Läs inte det här om du vill ha kvar din bild av mig som den kyska, ansvarstagande modern

Känner mig låg igen. Kan inte ta hormonerna i den utsträckning jag behöver på grund av biverkningar. Och då kommer tankarna igen. Tankarna på vad som inte blev. Fast jag kände härom veckan att jag gått vidare. Det behövs så lite. Ett erbjudande om barnvakt. Och så ingen som vill träffas just den kvällen. För andra är det bara en vanlig fredagkväll i coronans tid. För mig är det den första natten med barnvakt sedan sommaren 2017! Hade det varit femton år sen hade jag garanterat fått ligga. Nu blir det väl ingenting med den saken. Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Det är nog svårt för andra att förstå. Svårt för friska människor. Tvåsamma människor. Folk utan barn vareviga dag - och natt. Att det man kan längta efter allra mest trots evig värk och obeskrivlig trötthet är att få knulla. Tills man stupar. Precis som förr i tiden. Det vore fint.

Catcher in the rye

Under en våg av ångest härom kvällen smsade jag mitt ex. The Big X. Mannen jag levde med under åtta år. Vi som förlovade oss vid ett iskallt och ödsligt Morups Tånge den 15 mars 1994 och skulle gifta oss med Weeping Willows som bröllopsband. Vi som inte setts sen vi skildes utanför ett rum på Mornington Hotel dagen efter en konsert med Ed Harcourt på Mosebacke, hösten 2001.

Han är fortfarande, arton år senare, ett öppet sår hos mig.

Så mycket viktigare då, vad han faktiskt svarade, på mitt ganska patetiska sms om min bedrövliga livssituation med ständiga sjukdomar och utebliven kärlek. Jag undrade över hans känslor för mig. Om jag hade varit älskad någon gång.
"Det är för stort och för viktigt för mig att slänga iväg nåt svar, men jag ville försöka vara snabb med att svara att jag fick meddelandet. Det är väl just det som du frågar efter och som betyder något och som gör att det tar tid för mig att svara. Det är lätt att säga att något var skit och gå vidare, men det är ju inte så enkelt eftersom det inte är sant. Det var mycket som var bra och det var en fjärdedel av mitt liv. Jag blev mig nog aldrig mig lik efter A (broderns bortgång i en olycka kort efter att vi gjort slut). Försöker plocka upp trådar efter honom, i relation till barnen, men det är svårt. Vill att de ska veta att det fanns en farbror, men det är knepigt att mejsla ut en enkel figur. Jag tänker nog ganska ofta på dig och hur du har det. Och hur vi hade det. Jag tänker på katterna och hur det gick för dem. Jag vet inte. Det här är svårt. Det är 18 år. Det är hela mitt vuxna liv, inkluderat de år vi var tillsammans. Jag kan säga att jag aldrig älskat någon med den intensitet som jag älskade dig."
Jag tror nästan inte att jag behöver kommentera det där. Jag tror att ni förstår. Tårarna rann som ett Niagarafall när jag läste. 18 år senare gör det fortfarande ont att det inte längre är vi. Han är en av två män jag kan säga att jag älskat. Han är den enda jag inte riktigt kommit över. Vi hann med en del under de åtta år vi var tillsammans. Det skulle ha funnits ett barn. Det skulle ha funnits en bror. Vi hade så många gemensamma drömmar. Men sprit och nåt slags karriärshets kom emellan. Den fina man han var sågs alltmer sällan. Det får jag inte glömma bort i stunder av nostalgi. Men han gjorde mig till den människa jag är idag. De där åren mellan 20 och 30 formar så mycket av ens personlighet och livsdrömmar. Det är år man aldrig får tillbaka. Trots alla svårigheter hade vi mycket roligt också. Livet var ett äventyr. Och jag var älskad.
Den här vetskapen om att någon faktiskt älskat mig, så innerligt, gav mig styrkan att släppa allt trams med S. Jo, jag skriver trams, för att i jämförelse med X:et är det precis vad det känns som. Hur tänkte jag? Förmodligen inte alls. Hur kände jag? Som man gör när kroppen snedtänt på hormoner. Jag har ingen rimligare förklaring till att allting blev så stort än att "det var länge sen nån rörde mig" och "jag råkade befinna mig mitt i en hormonstorm". Det var så verkligt det kunde bli, där och då och fram tills jag läste de där sista raderna i X:ets sms. De har båda förmågan att uttrycka sig. Med den skillnaden att X:et menar vad han skriver.
Vad gäller S tror jag inte att han har en susning om vad det innebär att faktiskt älska någon in real life. Jag föll för hans fina ord eftersom de kändes eftertänksamma och inte så klyschiga. Jag trodde på allvar att de var riktade till just mig. Säkert var han fascinerad av mig. Jag vet att jag inte är som andra tjejer. Han är inte den första att imponeras av mina udda intressen eller min vassa penna. Men han blev den första på många år att bygga upp ett förtroendekapital hos mig, tillräckligt för att få till en dejt kryddad med känslostormar och förhoppningar om nåt slags framtid.
Han var kattallergiker. Och hade aldrig bott på landet. Kunde han ens hålla i en grep? Än mindre mocka ett hönshus? Mecka en 244? Segla en Misil2? En dataspelande twitterbråkstake ...
Jag har alltid jämfört mina pojkvänner med X:et. En efter en har de fallit och förlorat mot Honom. Så och denna gång. Han är inte så pjåkig som måttstock ändå. Nu räddade han mitt hjärta från storsläggan. Genom att våga skriva precis som det var.  Jag har varit älskad.

