Corona Corona, oh little darling, where you've been so long?

Det var förstås bara en tidsfråga. Bor man i Sveriges folktätaste område åker man naturligtvis på det där satans viruset förr eller senare. Nu är jag ganska säker på att det är här. Har några bekanta som fått det plus att det rapporterats flera fall på grannskolan. Varifrån det kommit barn såväl på sportaktiviteter som kalas de senaste veckorna. Det kan förstås också hända att jag fick det redan när jag gick på den där sällsynta krogkvällen för första gången på nästan tre år. Och pussade på en viss moderat. Nu verkar inte han vara sjuk, men vi var ju runt på ett par olika ställen innan vi åkte ganska fullsatt tunnelbana därifrån. Och jag har inte heller hållit mig/oss ifrån butiker, köpcentrum, vårdmottagningar eller, för den delen, skolan. Men nu är det väl så dags.
Jag har inga luftvägsproblem än. Bara magen strular och jag känner mig frusen. Men jag reagerar ofta så på influensor, och tydligen rapporterar Kina om magproblem initialt hos hälften av Coronafallen. Så kanske inte helt ologiskt ändå att folk hamstrat dasspapper som aldrig förr.
Tioåringen var orolig för några veckor sen efter att ha sett på Lilla Aktuellt. Så småningom kröp det fram att det var mig han nojjade över. Eftersom de sagt att viruset drabbar sjuka människor så mycket hårdare. Jag fick förklara för honom att även om jag är sjuk så har jag ingen lungsjukdom och ligger inte i riskzonen att dö. I varje fall inte av corona. Då lugnade han sig lite och kunde sova. Men oron för kompisen som har cystisk fibros finns kvar. Liksom saknaden, då kompisens familj nu varit på landet i två veckor och inte verkar ha planer på att komma tillbaks på ett tag.

Marianergraven

Jaha. Så var man där igen. Nere i Marianergraven. Fick bara nog med progesteron för att blöda ut den tjocka slemhinnan som första medicinen ställt till med. Behöver helt klart ha det dagligen, för att över huvud taget fungera. I dag har jag gråtit, irriterat mig på allt och alla, skällt ut en korkad spärrvakt som fick höra "skit ner dig gubbjävel" och självförtroendet har snabbt och stadigt dalat ner och lagt sig tillrätta på havsbotten bland marulkar och andra likvärdiga organismer. Varför skulle någon i hela världen vilja ha en amöba som mig? Och av alla i hela världen - varför just en hyfsat stilig moderatjävel med ordnat liv (nåja), fast jobb, ren diskbänk och enligt uppgift "harmonisk relation" med sitt barn?
Vem fan har ens en harmonisk relation med sitt barn? Jag känner ingen annan som har det. Bara där lirar vi ju särdeles illa.
Han fnissade lite den gången jag berättade att jag förlagt tioåringens telefon och padda, när jag konfiskerat dem för att han spelade utanför sin tillåtna tid. Han kunde inte förstå hur man kan tappa bort något i sitt eget hem. Han har aldrig varit hos oss. Det händer nämligen hela tiden. Nu senast saknar jag den Tens-apparat jag efter ett halvår äntligen fick utskriven av sjukgymnasten och redan hämtat ut på posten, tror jag. Efter uthämtningen har den uppslukats av detta hem. Jag har letat. Och letat. Men den står inte att finna någonstans.
Min hjärna fungerar inte längre som den ska. Det är utmattningen. Eller den myalgiska encefalomyeliten, som det så fint heter. När jag den gångna helgen skulle åka hem till en vän som jag besökt åtskilliga gånger kom jag nånstans till Enskede innan jag blev tvungen att ringa henne och fråga om adressen. Jag visste varken var jag var eller var hon bodde.
Jag lever i en helt annan värld än välorganiserade moderater. Jag lever i ett Sverige där en ensam mamma tvingas kämpa i åratal för sitt barn med inlärningssvårigheter, mot skolan, vården och Försäkringskassan. Och för sig själv och rätten till en diagnos, en sjukskrivning och fungerande mediciner. Som jag har hattat mellan vårdgivare som stått och kliat sig i huvudet och skyllt antingen på "utmattning", "stress" eller "något psykiskt" när jag hela tiden vetat att det är något fysiologiskt fel på min kropp. Fjorton år tog det att få en diagnos. Någon hjälp har ännu inte anlänt. Som lök på laxen kom hormonstormen också. Lika svårt där tydligen. Gynekologen säger att det är psykiskt. Psykläkaren säger att jag behöver hjälp med hormonerna. Och passar på att skriva en orosanmälan på barnen till Socialtjänsten. Som jag redan kontaktat själv för att få hjälp när jag har mina svåraste dagar och inte kommer ur sängen. De kan inte skicka någon att ta minstingen till skolan, eftersom det är jag som är sjuk och han saknar diagnos. Det finns ingenting i systemet för såna som oss.  Skolplikt gäller men skolan kan inte hjälpa. Vänner fick ledsagning till sitt friska barn, som visserligen har cystisk fibros, men är symptomfri. Efter ett halvår med en främmande tant som följde barnen till skolan varje dag, tyckte de friska föräldrarna själva att det var onödigt att ta upp samhällets resurser och avsade sig hjälpen. Medan jag kämpat i snart två år för densamma. I ett halvår har jag också försökt få en stödfamilj, om så bara för en helg i månaden. Nu har de kommit fram till att jag åtminstone har rätt till det. Men det finns ingen familj tillgänglig. Så svaret är detsamma. Njet. Medan hormonerna fortsätter spöka, värken tilltar, tröttheten breder ut sig och hemmet svämmar över av stök och bråk och sorg och uppgivenhet.
Inte direkt harmoniskt. Vilken vettig människa skulle vilja kliva in och bli en del av vårt liv med alla de svårigheter vi har att fajtas med dagligen? Moderaten säger att han vill. Eller sa åtminstone. Jag tror inte han har en susning om hur vi lever. Hur det ser ut nere på botten i landet Sverige 2020. Jag tror att han har väldigt svårt att sätta sig in i min rädsla för att inte ens få se mina barn växa upp. Han ser en helt vanlig tjej som tydligen är lite sjuk också och tänker säkert på nån film med en blek och vacker tbc-tjej som ligger vitsminkad på en brits och ler lite sorgesamt och är så där tacksam och harmonisk mitt i allt elände.
I dag hade någon slitit av elkabeln till min cykel. Därav t-baneturen. Två gånger den senaste månaden har vi haft inbrott på vinden. Borta är båtmotorn och en hel hög med kläder. Plus förmodligen en rad saker jag inte ens märkt ännu, då vårt överfyllda förråd var totalt uppochnervänt. Härom veckan tvingades jag klippa mitt bankkort då någon roat sig med att handla på det från Kina OCH beställa ett abbonemang hos en teleoperatör. Hemmet är fullt av icke fungerande teknik som ligger och skräpar i väntan på att jag ska få den där tiden och orken att installera om, installera nytt, lappa och laga eller bara öppna en jävla förpackning.
Det enda i mitt liv som är någorlunda fungerande just nu är besöken hos sjukgymnasten. Jag längtar varje gång jag ska dit. Han kämpar verkligen för mig. Läser på. Provar nytt. Backar. Gör om. Trycker, tänjer, masserar, sätter nålar, tejp och TNS. För att jag ska orka leva lite till.

