Hey brother!

Men äsch. Moderaten skulle förmodligen ändå inte ha vett att uppskatta det här. Och då har man, faktiskt, inte mycket till hjärta. För det är svårt att stå oberörd inför Göteborgs finest.

Sista brevet från Hägersten

Inte ett ljud från S. Författar ännu ett brev. Ett sista.

"Hej.

Nu är det måndag och det har gått en vecka sen du ringde och ville återuppta nåt slags kontakt. Jag antar att du ångrade dig rätt snabbt, eftersom du inte ringt mer.

Och jag vill säga det här.

Du sa att mina sjukdomar inte spelar någon roll för dig. Men vet du? Mina sjukdomar ÄR jag numera. De gör mig trött, ledsen, värkig, deprimerad, fattig och ensam. De gör att varje relation jag går in i hädan efter är dömd att bli ojämlik, eftersom jag behöver min partner så mycket mer än min partner behöver mig.

Jag vet inte hur din vecka har varit. Du hör ju inte av dig och berättar något för mig. Min har varit ganska jävlig, som vanligt. Ständiga samtal till vården. Ständiga besök på apotek efter apotek för att få fatt i mina mediciner. Någon har varit restad i ett år. En annan är restad fram till november. Ständiga telefonköer för att få kontakt med läkare för nya recept på liknande mediciner, som förhoppningsvis finns inne. Misslyckades att nå fram gång på gång. Får göra ett nytt försök imorgon bitti innan telefonslussen stängs. Samtal från socialtjänsten som meddelar, igen, efter att jag desperat sökt hjälp i ett års tid, att sexåringen får vara hemma från skolan de dagar jag är för dålig för att komma iväg med honom. Det finns inget stöd i systemet för en sjuk mamma med ett friskt barn. Om han haft en diagnos hade han fått ledsagning. Nu får vi ingenting, trots skolplikt.

En gång har jag varit hos sjukgymnasten. Veckans höjdpunkt! Han trycker, masserar, tänjer och lägger elplattor och nålar. För att jag ska orka ännu en dag. Det tog mig tio år att hitta en sjukgymnast inom högkostnadsskyddet som gör något mer än sticker till mig ett träningsprogram, som bara gör mig sämre.

Tioåringen är magsjuk och deprimerad. Bästisen är inne på sin tredje vecka på landet. Sexåringen såg åtminstone fram emot sin simskola. Vi stressade dit med badbyxorna i högsta hugg. Bara för att mötas av att det är inställt. Hem igen. Mötte den otäcka grannen i hissen, han som förstörde vår lådcykel och skar sönder däcken på vår bil. Bara för att han stör sig på en ensamstående morsa som han tror är PK. En av hans väninnor sparkade sönder vår dörr för snart fyra år sen. Värden har fortfarande inte bytt ut den. Jag har klistrat upp en stor barnteckning över det största hålet men skäms varje gång brevbäraren kommer. Över att bo här. Över barnens trasiga cyklar. Över att allt ser ut som det gör.

På med Barnkanalen. Jag tar ännu en värktablett och lägger mig i sängen. Det dåliga samvetet för killarna gnager.

Fatta vilken grej att det fanns nån därute som kunde tänka sig att kliva in i det här! Som inte var rädd. För bra för att vara sant, tänkte jag mer än en gång. Och jag verkar ha fått rätt.

Jag vet att jag sa “inga dåliga saker per sms”. Men jag orkar inte ta ännu ett initiativ och ringa dig. Alla de känslor jag lyckades uppbåda för dig har naggats i kanten. Jag har inga marginaler, varken fysiskt eller känslomässigt längre. Jag ger det jag har, tills det tar slut. Jag är bra på att ge. Har alltid varit den som tagit det känslomässiga ansvaret i relationer, som så många kvinnor. Men nu är jag sjuk och orkar inte längre. Jag behöver få något tillbaka. Jag har inte lika gott om tid som du. Min sista chans är nu. Vill du leka får du göra det någon annanstans. Vill du fundera i veckor innan du lyfter luren får du göra det med någon annan. Vill du bara att jag ska bekräfta att du duger är det slut nu. Jag har redan investerat så mycket i dig. Bara att träffas ... Om du visste vad som krävs av mig för att orka en kväll på stan? Men du har förstås ingen aning. För att du inte frågat.

