Fan hatar kvinnor

Här svajjar hormonerna. Vaknade genomsvettig av att klockan ringde ett par minuter före sju. Jag hade ställt den så exakt för att hinna komma fram till Cevita Care idag. Det är hårt tryck på deras tider. Och jag lyckades! Halv nio ringde en sköterska upp och lyssnade tålmodigt på mitt snyftande om att livet är slut. Hon lyckades klämma in mig på en tid redan på torsdag! Och jag är så tacksam! På Cevita jobbar flera av de gynekologer som vänner och medlemmar i Klimakteriekärringgruppen på Facebook tipsat om. Nu fick jag inget av de stora namnen, men så länge hen delar de värderingar Cevita Care säger sig stå för, ska det nog bli bra det här.
Torsdag morgon har jag möte på sonens skola om hans studiesituation. Undrar om det går att få valium utskrivet av sin husläkare innan dess. Jag har ingen som följer med mig denna gång nämligen. Det brukar vara bra med stöd, dels för den egna tryggheten, dels för att rektor då brukar hålla en mjukare ton och inte falla över lika mycket på hur han "har det hemma egentligen". Det är ju hem han ringer när det är jobbigt i skolan! Tycker det talar ganska mycket för sig själv. Jag har varit en låååångtifrån perfekt mamma det senaste året, med allt som har hänt. Men jag kan åtminstone säga förlåt till mina barn. Och i går, när jag satt vid köksbordet och tokgrät rakt ut, kom de båda fram och slog armarna om mig. "Jag älskar dig mamma", sa tioåringen. Det hör jag inte jätteofta kan jag säga. Lilla strör däremot omkring sig kärleksord dagligen, som "du är väldens bästa mamma" och "du behöver inte säga förlåt". När jag tänker att jag måste ha varit Hitler i ett tidigare liv för att drabbas av all denna skit som radas upp, då faller funderingarna platt så fort barnen dyker upp. För något måste jag ha gjort bra eftersom de finns hos mig. Kan det ha varit att sätta folkabubblan i produktion? Eller spara ett och annat grisliv då han inte åt kött på grund av sin oroliga mage?
Fan vet. Det är ju han som styr den här världen. Och han är helt klart en kvinnohatare.

Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad

Under kvällens gång har jag retat upp mig mer och mer efter att ha läst i Klimakteriekärringgruppen på Facebook och grävt i mina minnen från medicinstudierna. Kände mig misstänksam när jag träffade gynekologen på Sergelkliniken och hon hade en så torr attityd. ”Du kan få ta ett blodprov men visar det inte östrogenbrist kan vi inte göra så mycket.”

Jag är ganska säker på att mina prover inte kommer att visa något. Det har de aldrig gjort förut. Och jag har sannolikt fortfarande ett rätt rejält gäng ägg kvar. Då har man också östrogenproduktion kvar. Men hormonerna åker bergochdalbana och kan så göra i tio års tid medan man blir totalt självmordsbenägen hälften av tiden! Den här perioden kallas förklimakteriet och är oftast jävligare än det verkliga klimakteriet. Att det fortfarande finns gynekologer - och kvinnliga sådana - som inte har koll på detta är tammefan helt jävla ruttet!

Jag är så arg och ledsen och ringde just till klinikens satans telefonsvarare och skällde ut dem. Det kan de gott ha. Jag bryr mig noll och intet om att jag gör bort mig. Det kan liksom inte bli mycket värre ändå. Jag har varit en snäll flicka hela mitt liv, men Nu kommer Gud och hon är jävligt förbannad, som Linda Skugge skulle ha sagt.

I morgon tänker jag ringa igen. Och kräva östrogen och progesteron. För det finns gott om kvinnor i min ålder som fått hormoner utskrivna enbart på kliniska symptom som vallningar, värk och bedrövligt humör. Jag vägrar vänta i tio år! Kommer inte att leva då om detta ska fortsätta. 

I värsta fall åker jag in med en luftmadrass och lägger mig i väntrummet. Jävla fitthelvete!