfester och födelsedagskalas. Det är det faktum att man som par plötsligt inte längre utgör ett hot. När man fått till den där lilla kärnfamiljen, då är man över en natt med i gänget och familjefestinbjudningarna börjar trilla in. Det händer förstås inte om du skaffar barn på egen hand. Det kan jag lova. Snarare blir det plötsligt smärtsamt tomt i inkorgen. Du slutar kolla dina events på Facebook eftersom du vet att du ändå inte kan stå på dansgolvet på Debaser klockan två på natten med ögonglitter, svettig panna, rosiga kinder och en ring av beundrare som taktlöst trampar omkring dig. Istället går du och lägger dig med ungarna kvart i nio. Redo att väckas i ottan av att en hel hink med Duplo hälls ut i din säng. Du HAR all anledning att vara avundsjuk, Hanna. Men inte på det du tror. Du får inte fler vänner när du blir mamma. Men du mister lejonparten av de du har. Du får inte fler inbjudningar, varken till exklusiva premiärer eller förfester i förorten. Istället får du privilegiet att vakna med sängen full av Duplo. Och det är liksom grejen.

Kvinnor - slippery little suckers!

Sist jag skrev en text om dejtingdjungeln hamnade jag på Billy Butts innelista. Mitt emellan Hillary Clinton och Påven. Så jag borde kanske hejda mig ett slag. Men det är svårt att låta bli när man läst det här:

Vi har sett det förr. Män som inte får ligga och beskyller all världens kvinnor för att vara för kräsna, för krävande, för feministiska. Som om det vore en mänsklig rättighet att få dejta. Nu vet ju inte jag hur den här mannen närmat sig kvinnorna han velat träffa, men det ringer en rejäl varningsklocka när människan utgår från att det är något fel på alla kvinnor snarare än den man som inte lyckas knyta kontakt med någon av dem. Han skriver att han har fast jobb och fast boende, att han lagt ut bra bilder på och berättat mycket om sig själv. Och det är ju ett vanligt problem. Att män tenderar att prata om sig själva snarare än lyssna på den de säger sig vara intresserade av. En klassisk turn off för lite mer moderna kvinnor. Som istället får höra att de är kräsna och krävande. För kärlek är ju tydligen inte någon tvåvägskommunikation. Har man betalat en dejtingsajt så ska de garantera napp, eller? I mina öron låter det mer som Malmskillnadsgatan. Som om kvinnor har en skyldighet att svara på mäns uppvaktning oaktat sitt eget intresse. Som om vi finns till för att behaga och vårt sällskap är en rättighet för varje man med fast jobb och bostad. En vida spridd sanning är att kvinnor får fler mail än män på dejtingsajterna. Men vad är det för sorts mail? En snabbkoll i bekantskapskretsen ger vid hand att det i fler än nio fall av tio rör sig om rena massmail med högst allmänt hållna utseendekomplimanger. Männen verkar över huvud taget inte ha läst kvinnornas personliga presentationer av sig själva. Bara gluttat på den tillsnofsade bilden. Skrivit ”Snygg! Och klickat på sänd. Under mina första veckor på Spraydate fick jag upp till femtio sådana mail om dagen. Trots att jag hade en riktigt personlig presentation där jag listat en rad intressen från veteranbilar och hyfsat alternativ popmusik till hönsskötsel och feminism envisades männen med att komplimera mina vackra ögon. Och jag har ärligt talat viktigare saker för mig i livet än att sitta och besvara femtio sådana struntmejl om dagen (även om jag faktiskt till en början försökte svara artigt på åtminstone de som var lite bättre skrivna eller hade en avsändare som inte var helt anonym). Ett lyxproblem kan tyckas. Men låt oss gå lite djupare inpå vad det faktiskt innebär för en eventuell relation. Många män verkar tro på opposites attract. Åtminstone så länge kvinnan presenterat en tilltalade bild på sig själv. Och det kan säkert vara spännande för en natt. Men de allra flesta som rör sig på en dejtingsajt är ute efter en långvarig relation. Då bör man ha tillräckligt många gemensamma nämnare för att elda på det goda samtalet genom åren. Därför bör det vara ett absolut krav att läsa den personliga presentationen (och gilla den!) innan man slänger iväg ett mail till en potentiell dejt. Tänk så mycket tid och besvikelse som skulle sparas om alla gjorde det! För vad finns kvar när håret lossnat, magen växt och ögonen grumlats av småbarnsårens trötthet och ålderdomens starr? Vad hjälper opposites attract när huset ska amorteras, hönshuset skrubbas och ungarna köras till fotboll och dansträning? Jag tror att de allra flesta kvinnor, ja kanske i synnerhet de som botoxat sig och förstorat brösten (och insett att det inte hjälpte), är medvetna om passionens förgänglighet, och söker den äkta kärleken. Den bor aldrig i klyschan. Aldrig i en utseendekommentar. Den bor i samtalet mellan två människor som är genuint intresserade av varandras särdrag. Sånt kan förstås ta tid att bygga upp. Men en bra början är att läsa. Lyssna. Vilja veta mer. Och om man märker att det inte fungerar: Backa och lämna plats för någon annan. Vi kan aldrig alla vara gjorda för varandra. Ibland finns det bara en. Ibland två, tre eller fyra i takt med att livet förändras och förändrar oss. Nej. Jag är inte kvar på dejtingsajterna längre. Det var ett spännande experiment som ledde till en del bra texter och i vissa fall riktigt fin vänskap. Med män och kvinnor som såg dejtandet som en rolig fritidssysselsättning snarare än en guldklocka för lång och trogen tjänst. Jag fick nog av alla ”Less Singlar” som blev så vansinnigt kränkta när man inte svarat inom en halvtimme och klickade iväg ännu en förolämpning. Ofta tog det inte längre än så att gå från ”Vad vacker du är!” till ”Du är ju inte speciellt snygg heller”... Mest intressant var att de trodde jag brydde mig om vad de tyckte om mitt utseende. När det hade varit betydligt lättare att göra mig ledsen på riktigt genom att dissa min komprimerade samhällsanalys eller listan med 70-talsrock som jag lagt upp i min presentation. I dag kan jag säkerligen sorteras in under ”kräsna” men så särskilt ”krävande” skulle jag inte vilja påstå att jag är. Jag har förlikat mig med att leva utan en partner. Rentav insett att det är så jag vill ha det. Kärlek borde kanske vara en rättighet. Men en parrelation är det inte. Sen kan man säkerligen tycka att det är lätt för mig att säga. Med en snusande treåring här hemma är ju mitt hjärta ständigt fyllt.