Döden gör sig påmind. Igen.

Sent igår kväll nåddes jag av beskedet att Malik Bendjelloul tagit sitt liv. Jag kände honom inte själv, men har vänner som gjorde det. En vacker man. Jag beundrade honom lite i smyg redan innan  Searching for Sugar man. Tänker på hans familj nu. Så oerhört sorgligt. Så i morse, kom sms från mamma om att min farbror, som varit sjuk i cancer en tid, somnat in. Min favoritfarbror som var så stilig när jag var barn. Den enda som inte söp bort allt av värde. Han som läste till pappersingenjör och dejtade en sjuksköterska i H-fors. Han som skulle bli nåt. Men så for han med ett dotterbolag till Bofors till Bangkok på 80-talet och kom hem som en bruten man. Något hände. Han blev alltmer isolerad. De sista åren var han sjuk och ville inte ha besök. Fast han hade visst sagt till min far i somras att han gärna ville träffa mig. Vi var på väg en dag. Men så ändrade han sig igen. Lätt hänt när man har svåra smärtor och måste medicinera bort hela sin person. Jag hoppas han har det bra nu, farbror. Och Malik. Var de än är.

En vecka på Sachska

På natten gick febern upp igen, han gnydde och gnällde och ville sova i min säng. Jag låg vaken hela natten och höll om honom och var rädd. På morgonen packade jag med ett ombyte till lillebror och en flaska ersättning och tog bilen. Jag förstod inte att han var inskriven och att det inte bara var ett läkarbesök och ett recept i handen det gällde. Vi blev kvar på sjukhuset. Sänkan sköt i höjden. Febern kom och gick med Alvedon och Ipren. Han grät och grät och blev alltmer rädd för provtagningar och medicineringar. Däremellan sov han. Vi blev kvar dag efter dag och hade inte ens en tandborste med. Sjuklingen åt ingenting. Lillfisen fick babysemp på sjukhuset. Medföljande förväntades ha någon anhörig som skötte näringstillförseln för vegetariska frysrätter var det dåligt med. Smörgås eller frukt fanns inte att köpa. Bara te och kaka. Jag gick nog ner några kilo, väl bekomme. Kunde ju inte lämna rummet för att köpa mat eftersom fyraåringen hela tiden var så rädd. Ringde mina föräldrar som körde från Värmland, för att mata katterna och komma med tandborstar och lektyr. Tandborstar fick vi. Lektyren glömdes. Morfar var märkbart stressad av hela situationen och åkte hem samma dag. Mormor stannade till i dag, för att passa katter och sedan, när vi väl kom hem, bistå med städhjälp och underhållning av postsjuk och särdeles retlig fyraåring. Vännerna, såna där människor man förr i tiden brukade dricka öl, dansa hela natten och dela sina bekymmer med, har vi inte hört av, med några få undantag. Ett bedårande par som jag träffade första gången på en fest härom veckan erbjöd sig både att skjutsa från sjukhuset och att komma på besök och muntra upp. De visade genom sitt oväntat varma engagemang att det inte är mig det är fel på. Det är meningen att vi SKA bry oss om varandra. Och det får kosta lite tid och bekvämlighet ibland. Så tack till er, även om ni inte fick komma (pga infektionsrisk med rumsarrest)! Och tack till er andra som uppmärksammade vårt behov av hjälp! Det har varit fruktansvärt tungt att ensam försöka styra denna skuta med sjukt barn och sjuka djur. En av dagarna på Sachska fick mamma komma in och lösa av mig några timmar eftersom jag var tvungen att ta en av katterna till veterinären. När vi alla blev utskrivna hade jag kunnat sova i hundra år. Men jag ammar ju fortfarande... Så, ja. Ni fattar. Några dagar efter hemkomsten har vi fått åka in på eftermiddagarna för antibiotikadropp. När fyraåringen väl fick ta bort infarten i handen var han (och jag) enormt lättad. Vi fick aldrig något svar på vad som orsakade infektionen. Bara att man redan tidigt misstänkte blodförgiftning på grund av den hastigt höga febern och därför satte in antibiotika. Jag är så tacksam för att allt gick bra till slut. Upplevde akuten som kaotisk. Men läkaren vi sedan fick på avdelningen var väldigt bra, lugn och saklig. Och sköterskorna i de allra flesta fall mjuka och lyssnande. Bäst var förstås den rara tanten från Lekterapin, som, när min pojke började må lite bättre, kom med briotåg och dinosaurier och en docka som han själv fick måla och sätta dropp på. För en kort stund kom leendet tillbaka. Nu är vi hemma. Mormor har åkt tillbaka till Värmland. Båda pojkarna sover. Ett par timmar till... I morgon ska vi in på kontroll. Sen åter till vardagen med dagis för stora killen och sjukgymnastik för mig. Jag har ju missat flera av mina tider där nu. Mammalivet tär på kroppen. Särskilt när man är ensam. Särskilt när något oväntat händer och mina vardagliga knep och rutiner för att skona ryggen inte går att upprätthålla. Så jag är rätt slut nu. Trött på värken. Hoppas på en lång, varm sommar.

