Bokslut över ett bistert år

2012. Ett sådant värdelöst år för så många. Själv tragglade jag med hälsa och pengar som vanligt. Och gjorde slut med snickarbonden och hoppet om att nånsin leva i en parrelation igen. Flera av mina närmaste vänner miste familjemedlemmar. Käraste K fick beskedet om systerns plötsliga död två timmar innan vi anlände till hennes länge emotsedda fyrtioårfest. Veckan efter for jag med henne för att rensa systerns lägenhet inför jul,plocka bort gamla matrester och annat som kunde ligga och lukta. Sånt har gjorts förr i min egen familj, så det kändes självklart och faktiskt hedrande att K frågade just mig om hjälp. Ja må vara klen rent fysiskt numera efter alla sjukhusturer, men mentalt är jag det icke. Sen kom julen och de sörjande for till vad som finns kvar av deras familjer. Och jag till vad som är kvar av min. Bara efter några dagar var jag på väg härifrån. Hade glömt att tiden lägger lock på så mycket ångest. Det finns en anledning till att jag tillbringat nästan alla mina vuxna jular med eventuella partners familjer. Eller med jobb. Eller med vänner. Som t ex i fjol med K. Och två år dessförinnan med U. Det har varit fina jular utan krav och oätlig julmat. Utan besvikelser och skam och skuldbeläggande. Nu är jag tillbaka i flickrummet. Och med allt det medför. Naturligtvis kom depressionen som ett julkort på posten. Men jag vet att det går över. Jag har ett eget hem att åka till. Tillräckligt långt härifrån. Men när jag var på väg för några dagar sen fick jag en inbjudan till ett firande i stan ikväll där O är välkommen och vi båda trivs. En gammal fotografkollega har blivit ihop med en annan bekant och de bjuder hem några nära vänner med familj för god mat och lite skumpa. Precis vad jag behöver. Vi var där redan i fredags och åkte pulka med barnen, lunchade befriande grönt, målade med vattenfärg och såg på Bamse. Och O hade verkligen jätteroligt. Far har suckat och surat i dagar nu. Bara julafton var uthärdlig. Sedan kom det stora mörkret och tog honom och inget smakade bra. När jag lagade chili åt han bara ris och mamma såg sig nödgad att koka potatis och öppna en sillburk istället. Sen kom systrarna på tal och trots att det var mamma som tog upp det hamnade skulden som vanligt på mig. För att de inte vill ha mig. När sanningen är att systrarna inte vill ha någon i vår familj som de inte omedelbart ser sig ha praktisk nytta av. Jag vågar säga att det är vår familjs förbannelse, det där asociala och den fullständiga bristen på självinsikt. Och när man (läs:päronen, för från systrarna får åtminstone jag aldrig någon inbjudan och inbjudan behöver man för annars körs man bokstavligen på porten som några av er vet) någon gång bjuds in till jul- eller födelsedagsmiddag ses det som en gest av medlidande. Ingen reflekterar över att även ensamma (eller kanske i synnerhet ensamma) människor kan ha något att bidra med i ett sällskap. Här råder bara jämna par. Därför är jag nu också oftare med i beräkningen då jag skaffat mig ett bihang i form av min lille oäkting. Nu när det gått så många år att jag känner att det kan kvitta. Jag har slutat gråta över de samtal jag aldrig får och de famnar som inte finns. Jag har någon att krama. Någon som än så länge är bara min. Jag hoppas så att 2013 blir året då vi får utöka vår familj. Gudarna ska veta att jag försökt. Men 2012 var året för blod och död. Och för en ensamstående wannabemorsa finns också ekonomiska aspekter av själva barnalstrandet. Så låt oss hoppas att ett nytt liv får fäste redan i januari. Sen är nämligen pengarna slut. Kram på er, alla som orkar läsa dessa självutlämnande rader! Jag skriver som vanligt inte för att få medlidande. Det är inte synd om mig. Men jag tycker det behövs fler bloggar som inte skimrar i rosa. Texter som fler av samhällets olycksbarn kan känna igen sig i. Det är förstås en svår balans att inte bli alltför personlig och gnällig. Jag vet att jag gått över gränsen både en och två gånger. Men fortsätter oförtrutet. För att jag tror att jag behövs. Om inte i mina systrars liv, så kanske i ditt;-) Gott nytt år till dig! Och ett bättre 2013 till oss alla!