Jag är ledsen och besviken. Jag förstår mig uppenbarligen inte på dig alls. Jag vet bara att så här ska det inte kännas. För några få dagar kände jag mig glad och hoppfull. Det var som om du kom med nåt slags ljus i den här mörka världen av ständig kamp mot skola, vård, och myndigheter, för gudarna ska veta att jag kämpat – och kämpar – för att hålla oss alla tre ovanför vattenytan. Fjorton år tog det bara att få en diagnos för egen del. EN diagnos. Nu råkar jag ju ha flera. Men att sen få hjälp är en helt annan femma. I dag fick jag veta att den sista av mina läkare jag gått hos de senaste tio, femton åren, har slutat.

I över sex år har jag väntat på en operation jag aldrig kommer att få. Eftersom kvinnors graviditets- och förlossningsskador inte direkt är högprioriterat inom SLL. Jag kom en vecka för sent för att hinna med att opereras innan det blågröna styret satte stopp för alla diastasoperationer. Det skulle kosta mellan 80 000 och 100 000 att göra det privat. Pengar jag inte längre har efter över ett års sjukskrivning. Det kostar att vara sjuk. På så många sätt.

Ja, jag vill faktiskt att du ska veta det här. För det är så här mitt liv ser ut. Det är den här vardagen som gör mig till den jag är idag. Jag är inte samma tjej som för femton år sen. Henne hade du förmodligen sprungit efter tills benen gick av.

Jag har visat vem jag är. Vad jag kan ge. Och det var tydligen inte intressant nog. Jag önskar, återigen, bara att du hade kunnat stå för det. Istället för att ge mig falska förhoppningar. Jag har redan ont så det räcker. Som en vän sa. "Jag ser en enorm skillnad i att arbeta för en relation och att "någon kämpar för mig". 

Jag är ledsen att vi träffades. Du rubbade min värld, när jag inte hade kraften att laga den."

Och precis när jag satte punkt där, har Spotify den dålig smaken att självmant lägga till Weeping Willows "Touch me". Den låten har en särskild betydelse för mig. Weeping Willows skulle spela på mitt och exets bröllop. Som aldrig blev. I samband med att vi bröt och han snabbt träffade en ny kvinna släpptes just den låten. Den spelades på radion om och om igen. Och den kändes i varje muskel. Jag har inte orkat lyssna på den sedan dess.

Song to the cynic

Håller mig hemma med stora killen idag. Vi är båda trötta och ligger i sängen och skriver/lyssnar i lurar. En vecka har gått utan några initiativ från S. Så mycket för "jag har tagit bort Tinder och letar inte efter någon annan". I går kom rapport om att han twittrat om läget på en dejtingsajt. Jag har några bekanta som får upp hans tweets då och då i sitt flöde. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Har själv inte rensat bort alla dejtingsajter. Men jag påstår då inte heller att jag gjort det.
Jag får hela tiden känslan av att varje kontakt med mig enbart är till för hans egen bekräftelse. Varför skulle han annars ringa och fråga om brevet var menat som "ett sista försök" och om jag "kämpar för honom" och sedan fortsätta med sin tystnad precis som tidigare?
Jag är värd bättre. Jag behöver någon bättre. Någon som förstår att jag är skör på grund av min sjukdom och livssituation och därmed har svårt att hitta en jämställd relation. Någon som vill hjälpa mig och barnen till ett bättre liv. Det är ett stort ansvar att bära och jag tror inte att den här mannen har en susning om vad det handlar om, än mindre klarar att vara den personen för oss.
Jag vet inte vad han sysslat med den här veckan. Jo, att han jobbat hemifrån vet jag. Att han haft sin son i helgen. Men uppenbarligen har han haft tid att twittra och säkerligen spela tv-spel. Vill jag ha en 46-årig man som försvinner in i tv-spel så fort kraven blir lite för höga? Nej.
Min egen insats i en relation är oftast hög. På bara några veckor har jag investerat en massa tid och känslor i den här mannen. Jag vill känna att jag får någonting tillbaka. Det är min tur nu.
Lyssnar på Teenage Fanclubs "Thirteen". Som jag älskade den när den kom! Ser skivan framför mig i min allra första egna lägenhet. Minns att jag recenserade den för lokaltidningen. Gav den en fyra. Song to the cynic hade passat särskilt bra nu.
"No, you won't leave your mark on me
I'm protected by an honesty
And all the dead people in the world
To scared, to give
You won't leave your mark on me
I feel stupid cause I'm lost at sea
And all the dead people in the world
To scared, to live
And if what you said was true
And it all returns to you
Don't need your false impressions
Of the world in you
And if what you said was true
When it all belongs to you
I'll need your sacred blessing
Just to talk to you"

