Ny skateboard

Tioåringen fick en ny kompis gamla skateboard igår och kom hem lycklig, men lite senare än vi bestämt. Hur som helst ville kompisen följa med in och spela tv-spel i röran. Jag har börjat släppa lite på min rädsla för att bjuda in folk, för barnens skull. De flesta barn bryr sig ju inte så mycket om hur det ser ut även om en och annan har kommenterat. Då säger jag bara som det är. Att jag är ensam med barnen och inte orkar. Inget barn har ställt någon följdfråga hittills eller uppfattat det som konstigt. Jag tänker att de förstår mer än vuxna . Det är ju jobbigt att städa, liksom;-)

Så killen var här i några timmar och var väldigt rar och trevlig. Lite blyg, som min O, men dukade undan sin tallrik och tackade för maten. Någon tid när han skulle hem hade han inte. Misstänker att det är ännu stökigare hemma hos dem då man aldrig ser mamman, pappan ser hemskt sliten ut och barnen oftast ränner ute för sig själva på kvällarna. Precis som förr alltså. Och skönt för mig att se att det finns andra som inte är perfekta, även om jag är betydligt tuffare med tider och utevistelse på egen hand. Jag sa att han är välkommen flera gånger. Det är roligt att O fått nya vänner nu, när han återgått till en del vanliga lektioner istället för skolans helt felinriktade ”specialgrupp”. Men skulle tro att Coronans framfart också spelat in. Det är så få barn på skolorna här i Sthlm att de slagit ihop flera klasser och driver all gympa utomhus.

Idag ville sonen att jag skulle väcka honom 06 så att han skulle kunna mecka med sin nya bräda för att hinna ta den till skolan. Då jag knappt sovit något var jag förstås vaken då, så jag slapp ställa larmet och väcka lillfisen som fortfarande sover sött. Hoppas ni alla får en fin torsdag. Jag tänker göra det bästa av dagen. Själosamtal hos Kyrkan och senare en ny rundgröpning i de nedre regionerna. Håll tummarna för nåt som hjälper i båda fallen! 