"Days of wonder" (Majority report)

En gång i tiden gick jag på röda mattor. Nu ser mitt liv lite annorlunda ut... Fritt efter Bladets dygnsrapportering om Tompa Cruise i dagens tidning: 04.30 Vaknar av att 3-åringen ropar "Sopbilen! i sömnen. Somnar om. 07.30 Vaknar av att klockan ringer. Går upp. Går till dagis. Jobbar vid datorn. Torkar kattkiss. Rensar lådor. Skiter i att plocka ur diskmaskinen. 11.30 Försöker starta bilen för att åka och hämta nya kattlådor. Skottar. Sandar. Kommer inte loss från den jävla parkeringen. 12.00 Går in igen. Jobbar. Går på toaletten. Eskorterad av fyra katter. 15.30 Går ut igen för att kolla om parkeringen är skottad. Lyckas ta mig loss med bilen. 16.00 Hämtar nya kattlådor. Sedan 3-åring på dagis. Han kastar leksaker på mig och vill inte följa med hem. 17.10 Hemma igen. 3-åringen går på toaletten efter att ha bytt kalsonger två gånger. Eskorteras av en katt. 18.00 Vi äter rårakor med lingonsylt. 3-åringen kinkar inte! Han får öppna sin chokladkalender. 19.00 Pyjamasdags. Tvättning. Provning av tomtedräkt inför morgondagen och koll så att batteriet i tärnljuset fungerar. Övning av Luciasånger. 20.00 Vällingen är klar. Sagostund med "En liten gyllene bok". 20.40 Tystnaden sänker sig över hyrestrean. Jag tror jag värmer mig en glögg i mikron.