Lördag på barnakuten

Det var i fredags det började. Fyraåringen var ovanligt gnällig och trött och somnade redan före sju. Termometern visade 37.6 på lördagsmorgonen och jag tänkte att han säkert fått de där vattkopporna de mailat om från dagis. Han stannade i sängen och lillebror ägnade sig åt en kort dagslummer när jag satt i köket och åt lunch. När jag dukat av gick jag in i sovrummet för att titta till de små. Då låg fyraåringen i min säng och skakade med tom blick. Jag försökte prata med honom, få honom att sitta upp, men när han inte reagerade ringde jag 112. Innan de kom hann jag tempa honom igen och nu hade han fyrtio grader. Jag tog av honom pyjamasen, gav panodil och hämtade en kall, blöt handduk att kyla ner honom med. När ambulanspersonalen kom var han kontaktbar igen. Det märktes att båda var vana vid att hantera barn. Jag lossade barnstolen från vår bil medan de bar ut båda pojkarna till ambulansen. Väl där suckade mannen över att det fanns airbag på passagerarsidan där lillebror skulle sitta. "Det kan finnas en avstängningsknapp!" sa jag. Och det fanns det. Annars skulle de ha fått ringa efter en annan ambulans. Fyraåringen fick en nalle. Jag satt med honom där bak. Lillebror somnade snart framme hos den snälla farbrorn. Framme på Sachska fick vi vänta i ett övervakningsrum. Eller snarare bås. Vi blev kvar där till sent på kvällen efter att ha lämnat blod, urin, svalg- och näsprov. Samt tagit en lungröntgen i märkligt sällskap. Två rätt så unga röntgentekniker tog tveksamt emot oss och den ena sa till den andra:"Gillar du barn?" högt och tydligt inför fyraåringen. Varpå kollegan undvek att svara så han fick äran att ta hand om min son. Vilket han inte verkade stormförtjust över. Jag hade lust att säga: "Han är inte 'ett barn'. Han är en person", men lät bli.

På akutmottagningen uppmättes temperaturen 40,5 men efter flera omgångar med febernedsättande gick febern ner och han verkade väldigt mycket piggare. Både han och jag ville hem. Det fanns ingen babysitter på akuten och vår annars så tålmodiga lillebror blev till slut trött på att sitta i bilstolen. Jag blev tvungen att lyfta och bära på honom och jag hade förstås glömt min egen medicin hemma. Så redan efter några timmar hade jag rejält ont i ryggen. Då sänkan inte var skyhög och lungröntgen inte visat något ovanligt fick vi åka hem. Mot löfte att infinna oss klockan tio nästa dag för att träffa en läkare. Vi behövde verkligen sova och jag visste att jag inte skulle få nån sömn på avdelningen de skrivit in oss på. Och trots att jag tidigt sagt till om behovet av medicin för egen del hade jag inte sett röken av annat än en Alvedon. Så hemfärd var helt nödvändig. Vår snälla granne som smsat redan efter att ha sett ambulansen hämta oss, offrade sitt lördagsmys och ställde upp som chaufför. 

Fortsättning följer.

Solong surferboy!