Corona Corona, oh little darling, where you've been so long?

Det var förstås bara en tidsfråga. Bor man i Sveriges folktätaste område åker man naturligtvis på det där satans viruset förr eller senare. Nu är jag ganska säker på att det är här. Har några bekanta som fått det plus att det rapporterats flera fall på grannskolan. Varifrån det kommit barn såväl på sportaktiviteter som kalas de senaste veckorna. Det kan förstås också hända att jag fick det redan när jag gick på den där sällsynta krogkvällen för första gången på nästan tre år. Och pussade på en viss moderat. Nu verkar inte han vara sjuk, men vi var ju runt på ett par olika ställen innan vi åkte ganska fullsatt tunnelbana därifrån. Och jag har inte heller hållit mig/oss ifrån butiker, köpcentrum, vårdmottagningar eller, för den delen, skolan. Men nu är det väl så dags.
Jag har inga luftvägsproblem än. Bara magen strular och jag känner mig frusen. Men jag reagerar ofta så på influensor, och tydligen rapporterar Kina om magproblem initialt hos hälften av Coronafallen. Så kanske inte helt ologiskt ändå att folk hamstrat dasspapper som aldrig förr.
Tioåringen var orolig för några veckor sen efter att ha sett på Lilla Aktuellt. Så småningom kröp det fram att det var mig han nojjade över. Eftersom de sagt att viruset drabbar sjuka människor så mycket hårdare. Jag fick förklara för honom att även om jag är sjuk så har jag ingen lungsjukdom och ligger inte i riskzonen att dö. I varje fall inte av corona. Då lugnade han sig lite och kunde sova. Men oron för kompisen som har cystisk fibros finns kvar. Liksom saknaden, då kompisens familj nu varit på landet i två veckor och inte verkar ha planer på att komma tillbaks på ett tag.

