Romantik och tolvtumspik

Det är ju det här man vill ha. Och då syftar jag inte just på Björns vackra nuna, även om den är hyfsat oemotståndlig. Det är engagemanget man vill åt. En man som gör en låt åt en, snickrar ett dass, tar barnen till skolan, följer med på mötet med rektorn, tar hand om disken, masserar ens värkande axlar efter en lång arbetsdag, säger att man är fin när man varit tillsammans i tre år, fem år och femton år, försvarar dig inför din familj, fixar kattvakt och packar allt för tältsemester snarare än bokar snajdigt hotell och förväntar sig att du ska stå där vid gaten, sminkad och klar med all logistik fixad. Ja, ni fattar.
Det är Karl-Oskar jag vill ha! Oavsett om han kommer paketerad som en lenhudad Björn Gustafsson eller en spinkig bonde med skägg.
Jag fick en dasstunna i julklapp av min käresta en gång. Den finaste presenten i mina ögon. Den kom med ett löfte om att vi tillsammans skulle bygga ett nytt dass till mitt torp. Och vi hann påbörja det, av finfint virke i hans garage. Det här var ju några år innan jag blev för sjuk för att stå och slå i tolvtumspik i nollgradig kyla. Ändå lämnade jag honom. Och skrev om det, men i en annan blogg än den här.
Jag har fått en låt en gång också. Naturligtvis först när jag gjorde slut. Och den påverkade mig på ett sätt som moderatjäveln knappast påverkats av min låtlista. Jag kunde känna hans kärlek i tonerna. I tiden han lagt på att skriva det där stycket. För honom var jag inte bara en "töm och glöm". Faktum var att jag var hans allra första flickvän. Han flyttade till England för att glömma mig. Och han gjorde det bra. Vi har ingen större kontakt i dag, även om jag skulle önska det. Men jag respekterar att han gått vidare. Han har haft flera relationer efter mig, som varat betydligt längre. Jag tror att han är trygg i vad han vill ha i dag och förstår varför jag gjorde slut. Jag älskade honom faktiskt en gång. Han är en av två jag kan säga det om. Det var kärlek på riktigt, men vardagen kom ikapp och vi var dessvärre alltför olika. Framför allt var vi inte alls på samma plats i livet. Jag var äldre och hade varit sambo i många år. Han var helt ny på kärlek. Attraktionen var stor, men våra framtidsplaner helt väsensskilda.
Jag vill aldrig hamna där igen. Därför förhörde jag mig noga om vad S egentligen ville med mig. Och lugnades av hans kloka svar. Vi såg samma framtid i en storfamilj på landet. Han ville vara den som hjälpte mig att leva så trots min sjukdom. Det var mig han ville ha, sa han. Ändå blev det som det blev.
Jag undrar ibland hur många av den här sortens män som finns kvar därute. Hur många som är tillräckligt skarpa för att lura en sån som mig. Som ändå HAR erfarenhet och normalt sett är vaksam. Hur stor andel av alla män har dessa känslomässiga tillkortakommanden, på gränsen till, tja, narcissism kanske är ordet jag söker?
Jag är helt inne på den där artikeln nu. För mig satte den huvudet på spiken kring varför jag reagerar så starkt. Det vore något allvarligt fel på mig om jag INTE reagerade starkt! Jag har fått en förklaring och en klapp på axeln, även från så många medsystrar som också läst och upplevt samma sak.
Det är inte oss det är fel på. Det är inte vi som "reagerar som ingen annan han dejtat". Det är männen som sluppit undan gråten och frågorna, för att de sprungit sitt livs 200-meterslopp därifrån, stängt av telefonen och blockat på sociala medier. Och sen gått vidare till nästa tjej som behagat dem och lyft upp dem på piedestalen tills det hänt igen.
Jag har ofta sagt att män med relationsproblem borde gå i terapi. Kvinnor på krogen. Nu gör de flesta av oss tvärtom. Men vi kvinnor har ältat länge nog utan att få svar. Då kan det vara mer läkande att komma ut och ta några glas i goda vänners lag. Kanske träffa någon att rebounda med. Så länge båda är med på det. Den möjligheten har jag inte längre. Det är fortsatt svårt med barnvakt annat än någon timme då och då. Och det räcker inte till mer än att jag kan gå på ett föräldramöte. Och föräldramöten i alla ära - jag gör snart inget annat än går på möten med skolan, skickar mejl till skolan och försöker styra upp all logistik så att alla viktiga personer runt min son kan närvara på mötena i skolan. Jag håller på att gå av på mitten av allt trixande och fixande! Jag behöver ett eget liv någon gång ibland, om så bara för en helg eller en enda natt. Jag behöver få vara vuxen på det oansvariga sättet! Jag behöver fysisk närhet om jag ska orka fortsätta ta ansvar. De här senaste veckorna har ju alltför tydligt visat vad jag saknat allra mest i mitt liv. Kroppen har gått i strejk. Den skriker för full hals att det är sista beställningen. Och jag har inga pengar.
Jag får ständigt tips om "stödfamilj via kommunen" och ser att det finns andra, friska, ensamstående som lyckats få det. Men uppenbarligen i andra kommuner. Jag har sökt i ett par års tid, men det går trögt. Skulle det väl komma ett positivt besked har jag väl antingen lyckats kolavippa eller så har alla mina vänner glömt bort mig för gott.
I morgon har jag lyckats fixa ett stödsamtal hos kyrkans diakon över telefon. Måste få prata med NÅGON. Här är det ju ingen som svarar. På eftermiddagen har jag lyckats hitta en återbudstid hos ännu en gynekolog. Den jag blev rekommenderad från början, men som normalt sett har kötid i ett halvår. Så jag försöker vara lite tacksam för det, nu när medicinen jag fick inte verkar ge effekt. I alla fall inte hittills. Å då fick jag betala hela konkarongen själv eftersom den inte gick på högkostnadsskyddet! Bara det är för jävligt. Har den senaste veckan lagt över en tusenlapp på den här jävla hormonstormen. ALLA kvinnohormoner, liksom preventivmedel och andra livsnödvändiga mediciner borde verkligen subventioneras av staten.
Det var sånt här jag ville prata med moderatjäveln om. Det finns så mycket han inte vet om vårt land och hur kvinnor/fattiga/sjuka lever. Jag, mitt förbannade nöt, hade hoppats på ett livslångt samtal där vi kunde lära av varann. Jag. Som aldrig ens har kallat mig romantiker.