Kalashysteri a´la Solsidan

På familjeliv.se diskuteras just nu hur mycket en present på ett barnkalas bör kosta. Detta med anledning av att en mamma kritiserat en annan förälder för att ha gett hennes sexårige son en "för billig" leksak. Så här skriver hon: "Vi hade bjudit in en pojke från min sons klass som kom på kalaset och lämnade fram ett litet paket till min son. Det visade sig innehålla en actionfigur med båt, en av de allra billigaste grejerna som går att få tag på från den samlarserien (typ 50 kr) och visst blev min son glad, men jag tycker det är lite konstigt att ge en sådan billig sak.... Men jag kanske är girig? Detta var alltså den enda presenten min son fick från denna pojke, inte något kort heller. Av alla andra barn fick han en sak för åtminstone 100-200 kr och jag menar inte att man måste lägga så mkt pengar, absolut inte! Men tycker det blev lite pinsam stämning när min son öppnade, ungefär som att få en penna i julklapp ungefär. Pojkens mamma ringde mig häromdagen och undrade vad min son önskade sig och jag svarade "Actiongubbar ur X serien, men det är verkligen inte ett måste med en present" och jag tycker ändå att man borde förstå att det är ju bara något man säger, normalt sett tar man väl med sig en present? Ja, ni gjorde hon ju det, javisst, men det var verkligen den billigaste billigaste man kan få tag i.... Är jag snål?? ska jag antyda något eller låtsas som ingenting? ge hennes son något lika billigt tillbaka?" Ja, vad svarar man denna människa? Hon är ju tyvärr inte ensam, om sitt synsätt. Kalashysterin framför allt i storstäderna har eskalerat rejält på senare år och på många håll är det faktiskt som i TV4:s populära humorserie "Solsidan" där föräldrarna tävlar i att visa upp sin status genom barnen. Något som naturligtvis kan få sorgliga konsekvenser för de barn som kommer från mindre bemedlade familjer. För de som inte har råd varken att ha kalas på lekland eller köpa dyrbara presenter. Ska de tittas snett på för att de inte följer den ekonomiska etiketten? Jag hoppas så att mammans upplevelse av "pinsam stämning" enbart var övriga gästers obekväma reaktion på hennes besvikna uppsyn. Kompisens mamma hade ju gjort allting rätt! Hon hade ringt och frågat vad ungen önskade sig. Och sedan köpt just detta. Trots att födelsedagsbarnets mamma sagt att present inte var nödvändigt. Bara en sån sak. Att först säga att present inte behövs och sedan bli besviken över det man trots allt får. Vad ger det för signaler till barnen? Vad är egentligen viktigast på ett kalas? Att så många som möjligt av barnets vänner kommer och att alla har roligt tillsammans eller att alla som kommer ger dyra presenter i samma prisspann och de som inte har råd stannar hemma för att undvika "pinsam stämning"? Jag begriper verkligen inte hur folk tänker ibland. När O fyllde tre funderade jag länge över om jag över huvud taget skulle orka hålla ett kalas. Det fick ju såklart bli hemma eftersom dyra lekland inte är något som ryms i vår budget. Vännen K bidrog med kakor och bullar och jag gjorde ett par tårtor och minipizzor och så kom sisådär tio ungar för att leka i vardagsrummet ett par timmar. Det blev ett toppenkalas och alla hade roligt. Till och med två av katterna låg länge i olika föräldraknän och spann förnöjt medan barnen stojade runt. Och O fick många presenter. Nästan för många. En dagiskompis kom med ett förstoringsglas. En alldeles utmärkt present till en treåring i mitt tycke! En annan kom med tre Cars-bilar och ett depåstopp från MegaBlocks, säkerligen värt flera hundralappar och inget jag skulle ha haft råd att köpa. Det mesta han fick av mig kom från loppisar. Var och en ger efter förmåga. Men O blev förstås jätteglad! För båda dessa saker. Och för allt annat han fick. Men framför allt för att hans kompisar från dagis kom hem till honom för att leka. Det pratade han länge om efteråt. Jag blir så ledsen av att läsa om såna här aningslösa föräldrar. På de signaler de ger sina barn om att det är ok att titta snett på dem som inte ger och inte har. Är det ett sånt samhälle vi vill ha i klimatförändringarnas tid? Nu när vi mer än någonsin borde dra ner på våra inköp och tänka återanvändning och lån? När jag var liten var min mamma dagmamma. Det fanns gott om dem på 70-talet och genom kommunen kunde de kommunanställda dagmammorna låna leksaker och spel på "Lekoteket". På så vis fick vi tillgång till en hel del grejer vi annars aldrig skulle ha haft råd med, som olika byggklossar och ett vältummat och ofta utlånat exemplar av "Den försvunna diamanten". Nu finns det knappt några dagmammor längre och jag antar att Lekoteken också försvunnit. Sverige 2012 räknar med att alla har råd att leka. I takt med att fler och fler föräldrar skjutsar barn till organiserade och ofta kostsamma aktiviteter får närliggande sportplaner och lekplatser förfalla. Men det är ett annat blogginlägg. Den giriga mamman på Familjeliv fick redan det första dygnet hundratals svar. De allra flesta starkt kritiska till hennes synsätt och planer på att konfrontera den stackars dagismamman med den "billiga" presenten. Men en anonym läsare resonerade så här: "Vi brukar faktiskt utgå från vart kalaset hålls. Är det ett påkostat kalas som tex laserdome, så lägger vi mellan 150-200 kr i present. Är det ett "enklare" kalas hemma eller i kyrkans församlingslokal, så brukar vi lägga runt 100 kr." Hå hå ja ja. Min reflektion är att man då också dömt hunden efter håren och verkar tycka att det är ok att köpa billigare presenter till fattigare familjer medan de som har råd med lekland får mer "möda för pengarna". Knasigt, tycker jag. För ska man vara krass är det väl de rikaste barnen som allra minst behöver de mer påkostade presenterna. Men jag tror att många resonerar just så. Kanske skäms man för att komma med en femtiokronorspresent när familjen kostat på ett lekland för ett par hundra kronor per barn. Men var och en bör ge efter förmåga. Jag kan inte säga det tillräckligt ofta. Ibland blir det påtagligt tydligt även inom en och samma familj, när syskonen (med respektive i de fall det finns) ska lägga ihop till en present och den rikaste tycker att ett par tusenlappar är oproblematiskt även för en ensamstående, sjukskriven mamma. Den anonyma mamman på Familjeliv borde absolut fundera över sin syn på det materiella. Kanske skulle lite volontärarbete i jul ge ett annat perspektiv på saker och ting? Det finns gott om människor och djur som behöver din hjälp! Och ta gärna med barnen om du kan! Lite verklighet utanför Solsidan mår de bara bra av. Lycka till!