Hey brother!

Men äsch. Moderaten skulle förmodligen ändå inte ha vett att uppskatta det här. Och då har man, faktiskt, inte mycket till hjärta. För det är svårt att stå oberörd inför Göteborgs finest.

Sista brevet från Hägersten

Inte ett ljud från S. Författar ännu ett brev. Ett sista.

"Hej.

Nu är det måndag och det har gått en vecka sen du ringde och ville återuppta nåt slags kontakt. Jag antar att du ångrade dig rätt snabbt, eftersom du inte ringt mer.

Och jag vill säga det här.

Du sa att mina sjukdomar inte spelar någon roll för dig. Men vet du? Mina sjukdomar ÄR jag numera. De gör mig trött, ledsen, värkig, deprimerad, fattig och ensam. De gör att varje relation jag går in i hädan efter är dömd att bli ojämlik, eftersom jag behöver min partner så mycket mer än min partner behöver mig.

Jag vet inte hur din vecka har varit. Du hör ju inte av dig och berättar något för mig. Min har varit ganska jävlig, som vanligt. Ständiga samtal till vården. Ständiga besök på apotek efter apotek för att få fatt i mina mediciner. Någon har varit restad i ett år. En annan är restad fram till november. Ständiga telefonköer för att få kontakt med läkare för nya recept på liknande mediciner, som förhoppningsvis finns inne. Misslyckades att nå fram gång på gång. Får göra ett nytt försök imorgon bitti innan telefonslussen stängs. Samtal från socialtjänsten som meddelar, igen, efter att jag desperat sökt hjälp i ett års tid, att sexåringen får vara hemma från skolan de dagar jag är för dålig för att komma iväg med honom. Det finns inget stöd i systemet för en sjuk mamma med ett friskt barn. Om han haft en diagnos hade han fått ledsagning. Nu får vi ingenting, trots skolplikt.

En gång har jag varit hos sjukgymnasten. Veckans höjdpunkt! Han trycker, masserar, tänjer och lägger elplattor och nålar. För att jag ska orka ännu en dag. Det tog mig tio år att hitta en sjukgymnast inom högkostnadsskyddet som gör något mer än sticker till mig ett träningsprogram, som bara gör mig sämre.

Tioåringen är magsjuk och deprimerad. Bästisen är inne på sin tredje vecka på landet. Sexåringen såg åtminstone fram emot sin simskola. Vi stressade dit med badbyxorna i högsta hugg. Bara för att mötas av att det är inställt. Hem igen. Mötte den otäcka grannen i hissen, han som förstörde vår lådcykel och skar sönder däcken på vår bil. Bara för att han stör sig på en ensamstående morsa som han tror är PK. En av hans väninnor sparkade sönder vår dörr för snart fyra år sen. Värden har fortfarande inte bytt ut den. Jag har klistrat upp en stor barnteckning över det största hålet men skäms varje gång brevbäraren kommer. Över att bo här. Över barnens trasiga cyklar. Över att allt ser ut som det gör.

På med Barnkanalen. Jag tar ännu en värktablett och lägger mig i sängen. Det dåliga samvetet för killarna gnager.

Fatta vilken grej att det fanns nån därute som kunde tänka sig att kliva in i det här! Som inte var rädd. För bra för att vara sant, tänkte jag mer än en gång. Och jag verkar ha fått rätt.

