Lördagsångest

Fortfarande ingen medicin i sikte. Har ringt Cevita igen, trots att det inte tjänar något till. Vågar inte ringa hem till läkaren igen. Men jag har sån ångest! Bara gråter och gråter. Jag orkar inte mer. Vill bara att någon ska hålla om mig. Barnen försöker. Växelvis som de bråkar. Stora och jag blev så osams att han gick till en kompis nu. Lilla ska snart på kalas, så han slipper mig och mitt svårmod för ett par timmar. Jag kämpar med att låta bli att höra av mig till S i det här skicket. I går inbillade jag mig att han skulle förstå och vilja träffa mig igen bara han fick veta. I dag känner jag mig grundlurad och arg. Precis som dagen efter vi sågs. Hur tänkte han? Dejta en sjuk ensamstående mamma som inte haft en pojkvän på åtta år, mindre än två månader innan han ska ha barn med en annan? Hur trodde han att jag skulle hantera den informationen? Säga grattis? Ja, jag gjorde nog dessvärre det. Det räckte att han tog på mig, bjöd på ett par öl och lyssnade en stund för att jag skulle flyta iväg från stolen och helt tappa förståndet.
Vad är det med män? Varför finns det ingen som kan älska mig och ta hand om mig? Jag har tagit hand om andra i hela mitt liv. När ska det bli min tur?
Jag vet att det är hormonerna som talar. Igen. Jag har ju klarat mig i åtta år utan att hitta någon enda intressant man. Så jag kan knappast anklagas för att vara desperat. Men det hjälper inte att jag vet att det är hjärnspöken. Jag mår ju lika dåligt för det, när jag aldrig får någon medicin. Hatar min kropp.

Äntligen medicin! Eller?

Ingen medicin i sikte när jag loggade in på 1177 i morse. Så jag ringde återigen Cevita Care. Som meddelade att gynekologen ifråga var ledig. Men människan i luren lovade att ordna så en annan läkare kunde skicka iväg receptet. Om det inte gick att lösa under dagen skulle hon ringa upp mig. Halv fem hade fortfarande ingen ringt så lillfisen och jag gick återigen till apoteket. Och väntade. Men inget recept hade kommit in.

Tre nya samtal till Cevita Cares olika mottagningar. De hade förstås stängt för dagen och telefonsvararen gick igång på samtliga adresser. Jag pratade in på alla tre, alltmer irriterad. Kollade hemsidan och såg att de naturligtvis inte öppnar förrän på måndag, så ingen lär lyssna av mina meddelanden förrän då. Och jag vill ha min medicin nu! Eller åtminstone möjligheten att beställa hem den, så jag vet att den finns där när detta helvete slår till med full kraft nästa gång.

Googlade läkaren. Fann ett 08-nummer och ringde helt fräckt. Har aldrig ringt en yrkesperson i hemmet förr, annat än som journalist. Maken svarade. Han hade just kommit från en begravning men orkade ändå vara rar och trevlig. Han tog mina uppgifter och lovade meddela hustrun om denna desperata patient. Vilken man! Tackade och bockade igen och bad om ursäkt för att jag stört fredagsfriden. Hoppas att hans hustru inte tar illa upp. 

Lyckopiller

Nu har jag varit på Cevita Care och träffat en gynekolog med förmåga att lyssna och visa medkänsla. När man tänker efter är det ju helt otroligt att det finns så många som inte besitter dessa egenskaper, trots att de sannolikt dagligen träffar kvinnor i kris. Hon lovade recept på östrogen och ett progesteronliknande, nytt preparat som ska ha väldigt få biverkningar. Jag blev överlycklig, drog upp trosorna, tackade och bockade och grät en skvätt. Igen. Kruxet var bara att när jag väl stod på apoteket med sexåringen fanns inget recept. Så jag fick ringa - igen - till en telefonsvarare. Denna gång skällde jag åtminstone inte ut någon. Gissningsvis är det något tekniskt bekymmer och de löser det i morgon. Jag kan ju ändå inte börja med medicinen förrän det är dags för mens, men vill gärna hinna beställa så att den finns på plats i tid. Har hört alltför många nu som blivit utan.

Tjänstledigt

Pausar från Tinder lite. Och dödar mina chanser för gott på det stället. 

Mitt måtto i livet har ju alltid varit att informera och utbilda. Både som lärare och journalist. Men jag tror fan det här kan bli min största insats någonsin.