Marianergraven

Jaha. Så var man där igen. Nere i Marianergraven. Fick bara nog med progesteron för att blöda ut den tjocka slemhinnan som första medicinen ställt till med. Behöver helt klart ha det dagligen, för att över huvud taget fungera. I dag har jag gråtit, irriterat mig på allt och alla, skällt ut en korkad spärrvakt som fick höra "skit ner dig gubbjävel" och självförtroendet har snabbt och stadigt dalat ner och lagt sig tillrätta på havsbotten bland marulkar och andra likvärdiga organismer. Varför skulle någon i hela världen vilja ha en amöba som mig? Och av alla i hela världen - varför just en hyfsat stilig moderatjävel med ordnat liv (nåja), fast jobb, ren diskbänk och enligt uppgift "harmonisk relation" med sitt barn?
Vem fan har ens en harmonisk relation med sitt barn? Jag känner ingen annan som har det. Bara där lirar vi ju särdeles illa.
Han fnissade lite den gången jag berättade att jag förlagt tioåringens telefon och padda, när jag konfiskerat dem för att han spelade utanför sin tillåtna tid. Han kunde inte förstå hur man kan tappa bort något i sitt eget hem. Han har aldrig varit hos oss. Det händer nämligen hela tiden. Nu senast saknar jag den Tens-apparat jag efter ett halvår äntligen fick utskriven av sjukgymnasten och redan hämtat ut på posten, tror jag. Efter uthämtningen har den uppslukats av detta hem. Jag har letat. Och letat. Men den står inte att finna någonstans.
Min hjärna fungerar inte längre som den ska. Det är utmattningen. Eller den myalgiska encefalomyeliten, som det så fint heter. När jag den gångna helgen skulle åka hem till en vän som jag besökt åtskilliga gånger kom jag nånstans till Enskede innan jag blev tvungen att ringa henne och fråga om adressen. Jag visste varken var jag var eller var hon bodde.
Jag lever i en helt annan värld än välorganiserade moderater. Jag lever i ett Sverige där en ensam mamma tvingas kämpa i åratal för sitt barn med inlärningssvårigheter, mot skolan, vården och Försäkringskassan. Och för sig själv och rätten till en diagnos, en sjukskrivning och fungerande mediciner. Som jag har hattat mellan vårdgivare som stått och kliat sig i huvudet och skyllt antingen på "utmattning", "stress" eller "något psykiskt" när jag hela tiden vetat att det är något fysiologiskt fel på min kropp. Fjorton år tog det att få en diagnos. Någon hjälp har ännu inte anlänt. Som lök på laxen kom hormonstormen också. Lika svårt där tydligen. Gynekologen säger att det är psykiskt. Psykläkaren säger att jag behöver hjälp med hormonerna. Och passar på att skriva en orosanmälan på barnen till Socialtjänsten. Som jag redan kontaktat själv för att få hjälp när jag har mina svåraste dagar och inte kommer ur sängen. De kan inte skicka någon att ta minstingen till skolan, eftersom det är jag som är sjuk och han saknar diagnos. Det finns ingenting i systemet för såna som oss.  Skolplikt gäller men skolan kan inte hjälpa. Vänner fick ledsagning till sitt friska barn, som visserligen har cystisk fibros, men är symptomfri. Efter ett halvår med en främmande tant som följde barnen till skolan varje dag, tyckte de friska föräldrarna själva att det var onödigt att ta upp samhällets resurser och avsade sig hjälpen. Medan jag kämpat i snart två år för densamma. I ett halvår har jag också försökt få en stödfamilj, om så bara för en helg i månaden. Nu har de kommit fram till att jag åtminstone har rätt till det. Men det finns ingen familj tillgänglig. Så svaret är detsamma. Njet. Medan hormonerna fortsätter spöka, värken tilltar, tröttheten breder ut sig och hemmet svämmar över av stök och bråk och sorg och uppgivenhet.
Inte direkt harmoniskt. Vilken vettig människa skulle vilja kliva in och bli en del av vårt liv med alla de svårigheter vi har att fajtas med dagligen? Moderaten säger att han vill. Eller sa åtminstone. Jag tror inte han har en susning om hur vi lever. Hur det ser ut nere på botten i landet Sverige 2020. Jag tror att han har väldigt svårt att sätta sig in i min rädsla för att inte ens få se mina barn växa upp. Han ser en helt vanlig tjej som tydligen är lite sjuk också och tänker säkert på nån film med en blek och vacker tbc-tjej som ligger vitsminkad på en brits och ler lite sorgesamt och är så där tacksam och harmonisk mitt i allt elände.
I dag hade någon slitit av elkabeln till min cykel. Därav t-baneturen. Två gånger den senaste månaden har vi haft inbrott på vinden. Borta är båtmotorn och en hel hög med kläder. Plus förmodligen en rad saker jag inte ens märkt ännu, då vårt överfyllda förråd var totalt uppochnervänt. Härom veckan tvingades jag klippa mitt bankkort då någon roat sig med att handla på det från Kina OCH beställa ett abbonemang hos en teleoperatör. Hemmet är fullt av icke fungerande teknik som ligger och skräpar i väntan på att jag ska få den där tiden och orken att installera om, installera nytt, lappa och laga eller bara öppna en jävla förpackning.
Det enda i mitt liv som är någorlunda fungerande just nu är besöken hos sjukgymnasten. Jag längtar varje gång jag ska dit. Han kämpar verkligen för mig. Läser på. Provar nytt. Backar. Gör om. Trycker, tänjer, masserar, sätter nålar, tejp och TNS. För att jag ska orka leva lite till.