Jag vet att jag sa “inga dåliga saker per sms”. Men jag orkar inte ta ännu ett initiativ och ringa dig. Alla de känslor jag lyckades uppbåda för dig har naggats i kanten. Jag har inga marginaler, varken fysiskt eller känslomässigt längre. Jag ger det jag har, tills det tar slut. Jag är bra på att ge. Har alltid varit den som tagit det känslomässiga ansvaret i relationer, som så många kvinnor. Men nu är jag sjuk och orkar inte längre. Jag behöver få något tillbaka. Jag har inte lika gott om tid som du. Min sista chans är nu. Vill du leka får du göra det någon annanstans. Vill du fundera i veckor innan du lyfter luren får du göra det med någon annan. Vill du bara att jag ska bekräfta att du duger är det slut nu. Jag har redan investerat så mycket i dig. Bara att träffas ... Om du visste vad som krävs av mig för att orka en kväll på stan? Men du har förstås ingen aning. För att du inte frågat.

Jag är ledsen och besviken. Jag förstår mig uppenbarligen inte på dig alls. Jag vet bara att så här ska det inte kännas. För några få dagar kände jag mig glad och hoppfull. Det var som om du kom med nåt slags ljus i den här mörka världen av ständig kamp mot skola, vård, och myndigheter, för gudarna ska veta att jag kämpat – och kämpar – för att hålla oss alla tre ovanför vattenytan. Fjorton år tog det bara att få en diagnos för egen del. EN diagnos. Nu råkar jag ju ha flera. Men att sen få hjälp är en helt annan femma. I dag fick jag veta att den sista av mina läkare jag gått hos de senaste tio, femton åren, har slutat.

I över sex år har jag väntat på en operation jag aldrig kommer att få. Eftersom kvinnors graviditets- och förlossningsskador inte direkt är högprioriterat inom SLL. Jag kom en vecka för sent för att hinna med att opereras innan det blågröna styret satte stopp för alla diastasoperationer. Det skulle kosta mellan 80 000 och 100 000 att göra det privat. Pengar jag inte längre har efter över ett års sjukskrivning. Det kostar att vara sjuk. På så många sätt.

Ja, jag vill faktiskt att du ska veta det här. För det är så här mitt liv ser ut. Det är den här vardagen som gör mig till den jag är idag. Jag är inte samma tjej som för femton år sen. Henne hade du förmodligen sprungit efter tills benen gick av.

Jag har visat vem jag är. Vad jag kan ge. Och det var tydligen inte intressant nog. Jag önskar, återigen, bara att du hade kunnat stå för det. Istället för att ge mig falska förhoppningar. Jag har redan ont så det räcker. Som en vän sa. "Jag ser en enorm skillnad i att arbeta för en relation och att "någon kämpar för mig". 

Jag är ledsen att vi träffades. Du rubbade min värld, när jag inte hade kraften att laga den."

Och precis när jag satte punkt där, har Spotify den dålig smaken att självmant lägga till Weeping Willows "Touch me". Den låten har en särskild betydelse för mig. Weeping Willows skulle spela på mitt och exets bröllop. Som aldrig blev. I samband med att vi bröt och han snabbt träffade en ny kvinna släpptes just den låten. Den spelades på radion om och om igen. Och den kändes i varje muskel. Jag har inte orkat lyssna på den sedan dess.