Det var en varm dag. En vacker dag. En dag att minnas. Första gången jag träffade J hade jag just kravlat mig upp ur min kanske djupaste depression någonsin. Jag hade bestämt mig för att flytta tillbaka till Stockholm från Uppsalabunkern där jag bedrev mina Studier i Ensamhet. Hamnade på en fest bland en massa okända människor där ingen riktigt fäste. Förutom varma och roliga J som både lyssnade på mitt allvar och drev med mitt misslyckande på det hjärtligaste av sätt. Han var ihop med min bästa vän under en kort tid och satte alltid upp oss på gästlistan till sina klubbar. Härom året ville han hjälpa mig med starten av min firma. Alltid glad. Alltid hjälpsam. Alltid den som lyfte andra. När jag fick beskedet om hans bortgång hade vi inte setts på länge. Han var ingen nära vän. Bara en oerhört fin person som behandlade alla just så. Därför kändes det rätt och rimligt att gå på den där minnesstunden i dag. För även om vi inte stod varandra nära, har det inte gått en dag sen jag fick veta, utan att jag tänkt på om jag kunnat göra mer. Jag såg en sorglig facebookstatus för någon månad sen. Det fanns något mellan raderna som skvallrade om mer än den dagliga huvudvärken. Jag tänkte skriva och fråga hur det var men något kom emellan, ja förmodligen barnen. Och så glömde jag bort alltsammans. Nu får jag leva med det. Jag och alla de andra nittionio på minnesstunden. Vi som tänkte att det finns säkert så många andra som känner honom bättre. Men med familjen hade han i stort sett klippt kontakten. Och med flickvännen hade det tagit slut. Hade jag vetat det hade jag inte glömt. Å andra sidan fanns det de som hörde av sig och frågade. Men som inte fick svar. Jag har varit på många begravningar. Men ingen minnesstund har varit ens i närheten av denna. Jag vet att det berodde på att det var vännerna som ordnat alltsammans. De som kände honom allra bäst. Alphaville inledde med Forever Young. Kite följde upp med sin version av Jag ger dig min morgon. Det var electro och calypso. Ja, redan i dörren till kapellet sattes tonen när vi fick ett varsitt foto av J fastklistrat på en glow stick. Ni vet, en sån där man viftar med på ravepartyn. Och bästa vännen U höll ett alldeles fantastiskt fint tal om hur han tog henne med på hennes första festival när hon fyllt fyrtio och hur han fixade in henne på alla ställen. "Nu har du gått före i kön igen", sa hon och inte ett öga var torrt. Då och då gurglade minstingen från barnvagnen men tack vare köpemjölk på flaska fick jag honom att hålla sig presentabelt lugn under hela ceremonin. Några av de närmaste verkade uppriktigt glada över att han var med. Bebisar har ju en förmåga att bringa tröst bara genom sin närvaro. Jag vete fan vad J hade tyckt om att vi satt där och mindes i ett kapell allihop. Men om man nu ska sitta i ett kapell och minnas en människa så ska det göras just på detta varma, personliga sätt. Han var verkligen älskad, den där killen. Det är en skam att han inte förstod hur mycket.

Förortsmorsan behövs! Ett telefonsamtal om talang, år av hundjobb och dålig tajming.