Lyckopiller

Nu har jag varit på Cevita Care och träffat en gynekolog med förmåga att lyssna och visa medkänsla. När man tänker efter är det ju helt otroligt att det finns så många som inte besitter dessa egenskaper, trots att de sannolikt dagligen träffar kvinnor i kris. Hon lovade recept på östrogen och ett progesteronliknande, nytt preparat som ska ha väldigt få biverkningar. Jag blev överlycklig, drog upp trosorna, tackade och bockade och grät en skvätt. Igen. Kruxet var bara att när jag väl stod på apoteket med sexåringen fanns inget recept. Så jag fick ringa - igen - till en telefonsvarare. Denna gång skällde jag åtminstone inte ut någon. Gissningsvis är det något tekniskt bekymmer och de löser det i morgon. Jag kan ju ändå inte börja med medicinen förrän det är dags för mens, men vill gärna hinna beställa så att den finns på plats i tid. Har hört alltför många nu som blivit utan.

På väg till Blåkulla

Aldrig i mitt liv har jag varit så glad över att vara på väg till gynekologen som nu. 😂

Hoppas verkligen att denna har tid att lyssna. Fick en återbudstid så jag har ingen aning om hur länge besöket varar. Sitter i väntrummet just nu och radion spelar - Springsteen! Hormonhäxan återkommer med rapport!

Uppdatering:

Det var inte den mest inkännande gynekolog jag träffat. Kändes mest som att jag satt och grät rakt in i en vägg. Men hon kan ju vara kunnig ändå. Nu har jag åtminstone fått ta några hormonprover, så de ser om jag har låga östrogennivåer. ”Men har du inte det är det inte så mycket vi kan hjälpa dig med”, sa hon kallt. Så på vägen till sjukgymnasten ringde jag Cevita Care, som en vän tipsat om. Tyvärr var alla samtalstider för dagen slut. Så jag får prova igen i morgon. Behöver både hängslen och livrem nu om jag ska orka detta. 

Fy fan för att vara kvinna! Redan som femtonåring ville jag operera bort livmodern för att det var så jobbigt att ha mens. Vid 17 fick jag p-piller och det räddade mina ungdomsår. De senaste dagarna har jag läst så mycket nedslående kommentarer och artiklar om kvinnors hormonproblem att jag bara vill slänga mig framför första, bästa långtradare. Många har lidit sig igenom tio år av förklimakterie och klimakterie. Andra har haft PMS och PCOS hela sitt vuxna liv och tvingats sjukskriva sig flera dagar varje månad. Nu höjs röster för att utmattningssyndrom och ”depression” hos kvinnor ofta bara är illa utredda hormonproblem. Tänk om det är så i mitt fall? Femton år av hälsobekymmer som kanske hade kunnat undvikas med en enda medicin istället för tio? 

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Först svar på blodprovet. Jag hoppas så att det bara är östrogen som behövs.

Här är en annan tjej som fattat vad det handlar om. Önskar att fler män kunde begripa också. 

https://lifewithdaniela.wordpress.com/2015/10/12/hormonstorm/amp/