Song to the cynic

Håller mig hemma med stora killen idag. Vi är båda trötta och ligger i sängen och skriver/lyssnar i lurar. En vecka har gått utan några initiativ från S. Så mycket för "jag har tagit bort Tinder och letar inte efter någon annan". I går kom rapport om att han twittrat om läget på en dejtingsajt. Jag har några bekanta som får upp hans tweets då och då i sitt flöde. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Har själv inte rensat bort alla dejtingsajter. Men jag påstår då inte heller att jag gjort det.
Jag får hela tiden känslan av att varje kontakt med mig enbart är till för hans egen bekräftelse. Varför skulle han annars ringa och fråga om brevet var menat som "ett sista försök" och om jag "kämpar för honom" och sedan fortsätta med sin tystnad precis som tidigare?
Jag är värd bättre. Jag behöver någon bättre. Någon som förstår att jag är skör på grund av min sjukdom och livssituation och därmed har svårt att hitta en jämställd relation. Någon som vill hjälpa mig och barnen till ett bättre liv. Det är ett stort ansvar att bära och jag tror inte att den här mannen har en susning om vad det handlar om, än mindre klarar att vara den personen för oss.
Jag vet inte vad han sysslat med den här veckan. Jo, att han jobbat hemifrån vet jag. Att han haft sin son i helgen. Men uppenbarligen har han haft tid att twittra och säkerligen spela tv-spel. Vill jag ha en 46-årig man som försvinner in i tv-spel så fort kraven blir lite för höga? Nej.
Min egen insats i en relation är oftast hög. På bara några veckor har jag investerat en massa tid och känslor i den här mannen. Jag vill känna att jag får någonting tillbaka. Det är min tur nu.
Lyssnar på Teenage Fanclubs "Thirteen". Som jag älskade den när den kom! Ser skivan framför mig i min allra första egna lägenhet. Minns att jag recenserade den för lokaltidningen. Gav den en fyra. Song to the cynic hade passat särskilt bra nu.
"No, you won't leave your mark on me
I'm protected by an honesty
And all the dead people in the world
To scared, to give
You won't leave your mark on me
I feel stupid cause I'm lost at sea
And all the dead people in the world
To scared, to live
And if what you said was true
And it all returns to you
Don't need your false impressions
Of the world in you
And if what you said was true
When it all belongs to you
I'll need your sacred blessing
Just to talk to you"

Corona Corona, oh little darling, where you've been so long?

Det var förstås bara en tidsfråga. Bor man i Sveriges folktätaste område åker man naturligtvis på det där satans viruset förr eller senare. Nu är jag ganska säker på att det är här. Har några bekanta som fått det plus att det rapporterats flera fall på grannskolan. Varifrån det kommit barn såväl på sportaktiviteter som kalas de senaste veckorna. Det kan förstås också hända att jag fick det redan när jag gick på den där sällsynta krogkvällen för första gången på nästan tre år. Och pussade på en viss moderat. Nu verkar inte han vara sjuk, men vi var ju runt på ett par olika ställen innan vi åkte ganska fullsatt tunnelbana därifrån. Och jag har inte heller hållit mig/oss ifrån butiker, köpcentrum, vårdmottagningar eller, för den delen, skolan. Men nu är det väl så dags.
Jag har inga luftvägsproblem än. Bara magen strular och jag känner mig frusen. Men jag reagerar ofta så på influensor, och tydligen rapporterar Kina om magproblem initialt hos hälften av Coronafallen. Så kanske inte helt ologiskt ändå att folk hamstrat dasspapper som aldrig förr.
Tioåringen var orolig för några veckor sen efter att ha sett på Lilla Aktuellt. Så småningom kröp det fram att det var mig han nojjade över. Eftersom de sagt att viruset drabbar sjuka människor så mycket hårdare. Jag fick förklara för honom att även om jag är sjuk så har jag ingen lungsjukdom och ligger inte i riskzonen att dö. I varje fall inte av corona. Då lugnade han sig lite och kunde sova. Men oron för kompisen som har cystisk fibros finns kvar. Liksom saknaden, då kompisens familj nu varit på landet i två veckor och inte verkar ha planer på att komma tillbaks på ett tag.