Klockan är åtta på lördagskvällen och fyraåringen gallskriker från badrummet eftersom han är för trött/arg/envis för att klä av sig och ta på sin pyjamas. Den lilla (förklaring till dennas existens kommer i ett senare inlägg men ni förstår att det finns en anledning till att jag bara skriver sisådär två om året numera) gnyr i babysittern medan jag griper efter flaskan med mjölkersättning. Då ringer telefonen. I vanliga fall hade jag inte svarat, men jag ser att det är min gamla kollega som så sällan hör av sig och jag tänker att jag kanske kan avvara fem minuter för att styra upp något tillfälle att ses i vår. Men vi kommer att tala betydligt längre än så. Alltmedan jag matar nytillskottet till lugn och fyraåringen fortsätter sina vilda protester bakom lyckta dörrar. (Nej, han var aldrig inlåst. Jag stängde bara dörren för att kunna prata i telefon.) Kollegan är på jobbresa och har tagit några öl. Då händer det att han tänker på mig och min unika talang. Och slår en signal för att påminna mig om den. Inledningsvis avbryts vårt samtal gång på gång av något av barnen. Så småningom fastnar fyraåringen framför "Smartare än en femteklassare" och den lillas gnyende minskar med innehållet i nappflaskan. "Genom alla år jag jobbat har jag aldrig träffat någon som skriver bättre än du" säger han. "Du har en helt egen ton. Ingen kan beröra så." En del av mig blir förstås smickrad. Den andra väntar. "Men du borde ha fortsatt blogga. Du var jävligt tidigt ute där." Jovars. Det kände jag nog själv ibland med min gamla blogg. Den anonyma. Men ändå så totalt nakna. Sex, drugs and rocknroll i Sisyfosland. Rapporter från Debaser Slussen och Huddinge sjukhus. Det vara raka puckar. Och långt ifrån alltid en smickrande bild av mig själv. Hänger man ut sitt hjärta på en krok är det förstås många som vill tycka. Och det där tyckandet blev lite för mycket för mig. När jag så småningom blev mor fick jag en mer accepterad anledning att lägga ner bloggen. Kollegan var besviken. "Du borde skriva mer!" sa han. "Du är unik! Du behövs!" Och det tycker ju jag också. Han och jag tycker det. Men där har det stannat. Jag fick vara politisk kommentator i ett radioprogram under en säsong. Utan lön. Något annat har det inte lett till, jobbmässigt. Jag påtalar detta för kollegan men han upprepar bara att jag behövs och att han själv snart är fullständigt umbärlig eftersom han inte kan skriva. Ändå har han haft fast jobb på en och samma tidning i snart tjugo år. Firmabil. Roliga uppdrag. Tråkiga uppdrag. Månadslön. Semester. Trygghet. Han tillhör inte oss som behöver vända i kassan på ICA. Och det vet han förstås. Han vill ju bara peppa mig. Att göra mer. För jag är ju så jävla bra. Och det är Twitter och Facebook och andra sociala medier som är grejen nu, säger han. Jag förklarar hur mina dagar ser ut med städ och tvätt och amning, amning, amning och att jag numera sällan hinner duscha mer än en gång i veckan. Att jag inte haft ett så här långt telefonsamtal med någon (oinräknat kötiden till Försäkringskassans växel) på flera år. Att jag normalt sett inte ens hinner svara. Men att jag faktiskt fortsatt blogga till och från. Hur jag postat länkar till blogginlägg på olika tidningars facebooksidor och mailat, mailat mailat mitt intresse. Ibland har jag fått ett hyfsat intresserat svar. Bara för att en månad senare upptäcka att samma tidning presenterar sin "nya" krönikör "Fotbollsfuck Crampann Söderlund" snodd från konkurrentblaskan. Någon enstaka gång har det rört sig om en bra värvning. En människa som faktiskt kan tampas med en penna. Men allt som oftast blir jag gruvligt besviken över att de inte orkat lyfta sin trötta blick. Jag är van vid att bli brädad. Men det känns så förbannat mycket bättre att bli det av någon som faktiskt levererar något extra. Det kändes, åtminstone efter ett år eller så, helt ok att Hanna Fahl fick det där jobbet som programledare på P3Pop som jag också testats för. Förutom att jag svor under testsändningen gjorde jag allmänt medelmåttigt ifrån mig, men Hanna var klockren. Fast, tillbaka till telefonsamtalet. Kollegan håller en lång utläggning om hur tidningarna plockar in medelmåttiga bloggare för att få deras läsekrets på köpet. Vi vet båda att det är så det funkar. Men varför påstår han ändå att jag behövs? Ingen verkar ju hålla med. Jag fyllde fyrtio i höstas och medan den duktiga praktikanten från landsortstidningen där jag en gång började min bana håller Valborgstal på hemmaplan är jag fullständigt bortglömd. Inte ett enda återkommande brödjobb har jag rott ihop såhär halvvägs i livet. Och det är klart som korvspad att det skrämmer mig. Så pass att jag fortfarande ligger vaken om nätterna och svettas mellan kliande Ikealakan av femtio procent polyester. Och nu. Ja, nu är jag en överårig, ensamstående småbarnsmor. En sådan kan omöjligt få nyhetsvikariat med tanke på alla helger och kvällar som krävs. Kollegan håller inte med. Han tror fortfarande att jag behövs. Frågan är bara var denna gudomligt smarta redaktion där de sitter och väntar på just mig egentligen finns. Frågan får aldrig något svar då linjen plötsligt blir väldigt raspig och jag hör mig själv ropa "hallå! hallå!" innan samtalet bryts. Då har lillen somnat i babysittern och fyraåringen vill höra nästa kapitel i "Kometen Kommer". Så jag använder min hett eftertraktade radioröst och min osvikliga känsla för språket till att söva den älskade spiken i min karriärkista. Och jag känner att jag behövs.