Sex please! We´re british!

En av den senaste veckans stora snackisar är att britterna upprörs över ett (uppköpt) svenskt leksaksföretag som försökt modernisera sin julkatalog. ToysrUs som även äger BR leksaker har ett flertal gånger blivit anmälda till reklamombudsmannen och åkt på moppo. För stereotypa bilder av prinsessklädda flickor med dockvagn och pojkar som leker med bilar och svärd. Var och en som någon gång besökt en leksaksaffär vet också hur den sorgliga uppdelningen av leksaker i blåsvarta och rosa avdelningar knappast uppmuntrar barnens möjligheter att gå utanför ramarna och välja leksak efter personlighet snarare än kön. Därför blev många svenska föräldrar (och barn!) glada när vi såg ToysrUs och BR:s nya julkataloger. För första gången har de tagit kritiken på allvar och genom ett samarbete med reklamombudsmannen skapat en katalog som inte surfar på fördomar utan visar att även flickor kan leka med vattengevär och pojkar med dockor. Men detta gillar alltså inte britterna. På de brittiska öarna har den könsneutrala, svenska leksakskatalogen blivit en stor nyhet som benämns tillsammans med ord som ”hjärntvätt”, ”indoktrinering” och ”manshat”. Hör bara här: "Fler surrealistiska nyheter från ockuperade Sverige. Det mest vansinnigt socialistiska, vaksamma, omhändertagande och paranoida samhälle i världen har nått sin bottenpunkt”, skriver John i Dublin på den konservativa brittiska tidningen Daily Mails sajt. Signaturen Harry håller med: "Att visa en pojke som leker med dockor och dockhus är fullständigt oacceptabelt." Även på The Guardians sajt är läsarna upprörda. "Ni vänstertyper ska inte bara beröva barn deras barndom, ni ska också stjäla deras könsidentitet? Det här är fullständigt under all kritik", skriver Phil of England. Och i en amerikansk tidning skriver någon att det är "hard to believe that they once were vikings". Hå hå ja ja. De kan, som det brukar heta, knappast ha fått ligga särskilt mycket, britterna. För vad är annars problemet? Det bärande argumentet mot all form av könsneutralitet brukar vara att alla försök att låta barn vara barn skulle leda till en osäker könsidentitet som vuxen. Vilket därmed skulle resultera i att folk har mindre sex och nativiteten sjunker: Landet försvagas. Sedan är det fritt fram för muslimerna att ta över med sina åttabarnsfamiljer. Det brukar vara så det låter. Ett av den nationalistiska rörelsens budskap är att man vill satsa på inhemska barnfamiljer och stötta människor som vill skaffa fler barn än de obligatoriska två. Det är enda sättet att upprätthålla en armé av arier när muslimerna attackerar. Men så kommer feministerna och förstör allting. Lyckligtvis verkar vi bli flera. Vi som noterat den här leksaksbacklaschen som startade smygande någon gång på åttiotalet för att explodera fullständigt för tiotalet år sedan. Vi som är föräldrar i dag har ju vuxit upp med könsneutralt lego, orange cyklar, Pippi Långstrump, trampbilar, pojkdockor, vävstolar och gröna kalasbyxor på varenda unge. Och uppenbarligen har vi ändå fått till avlandet trots vår osäkra könsidentitet. Vi blev inte förstörda. Några av oss blev istället betydligt friare i våra livsval än tidigare generationer. Min syster blev ambulansförare. Min killkompis dagisfröken. Får man aldrig möta andra leksaker än de som britterna önskar ska sättas i handen på respektive kön blir de valen väldigt mycket svårare att göra. Och segregation gynnar inget samhälle. Allra minst gynnar den individen som efter samhällets förväntningar "valt" det sämst lönade jobbet och efter arbetsdagens slut förväntas fortsätta jobba på hemmaplan med städ och mat och barn. Jag vill inte att min son ska växa upp till en man som gör sin käresta olycklig. Därför låter jag honom leka med dockor, kök och dammsugare. Och jag låter honom duka och dansa och kramas med sina kompisar. Och hoppas på det bästa. Däremellan leker vi med färgglada bilar från Viking Toys. Men för säkerhets skull vill jag säga till både er läsare (och eventuella britter) att bilar fanns inte på vikingatiden. Inte tvättmaskiner och strykjärn heller. Kvinnor och män levde och arbetade tillsammans med djur och barn. Och svenskarna överlevde ändå. Visst är det fantastiskt!