Romantik och tolvtumspik

Det är ju det här man vill ha. Och då syftar jag inte just på Björns vackra nuna, även om den är hyfsat oemotståndlig. Det är engagemanget man vill åt. En man som gör en låt åt en, snickrar ett dass, tar barnen till skolan, följer med på mötet med rektorn, tar hand om disken, masserar ens värkande axlar efter en lång arbetsdag, säger att man är fin när man varit tillsammans i tre år, fem år och femton år, försvarar dig inför din familj, fixar kattvakt och packar allt för tältsemester snarare än bokar snajdigt hotell och förväntar sig att du ska stå där vid gaten, sminkad och klar med all logistik fixad. Ja, ni fattar.
Det är Karl-Oskar jag vill ha! Oavsett om han kommer paketerad som en lenhudad Björn Gustafsson eller en spinkig bonde med skägg.
Jag fick en dasstunna i julklapp av min käresta en gång. Den finaste presenten i mina ögon. Den kom med ett löfte om att vi tillsammans skulle bygga ett nytt dass till mitt torp. Och vi hann påbörja det, av finfint virke i hans garage. Det här var ju några år innan jag blev för sjuk för att stå och slå i tolvtumspik i nollgradig kyla. Ändå lämnade jag honom. Och skrev om det, men i en annan blogg än den här.
Jag har fått en låt en gång också. Naturligtvis först när jag gjorde slut. Och den påverkade mig på ett sätt som moderatjäveln knappast påverkats av min låtlista. Jag kunde känna hans kärlek i tonerna. I tiden han lagt på att skriva det där stycket. För honom var jag inte bara en "töm och glöm". Faktum var att jag var hans allra första flickvän. Han flyttade till England för att glömma mig. Och han gjorde det bra. Vi har ingen större kontakt i dag, även om jag skulle önska det. Men jag respekterar att han gått vidare. Han har haft flera relationer efter mig, som varat betydligt längre. Jag tror att han är trygg i vad han vill ha i dag och förstår varför jag gjorde slut. Jag älskade honom faktiskt en gång. Han är en av två jag kan säga det om. Det var kärlek på riktigt, men vardagen kom ikapp och vi var dessvärre alltför olika. Framför allt var vi inte alls på samma plats i livet. Jag var äldre och hade varit sambo i många år. Han var helt ny på kärlek. Attraktionen var stor, men våra framtidsplaner helt väsensskilda.
Jag vill aldrig hamna där igen. Därför förhörde jag mig noga om vad S egentligen ville med mig. Och lugnades av hans kloka svar. Vi såg samma framtid i en storfamilj på landet. Han ville vara den som hjälpte mig att leva så trots min sjukdom. Det var mig han ville ha, sa han. Ändå blev det som det blev.
Jag undrar ibland hur många av den här sortens män som finns kvar därute. Hur många som är tillräckligt skarpa för att lura en sån som mig. Som ändå HAR erfarenhet och normalt sett är vaksam. Hur stor andel av alla män har dessa känslomässiga tillkortakommanden, på gränsen till, tja, narcissism kanske är ordet jag söker?
Jag är helt inne på den där artikeln nu. För mig satte den huvudet på spiken kring varför jag reagerar så starkt. Det vore något allvarligt fel på mig om jag INTE reagerade starkt! Jag har fått en förklaring och en klapp på axeln, även från så många medsystrar som också läst och upplevt samma sak.
Det är inte oss det är fel på. Det är inte vi som "reagerar som ingen annan han dejtat". Det är männen som sluppit undan gråten och frågorna, för att de sprungit sitt livs 200-meterslopp därifrån, stängt av telefonen och blockat på sociala medier. Och sen gått vidare till nästa tjej som behagat dem och lyft upp dem på piedestalen tills det hänt igen.
Jag har ofta sagt att män med relationsproblem borde gå i terapi. Kvinnor på krogen. Nu gör de flesta av oss tvärtom. Men vi kvinnor har ältat länge nog utan att få svar. Då kan det vara mer läkande att komma ut och ta några glas i goda vänners lag. Kanske träffa någon att rebounda med. Så länge båda är med på det. Den möjligheten har jag inte längre. Det är fortsatt svårt med barnvakt annat än någon timme då och då. Och det räcker inte till mer än att jag kan gå på ett föräldramöte. Och föräldramöten i alla ära - jag gör snart inget annat än går på möten med skolan, skickar mejl till skolan och försöker styra upp all logistik så att alla viktiga personer runt min son kan närvara på mötena i skolan. Jag håller på att gå av på mitten av allt trixande och fixande! Jag behöver ett eget liv någon gång ibland, om så bara för en helg eller en enda natt. Jag behöver få vara vuxen på det oansvariga sättet! Jag behöver fysisk närhet om jag ska orka fortsätta ta ansvar. De här senaste veckorna har ju alltför tydligt visat vad jag saknat allra mest i mitt liv. Kroppen har gått i strejk. Den skriker för full hals att det är sista beställningen. Och jag har inga pengar.
Jag får ständigt tips om "stödfamilj via kommunen" och ser att det finns andra, friska, ensamstående som lyckats få det. Men uppenbarligen i andra kommuner. Jag har sökt i ett par års tid, men det går trögt. Skulle det väl komma ett positivt besked har jag väl antingen lyckats kolavippa eller så har alla mina vänner glömt bort mig för gott.
I morgon har jag lyckats fixa ett stödsamtal hos kyrkans diakon över telefon. Måste få prata med NÅGON. Här är det ju ingen som svarar. På eftermiddagen har jag lyckats hitta en återbudstid hos ännu en gynekolog. Den jag blev rekommenderad från början, men som normalt sett har kötid i ett halvår. Så jag försöker vara lite tacksam för det, nu när medicinen jag fick inte verkar ge effekt. I alla fall inte hittills. Å då fick jag betala hela konkarongen själv eftersom den inte gick på högkostnadsskyddet! Bara det är för jävligt. Har den senaste veckan lagt över en tusenlapp på den här jävla hormonstormen. ALLA kvinnohormoner, liksom preventivmedel och andra livsnödvändiga mediciner borde verkligen subventioneras av staten.
Det var sånt här jag ville prata med moderatjäveln om. Det finns så mycket han inte vet om vårt land och hur kvinnor/fattiga/sjuka lever. Jag, mitt förbannade nöt, hade hoppats på ett livslångt samtal där vi kunde lära av varann. Jag. Som aldrig ens har kallat mig romantiker.

Lördagsångest

Fortfarande ingen medicin i sikte. Har ringt Cevita igen, trots att det inte tjänar något till. Vågar inte ringa hem till läkaren igen. Men jag har sån ångest! Bara gråter och gråter. Jag orkar inte mer. Vill bara att någon ska hålla om mig. Barnen försöker. Växelvis som de bråkar. Stora och jag blev så osams att han gick till en kompis nu. Lilla ska snart på kalas, så han slipper mig och mitt svårmod för ett par timmar. Jag kämpar med att låta bli att höra av mig till S i det här skicket. I går inbillade jag mig att han skulle förstå och vilja träffa mig igen bara han fick veta. I dag känner jag mig grundlurad och arg. Precis som dagen efter vi sågs. Hur tänkte han? Dejta en sjuk ensamstående mamma som inte haft en pojkvän på åtta år, mindre än två månader innan han ska ha barn med en annan? Hur trodde han att jag skulle hantera den informationen? Säga grattis? Ja, jag gjorde nog dessvärre det. Det räckte att han tog på mig, bjöd på ett par öl och lyssnade en stund för att jag skulle flyta iväg från stolen och helt tappa förståndet.
Vad är det med män? Varför finns det ingen som kan älska mig och ta hand om mig? Jag har tagit hand om andra i hela mitt liv. När ska det bli min tur?
Jag vet att det är hormonerna som talar. Igen. Jag har ju klarat mig i åtta år utan att hitta någon enda intressant man. Så jag kan knappast anklagas för att vara desperat. Men det hjälper inte att jag vet att det är hjärnspöken. Jag mår ju lika dåligt för det, när jag aldrig får någon medicin. Hatar min kropp.