Marianergraven

Jaha. Så var man där igen. Nere i Marianergraven. Fick bara nog med progesteron för att blöda ut den tjocka slemhinnan som första medicinen ställt till med. Behöver helt klart ha det dagligen, för att över huvud taget fungera. I dag har jag gråtit, irriterat mig på allt och alla, skällt ut en korkad spärrvakt som fick höra "skit ner dig gubbjävel" och självförtroendet har snabbt och stadigt dalat ner och lagt sig tillrätta på havsbotten bland marulkar och andra likvärdiga organismer. Varför skulle någon i hela världen vilja ha en amöba som mig? Och av alla i hela världen - varför just en hyfsat stilig moderatjävel med ordnat liv (nåja), fast jobb, ren diskbänk och enligt uppgift "harmonisk relation" med sitt barn?
Vem fan har ens en harmonisk relation med sitt barn? Jag känner ingen annan som har det. Bara där lirar vi ju särdeles illa.
Han fnissade lite den gången jag berättade att jag förlagt tioåringens telefon och padda, när jag konfiskerat dem för att han spelade utanför sin tillåtna tid. Han kunde inte förstå hur man kan tappa bort något i sitt eget hem. Han har aldrig varit hos oss. Det händer nämligen hela tiden. Nu senast saknar jag den Tens-apparat jag efter ett halvår äntligen fick utskriven av sjukgymnasten och redan hämtat ut på posten, tror jag. Efter uthämtningen har den uppslukats av detta hem. Jag har letat. Och letat. Men den står inte att finna någonstans.
Min hjärna fungerar inte längre som den ska. Det är utmattningen. Eller den myalgiska encefalomyeliten, som det så fint heter. När jag den gångna helgen skulle åka hem till en vän som jag besökt åtskilliga gånger kom jag nånstans till Enskede innan jag blev tvungen att ringa henne och fråga om adressen. Jag visste varken var jag var eller var hon bodde.
Jag lever i en helt annan värld än välorganiserade moderater. Jag lever i ett Sverige där en ensam mamma tvingas kämpa i åratal för sitt barn med inlärningssvårigheter, mot skolan, vården och Försäkringskassan. Och för sig själv och rätten till en diagnos, en sjukskrivning och fungerande mediciner. Som jag har hattat mellan vårdgivare som stått och kliat sig i huvudet och skyllt antingen på "utmattning", "stress" eller "något psykiskt" när jag hela tiden vetat att det är något fysiologiskt fel på min kropp. Fjorton år tog det att få en diagnos. Någon hjälp har ännu inte anlänt. Som lök på laxen kom hormonstormen också. Lika svårt där tydligen. Gynekologen säger att det är psykiskt. Psykläkaren säger att jag behöver hjälp med hormonerna. Och passar på att skriva en orosanmälan på barnen till Socialtjänsten. Som jag redan kontaktat själv för att få hjälp när jag har mina svåraste dagar och inte kommer ur sängen. De kan inte skicka någon att ta minstingen till skolan, eftersom det är jag som är sjuk och han saknar diagnos. Det finns ingenting i systemet för såna som oss.  Skolplikt gäller men skolan kan inte hjälpa. Vänner fick ledsagning till sitt friska barn, som visserligen har cystisk fibros, men är symptomfri. Efter ett halvår med en främmande tant som följde barnen till skolan varje dag, tyckte de friska föräldrarna själva att det var onödigt att ta upp samhällets resurser och avsade sig hjälpen. Medan jag kämpat i snart två år för densamma. I ett halvår har jag också försökt få en stödfamilj, om så bara för en helg i månaden. Nu har de kommit fram till att jag åtminstone har rätt till det. Men det finns ingen familj tillgänglig. Så svaret är detsamma. Njet. Medan hormonerna fortsätter spöka, värken tilltar, tröttheten breder ut sig och hemmet svämmar över av stök och bråk och sorg och uppgivenhet.
Inte direkt harmoniskt. Vilken vettig människa skulle vilja kliva in och bli en del av vårt liv med alla de svårigheter vi har att fajtas med dagligen? Moderaten säger att han vill. Eller sa åtminstone. Jag tror inte han har en susning om hur vi lever. Hur det ser ut nere på botten i landet Sverige 2020. Jag tror att han har väldigt svårt att sätta sig in i min rädsla för att inte ens få se mina barn växa upp. Han ser en helt vanlig tjej som tydligen är lite sjuk också och tänker säkert på nån film med en blek och vacker tbc-tjej som ligger vitsminkad på en brits och ler lite sorgesamt och är så där tacksam och harmonisk mitt i allt elände.
I dag hade någon slitit av elkabeln till min cykel. Därav t-baneturen. Två gånger den senaste månaden har vi haft inbrott på vinden. Borta är båtmotorn och en hel hög med kläder. Plus förmodligen en rad saker jag inte ens märkt ännu, då vårt överfyllda förråd var totalt uppochnervänt. Härom veckan tvingades jag klippa mitt bankkort då någon roat sig med att handla på det från Kina OCH beställa ett abbonemang hos en teleoperatör. Hemmet är fullt av icke fungerande teknik som ligger och skräpar i väntan på att jag ska få den där tiden och orken att installera om, installera nytt, lappa och laga eller bara öppna en jävla förpackning.
Det enda i mitt liv som är någorlunda fungerande just nu är besöken hos sjukgymnasten. Jag längtar varje gång jag ska dit. Han kämpar verkligen för mig. Läser på. Provar nytt. Backar. Gör om. Trycker, tänjer, masserar, sätter nålar, tejp och TNS. För att jag ska orka leva lite till.