"Det är mammornas fel!"

Jag har tänkt skriva om det så många gånger. Mammahatet. Det där man möts av varje gång man åker in till stan med barnvagn. När man går på trottoaren och närapå krockar med en fyrtiofemårig gubbe som snäser nåt om "lattemorsa" och "flytta på dig för fan!" trots att jag saktat ner rejält eller rentav stannat för att de som är fullt upptagna av sin iPhone5 och de senaste designerheadphonesen inte ska falla rakt över mitt barn. Jag tror att de här gubbarna är arga för att de inbillar sig att Sverige och den lilla välfärd vi trots allt har kvar är byggd kring barnfamiljen. Det är den inte. Det är kärnfamiljen som är välfärdens centrum. Och där ingår inte en ensamstående morsa. Den ensamstående morsan har inte råd att dricka latte på lokal. Och om gubben bara hade lyft blicken från skärmen skulle han kanske ha sett att jag inte framförde 2012 års Bugaboo utan en gammal, sliten Emmaljunga med högst otrendiga björnar på. Och han hade sett att jag inte gick i bredd med någon väninna med vagn där på trottoaren, utan att jag så gott jag kunde försökte kryssa mellan tjejen framför honom och de tre männen som gick bakom utan att krocka med någon endaste en. I dagens DN finns en tecknad läsarinsändare över "Barnvagnsmaffian", ett välkänt epitet i Stockholms innerstad trots att man sällan ser den. Ja, hur ser den egentligen ut? Finns den över huvud taget? Tre solglasögonprydda väninnor med designervagnar tar upp hela trottoaren och i texten under bilden kan man läsa: "Barnvagnsförare tar ofta upp hela trottoarens bredd. De räknar blint med att mötande ska väja ut i gatan eller in mot en husvägg". Ja, vad är alternativet? Att vi kliver ut med bebisen mitt i Hornsgatan och låter de 45-åriga gubbarna skreva på trottoaren utanför Mickes skivor? Försök själv dribbla en barnvagn i storstadstrafiken utan att irritera dina medtrafikanter och du skall snart se att det är omöjligt. Efter att ha köat en halvtimme till alla nerkissade hissar i tunnelbanan vore det förfärligt skönt med lite förståelse och ett steg åt sidan med ett leende, istället för den massiva vägg av gnäll och skäll som man stöter på som morsa på stan. Vi vet ju alla att farsor på stan får ett helt annat bemötande. Halledunanedå, vilken fin man som spenderar tid med sin egen unge! Härom dagen dök den här insändaren upp i en annan tidning:

Jag undrar förstås om det är ett ironiskt svar på förra veckans odejtade, kränkta man eller om jag missat något väsentligt. Jag åker nog helt enkelt alltför sällan buss... Helt ärligt tror jag att just det här är ett skämt. Men principen att skylla på någon annan har ju alltid varit effektiv som argumentationsmedel. Roligast av allt är ju att författaren på fullaste allvar verkar tro att ensamma mammor får fler tillfällen till ragg än hon. När vi knappt kommer utanför hemmet annat än för att hämta och lämna på dagis, gå på ICA eller - voilá! - åka buss till och från jobbet. De flesta av oss är inte så snygga och fräscha sådana dagar. De flesta av oss skulle hellre sova ut en hel natt än ha oväntat sex med festlig bussresenär. Vad amelia än försöker tuta i oss. Men allt är ändå de ensamma mammornas fel. I dagens DN skriver krönikören Hanna Hellquist om sin mammaavundsjuka. "Alltså det är inte klokt hur mycket folks status höjs när de skaffar barn. När man får barn vill tydligen alla vara med en". Och säkerligen har även Hanna spetsat till det hela för att det ska bli mer underhållande läsning, men för att ett argument ska hålla, humor eller inte, bör det ju ha åtminstone liiite verklighetsförankring. Och det har inte det här. För det är inte föräldrarollen som gör att de här paren Hanna känner blir bjudna på julfester och födelsedagskalas. Det är det faktum att man som par plötsligt inte längre utgör ett hot. När man fått till den där lilla kärnfamiljen, då är man över en natt med i gänget och familjefestinbjudningarna börjar trilla in. Det händer förstås inte om du skaffar barn på egen hand. Det kan jag lova. Snarare blir det plötsligt smärtsamt tomt i inkorgen. Du slutar kolla dina events på Facebook eftersom du vet att du ändå inte kan stå på dansgolvet på Debaser klockan två på natten med ögonglitter, svettig panna, rosiga kinder och en ring av beundrare som taktlöst trampar omkring dig. Istället går du och lägger dig med ungarna kvart i nio. Redo att väckas i ottan av att en hel hink med Duplo hälls ut i din säng. Du HAR all anledning att vara avundsjuk, Hanna. Men inte på det du tror. Du får inte fler vänner när du blir mamma. Men du mister lejonparten av de du har. Du får inte fler inbjudningar, varken till exklusiva premiärer eller förfester i förorten. Istället får du privilegiet att vakna med sängen full av Duplo. Och det är liksom grejen.

Kvinnor - slippery little suckers!

Sist jag skrev en text om dejtingdjungeln hamnade jag på Billy Butts innelista. Mitt emellan Hillary Clinton och Påven. Så jag borde kanske hejda mig ett slag. Men det är svårt att låta bli när man läst det här:

Vi har sett det förr. Män som inte får ligga och beskyller all världens kvinnor för att vara för kräsna, för krävande, för feministiska. Som om det vore en mänsklig rättighet att få dejta. Nu vet ju inte jag hur den här mannen närmat sig kvinnorna han velat träffa, men det ringer en rejäl varningsklocka när människan utgår från att det är något fel på alla kvinnor snarare än den man som inte lyckas knyta kontakt med någon av dem. Han skriver att han har fast jobb och fast boende, att han lagt ut bra bilder på och berättat mycket om sig själv. Och det är ju ett vanligt problem. Att män tenderar att prata om sig själva snarare än lyssna på den de säger sig vara intresserade av. En klassisk turn off för lite mer moderna kvinnor. Som istället får höra att de är kräsna och krävande. För kärlek är ju tydligen inte någon tvåvägskommunikation. Har man betalat en dejtingsajt så ska de garantera napp, eller? I mina öron låter det mer som Malmskillnadsgatan. Som om kvinnor har en skyldighet att svara på mäns uppvaktning oaktat sitt eget intresse. Som om vi finns till för att behaga och vårt sällskap är en rättighet för varje man med fast jobb och bostad. En vida spridd sanning är att kvinnor får fler mail än män på dejtingsajterna. Men vad är det för sorts mail? En snabbkoll i bekantskapskretsen ger vid hand att det i fler än nio fall av tio rör sig om rena massmail med högst allmänt hållna utseendekomplimanger. Männen verkar över huvud taget inte ha läst kvinnornas personliga presentationer av sig själva. Bara gluttat på den tillsnofsade bilden. Skrivit ”Snygg! Och klickat på sänd. Under mina första veckor på Spraydate fick jag upp till femtio sådana mail om dagen. Trots att jag hade en riktigt personlig presentation där jag listat en rad intressen från veteranbilar och hyfsat alternativ popmusik till hönsskötsel och feminism envisades männen med att komplimera mina vackra ögon. Och jag har ärligt talat viktigare saker för mig i livet än att sitta och besvara femtio sådana struntmejl om dagen (även om jag faktiskt till en början försökte svara artigt på åtminstone de som var lite bättre skrivna eller hade en avsändare som inte var helt anonym). Ett lyxproblem kan tyckas. Men låt oss gå lite djupare inpå vad det faktiskt innebär för en eventuell relation. Många män verkar tro på opposites attract. Åtminstone så länge kvinnan presenterat en tilltalade bild på sig själv. Och det kan säkert vara spännande för en natt. Men de allra flesta som rör sig på en dejtingsajt är ute efter en långvarig relation. Då bör man ha tillräckligt många gemensamma nämnare för att elda på det goda samtalet genom åren. Därför bör det vara ett absolut krav att läsa den personliga presentationen (och gilla den!) innan man slänger iväg ett mail till en potentiell dejt. Tänk så mycket tid och besvikelse som skulle sparas om alla gjorde det! För vad finns kvar när håret lossnat, magen växt och ögonen grumlats av småbarnsårens trötthet och ålderdomens starr? Vad hjälper opposites attract när huset ska amorteras, hönshuset skrubbas och ungarna köras till fotboll och dansträning? Jag tror att de allra flesta kvinnor, ja kanske i synnerhet de som botoxat sig och förstorat brösten (och insett att det inte hjälpte), är medvetna om passionens förgänglighet, och söker den äkta kärleken. Den bor aldrig i klyschan. Aldrig i en utseendekommentar. Den bor i samtalet mellan två människor som är genuint intresserade av varandras särdrag. Sånt kan förstås ta tid att bygga upp. Men en bra början är att läsa. Lyssna. Vilja veta mer. Och om man märker att det inte fungerar: Backa och lämna plats för någon annan. Vi kan aldrig alla vara gjorda för varandra. Ibland finns det bara en. Ibland två, tre eller fyra i takt med att livet förändras och förändrar oss. Nej. Jag är inte kvar på dejtingsajterna längre. Det var ett spännande experiment som ledde till en del bra texter och i vissa fall riktigt fin vänskap. Med män och kvinnor som såg dejtandet som en rolig fritidssysselsättning snarare än en guldklocka för lång och trogen tjänst. Jag fick nog av alla ”Less Singlar” som blev så vansinnigt kränkta när man inte svarat inom en halvtimme och klickade iväg ännu en förolämpning. Ofta tog det inte längre än så att gå från ”Vad vacker du är!” till ”Du är ju inte speciellt snygg heller”... Mest intressant var att de trodde jag brydde mig om vad de tyckte om mitt utseende. När det hade varit betydligt lättare att göra mig ledsen på riktigt genom att dissa min komprimerade samhällsanalys eller listan med 70-talsrock som jag lagt upp i min presentation. I dag kan jag säkerligen sorteras in under ”kräsna” men så särskilt ”krävande” skulle jag inte vilja påstå att jag är. Jag har förlikat mig med att leva utan en partner. Rentav insett att det är så jag vill ha det. Kärlek borde kanske vara en rättighet. Men en parrelation är det inte. Sen kan man säkerligen tycka att det är lätt för mig att säga. Med en snusande treåring här hemma är ju mitt hjärta ständigt fyllt.