Vårkänslor

Ångesten har lagt sig. Kan vara medicinen jag fick av gyn. Och därmed jobbar inte skrivarjaget lika intensivt längre. Kanske lite tråkigt. Men väldigt, väldigt skönt.
S ringde i måndags. Jag blev rejält förvånad. Han hade fått födelsedagspresenten och mina fem(!) A4, naturligtvis inte levererat i tid av PostNord. Men hur som helst hade han blivit rörd. Funderat. Och kommit fram till att jag är en sån där tjej han egentligen vill ha. En som kämpar för kärleken.
Så vi kom överens om att fortsätta hålla nåt slags kontakt över telefon. Och det känns bra.
Nu har det gått några dagar igen och visst nojjar jag över att han inte hör av sig dagligen. Men jag har inte ångest. Jag klarar det här. Vi hade ett bra samtal och jag fick svar på mina frågor. Det betyder mycket. Jag tror att han varit ärlig. Jag tror att han har nåt slags känslor för mig, som jag delvis trasat sönder. Men det blir vad det blir. Kanske inget. Kanske något.
Våren kom på allvar idag och jag kunde hänga av mig vinterjackan. Pojkarna och jag köpte vårens första uteglass i t-banekiosken. Det är åtminstone skönt att känna sig levande igen.

Den mörka hemligheten

Kvällens lektyr är uppföljaren till Dan Josefssons decenniegamla bestseller Hemligheten, om hur våra anknytningsmönster påverkar våra kärleksrelationer. Hemligheten tyckte jag kändes ganska självklar och gav mig ingen direkt ahaupplevelse. Denna handlar däremot om den anknytningstyp som inte togs upp i förra boken, den desorganiserade. Och jag är inte längre hundra på att jag är ”otrygg ambivalent”. Har nog inslag av lite tyngre grejer också tyvärr. Men typerna jag träffar är väldigt ofta ”otrygga undvikande”. Då slår det först gnistor, som sedan snabbt dör ut då man kommer för nära för fort. Jag far ut i någon anklagelse för att ”anknytningstesta” relationen. Han får spader och drar i tron att jag är en drama queen.

Jag är inte en sån person. Bara precis i det där tidiga skedet när man inte vet om man är ihop eller inte. Alltid samma visa när jag blir förälskad. Jag skulle på riktigt behöva någon typ av lugnande i det här skedet. För så snart jag vet att vi är ihop är ju det mesta frid och fröjd. Vill säga ”Jag är en bra flickvän! Vänta lite bara så ska du få referenser!” 

Men då är jag redan utsparkad från anställningsintervjun. 

Pratade med en diakon i kyrkan i dag som jag hade kontakt med när pappa gick bort. Berättade historien om S. Hon tyckte att han lät fantastiskt trevlig och alldeles perfekt. Tills jag berättade att han bjudit hem mig och barnen. 

”Det skulle inte jag ha gått med på”, sa hon på min inandning.

Hur hade hon då tänkt att vi skulle kunna träffas? En ensamstående mamma som vill träffa en man. Det är liksom ett måste att barnen involveras tidigt. Jag kan ju inte lämna dem ensamma hemma. Kom mig inte för att svara något vettigt. Faktiskt inget alls. Folk tänker inte. Jag har varit ensam i åtta år. Vad är så hemskt med att de följer med till en karl som själv har barn i samma ålder och verkar tycka om barn? Den här lyxen där skilda föräldrar dejtar runt och har barnledigt varannan vecka känns ganska lokalt förankrad till den svenska medelklassen. Men det har å andra sidan alltid varit klassen som skrivit våra moraliska regler. Så jag är väl en arbetarhora då. Fast inte en enda man har rört mig på åtta år.