Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad

Under kvällens gång har jag retat upp mig mer och mer efter att ha läst i Klimakteriekärringgruppen på Facebook och grävt i mina minnen från medicinstudierna. Kände mig misstänksam när jag träffade gynekologen på Sergelkliniken och hon hade en så torr attityd. ”Du kan få ta ett blodprov men visar det inte östrogenbrist kan vi inte göra så mycket.”

Jag är ganska säker på att mina prover inte kommer att visa något. Det har de aldrig gjort förut. Och jag har sannolikt fortfarande ett rätt rejält gäng ägg kvar. Då har man också östrogenproduktion kvar. Men hormonerna åker bergochdalbana och kan så göra i tio års tid medan man blir totalt självmordsbenägen hälften av tiden! Den här perioden kallas förklimakteriet och är oftast jävligare än det verkliga klimakteriet. Att det fortfarande finns gynekologer - och kvinnliga sådana - som inte har koll på detta är tammefan helt jävla ruttet!

Jag är så arg och ledsen och ringde just till klinikens satans telefonsvarare och skällde ut dem. Det kan de gott ha. Jag bryr mig noll och intet om att jag gör bort mig. Det kan liksom inte bli mycket värre ändå. Jag har varit en snäll flicka hela mitt liv, men Nu kommer Gud och hon är jävligt förbannad, som Linda Skugge skulle ha sagt.

I morgon tänker jag ringa igen. Och kräva östrogen och progesteron. För det finns gott om kvinnor i min ålder som fått hormoner utskrivna enbart på kliniska symptom som vallningar, värk och bedrövligt humör. Jag vägrar vänta i tio år! Kommer inte att leva då om detta ska fortsätta. 

I värsta fall åker jag in med en luftmadrass och lägger mig i väntrummet. Jävla fitthelvete!

På väg till Blåkulla

Aldrig i mitt liv har jag varit så glad över att vara på väg till gynekologen som nu. 😂

Hoppas verkligen att denna har tid att lyssna. Fick en återbudstid så jag har ingen aning om hur länge besöket varar. Sitter i väntrummet just nu och radion spelar - Springsteen! Hormonhäxan återkommer med rapport!

Uppdatering:

Det var inte den mest inkännande gynekolog jag träffat. Kändes mest som att jag satt och grät rakt in i en vägg. Men hon kan ju vara kunnig ändå. Nu har jag åtminstone fått ta några hormonprover, så de ser om jag har låga östrogennivåer. ”Men har du inte det är det inte så mycket vi kan hjälpa dig med”, sa hon kallt. Så på vägen till sjukgymnasten ringde jag Cevita Care, som en vän tipsat om. Tyvärr var alla samtalstider för dagen slut. Så jag får prova igen i morgon. Behöver både hängslen och livrem nu om jag ska orka detta. 

Fy fan för att vara kvinna! Redan som femtonåring ville jag operera bort livmodern för att det var så jobbigt att ha mens. Vid 17 fick jag p-piller och det räddade mina ungdomsår. De senaste dagarna har jag läst så mycket nedslående kommentarer och artiklar om kvinnors hormonproblem att jag bara vill slänga mig framför första, bästa långtradare. Många har lidit sig igenom tio år av förklimakterie och klimakterie. Andra har haft PMS och PCOS hela sitt vuxna liv och tvingats sjukskriva sig flera dagar varje månad. Nu höjs röster för att utmattningssyndrom och ”depression” hos kvinnor ofta bara är illa utredda hormonproblem. Tänk om det är så i mitt fall? Femton år av hälsobekymmer som kanske hade kunnat undvikas med en enda medicin istället för tio? 

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Först svar på blodprovet. Jag hoppas så att det bara är östrogen som behövs.

Här är en annan tjej som fattat vad det handlar om. Önskar att fler män kunde begripa också. 

https://lifewithdaniela.wordpress.com/2015/10/12/hormonstorm/amp/