Fan hatar kvinnor

Här svajjar hormonerna. Vaknade genomsvettig av att klockan ringde ett par minuter före sju. Jag hade ställt den så exakt för att hinna komma fram till Cevita Care idag. Det är hårt tryck på deras tider. Och jag lyckades! Halv nio ringde en sköterska upp och lyssnade tålmodigt på mitt snyftande om att livet är slut. Hon lyckades klämma in mig på en tid redan på torsdag! Och jag är så tacksam! På Cevita jobbar flera av de gynekologer som vänner och medlemmar i Klimakteriekärringgruppen på Facebook tipsat om. Nu fick jag inget av de stora namnen, men så länge hen delar de värderingar Cevita Care säger sig stå för, ska det nog bli bra det här.
Torsdag morgon har jag möte på sonens skola om hans studiesituation. Undrar om det går att få valium utskrivet av sin husläkare innan dess. Jag har ingen som följer med mig denna gång nämligen. Det brukar vara bra med stöd, dels för den egna tryggheten, dels för att rektor då brukar hålla en mjukare ton och inte falla över lika mycket på hur han "har det hemma egentligen". Det är ju hem han ringer när det är jobbigt i skolan! Tycker det talar ganska mycket för sig själv. Jag har varit en låååångtifrån perfekt mamma det senaste året, med allt som har hänt. Men jag kan åtminstone säga förlåt till mina barn. Och i går, när jag satt vid köksbordet och tokgrät rakt ut, kom de båda fram och slog armarna om mig. "Jag älskar dig mamma", sa tioåringen. Det hör jag inte jätteofta kan jag säga. Lilla strör däremot omkring sig kärleksord dagligen, som "du är väldens bästa mamma" och "du behöver inte säga förlåt". När jag tänker att jag måste ha varit Hitler i ett tidigare liv för att drabbas av all denna skit som radas upp, då faller funderingarna platt så fort barnen dyker upp. För något måste jag ha gjort bra eftersom de finns hos mig. Kan det ha varit att sätta folkabubblan i produktion? Eller spara ett och annat grisliv då han inte åt kött på grund av sin oroliga mage?
Fan vet. Det är ju han som styr den här världen. Och han är helt klart en kvinnohatare.