Anställningsstopp

Nu när Skattemyndigheten granskar mig för att de undrar vad jag lever på (Hallå! Ensamma morsor är vana vid att sylta, safta och loppisfynda!) kom jag att tänka på det där som en gång var på väg att bli nåt slags karriär. Hur den stora landsortstidningen ringde när den lilla fastanställde min pojkvän istället för mig. Och hur jag lyckades jobba upp ett självförtroende där som jag inte haft förut. Sen sa han upp sig från sitt fasta jobb och vi drog till Spanien för att leva och skriva. Men jag blev gravid och kräktes hela tiden. Blödde och oroade mig för den där medicinen jag tagit innan jag begrep. Medan han frekventerade Andalusiens sunkigare krogar på egen hand. Vi hade inga mobiler då. Ringde hem från en telefonkiosk nån gång i veckan. Och vid ett av dessa samtal berättade mamma att den stora tidningen sökt mig igen. De erbjöd ett längre vik. Med möjlighet till mer än så. Jag ville åka hem. Både för jobbet. Och för att få veta om det som växte i min mage alls var livsdugligt. Han ville stanna, dricka billig sprit och snubbla över sin medhavda Facit i hallen varje morgon. Så vi stannade. "Du får fler chanser", minns jag att han sa. Ett par år senare fick han fast jobb igen. Sex år senare hade han supit bort mig. Ett halvt liv senare sitter jag här och väntar fortfarande på den där chansen.

Verklighetens folk

Som ensamstående småbarnsmamma med förbaskat låg inkomst är det inte helt lätt att identifiera sig med de exempel från "vardagslivet" som ges i allehanda tidningar. Jag tänker på Sköna Hemreportage från "sommartorpet" som visar sig vara en ärvd släktgård renoverad för miljonbelopp, hembesök hos cupcakebakande Leilor, mamastylade minirodinibarn eller perfekt skötta trädgårdar på Österlen. När man själv stått i kö till en kolonilott i fyra år och tillbringar nästan hela sommaren i en potthet miljonprogramslägenhet på sjunde våningen. Ork till att baka har jag inte funnit på över ett år. Därför tänkte jag att Facebookgrupper som "Family living -the true story", "Fattigmat" och "Mama- the true story" kunde vara något för mig. Mamagruppen marknadsför sig bland annat med följande rader: "För föräldrar med stresskoma och prettoallergi. Glömmer du aktiviteter? Händer det att du till och med glömmer barnen? Reklam och pekpinnar undanbedes!" Vad skönt! tänkte jag. Bara för att mötas av inlägg om städningstips och långkok av söndagsstekar. Hör jag "pulled pork" en gång till måste jag gå och kräkas upp min falafel. Så. "Fattigmat" kanske passar mig bättre? Det trodde jag också. Tills min facebookfeed fylldes av tips om färdigköpta hamburgare, rivet fläsk, fläskfärs och aromat i korvar, vaniljvisp med hackad dajm och kakrester samt skinka, bacon eller kassler med ostsås från Blå band... Även om det är en spännande kontrast till instagramskrytarna häpnar jag över Svenssons dåliga matvanor när jag ser detta. Och jag är verkligen ingen matnörd. För sådana böjelser finns varken tid eller pengar. Men jag försöker laga någorlunda nyttigt med den utgångspunkt jag har. Vi äter som bekant inte kött. Jag försöker handla ekologiskt i den mån jag har möjlighet. Det ska gärna gå snabbt. Och inte ruinera mig. Då har man föga nytta av tips som "Gör egen snickers och raider hemma". Kanske är en del av förklaringen att långt ifrån alla medlemmar faktiskt är fattiga utan bara ser ett behov av att identifiera sig som "vanliga människor". Och den vanliga människan i vårt land i dag är som bekant medelklass. Samma person som tipsade om egengjord Snickers (vilket knappast blir billigare än köpt) skriver nämligen "Jag har lite svårt för ordet fattigmat skulle hellre kalla gruppen billig mat". Att vara fattig är fortfarande fult. Handla gärna på extrapris, långkoka misshandlad, dansk gris och frys in, mumsa besprutade bananer och tryck i ungarna coops hamburgare med sockerstinn lågprisketchup tre dagar i veckan. Men säg för guds skull inte att du är fattig! En sån skam.